Runverser/Kapitel 1
|
De rytmiska runinskrifterna → |
Kap. I.
Inledande framställning af forskningens närvarande ståndpunkt i fråga om den fornnordiska metriken.
§ 1. Vetenskapen var i afseende på utforskningen af den fornnordiska poesiens metriska förhållanden gynsammare stäld än i fråga om månget annat fornspråk. Den förfogade ej blott öfver en omfångsrik poetisk litteratur; forntiden sjelf hade i flera ’háttaluklar’ lemnat nyckeln till sin uppfattning af poesiens formela sida och efterlemnat detaljerade föreskrifter om versers och strofers byggnad. Länge åtnöjde sig ock vetenskapen med dessa gamles metriska vetande utan tanke på att det vore möjligt att tränga djupare än män, som lefvat på den tid, då diktning var ofta öfvad idrott och som sjelfve voro framstående skalder. Småningom leddes likväl forskningen öfver till att abstrahera de metriska reglerna ur diktalstren sjelfva och uppdagade efterhand, att i dessa herskade lagar, om hvilka de forntida metrikerna ej varit medvetna, ehuruväl äfven de i sin diktning iakttagit desamma. Sålunda upptäckte E. Jessen, Zs. f. deutsche phil. II, 1870, s. 140 f. den vigtiga lagen, att drottkvädeversen slutar på spondé, eller troké, eller med andra ord att första stafvelsen i dess sista takt alltid är lång. S. Bugge lemnade i ett föredrag, hållet på första nordiska filologmötet i Köpenhamn 1876 och intaget i dess berättelse s. 140—9, utgifven 1879, ett par andra bestämningar öfver stafvelsers qvantitet i Eddadikternas vers och dermed hade forskningen slagit in på den bana, som sedan med sådan framgång fullföljts att genom egen undersökning af versbyggnaden i de fornnordiska dikterna skapa en rationell fornnordisk metrik. Detta mål kan ej ännu sägas vara hunnet, men en god grund är lagd genom de omfattande undersökningar, som utförts af E. Sievers f. n. prof. vid universitetet i Tübingen. Dessa undersökningar föreligga uti afhandlingarne Beiträge zur Skaldenmetrik I, II, III, uti Paul och Braunes Beiträge zur Geschichte der deutschen Sprache und Literatur band V (1878), VI (1879), VIII (1880), i afhandlingen Zur Rhythmik des germanischen Alliterationsverses I, II i samma tidskrift band X (1885) och i Proben einer metrischen Herstellung der Eddalieder, ett universitetsprogram, Tübingen 1885. Denna serie af skrifter utgöra tillika olika stadier, som Sievers metriska åsigter under sin utveckling genomlupit och bära vittne om den frihet från förutfattade meningar, hvarmed Sievers alltid gripit sina undersökningar an och den sträfvan att utforska sanningen, som alltid varit hans ledstjerna vid undersökningarnes utförande.
§ 2. Gången af Sievers’ metriska undersökningar. Den första af Sievers’ metriska afhandlingar rigtar undersökningen på skaldepoesien, på drottqvädeversen såsom den, der snarast vore underkastad bestämda regler i afseende på stafvelseantal och qvantitet. För drottqvädeversen uppstälde Sievers trenne hufvudregler[1] a) att versens grundskema egde 6 stafvelser, utgörande tre tvåstafviga takter, b) att den betonade stafvelsen (höjningen) i takten måste vara lång i första och tredje takten, kunde vara kort i den andra, c) att i första, sällan i andra takten kunde hvilkendera som helst af dess båda stafvelser (’höjningen’ eller ’sänkningen’) upplösas i två stafvelser af formen ⏑́ ⏓. Den senare af upplösningsstafvelserna måste vara obetonad eller på sin höjd hafva svag ordton. Utgående från förhållandet i sista takten antager Sievers här, att den första stafvelsen i takten alltid är betonad[2], utan att dock tillsluta ögonen för att genom detta antagande den naturliga ordbetoningen ofta måste komma i strid med och träda tillbaka för den antagna metriska betoningen. De stafvelser i den handskriftliga texten, som göra att drtotqvädeversen blir mer än sexstafvig och som ej kunna föras under den tillåtna upplösningen, måste undanröjas och Sievers uppvisar många utvägar dertill såsom berättigade samt orsakerna till att ett öfverskjutande antal stafvelser uppträder i texterna. Sedan Sievers funnit dessa lagar för drottqvädeversen, öfvergår han till att undersöka, i hvad mån de gälla för öfriga fornnordiska metra och denna undersökning utgör innehållet i hans andra metriska afhandling i Beitr. VI s. 265 f. Särskildt pröfvas i denna afhandling, huruvida strängare metriska regler äro gällande för Eddadikterna. Såsom förberedelse undersökas strofformerna i Snorre Sturlasons Háttatal och Ragnvaldr Jarls Háttalykell. I afseende på den andra regeln för drottqvädeversen om höjningarnes längd, förhålla sig de olika versslagen i dessa dikter olika. Under det verserna med 6, 8 och 7 stafvelser såsom grundskema, liksom i allmänhet drottqvädeversen, hafva höjningarne långa i första och sista takten, kunna de fyrstafviga och femstafviga verserna i sista takten hafva första stafvelsen kort. Trestafviga verser och sådana fyrstafviga som bilda strof tillsammans med trestafviga, kunna till och med i första takten hafva första stafvelsen kort. På undersökningens närvarande ståndpunkt hade alltså Sievers kommit till det resultat, att den fornnordiska versen i strängare bygda metra bestod af enstafviga eller tvåstafviga takter, att i Sida:Antiqvarisktidsk10kung.pdf/14 Sida:Antiqvarisktidsk10kung.pdf/15 Sida:Antiqvarisktidsk10kung.pdf/16 Sida:Antiqvarisktidsk10kung.pdf/17 Sida:Antiqvarisktidsk10kung.pdf/18 Sida:Antiqvarisktidsk10kung.pdf/19 Sida:Antiqvarisktidsk10kung.pdf/20 Sida:Antiqvarisktidsk10kung.pdf/21 gjort. Men ju vidare och lösare regeln blifver, desto mindre blifver ock den säkerhet, hvarmed man kan skilja mellan ursprungligt och senare tillkommet.» Genom dessa Sievers ord är det problem uppstäldt, till hvars lösning denna afhandling vill lemna ett bidrag. Vigten af runversernas vitsord i metriska frågor är redan påpekad af Lind, Om rim och verslemningar i de svenska landskapslagarne, 90 not. i Upsala universitets årsskrift 1881, men ingen har hittills låtit deras vittnesbörd komma till heders. Runversernas betydelse för dessa frågor ligger i tvenne deras egenskaper. För det första erbjuda de ett absolut pålitligt material, eftersom de äro originalurkunder. Hvad runristaren inhuggit, måste för honom hafva dugat till vers, och texträttelser äro med mycket begränsade undantag otillåtliga. För det andra falla flertalet af rytmiska runinskrifter inom en kort tidrymd, omkring 100 år, enär de flesta väl äro att hänföra till 1000-talet. Runverserna gifva oss alltså upplysningar om skaldernas metriska teknik här i Sverige under 11:te århundradet. Visserligen äro dessa upplysningar icke utan vidare tillämpliga på den fornnorsk-isländska diktkonsten, men betydlig torde olikheten ej hafva varit[3]. Med de fördelar, som runverserna bjuda undersökaren äro visserligen ock betydliga olägenheter förenade. Materialet är jemförelsevis ringa, hvarigenom säkerheten af de slutsatser, som ur detsamma kunna dragas, förminskas, pålitligheten af den föreliggande läsningen af inskrifterna är ofta tvifvel underkastad och deras tydning ofta osäker, svår eller omöjlig.
§ 3. För att beteckna min metriska uppfattning af de behandlade runverserna vill jag använda samma beteckningssätt som Sievers i sina Proben och skall derför lemna en redogörelse för detta[4]. Som sagdt urskiljer Sida:Antiqvarisktidsk10kung.pdf/23 hufvudhöjning till följd af grannskapet med föregående fots höjning:
d) D 4, med biton på den treledade fotens sista stafvelse:
V. Typ E får tvenne arter, allt efter bitonens plats:
a) E 1, med biton på den treledade fotens första stafvelse: » + Xx | och
b) E 2, med biton på den treledade fotens andra stafvelse: | a
Ytterligare angifver v ’Versehleifung’, upplösning af höjning eller sänkning ock sålunda: v 1 upplösning af första höjningen. v 2 af den den andra, v n upplösning af bihöjning, v s en sänkning, som kan betraktas sasom upplösningsstafvelser, alltså af formen <> X, 2 s en tvåstafvig sänkning, som ej så kan fattas, alltså af formen — x. Genom a framför typbeteckningen utmärker Sievers tillvaron af upptakt. Dertill vill jag med utv. efter den öfriga beteckningen angifva den möjliga tillvaron af de i den fornengelska poesien förekommande utvidgningsformerna uf normaltyperna.