Sången om den eldröda blomman/Kap 12

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Sången om den eldröda blomman
Sången om den eldröda blomman
av Johannes Linnankoski
Översättare: Bertel Gripenberg

Necken och sjöjungfrun
Stockelden vid Neitokallio  →


[ 124 ]

12. NECKEN OCH SJÖJUNGFRUN.

Långsamt flöt floden fram — vågorna skvalpade, säfven sviktade.

På flodens ena strand stod barrskogen grön, den andra stranden upptogs af åker och äng. Genom åkrarna, ett par tiotal famnar från stranden strök landsvägen fram.

På landsvägen kom en ung flicka gående — oroligt spejande blickade hon då och då mot floden.

Flickan stannade. På floden skymtade en stockbom, på andra stranden lågo hvita stakar. Och ännu något — en man som låg utsträckt på marken vid skogsbrynet, med hufvudet stödt mot handen.

Flickan betraktade honom granskande. Mannen rörde sig ej. Flickan tvekade fortfarande — tog ett steg framåt och åter ett tillbaka. Slutligen steg hon beslutsamt ned från landsvägen och försvann i en bäckfåra som ledde rakt ned till stranden.

I ynglingens bröst kämpade återseendets glädje med sårad stolthet och bitterhet. Han kände lust att skynda öfver vattnet, störta emot flickan och sluta henne i sina armar — utan att tänka på något, utan [ 125 ]att bry sig om någonting. Men mellan dem var där något klart och kallt som det vatten, hvilket skilde dem åt.

Flickan nådde stranden, stannade och såg ut öfver vattnet — orörlig, utan ett ord.

Ynglingen kunde ej längre behärska sig, han sprang upp. »Du kom!» sade han nästan varmt och gick ned till stranden.

»Ja — jag kunde inte annat», svarade flickan så sakta att det knappast hördes öfver vattnet till andra stranden.

»Och jag kunde inte låta bli att tänka på dig.»

Floden såg på de båda: »Om jag bara vore frusen!»


»Kan du inte på något sätt komma hit öfver — bara på ett ögonblick?» frågade flickan tvekande.

»Det är just det jag tänker på. Men vi kunna inte vara på den stranden, ty karlarna komma genast från kvällsvarden.»

Han tänkte efter ett ögonblick.

»Vill du inte komma hit, om jag kommer efter dig? Här ha vi skogen att gömma oss i. Vågar du komma öfver på flotten?»

»Det vågar jag nog.»

Ynglingen fattade sin stake och lösgjorde flotten — två med granvidjor hopbundna timmerstockar — och rodde hastigt öfver till andra stranden.

»Som en kär, länge väntad syster!» tänkte ynglingen, i det han hjälpte flickan ut på flotten. Flickan fattade stadigt hans bjudna händer och såg honom djupt in i ögonen, men sade intet.

[ 126 ]»Nu måste du sätta dig där på tvärslån — du kan inte stå, ty flotten gungar när jag ror.»

Flickan satte sig, ynglingen rodde.

»Aldrig skulle jag ha trott att du är en sådan vän!» sade ynglingen då de stego i land.

»Vän!» sade flickan med en öm, tacksam blick — därför att han funnit ett så riktigt namn för det, som bragt henne hit och för hvars skull hon redan utstått så mycket ångest och tvifvel.



Solen höll redan på att gå ned. Två människor kommo sakta samtalande ned till stranden.

Först där väcktes de ur sina drömmar och sågo häpna på hvarandra. Floden var öde, stranden tom, flotten borta — ingendera hade tänkt på återfärden.

»Hvad skola vi nu göra?» frågade bådas ögon.

»Och du kan inte heller återvända längs den här stranden — det förstår jag nog», sade ynglingen till slut.

»Nej, jag kan omöjligt gå igenom hela Vähä-Kohiseva by och öfver bron — och dessutom borde jag i förbigående ta kalfvarna med mig hem.»

»Och här finnes heller ingen båt i närheten?»

»Nej.»


En glimt lyste i ynglingens ögon.

»Kan du simma?» utropade han, vändande sig till flickan.

»Simma —?» svarade hon häpen. Men sedan vidgades och klarnade hennes blick:

[ 127 ]»Jo, det kan jag nog!»

»Och vågar du simma — med mig om jag för dina kläder öfver till andra stranden?» frågade ynglingen åter.

Flickan skälfde vid tanken på förslagets djärfhet och dess hemlighetsfullt lockande tjusning.

»Jag vågar nog — med dig!» utropade hon, och de utbytte en lång blick.

»Kläd då af dig här», sade ynglingen. Och rulla sedan in alla dina kläder i blusen och bind ihop knytet med ärmarna. Jag skall klä af mig ett stycke härifrån. Det kommer nog att gå bra!»

Han skyndade bort med snabba steg.

Men flickan blef röd och såg sig förvirrad omkring, som om hon lofvat något som hon icke kunde hålla.

Slutligen såg hon rådvill på ynglingen. Denne satt på stranden med ryggen vänd åt henne och höll redan på att klä af sig.

»Hvad jag är barnslig!» utropade flickan i tankarna och gick raskt ned till stranden samt började skyndsamt klä af sig.


Vattnet stänkte upp — ynglingen nästan försvann i strandvassen. Han tog sina stöflar och fäste dem med den ena stöfvelremmen omkring halsen. Därpå lade han sitt klädknyte ofvanpå stöflarna och fastgjorde det med andra stöfvelremmen.

»Nu är jag färdig!» ropade han öfver axeln, seende nedåt floden.

Flickan lindade hastigt in sina kläder i blusen. Hennes hvita kropp skälfde af blyghet — och af vågstyckets otåliga glädje. Vattnet plaskade, den hvita [ 128 ]gestalten försvann i vågorna, sam uppåt och gömde sig i vassen.

Med ögonen fästa på klädbyltet på stranden och ett vekt leende på läpparna simmade ynglingen uppför strömmen. Han tog byltet, band sin lifrem omkring det och fastgjorde det ofvanpå sina egna kläder.

Det var ett helt lass, som höjde sig högt öfver hans hufvud.

»De äro nog i gott förvar, bara jag inte fjäskar!» försäkrade ynglingen.

Med långsamma, kraftiga simtag begaf han sig af mot andra stranden.

Betraktande honom dröjde flickan orörlig kvar i strandvassen.

»Hvad han är sällsam, kraftfull och djärf!» tänkte flickan. »Floden hindrar honom ej, vattnet skiljer oss ej, allt böjer han till lydnad. Med en sådan man fruktar man intet!»

»Det är hennes kläder!» tänkte ynglingen. »Och det är jag som bär dem.»

Ynglingen nådde stranden, lösgjorde flickans klädbylte. och kastade det varsamt i land. Därpå simmade han litet längre ned och slängde sina egna kläder på stranden.

»Är du kvar därborta ännu?» ropade han öfver till flickan — ehuru han hela tiden hoppats att så skulle vara fallet.

»Ja», svarade flickan. »Jag kom inte ihåg att ge mig af — det var så roligt att se dig simma.»

»Skall jag kanske komma och möta dig — det skulle kanhända kännas säkrare…?»

»Ja, det skulle det», svarade flickan.

[ 129 ]Nu blygdes hon ej alls mera, ehuru ynglingen såg rakt på henne. Hon erfor den hemliga glädje som griper människan, då hon öfverskridande hvardagslifvets gränser inträder i äfventyrets sagovärld, där allt är heligt och tillåtet och där känslan af att vara två som vandra sina egna, hemliga stigar, är lik en renande, sammansmältande låga.

Ynglingen simmade raskt mot flickan.

»Du liknar en sjöjungfru i vassen!» utropade han hänförd och afbröt simningen.

»Och du necken på böljan!» svarade flickan med glädjestrålande ögon i det hon simmade ut från stranden.

»Du simmar ju bra, sjöjungfru!» sade ynglingen. Bredvid hvarandra sträfvade de nu mot andra stranden.

Vattnet porlade sakta; då och då höjdes flickans hvita skuldror upp ur böljorna och hennes långa fläta buktade öfver vattenspegeln, hvilken lyste som blankt guld i aftonsolen.

»Hvad det är vackert!» utropade ynglingen. »Aldrig i mitt lif har jag sett något så vackert!»

»Inte jag heller», svarade flickan rörd.

»Och inte vi heller!» logo träden på stranden.

»Och inte heller vi!» nickade solvändorna på den motsatta strandbrinken.

»Det är som att simma i glömskans flod», fortsatte ynglingen. »Där försvinner allt förflutet, allt dåligt och bittert aftvås och vi bli delar af samma sköna skapelse som jublar omkring oss.»

»Så känner jag det också», svarade flickan med stigande rörelse.

De anlände långsamt till stranden.

[ 130 ]»Hvad den ändå var smal!» sade ynglingen och skildes med saknad från flickan för att uppsöka sina egna kläder.

Han klädde sig brådskande och skyndade till henne.

»Får jag vrida vattnet ur din fläta?» frågade han ömt.

Flickan biföll med ögonen. Som silfverdroppar rann vattnet mellan ynglingens fingrar.

»Och måste vi då skiljas nu?» sade Olof darrande af sinnesrörelse… »Jag vill följa dig till landsvägen.»

Ännu en gång kastade han en saknadens blick nedåt floden — liksom för att för evigt inskärpa dess bild i sitt minne.

Tigande gingo de upp till landsvägen och stannade där.

»Ack, ack, hvad det är svårt för mig att skiljas från dig!» utropade ynglingen fattande båda hennes händer.

»Och ännu svårare är det för mig!» kunde flickan med möda framhviska.

»Skall du väl någonsin gå ur mitt minne — du och denna afton?»

Flickans ögonlock skälfde, hastigt böjde hon ned hufvudet.

»Kyllikki!» sade ynglingen med förtviflan i rösten »Dölj inte dina ögon för mig] — Kyllikki…?» sade han ånyo med hopp och tvekan i blicken — han lösgjorde sakta sina händer och lade dem liksom frågande kring hennes lif.

Flickans kropp darrade — hennes händer lades på ynglingens axlar och slingrades långsamt kring hans hals.

[ 131 ]En brusande glädjestorm fick makt med ynglingen. Han slöt flickan eldigt i sin famn och lyfte henne högt upp från marken — flickans armar trycktes fastare om hans hals.

Ynglingen såg huru uttrycket i hennes ögon veknade och förändrades — det svindlade för honom och han ställde åter ned henne.

»Får jag…?» sporde hans ögon.

»Ja!» svarade flickans ögon — och deras läppar möttes — — — — —.

Då han slutligen åter lösgjorde dem, var flickans ansikte så förändradt, att det knappt var igenkännligt — på hennes underläpp syntes en liten bloddroppe.

Ynglingen var nära att uppge ett rop af skrämsel. Men därpå fick en oförklarlig berusning makt med honom: den röda droppen där var ett insegel på den djupaste och hemlighetsfullaste vänskap — och med en häftig kyss drack han bloddroppen från hennes läpp. Försjunken i kyssen önskade han att världen skulle gå under i denna stund.

Han kunde icke få fram ett enda ord, han visste icke om han borde stanna eller gå. Allt svartnade för hans blick, och som en drucken vacklade han bort, utan att våga se sig tillbaka.