Sång till Känslan
SÅNG TILL KÄNSLAN.
O Själens blomma! först af Skaparns tanka
Gömd inom evighetens dunkla knopp!
Hur’ mildt du doftar på din friska ranka,
Väckt af hans kärlekstår, ur slumren opp!
Ditt hem är hjertat. Varma englavingar
Dig skydda der, vid hoppets morgonsol,
Och kring Naturens alla barn du slingar
En helig krans, som når från pol till pol.
Blif du min Sångmö! I ditt inre vårdar,
Sjelf engel, du det Skönas himlabrand,
Och kring dig sväfva, genom Diktens gårdar,
Förtjusta minnen från ditt fosterland.
Låt sången eldas af din skära flamma,
Du stråle från Guds egen kärleksfamn!
Du lärde ju min späda tunga stamma
Det första hulda ljud: min Moders namn?
Du var min första bön till himlen buren,
Du var min barndomsvän, min ungdomsvår;
Din aning, outsäglig i naturen,
Af alla språk det skönaste förstår.
Ett eget välljud, som för hvarje fråga
Har fått en röst, förtroligt underbar,
Du flyr, förklarad genom ögats låga,
Från bröst till bröst, med blida gudasvar.
För dig ej Vårens gud förgäfves kläder
I himmelsk ungdom hvarje skön gestalt;
Med barnslig fröjd du i hans famn dig gläder
Och hör ett hjerta klappa öfverallt.
I vindens suckning, och i flodens vågor,
I fågelns drill, i lundens sakta sus,
I ängens blomsterprakt, i solens lågor,
Du ser din egen verld vid eget ljus.
Så oskuldsfullt i lifvets maj du strålar
Likt dalens lugna källa, klar och mild,
Som i sin öppna spegel troget målar
Med flärdlös sanning hvarje närmad bild.
Snart skall du dock från sällhetsdrömmen vakna,
När misstrons moln din himmels hvalf betäckt,
Och sörjande de ljusa englar sakna,
Mot hvilka du din famn så vänligt sträckt.
När menskors kalla löje dig förskjuter,
Och intet hjerta lyssnar till din röst;
Förtärd af qval, lik Sensitivan, sluter
Du ock för dem ditt stumma, veka bröst.
Hon fick ju namn af Dig? Lik blomman höjes
Din skönhet ock af tårens arla-regn;
Som hennes krona, Du ock ödmjukt böjes,
Blygt trånande till Ljusets milda hägn.
När aftonrodnan bådar nattens timma,
Du njuter glad en högre verlds förbund;
Då glänsande ses trenne stjernor glimma:
Tro, Hopp och Kärlek, från Guds tempelrund.
Din suck är bön, ditt inre heligt bäfvar;
Du ilar på Odödlighetens stig. ...
Och, höjd af Dig, från jorden själar sväfvar,
Det Evigas mysterium, med Dig!