SOU 1951:5 Förslag till naturskyddslag m. m./8
| ← Förslaget till kungörelse om ändring i byggnadsstadgan |
|
Naturskyddets organisation → |
8. Förslaget till lag om ändring i regeringsrättslagen.
Enligt 2 § 8:o) tredje stycket regeringsrättslagen skola besvär i mål rörande tillämpningen av 39 § lagen om allmänna vägar upptagas och avgöras av regeringsrätten.
De i 25 § utredningens förslag till naturskyddslag upptagna bestämmelserna om reklam- och propagandaanordningar, äro till sin innebörd jämförliga med väglagens bestämmelser i förenämnda 39 §. Besvärsförfarandet bör rimligen i båda fallen vara detsamma. Sådan regeringsrättslagen för närvarande är avfattad skulle emellertid besvär över beslut enligt 25 § naturskyddslagen komma att behandlas av Kungl. Maj:t i statsrådet. En ändring bör därför ske. Denna kan antingen gå i den riktningen att sistnämnda slag av besvär förklaras skola avgöras av regeringsrätten eller också givas motsatt innehåll, d. v. s. att regeringsrätten befrias även från mål rörande tillämpningen av 39 § väglagen. Utredningen förordar det senare tillvägagångssättet. Stadgandet i 2 § 8:o) regeringsrättslagen föreslås av utredningen ändrat i överensstämmelse härmed.
Nuvarande 2 § 11:o) sjunde stycket regeringsrättslagen föreskriver, att besvär i mål om naturminnesmärkens fredande skola avgöras av regeringsrätten. Skäl tala för en ändring härutinnan, därest utredningens förslag till naturskyddslag genomföres.
Den främsta anledningen är att enligt utredningens förslag fridlysning såsom naturminne kan, i motsats till vad nu gäller, föranleda ersättning till markägare eller annan sakägare. Detsamma är enligt förslaget fallet vid fridlysning såsom naturpark. En av de viktigaste frågorna i dylika fridlysningsärenden torde ofta bli huruvida fridlysningen skall anses vara av beskaffenhet att motivera ersättning av allmänna medel. Det är med hänsyn härtill lämpligt, att frågan huruvida överhuvudtaget fridlysning skall ske eller icke får i händelse av besvär i sista hand avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Vidare må till jämförelse erinras, att tillstånd till expropriation meddelas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Frågor om inskränkning i äganderätt eller annan rätt genom fridlysning av beskaffenhet att föranleda ersättning till sakägare äro till sin innebörd besläktade med expropriationsärenden. Det förefaller naturligt, att de slutligt prövas i enahanda ordning som dessa. Den omständigheten, att i samband med fridlysning kunna meddelas allehanda begränsningar i allmänhetens rörelsefrihet, synes också tala för att besvär över fridlysningsbeslutet upptagas av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Utredningen föreslår alltså att stadgandet i 2 § 11:o) sjunde stycket regeringsrättslagen utgår.
Ärenden rörande fridlysning av växt- och djurarter enligt 19–21 §§ förslaget till naturskyddslag omfattas ej av regeringsrättslagen. Även besvär i sådana ärenden komma alltså att gå till Kungl. Maj:t i statsrådet. Härigenom vinnes viss likformighet med den prövning, som äger rum vid fridlysning och bestämmande av jakttider i fråga om djurslag, som ej falla under naturskyddslagen; beslut i dylika frågor fattas direkt av Kungl. Maj:t.
Enahanda blir förhållandet vid besvär över beslut, som länsstyrelsen meddelar enligt naturskyddslagens 24 §. I viss mån likartade ärenden, nämligen besvär över länsstyrelsens beslut i anledning av ansökan om tillstånd att företaga nybyggnad utan hinder av gällande nybyggnadsförbud, äro, jämlikt 2 § 16:o) regeringsrättslagen, uttryckligen undantagna regeringsrättens prövning.
Vad åter angår besvär över länsstyrelsens beslut enligt 23 eller 27 § naturskyddslagen komma sådana jämlikt regeringsrättslagens 2 § 17:o) nionde stycket att tillhöra regeringsrättens upptagande och avgörande. Med hänsyn till önskvärdheten av enhetlighet i fråga om besvärsförfarandet i naturskyddsärenden, oberoende av dessas art, kunde det övervägas att befria regeringsrätten från befattningen med även de ärenden, det här gäller. Emellertid torde alldeles särskilda skäl fordras för att till Kungl. Maj:t i statsrådet hänskjuta avgörandet av beslut, vilka, i likhet med beslut enligt 23 och 27 §§ naturskyddslagen, innefatta vitesföreläggande. Någon avvikelse från den beträffande besvär över sådana beslut i allmänhet gällande regeln enligt nyssnämnda stadgande i regeringsrättslagen torde därför ej böra göras.