Sången om den eldröda blomman/Kap 02
| ← Skogsjungfrun |
|
Modersögat → |
2. GASELLEN.
Min älskade är som ett smultronbär,
ett smultronbär, ett smultronbär,
med henne vill jag nu svänga här,
och svänga här, ja svänga här!
Det ljöd som en välkomsthälsning från byns gemensamma lekplats emot Olof, då han gick uppför backen; det ljöd emot honom, gjorde stegen lätta och tvang dem i takt.
Till och med de bortom platsen växande träden tycktes gunga i takt, flickornas tunna sommarkjolar böljade och här och där skymtade ett grant flätband.
»I ringen, Olof, i ringen!»
Någon af flickorna öppnade ringen och räckte Olof handen.
Det låg söndagsglädje i luften och alla voro som berusade af våren. Glimmande flöt ån förbi lekplanen och luften dallrade af vårlig värme. Dansens takt hade ökats nästan till språng. Gossarnas hattar sutto i nacken och svetten pärlade på deras pannor. Flickornas bröst häfdes, deras ögon lyste och kindernas skrattgropar skälfde.
Min älskade är som ett lingonbär,
ett lingonbär, ett lingonbär,
mig ensam vill hon hålla kär,
och hålla kär, och hålla kär!
»Skola vi inte sluta upp med den här leken — det börjar bli alltför hett», föreslog någon. »Låt oss leka sista paret ut, så får man hvila litet emellan!»
»Bra, bra! Här är mitt par.»
Ringen upplöstes och med detsamma ställde man upp sista paret ut.
»Jaså, jag blef änkling! Låt gå då, snart är det här sorgetåget förbi. — Sista paret ut!»
Och de kilade af från båda sidorna, medan änklingen sprang i midten.
Platsen var som enkom skapad för denna lek: en jämn sluttning både framåt och åt sidorna.
Änklingen hade det hett om öronen, ty paren voro eniga. Redan på långt håll buktade de emot hvarandra.
»Håhå, änkling, öka på ångan!» skrattade åskådarna. Och änklingen ökade på farten, han störtade mot parets föreningspunkt, så att marken dånade, och kom fram i tid. Flickan svängde sig om, kastade af åt vänster, men tog för litet lof och blef fångad.
Så fortsattes leken med stigande ifver. Det var ett sådant allmänt godt lynne, att allting roade; hvarje litet ovanligare vändning, svängning eller språng emottogs med skallande glädje.
Nu var Olof änkling. Han stod färdig framför raden och skelade åt sidorna.
»Sista paret ut!»
Det var ett ojämnt par. Gossen var en tung, bredaxlad dikesgrävare; flickan liten, smärt, knappt sjuttonårig.
Gossen stöflade i väg i en stor öppen båge, flickan kilade snabb som en vessla nästan rakt fram, så att det röda lifstycket lyste och flätstumpen stack rakt ut i luften.
»Så där ja, så skall det gå!» ropades från hopen.
Flickan sprang först ett stycke rakt fram, och Olof vann knappast något på henne. Men så började flickan bukta öfver planen. Olof gensköt, ökade på farten och kom henne alldeles i hälarna.
»Nu, nu!» ljöd det uppifrån lekplanen.
Flickan kastade en snabb blick bakom sig, såg förföljaren redan sträcka ut handen och gjorde ett tvärkast åt sidan.
I samma ögonblick slintade Olof omkull på gräset.
Flickans ögon blänkte skälmskt till, från lekplanen ljöd ett klingande skratt.
Detta skratt skulle ha retat Olof, men då flickan vände undan för honom, hade han sett något annat:
»Gud, hvilka ögon! Hur har jag inte förut lagt märke till dem?»
Som en raket sprang han upp och fortsatte förföljandet.
Den axelbrede gjorde hopplösa ansträngningar på sin sida af fältet.
»Försök inte onödigtvis!» ropades till honom. »Nog tar han henne nu!»
Den axelbrede stannade och väntade lugnt.
Men på andra sidan fältet var täflingen het. Olof hade vunnit allt mera på flickan och beslöt för sig själf: nu tar jag dig du må vända uppåt eller nedåt!
Flickan märkte faran och kastade sig nedåt. Men i vändningen lossnade hennes ena sko och flög i en hög båge upp i luften.
Från lekplatsen ljöd ett skallande jubel.
Flickan stannade rådvill. Olof glömde förföljandet och såg blott på skon. Plötsligt sprang han några steg fram och uppfångade i luften den fallande skon.
Nya, starkare jubelrop från lekplatsen.
»Bravo, bravo, så skall det gå till!»
»Gif dig inte, inte fast du är utan sko!» eggade henne de andra flickorna.
Flickan gaf sig på nytt att springa. Olof efter med skon i handen.
Det var något att se! Det var inte mera vanlig änklek, det var en kamp om seger eller nederlag — en täflan som försatte åskådarna i spänning och delade dem i två partier.
Flickan kilade af som en skottspole. Mjukt böjde sig den slanka kroppen och hufvudet var käckt tillbakakastadt. Flätan hade gått upp och det lösa håret böljade bakom henne som en ljus man. Under kjolfållen skymtade då och då en röd strumpa.
Icke heller för Olof var det mera en vanlig änklek. Nu var det icke fråga om att eröfra ett par i leken — det gällde att tämja en ung vildfåle — en ung, eldblickande, gullmanig vildfåle.
De nådde vänstra kanten af fältet, afståndet emellan dem var knappt en famn mera.
Ändtligen! tänkte Olof, hållande sig beredd på att flickan skulle svänga af uppåt.
Men åter vände flickan nedåt. Och i den vändningen såg Olof sådant som han aldrig sett förr — hennes höfters rundning, midjans smidiga böjning och hufvudets granna kastning bakåt. Han var så nära att flickans hår snuddade förbi hans ansikte — han visste ej säkert om det rört vid honom, eller om det blott var luftdraget som strök öfver hans kind. Och ur flickans ögon blinkade ett gnistrande strålknippe, som gäckade, lockade och eggade.
Gasell! flög det Olof i sinnet — en bild ur någon bok som han förr läst. Gasellens ögon, gasellens lätta lopp. »Gasell» undslapp det honom högt som ett segerrop och han störtade efter henne som en rasande.
Flickan ilade snedt uppför en liten kulle på andra sidan lekplanen.
»Se, se!» ljöd det från hopen. »En riktig harjakt!»
Den röda strumpan skymtade fram uppe på kullen, Gasellen försvann på andra sidan, jägaren likaså.
Slutkampen var kort. Flickan hade redan tröttnat och hade med flit sprungit öfver kullen för att slippa nederlaget i allas åsyn. Som en rasande ilade Olof utför sluttningen. Flickan kastade en blick bakom sig. gjorde en instinktiv afvärjande rörelse med kroppen, men kände i detsamma Olofs båda händer fatta om lifvet.
»Gasell, du!» utropade ynglingen segerglad. Men farten var för stark, de förlorade jämnvikten och föllo båda tillsammans, slutna till hvarandra, blick mot blick — och rullade ännu ett hvarf på gräset.
Det var som en dröm för Olof, han visste icke hur allt hade gått till. Han kände endast att flickan hvilade tvärs öfver hans bröst och att hennes utslagna här hade flödat ut öfver hans ansikte. Det tycktes liksom smeka honom till belöning för den häftiga ansträngningen, och det var nära att kväfva honom. Slutande henne till sig med samma grepp som han tagit, då de föllo omkull, såg han henne oafvändt i det blossande ansiktet och in i de underbara gasellögonen. Han hade velat sluta sina ögon och drömma — om fallets tjusning och om mörka gasellögon…
»Men för all del, de andra vänta!»
De sågo förskräckta på hvarandra och släppte taget, men voro så förvirrade att de knappt kunde stiga upp. Olof räckte flickan hennes förlorade sko.
»Fort på med den, så gå vi!»
Flickan fick skon på sig, men var ännu så brydd, att hon blef stående på stället.
Olof rodnade af förtrytelse. Han harmades öfver sitt eget bryderi och flickans obeslutsamhet.
»Kom!» sade han med en befallande blick och räckte henne handen. »Låt oss springa!»
De blefvo mottagna med hurrarop, då de hand i hand kommo springande utför sluttningen.
Men då de nalkades lekplatsen, kände Olof åter förvirringen få makt med sig. Han måste bita ihop tänderna för att synas lugn.
»Bra sprunget, bra!» ropades från alla håll.
»Håhå, Olof! Skon fick du och ägarinnan med, men så är du röd därefter!»
»Det kan man bli med mindre!» kunde Olof med möda framstöta.
»Sista paret ut!»
»Nej, nej! Vi skola inte fördärfva en sådan löpning; något sådant ser man inte hvar dag!»
»Det är rätt! Det kan vara nog med det här för i dag!» Olofs blick lyste och han såg förstulet på Gasellen.
»Men vi vilja svänga om litet ännu innan vi skiljas!» sade flickorna.
»Så låt oss svänga!»
Hvad betyda de båda stjärnorna
som klara på himlen stå?
Att ungmön och ungersvennen
hvarandra kära få!
»Det är en vacker visa!» tänkte Olof och tryckte omedvetet Gasellens hand. Flickan tog fastare tag. I detsamma förde någon Olof in i ringen.
Hvad betyda de fyra stjärnorna
som klara på himlen stå?
Åt min älskling räcker jag handen,
de andra låter jag gå!
»Jag har verkligen inte förr lagt märke till de orden», fortsatte Olof sin tankegång, räckande Gasellen sin hand.
Hvad betyda de klara stjärnorna
Som stråla på himmelen?
Af hopp och längtan är väfven,
af kärlek är ränningen!
»Den må vara af gulltråd», sade någon skrattande, »men nu måste åtminstone vi, som bo längre bort, bryta upp.»
»Ingen oenighet; tillsammans gå vi, när vi gå. Men först måste vi ha en liten slutsväng!»
Vi ej hvarandra lämna,
och ingen kan oss skilja —
må markens stenar remna,
må skogens furor falla,
må svarta vågor svalla —
oss skiljer ingen åt!
»Men skiljas måste vi ändå, om också med gråt och tårar! Farväl, farväl!»
Man tryckte hvarandras händer till afsked.
Olof ämnade just närma sig flickhopen, men i detsamma mötte han en djup, öppen, blå blick — Skogsjungfrun! Blicken var lugn och klar som förr; men där var äfven något annat, som stack honom som en syl. Han kände sig skyldig och blef blek som ett lärft. Han kunde icke röra sig ur stället, han kände blott den blå blicken oafvändt riktad på sig.
Men så kunde han icke bli stående. Han höjde skyggt sin blick mot skogsjungfrun, men den gick litet på sidan om henne och mötte ett annat ögonpar. Äfven dessa sågo på honom — frågande, undrande, och ur dem flödade en sådan ström af klara, gnistrande strålar, att allt omkring honom försvann, och bloden strömmade brännande till hans kinder.
»God afton!» Han lyfte på hatten för flickorna och vände dem ryggen.
Ungdomen skingrades åt alla håll.
»oss skiljer ingen åt,
oss skiljer ingen åt!»
hördes några ynglingar sjunga på andra sidan ån, då Olof gick uppför hemåkerns stigning.
»oss skiljer ingen åt!»
upprepade Olof gnolande — och hans ansiktsuttryck var sällsamt, beslutsamt, nästan vildt glädtigt.