SOU 1951:5 Förslag till naturskyddslag m. m./9

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  Förslaget till lag om ändring i regeringsrättslagen
SOU 1951:5 Förslag till naturskyddslag m. m.

Betänkande avgivet av naturskyddsutredningen
Upplysning och propaganda  →


[ 183 ]

9. Naturskyddets organisation.


Enligt stadgan den 29 juni 1950 (nr 401) angående statsdepartementen tillkommer handläggningen av ärenden rörande naturminnesmärken och nationalparker jordbruksdepartementet. Förhållandet har varit ensartat alltsedan lagarna angående naturminnesmärkens fredande och angående nationalparker trädde i kraft, med undantag för en period åren 194-l-1943, då ärendena handlades inom ecklesiastikdepartementet. På jordbruksdepartementet ankommer även handläggningen av ärenden rörande jakt och jaktvård samt fiske, skogshushållningen och ärenden rörande tillämpning av vattenlagen, utom i vad angår vattendomstolarna och deras personal.

Närmast under jordbruksdepartementet åvilar, såsom nämnts (s. 46), den centrala förvaltningen av de ärenden, som avses i lagen angående naturminnesmärkens fredande och lagen angående nationalparker, vetenskapsakademien och dess naturskyddskommitté. Av det såsom bidrag till vetenskapsakademien under nionde huvudtiteln anvisade anslaget å 22 100 kronor avses 9 100 kronor för vård av nationalparker, 12 700 kronor för förvaltning av naturskyddsärenden och 300 kronor för bevakning av fridlysta naturparken Borga hage i Repplinge socken, vilken bevakning ombesörjes av länsstyrelsen i Kalmar län. Anslagsbeloppet 9 100 kronor disponeras enligt av Kungl. Maj:t meddelad föreskrift på följande sätt:


1. Vaddetjåkko nationalpark: bevakning 400:–
2. Abisko nationalpark: bevakning 350:–
3. Stora Sjöfallets nationalpark: bevakning 450:–
4. Peljekaise nationalpark: bevakning 400:–
5. Sonfjällets nationalpark: bevakning 400:–
6. Garphyttans nationalpark: bevakning 400:–
7. Dalby-Söderskogs nationalpark: bevakning 400:-–
8. Blå Jungfruns nationalpark: bevakning 900:–
9. Muddus nationalpark: bevakning 5 400:–


Utöver de vid punkterna 2 och 3 angivna beloppen må för bevakning av de där ifrågavarande två nationalparkerna användas inflytande hyresinkomst å 50 kronor för vardera nationalparken.


Anslagsbeloppet 12 700 kronor disponeras av akademien sålunda:


1. Inspektionsresor och naturskyddsutredningar 4 000:–
2. Kungörelser, anslagstavlor, hägnader och andra

skyddsåtgärder

1 500:–
3. Tryckning av redogörelser 2000:–
4. Diverse utgifter (brandförsäkringar m. m.) 100:– [ 184 ]
5. Skrivmaterial m. m. 600:–
6. Arvode åt naturskyddskommitténs sekreterare 2 500:–
7. Arvode åt sekreterarebiträde

2 000:–


I professor Sernanders förenämnda (s. 51) betänkande rörande det svenska naturskyddets organisation och statliga förvaltning redogöres (s. 184 o. f.) för vissa dittills framkomna förslag till omorganisation. Dessa förslag kunde enligt Sernander indelas i två grupper. Enligt den ena skulle den centrala myndigheten förläggas till Naturhistoriska riksmuseet. Enligt den andra skulle finnas en mera självständig skapelse, en verklig statsinstitution, direkt ansluten till något departement. För egen del fann Sernander upprättandet av ett särskilt statsämbetsverk för naturskyddet vara en viktig och trängande reform. Naturskyddsärendena borde enligt hans mening överföras från Vetenskapsakademien till ett under ecklesiastikdepartementet direkt lydande självständigt ämbetsverk med – efter mönster av riksantikvarieämbetet – en naturskyddsprefekt såsom chef samt två naturskyddsintendenter vid hans sida ävensom ett mindre sekretariat. Prefekten och intendenterna skulle tillsammans bilda ett naturskyddskollegium, som hade att efter särskild instruktion handlägga naturskyddsärendena. Vissa ärenden skulle ombesörjas av prefekten. Denne liksom intendenterna borde äga en framstående, väl vitsordad naturhistorisk bildning. Vid sidan av detta ämbetsverk borde finnas ett naturskyddsråd, i vilket följande institutioner och deras målsmän kunde tänkas vara företrädda: professorerna i botanik och växtbiologi vid Uppsala och Lunds universitet samt Stockholms och Göteborgs högskolor, cheferna för botaniska avdelningarna vid Naturhistoriska riksmuseet och Statens skogsförsöksanstalt, professorerna i skogsskötsel och botanik vid Skogshögskolan, föreståndarna för Svenska mosskulturföreningen och Aneboda-institutionen, professorerna i zoologi och geologi vid Uppsala och Lunds universitet samt Stockholms högskola, cheferna för de zoologiska avdelningarna vid Naturhistoriska riksmuseet samt entomologiska avdelningen av Centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet, intendenten för zoologiska avdelningen vid Göteborgs museum samt chefen för Sveriges geologiska undersökning.

I ett av vetenskapsakademien naturskyddskommitté den 26 februari 1936 över betänkandet avgivet, av akademien åberopat yttrande framhöll kommittén att, innan man toge ståndpunkt till frågan om det statliga naturskyddets organisation, det vore nödvändigt att klargöra för sig, vilka dettas väsentliga arbetsuppgifter skulle vara. Kommittén ansåg sig i största korthet böra angiva dem på följande sätt.


Naturskyddet kan sägas uppvisa två i varandra övergående sidor, den ena en rent vetenskaplig, den andra en allmänt kulturell. Det bör för kommande forskning bevara representativa delar av svensk natur eller svenska naturobjekt. Det bör å andra sidan vaka över att de för den materiella odlingen [ 185 ]nödiga ingreppen i naturen ske med pietet, under undvikande av onödig förstörelse av landskapets naturvärden och skönhet eller av dess djur- och växtvärld. För att dessa mål skola kunna uppnås är en allmänt utbredd kunskap om naturvärdena och om betydelsen av deras bevarande en nödvändig förutsättning. Upplysningsverksamheten för spridande, rotfästande och fördjupande av naturskyddstanken är därför den viktigaste naturskyddsåtgärden, som skall skapa den grundval, utan vilken lagliga eller administrativa naturskyddsstipulationer komma till korta. Även om denna upplysningsverksamhet, i den mån den ej faller inom verksamhetsområdet för olika undervisningsanstalter, fortsättningsvis liksom hittills i främsta rummet bör bygga på enskilt initiativ, till exempel genom naturskydds- och hembygdsvårdsföreningar, föredrag, litteraturen samt ej minst pressen, synes det uppenbart, att även det statliga naturskyddsorganet har en stor uppgift att fylla på detta område, till exempel genom utgivandet av publikationer i naturskyddsärenden, ordnandet av ett naturskyddsarkiv samt en representativ och tilldragande naturskyddsutställning m. m.


Å andra sidan vore det enligt kommitténs förmenande nödvändigt att nyktert klargöra för sig begränsningen av en statlig naturskyddsmyndighets uppgifter och verksamhet. Kommittén anförde härutinnan bland annat:


Naturskyddssträvandena vore säkerligen mest betjänta av att naturskyddsmyndigheten nöjde sig med att vara ett rådgivande organ, som bereddes tillfälle att uttala sig före igångsättandet av företag som innebure större ingrepp i naturen eller som överhuvudtaget kunde förväntas sätta ett mera betydande naturskyddsintresse på spel. Även såsom ett blott rådgivande organ hade naturskyddsmyndigheten givetvis möjlighet att taga initiativ, när det gällde att förhindra en onödig skadegörelse eller till sin omfattning i möjligaste mån mildra en nödvändig sådan. Med den växande förståelse för naturskyddets idé, som gjorde sig gällande, kunde man hoppas, att en naturskyddsmyndighet, som med takt och omdöme utnyttjade denna rådgivande ställning, skulle uppnå vad som rimligtvis vore möjligt. Däremot vore det så gott som visst, att ett naturskyddsämbetsverk, som bryskt försökte gent emot den praktiska sakkunskapen göra gällande en direkt bestämmande myndighet, i dessa ömtåliga frågor skulle komma att skapa en irritation, vilken ej blott skulle leda till nederlag i de enskilda fallen utan till sist gå ut över naturskyddssträvandena i deras helhet.


Naturskyddskommittén framhöll härefter att, när den statliga behandlingen av naturskyddsärendena, i den mån dessa ej påkallade Kungl. Ma:jts eller annan myndighets avgörande, från början lades under Vetenskapsakademien, detta utan tvivel inneburit den naturligaste lösningen. Kommittén utvecklade sina synpunkter sålunda.


Det gällde ju först och främst att för en ringa kostnad få till stånd en behandling av naturskyddsfrågorna, vilken förutsatte sakkunskap på så många skilda områden, att den icke kunde tänkas förenad hos blott en eller ett par personer. Det hade även varit till övervägande fördel för naturskyddsidéns spridande och rotfästande, att det praktiska naturskyddsarbetet till en tid fick pröva sig fram under jämförelsevis fria och enkla former utan att från början dirigeras från ett ämbetsverk. Om ett dylikt ämbetsverk ej skulle riskera att motverka [ 186 ]sitt eget syfte, måste det enligt kommitténs uppfattning ha en tillräckligt utbredd Förståelse i folkmeningen att falla tillbaka på, och denna förutsättning var icke för handen vare sig vid tidpunkten för det statliga naturskyddets genombrott eller långt senare. Kommittén ansåge emellertid, att sistnämnda. förhållande under senaste tid så väsentligt förändrats till det bättre, att tidiga-fe farhågor från denna synpunkt för verkningarna av inrättandet av en fastare naturskyddsinstitution knappast längre behövde hysas_. Avgörande for denna fråga vore emellertid, att naturskyddsärendena så tillväxt till antalet och komplicerats, att det icke längre vore rimligt ifrågasätta att de skulle kunna. handläggas genom akademiens naturskyddskommitté.


Under åberopande av det anförda anslöt sig kommittén såtillvida till grundtanken i professor Sernanders betänkande, att den föreslog en omorganisation av den statliga naturskyddsverksamheten, innebärande bland annat inrättandet av en fast statsinstitution. Efter att ha övervägt olika möjligheter för en statlig naturskyddsinstitutions organisation hade kommittén kommit till den övertygelsen, att den bästa lösningen av denna fråga skulle stå att vinna genom att bygga vidare på den grund som redan från början lades vid naturskyddslagarnas tillkomst. Trots de många allmänt kulturella aspekter som naturskyddet erbjöde, ej minst genom sina beröringspunkter med hembygdsvård och fornminnesvård, vore det dock först och främst en naturvetenskaplig angelägenhet. Det syntes kommittén därför vara av synnerlig vikt, att naturskyddsinstitutionen komme att ligga i en naturvetenskaplig miljö, inom vilken den så lätt som möjligt kunde erhålla de upplysningar från olika fackområden, vilka krävdes vid naturskyddsärendenas behandling. Naturskyddsinstitutionen borde därför bli en under akademiens förvaltning ställd institution och få sin lokal förlagd i närheten av riksmuseet och akademien. Denna institution syntes icke behöva göras stor, då en mängd ärenden skulle kunna utredas av olika specialsakkunniga, företrädesvis tillhörande vissa andra institutioner. Det vore därför tillräckligt, om vid institutionen fästes en kvalificerad föreståndare i professors ställning, en likaledes vetenskapligt utbildad sekreterare och arkivarie, ett kanslibiträde och (sannolikt) en vaktmästare. Naturskyddskommittén föreslog även inrättandet av ett råd av ett lämpligt antal på naturskyddets olika områden väl förfarna fackmän. I motsats till professor Sernander ansåg emellertid kommittén, att rådet icke borde göras mycket större än kommittén.

Betänkandet utställdes jämväl till yttrande av kanslern för rikets universitet, vilken efter hörande av de filosofiska fakulteternas vid universiteten i Uppsala och Lund matematisk-naturvetenskapliga sektioner i avgivet utlåtande anförde, att det erforderliga statliga naturskyddsorganet borde anknytas till vetenskapsakademien samt att han i huvudsakliga delar kunde giva sin anslutning till de av akademien i dess yttrande framförda synpunkterna.

[ 187 ]De båda matematisk-naturvetenskapliga sektionerna funno det vara önskvärt, att statsuniversiteten bleve representerade i naturskyddsrådet.

I yttrande över betänkandet förklarade Samfundet för hembygdsvård det förefalla som om den rent naturvetenskapliga delen av naturskyddet skulle kunna tillgodoses på ett enklare sätt än med hjälp av den föreslagna organisationen. Man borde undersöka huruvida icke naturskyddskommittén skulle kunna utbyggas till ett forum, dit naturskyddsärenden av mera vetenskaplig art kunde hänskjutas. Vid sidan av denna naturskyddskommitté borde emellertid stå en organisation med en chef, vars ställning i överensstämmelse med förslaget eventuellt skulle motsvara riksantikvariens. Vid sin sida borde han ha ett sekretariat, varemot de föreslagna naturskyddsintendenterna kunde undvaras. Chefen för naturskyddsinstitutet borde vara. biolog men- tillika ha dokumenterat sig äga klar förståelse för de folkliga synpunkterna på. naturskyddet.

Svenska naturskyddsföreningen framhöll i avgivet yttrande, att av betänkandet framginge, att naturskyddet med det snaraste måste omorganiseras till större fasthet- och effektivitet för att icke oersättliga värden skulle förspillas till skada för landet. I detalj måste arbetet, liksom på andra håll vore brukligt, skötas av lokala organ. Det vore emellertid nödvändigt med en kontrollerande och rådgivande ledning och det förefölle lämpligt att låta. samma organ handha ledningen både av det sociala naturskyddet och av naturskyddet i dess äldre och trängre bemärkelse. Gränserna mellan dessa olika slag av naturskydd vore flytande och det rationella torde vara att ordna skyddet och skötseln av de olika reservaten individuellt. Avvägningen måste uppenbarligen göras på grundval av biologisk sakkunskap även för naturreservat med rent social och folkhygienisk uppgift för att icke skyddsområdena genom olämplig skötsel eller missbruk hastigt skulle förlora i värde. Ledningen måste därför anförtros åt ett organ, där biologisk sakkunskap vore väl representerad. Då fråga vore att upprätta ett statsämbete för naturskydd, förefölle det föreningen lämpligt att beakta behovet av ett centralorgan även för det sociala naturskyddet i regionalplaneidéns anda. Ämbetet borde därför från början planeras så, att det kunde utvecklas till en rikets allmänna parkstyrelse med uppgift att sköta ledningen såväl av det sociala naturskyddet som av det vetenskapliga. Enligt föreningen borde frågan om det svenska naturskyddets statliga organisation med beaktande av det anförda bli föremål för ytterligare beredning genom särskilt tillkallade sakkunniga.

Såsom nämnts (s. 57) har sedermera även vetenskapsakademien i skrivelse den 5 juni 1946 hemställt om förnyad utredning angående naturskyddets statliga organisation och förvaltning under framhållande bland annat att naturskyddets uppgifter ökat på ett sätt som ej kunnat förutses vid den nuvarande organisationens tillkomst.

[ 188 ]Behovet av en fast organisation för tillvaratagande av naturskyddets intressen har med åren framträtt alltmera oavvisligt. Naturskyddsfrågorna, som från början intogo en undanskymd plats, ha allmänt tillerkänts en betydelse och fått en omfattning, som man knappast räknade med, då den nuvarande ordningen infördes. Handhavandet av dessa ärenden kan icke längre betraktas som en- uppgift av så ringa storlek och vikt, att den rimligen kan såsom hittills skötas praktiskt taget som en bisyssla. Den arbetskraft, som för närvarande står till förfogande för vetenskapsakademiens oavlönade naturskyddskommitté – två deltidsbefattningar: en sekreterare med ett arvode av 2 500 kronor och ett skrivbiträde åt denne med ett arvode av 2 000 kronor – är uppenbart otillräcklig. Organisationen möjliggör icke heller att de särskilda skyddsobjekten erhålla den tillsyn, som är nödvändig, om syftet med de olika skyddsåtgärderna skall kunna uppnås. Positiva naturvårdande åtgärder måste med nuvarande ordning och brist på medelstilldelning i stort sett utebli. De rådande förhållandena lämna således åtskilligt övrigt att önska. En ändring härvidlag förutsätter att de organisatoriska problemen bringas till en lösning. Det är enligt utredningens mening nödvändigt att en naturvårdsmyndighet finnes, som är särskilt rustad för naturskyddsärendenas handhavande. Myndigheten i fråga måste icke blott vara i sig lämpad för uppgiften utan även förses med erforderliga arbetsmöjligheter, så att den kan fylla de mångahanda, skiftande krav, som komma att ställas på densamma, och överhuvud på ett ändamålsenligt sätt föra naturskyddets talan.


De organisatoriska problemen hänföra sig i huvudsak till tre grupper av frågor, nämligen dels utredningar rörande vilka objekt, som böra bli föremål för särskilda skydds- och vårdåtgärder, dels skötseln och förvaltningen av de skyddade objekten, i främsta rummet nationalparkerna och naturminnena, dels ock allmänt rådgivande och planerande verksamhet. För att de enskilda skyddsobjekten skola kunna bevakas och ägnas den nödvändiga vården och tillsynen måste tillgång finnas till lokalt verksamma krafter. För det övervägande antalet skyddsobjekt torde tillsynen i regel kunna ske genom personer, som i sin dagliga gärning mer eller mindre regelbundet passera objekten i fråga eller vilka utan större olägenhet eller tidsförlust kunna nå fram till dem. I sådana fall torde tillsynen i och för sig icke behöva bli särskilt betungande. I den mån visst arbete måste utföras, såsom iståndsättande av hägnader och skyltar, verkställande av röjningar, slåtter och liknande, måste man förutsätta att ersättning skall utgå. Enligt utredningens förslag skall det ankomma på det allmänna att uppsätta erforderliga skyltar och vidtaga övriga. behövliga. åtgärder. Om detta nödvändiga arbete skall kunna utföras, måste det finnas tillgång till arbetskraft, som är skyldig att verkställa arbetet. Kravet på att tillsynen och vården organiseras på ett tillfredsställande sätt är ofrånkomligt.

[ 189 ]Det kunde visserligen synas önskvärt att samtliga förenämnda uppgifter - utredningsarbetet, skötseln och förvaltningen samt rådgivningen och planeringen – anförtroddes en och samma myndighet. Emellertid torde detta icke vara nödvändigt. De arbetsuppgifter, som sammanhänga med den utredande, rådgivande och planerande verksamheten, böra visserligen icke lämpligen uppdelas på olika institutioner. Skötseln och förvaltningen av naturskyddsobjekten däremot äro frågor, som kunna handhavas i särskild ordning. Det är av vikt, att intresset för naturvärdenas skydd och vård levandegöres hos så många som möjligt. Det är därför en fördel att ett större antal personer i sin dagliga verksamhet få anledning att befatta sig med naturskyddsfrågorna. Detta uppnås om vissa uppgifter beträffande vård och tillsyn anförtros andra organisationer än den myndighet som närmast har att föra naturskyddets talan. Sagda myndighet måste emellertid givas ställning av centralorgan med åliggande att samordna arbetet och att leda naturskyddssträvandena.

I fråga om naturskyddets organisatoriska ställning inom statsförvaltningen kunna olika lösningar tänkas. En möjlighet vore att behålla naturskyddets ledning hos vetenskapsakademien, ehuru förlagd till en särskild organisation under denna. Såsom redan tidigare anförts (s. 79) vill utredningen dock icke förorda en sådan utväg. Skälet är framförallt det förut åberopade, att, ehuru det vetenskapliga syftet givetvis intager en plats i förgrunden, naturskyddets övriga uppgifter blivit så framträdande, att de ej lämpa sig för en institution med rent vetenskapliga strävanden. Kvar står då möjligheten antingen att skapa en helt fristående naturvårdsmyndighet eller att inordna en sådan myndighet i något befintligt centralt ämbetsverk eller i ett departement.

Om naturvårdsmyndigheten skall inordnas i ett centralt ämbetsverk bör detta redan nu ha vissa betydelsefulla naturskyddsuppgifter samt helst äga en lokal representation, som skulle kunna övertaga tillsynen av skyddsobjekten. De ämbetsverk, som därför i första hand kunde komma i åtanke, torde vara domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, riksantikvarieämbetet, skogsstyrelsen och kammarkollegiet.

Domänstyrelsens uppgift som förvaltare av staten tillhörig mark utgör en anknytningspunkt för naturskyddet. En sådan anknytning kunde också motiveras med hänsyn till domänstyrelsens handläggning av frågor rörande jaktvården i landet samt till det synnerligen omfattande och väl organiserade naturskyddsarbete, som domänstyrelsen redan bedriver på de marker den förvaltar. Genom sin lokala organisation äger domänstyrelsen den representation ute i landet, som erfordras för tillsynen över de skyddade objekten.

Lantbruksstyrelsen förvaltar visserligen icke mark som domänstyrelsen. Den befattning lantbruksstyrelsen har med handläggning av [ 190 ]ärenden rörande jordbrukets rationalisering samt rörande utdikningar och vattenavledningar samt därmed sammanhängande naturskyddsfrågor kunde dock åberopas som skäl för att naturvårdsmyndigheten förlades inom lantbruksstyrelsen. Genom bland annat lantbruksnämnderna i de olika länen och deras ortsombud har även denna styrelse en lokal representation, möjlig att utnyttja i naturskyddets tjänst.

Riksantikvarieämbetet har bland annat till uppgift att handlägga frågor rörande skötseln och vården av fornminnena och byggnadsminnena. Riksantikvarieämbetet äger en mycket omfattande lokal representation genom landsantikvarierna och riksantikvariens ortsombud. I samband med uppgörandet av den nya ekonomiska kartan företas en allmän fornminnesinventering, vilken skulle kunna utvidgas att omfatta även naturskyddsobjekten. Även om naturskyddet och kulturskyddet utgått från delvis olikartade utgångspunkter år den praktiska handläggningen ofta identisk. I fråga om vården av det kulturpåverkade landskapet kan man icke draga någon gräns mellan fornvårdens och naturvårdens uppgifter. Vården och skyddet av det äldre kulturlandskapet med dess ängar och hagar komma alltid att vara en gemensam angelägenhet för fornminnesvården och naturskyddet. Denna samhörighet har i andra länder kommit till uttryck på olika sätt. I Danmark ingår sålunda skyddet åt fornlämningarna som en del i naturskyddslagen och i Amerikas Förenta Stater förvaltar National Park Service även fornminnena och byggnadsminnesmärkena. Naturvårdsmyndighetens förläggning till riksantikvarieämbetet kunde befordra samordnandet av kulturskyddets och naturskyddets intressen.

Med hänsyn till att många skyddsobjekt i vårt land hänföra sig till skogsproblem och på grund av de väl utbyggda skogsvårdsstyrelserna i de olika länen kunde man även tänka sig en anknytning av naturvårdsmyndigheten till skogsstyrelsen.

Ur vissa synpunkter kunde slutligen ifrågakomma att naturvårdsmyndigheten knötes till kammarkollegiet. Förutom den för naturskyddet betydelsefulla uppgift, som åvilar kollegiet i frågor vilka regleras genom vattenlagen (jfr s. 48), handlägger kollegiet även andra i detta sammanhang viktiga ärenden. Kollegiet handhar sålunda den rättsliga vården av frågor av större betydelse rörande dispositionen av ecklesiastik mark och även frågor om dispositionen av kronans marker ovan odlingsgränsen samt renbetesfjällen inom Jämtland och Härjedalen. Förvaltningen av kronan tillhöriga holmar och skär, som icke tillhöra visst hemman, handhas jämväl av kollegiet, liksom det har tillsynen över frågor rörande fiskevatten, som ej äro i enskild ägo, samt territorialvattnet. Den överblick, som naturvårdsmyndigheten måste äga över vården av naturvärdena i landet, kunde främjas genom den befattning kollegiet har med den allmänna [ 191 ]hushållningen i riket. Genom kollegiets advokstfiskalsämbete skulle naturvårdsmyndigheten ha tillgång till omfattande expertis i rättsliga frågor.

Även om sålunda åtskilliga ämbetsverk vore i och för sig möjliga såsom naturvårdsmyndighet har utredningen likväl stannat för att icke föreslå naturvårdsmyndighetens inordnande såsom led i någon redan bestående institution. Skälen härtill äro flera. De spörsmål, naturvårdsmyndigheten har att taga befattning med, äro så skiftande, att de icke alla kunna lämpligen handläggas av en myndighet, vilken i likhet med de uppräknade ämbetsverken uppbyggts med sikte på fullgörande av vissa begränsade, speciella uppgifter. Intet av de angivna verken torde heller äga den smidighet i arbetsformen, som bör fordras om naturskyddets intressen skola kunna ändamålsenligt tillvaratagas. Naturskyddsfrågorna nödvändiggöra ett nära samarbete mellan naturvårdsmyndigheten samt andra såväl statliga som kommunala myndigheter och organisationer. Det är med hänsyn härtill önskvärt att naturvårdsmyndigheten gives en sådan ställning, att den icke blir betraktad såsom företrädande allenast biintressen hos en annan myndighet. Det kunde också inträffa, att naturskyddets speciella företrädare inom det ämbetsverk, till vilket naturvårdsmyndigheten vore knuten, komme att i vissa frågor hysa en mening, avvikande från ämbetsverkets. En icke önskvärd dualism skulle på detta sätt kunna uppstå. Även ur denna synpunkt torde det vara lämpligast att naturvårdsmyndigheten göres fristående från andra verk. Att så sker utesluter givetvis icke att redan befintliga institutioners sakkunskap och organisation utnyttjas i naturskyddets tjänst. Utredningen tvärtom förutsätter, att detta blir fallet. Förslaget till naturskyddslag bygger i stor utsträckning på medverkan av även andra organ än naturvårdsmyndigheten.

Vad angår utvägen att anknyta naturvårdsmyndigheten direkt till något departement må erinras att på sin tid egnahemsdirektionen var inordnad i jordbruksdepartementet samt att krigsmaterielinspektionen alltjämt är förlagd inom handelsdepartementet. En liknande anordning vore tänkbar i nu förevarande fall. Förfarandet måste emellertid, om det skulle ha något praktiskt värde, innebära att naturvårdsmyndigheten finge svara för föredragning och annan handläggning av naturskyddsärendena inom departementet. De intressen, naturvårdsmyndigheten kan finna sig böra företräda i dessa ärenden, kunna ej sällan komma i strid med såväl enskildas som andra myndigheters önskemål. Det slutliga avgörandet måste därvid ankomma på Kungl. Maj:t. Den ofta grannlaga arten av de spörsmål, som sålunda kunna bli hänskjutna till Kungl. Maj:t, synes göra det mindre lämpligt att ärendenas beredning inom vederbörande departement omhänderhaves av en myndighet, som, om än den förutsättes bedöma frågorna objektivt, likväl otvivelaktigt måste anses intaga en viss partsställning.

Utredningen anser, att naturvårdsmyndigheten bäst kan fylla sin [ 192 ]uppgift, om den organiseras som en statlig nämnd med ett sig underställt kansli, innefattande ett begränsat antal befattningshavare för ärendena! beredning och expediering. Genom nämndinstitutionen kan myndigheten tillförsäkras den intresserepresentation, som erfordras för naturskyddsärendenas allsidiga behandling. I nämnden kan beredas plats för företrädare såväl av vetenskapliga, estetiska och andra kulturella synpunkter som av ekonomiska och sociala intressen. Av vikt år att ledamöterna i den statens naturvårdsnämnd, vars inrättande utredningen alltså förordar, ha förståelse för naturskyddssträvandena och äga förmåga att bedöma naturens behov av skydd och vård. Samtidigt måste emellertid inom nämnden finnas förutsättningar att opartiskt pröva motstående intressens berättigade krav. Å andra sidan är det angeläget, att nämnden icke göres för tungrodd. För att den skall bli verkligt arbetsduglig torde antalet ledamöter böra bestämmas till högst sju. Med detta antal synas suppleanter bli överflödiga. Samtliga ledamöter böra förordnas av Kungl. Maj:t. Förordnandet torde böra avse viss tid, förslagsvis tre år. Bland ledamöterna bör Kungl. Maj:t utse en att vara ordförande och en att vara ersättare för denne.


Utredningen har icke funnit skäl tala för införande av annan ordning i fråga om naturskyddsärendenas departementala handläggning än den som för närvarande gäller. Naturvårdsnämnden förutsättes alltså komma att lyda under jordbruksdepartementet. På nämnden ankommande speciella uppgifter framgå av förslaget till naturskyddslag och förslaget till tillämpningskungörelse till denna. Vid sidan härav måste emellertid nämnden i sin egenskap av central myndighet för tillsynen och vården av naturvärdena i landet få en mångfald åligganden av mera allmän karaktär. Nämnden måste skaffa sig en så grundlig kunskap som möjligt om Sveriges natur och om planerade åtgärder av beskaffenhet att kunna i avsevärdare grad påverka densamma. Den måste därför med uppmärksamhet följa utvecklingen på jord- och skogsbrukets samt jaktens och fiskets områden ävensom i fråga om bebyggelse, väganläggningar, grustäkter och andra företag, som medföra bestående ändring av naturförhållandena. Det är också av vikt, att nämnden söker bilda sig en uppfattning om vården och utnyttjandet av sådana betydelsefulla naturtillgångar som de lösa jordlagren, grundvattnet och de rinnande vattnen. Den bör verka för att samtliga naturvärden, såvitt möjligt, tagas till vara och vårdas ur både ekonomisk, social och kulturell synpunkt. Härvid kunna de åtgärder, som böra vidtagas och som nämnden bör taga initiativ till, vara likaväl av nyskapande och omdanande art som skyddande och konserverande. Föreligger risk att vissa tillgångar exploateras på sådant sätt att den naturliga balansen i landet eller delar därav kan befaras bli störd, synes nämnden böra framlägga förslag till motverkande åtgärder. Nämnden bör allmänt söka få sådana [ 193 ]anordningar vidtagna, som kunna främja landets växt- och djurvärld. En förutsättning för skyddet av det vilda är att miljön vårdas, d. v. s. att tillgången på föda och lämpliga uppehållsplatser bevaras. Slutligen bör det ankomma på nämnden att främja upplysning och propaganda samt tillhandagå med råd och anvisningar på naturskyddets område ävensom att med uppmärksamhet följa naturskyddets utveckling i andra länder. För att kunna fullgöra. sistberörda uppgift torde nämnden böra ingå som medlem i den internationella naturskyddsunionen. Härigenom skulle nämnden få tillgång till den grundläggande naturskyddslitteraturen samt information i aktuella naturskyddsfrågor i olika länder.

De uppgifter, som skola anförtros statens naturvårdsnämnd, böra angivas i särskild instruktion för nämnden. Förslag till sådan instruktion har utarbetats. I detta upptagas jämväl andra erforderliga föreskrifter med avseende å nämndens verksamhet. Utredningen hänvisar härutinnan till förslaget.

Den omedelbara vården och förvaltningen av de olika skyddsobjekten enligt naturskyddslagen avses enligt utredningens förslag skola handhavas, beträffande kronomark av den myndighet som förvaltar marken, således i allmänhet domänstyrelsen, samt beträffande enskild mark som regel av skogsvårdsstyrelserna (jfr 2 och 7 §§ förslaget till tillämpningskungörelse). På. den förvaltande myndigheten vilar även tillsynen av att meddelade ordningsföreskrifter efterlevas och beslutade skyddsåtgärder i övrigt genomföras. Genom denna anordning komma ett stort antal personer i ständig beröring med naturskyddsarbetet samtidigt som uppgiften för den enskilde befattningshavaren icke annat än i undantagsfall blir särskilt tidskrävande. I vissa fall, såsom i fråga om de större nationalparkerna, kan det bli nödvändigt med heltidsanställd bevakningspersonal. I allmänhet torde dock tillsynen över skyddsobjekten kunna utövas vid sidan av vederbörande befattningshavares, till exempel en skogsvårdstjänstemans, egentliga arbete. Hinder avses icke skola. möta att, då det gäller annan mark kronomark, anförtro vården och förvaltningen åt enskilda organisationer eller personer. Fordras ersättning, får särskild uppgörelse träffas härom. Genom att naturskyddsarbetet på detta sätt decentraliseras, får naturvårdsnämnden tillgång till ett slags lokal representation, som torde bli av stort värde. Såsom förut nämnts måste nämnden söka. följa utvecklingen på olika områden, där naturen beröres. Helst bör nämnden, redan innan ett företag av beskaffenhet att föranleda större ingrepp i naturen igångsättes, vara underrättad om den planerade åtgärden. Enligt 22 § förslaget till naturskyddslag förutsättes i dylika fall samråd skola ske med nämnden. Det torde emellertid icke vara tillfyllest att nämnden för sin information blir beroende av anmälan från vederbörande företagsledning. Det är nödvändigt att kontaktmän finnas runt om i landet, vilka dels kunna underrätta nämnden om när åtgärder från nämndens sida synas påkallade dels [ 194 ]ock kunna av nämnden användas för att på ort och ställe vidtaga förberedande undersökningar. Såsom dylika lokalombud torde i betydande utsträckning kunna anlitas frivilliga krafter. För de med ombudens resor förenade extra kostnaderna torde dock ersättning böra beräknas.

För ärendenas beredning inom nämnden och handhavande av de löpande göromålen måste nämnden ha tillgång till en befattningshavare, som är speciellt sakkunnig i naturskyddsfrågor. Stora krav måste ställas på denne såväl i fråga om naturvetenskaplig utbildning som beträffande kunskap och praktisk erfarenhet om naturskyddets mål och arbete. Utredningen föreslår, att befattningshavaren i fråga gives byråchefs ställning. Befattningen bör vara en förordnandetjänst. Med hänsyn till de kvalifikationer, vederbörande måste äga, och vikten av att lämplig person kan förvärvas förordar utredningen att befattningen placeras i lönegraden Cp 10.

Verksamhetens art torde medföra, att byråchefen i stor utsträckning kommer att befinna sig på resor. Icke minst på grund härav måste tillgång finnas till ytterligare en högt kvalificerad befattningshavare, vilken kan i byråchefens frånvaro handlägga de löpande göromålen och vid behov tjänstgöra i hans, ställe. Det är också. nödvändigt att det på detta sätt finnes någon som kan avlösa byråchefen då det gäller tjänsteresor. Utredningen föreslår, att denne befattningshavare får byrådirektörs tjänsteställning med placering i lönegraden Ce 29.

Befattningshavarna å naturvårdsnämndens kansli torde i övrigt kunna begränsas till en kontorist, lönegraden Ce 13, för handhavande närmast av de kamerala göromålen men med skyldighet att jämväl i övrigt biträda med förekommande kansliarbete samt ett biträde för allmänna skriv- och kontorsgöromål, lönegraden Cf 4–Ce 8. Därjämte synes böra räknas med något belopp för extra skrivhjälp under semester och vid eljest förefallande behov. Särskild expeditionsvakt torde icke erfordras. Däremot bör beräknas något mindre belopp för budskickning.

Även om naturvårdsnämnden kommer att i sig rymma icke obetydlig sakkunskap, torde det bli nödvändigt att i viss utsträckning kunna anlita särskilda sakkunniga. De frivilligt arbetande naturskyddsorganisationerna äga inom sig en omfattande sakkunskap, som därvid kan tillgodogöras. Naturvårdsnämnden kan dock givetvis icke begränsa sig härtill. Möjlighet måste finnas att för verkställande av speciella utredningar tillkalla den expertis, som i varje särskilt fall är mest lämplig. Det kan ej förutsättas att arbetet utföres kostnadsfritt. Medel för utbetalning av ersättning till särskilda sakkunniga måste alltså ställas till nämndens förfogande.


Kostnaderna för den föreslagna organisationen synas kunna beräknas sålunda.

I årligt arvode beräknas till ordföranden i statens naturvårdsnämnd 3 000 [ 195 ]kronor, till dennes ställföreträdare 1 500 kronor samt till var och en av ytterligare fem ledamöter 1 000 kronor. Sammanlagda. arvodeskostnaden blir alltså 9 500 kronor.

För anlitande av särskilda sakkunniga föreslås upptaget ett belopp av 5 000 kronor.

Kostnaderna för avlöning av de hos nämnden anställda befattningshavarna beräknas enligt följande uppställning:


Tjänstemän i högre lönegrad än Ce 24:

1 byråchef, lönegrad Cp 10 17 400:–
1 byrådirektör, lönegrad Ce 29 13 224: -


Övrig personal:

1 kontorist, lönegrad Ce 13 6 084: –
1 skrivbiträde, lönegrad Ce 8 4 728: –
Extra skrivhjälp 1 000: –
Budskickning 500: –
42 936: –

eller i avrundat tal 42 900 kronor.


Härtill komma utgifter för rörligt tillägg, förslagsvis beräknade till 4 600 kronor.


Avlöningsstaten för statens naturvårdsnämnd skulle sålunda få följande utseende:


1. Arvoden, bestämda av Kungl. Maj:t 9 500: –
2. Avlöningar 42 900: –
3. Ersättningar till särskilda sakkunniga 5 000: –
4. Rörligt tillägg, förslagsvis 4 600: –
Summa kronor 62 000: –


Vad beträffar naturvårdsnämndens omkostnadsanslag har utredningen utgått från att särskilt byråchefen måste företaga resor i stor omfattning. Därjämte måste räknas med resekostnadsersättning för nämndens ledamöter dels i vissa fall till sammanträdesorten dels ock understundom för besiktning av naturskyddsföremål. Förutsätter man att i medeltal ett traktamente -utgår om dygnet under 300 dygn i högsta traktamentsklassen, blir kostnaden för traktamentsersättning (300×27=8 100) i runt tal 8 000 kronor. Härtill kommer resekostnadsersättning, förslagsvis beräknad till samma belopp. Den sammanlagda kostnaden för naturvårdsnämndens resor skulle alltså uppgå till 16 000 kronor.

[ 196 ]Utredningen har ansett nödvändigt, att nämnden äger ortsombud runt om i landet. Särskilt arvode till dessa ombud räknas icke behöva utgå, men däremot måste deras resekostnader betalas. Under förutsättning av 100 ombud samt i medeltal tre resdagar om året för vart och ett av dem beräknas kostnaden för ortsombuden till 10 000 kronor.

Det totala anslagsbehovet för reseersättningar skulle sålunda utgöra (16 000 + 10 000 =) 26 000 kronor.

Om lokal tillhandahålles nämnden i fastighet, som tillhör staten, behöver någon lokalhyra icke beräknas. Däremot torde böra för bränsle, lyse och vatten upptagas förslagsvis 1 000 kronor. För övriga expenser, omfattande skrivmaterialier, telefon och andra kontorskostnader samt inköp i viss utsträckning av facktidskrifter och annan litteratur föreslås ett belopp av 3 000 kronor.

Vetenskapsakademien har för tryckning av redogörelser i naturskyddsärenden kunnat disponera ett belopp av 2000 kronor. Beloppet är lågt. Skall naturvårdsnämnden kunna fullgöra sin uppgift såsom företrädare av naturskyddsintressena icke minst på det vetenskapliga området, måste den ha möjlighet till bekostande av publikationstryck i icke alltför liten omfattning. Att sådan möjlighet finnes har betydelse även med hänsyn till det internationella samarbetet. Under den första tiden torde dock få räknas med att nämndens publicistiska verksamhet måste stå tillbaka för andra, mera trängande uppgifter. Utredningen föreslår att under första verksamhetsåret utgifterna för publikationstryck beräknas till 2 000 kronor.

För sjukvård m. m. bör upptagas visst mindre belopp, förslagsvis 200 kronor.


Omkostnadsstaten skulle alltså. omfatta följande poster:

1. Sjukvård, förslagsvis 200:–
2. Reseersättningar, förslagsvis 26 000: –
3. Expenser, förslagsvis 4 000: –
4. Publikationstryck 2 000:–
Summa kronor 32 200:-


Till detta belopp komma under första året utgifter för anskaffning av möbler, skrivmaskiner m. m. Kostnaderna härför beräknas till 10 000 kronor. Ett särskilt inventarieanslag å. detta belopp torde böra anvisas. _

Det här framlagda organisationsförslaget syftar till att – därest utredningens förslag till naturskyddslag genomföres och uppgifterna för statens naturvårdsnämnd gestaltas på sätt utredningen förordat – tillgodose det oavvisliga behovet. Skulle ytterligare uppgifter av större omfattning åläggas nämnden, torde en utbyggnad av organisationen bli nödvändig. Förslaget är uppgjort med tanke på att en sådan utbyggnad skall kunna [ 197 ]tämligen lättverkställas. Utredningen erinrar om de åtgärder, som torde bli nödvändiga för att hindra stoftflykt och annan jordförstöring. Måhända befinnes det lämpligt att anknyta detta arbete till nämnden i större utsträckning än för närvarande kan förutsättas. Vidare synes den möjligheten föreligga, att nämndens befattning med viltvården utvidgas. Att visst samarbete måste äga rum mellan nämnden och de organ, som nu närmast handha jaktvårdsfrågorna, finner utredningen uppenbart. Utvecklingen kan emellertid gå därhän, att nya uppgifter på detta område tillföras nämnden.


Utöver de medel, som enligt det anförda erfordras för naturvårdsnämndens verksamhet, måste den direkta vården och förvaltningen av naturskyddsobjekten föranleda vissa anslagskrav. Såsom nämnts utanordnas för närvarande av statsmedel för bevakning av nationalparker sammanlagt 9 100 kronor samt för bevakning av Borga hage 300 kronor. Beloppen äro icke tillräckliga att möjliggöra en effektiv tillsyn. Enligt utredningens förslag komma vården och förvaltningen av nationalparkerna att som regel handhavas av domänstyrelsen. För de härmed förenade kostnaderna torde domänstyrelsen beredas ersättning. Storleken av dessa kostnader kan icke med säkerhet bedömas innan praktisk erfarenhet vunnits av hur arbetet lämpligen kan bedrivas i domänstyrelsens regi. I avvaktan på sådan erfarenhet upptages ersättningen här till samma belopp som det 'för nationalparkernas bevakning nu utgående, 9 100 kronor. För bevakning av Borga hage beräknas likaledes oförändrat belopp 300 kronor, att liksom nu utbetalas till länsstyrelsen i Kalmar län.


Förvaltningskostnaderna kunna emellertid icke begränsas härtill. För närvarande åligger det den, som begärt fridlysning såsom naturminnesmärke av ett område eller naturföremål, att själv bekosta dettas inhägnande och utmärkande. Enligt utredningens förslag skola ifrågavarande kostnader åvila statsverket. Visserligen beräknas för närvarande Vetenskapsakademien av det till akademiens förfogande för förvaltning av nationalparker och naturskyddsärenden ställda statsanslaget använda 1 500 kronor till anslagstavlor, hägnader och dylikt. Det är emellertid därvid såvitt angår naturminnesmärken fråga endast om anskaffande av anslagstavlor – uppsättandet ombesörjes av sökanden – och om vissa särskilt trängande skyddsanordningar. Redan för bestridande av behövliga underhållskostnader är beloppet helt otillräckligt. Skola, såsom föreslagits, vid fridlysning även nyuppsättning av tavlor och hägnader betalas av staten - för den händelse medel ej ställas till förfogande i annan ordning - växer anslagsbehovet. Vidare erfordras jämväl andra skyddsåtgärder än de som hänföra sig till ett naturminnes inhägnad och utmärkande, exempelvis röjningar och slåtter samt sådd. Enligt förslaget gäller som allmän regel. att naturminnen å enskild mark skola förvaltas av skogsvårdsstyrelse. Beräknas [ 198 ]skogsvårdsstyrelsernas förvaltningskostnader till i medeltal 500 kronor för varje styrelse. blir den sammanlagda kostnaden 12 500 kronor. Även förvaltningen av övriga naturminnen torde föranleda visst anslagskrav, om in man utgår från att åtskilliga, exempelvis naturminnen belägna å kronomark. kunna liksom hittills beredas erforderlig vård och tillsyn utan att särskilda medel härför behöva anvisas. Utredningen föreslår, att för bestridande av förvaltningskostnader, som ej hänföra sig till kronomark eller till naturminnen under skogsvårdsstyrelsens tillsyn, beräknas ett belopp av 2 000 kronor.

I anslutning till vad nu anförts skulle för naturskyddets förvaltningskostnader behöva anvisas (9 100 + 800 + 12 500+ 2 000 =) i runt tal 24 000 kronor. Beloppet torde ställas till naturvårdsnämndens förfogande att disponeras för avsett ändamål.


En ytterligare kostnad, som genomförande av utredningens förslag till naturskyddslagstiftning kan medföra, är slutligen ersättning till sakägare för skada, som orsakas genom fridlysning eller annan naturskyddsåtgärd. Dylik ersättning kan utgå enligt 9, 10, 17, 18, 24. och 25 §§ förslaget till naturskyddslag. I vissa fall torde medel kunna påräknas av enskilda organisationer, företag eller kommuner. I andra kan det erfordras att staten ekonomiskt träder emellan för att möjliggöra en önskvärd lösning. Är det fråga om större belopp, torde särskild hänvändelse få göras hos Kungl. Maj:t med hemställan om proposition till riksdagen med förslag till erforderlig medelsanvisning. Är det ifrågakommande beloppet däremot av förhållandevis mindre storleksordning, förslagsvis högst 5 000 kronor, synes naturvårdsnämnden böra äga möjlighet att besluta i ärendet utan att underställa det Kungl. Maj:ts prövning. En sådan anordning förutsätter att å riksstaten anvisas ett särskilt reservationsanslag, vilket får användas av nämnden för ändamålet. Storleken av detta anslag, förslagsvis benämnt bidrag till särskilda naturskyddsåtgärder, kan växla från år till annat, beroende på behovet och det statsfinansiella läget. Utredningen föreslår att tills vidare anvisas ett belopp av 50 000 kronor.

Den kostnadsökning för det allmänna, som kan föranledas därav, att enligt förslaget kungörande av ansökan om fridlysning skall – i motsats till vad för närvarande gäller enligt lagen angående naturminnesmärkens fredande – bekostas av statsmedel, torde icke uppgå till mera betydande belopp. I varje fall synes det ej behöva ankomma på utredningen att föreslå någon uppräkning av de anslag, som för dylika ändamål stå till linsstyrelsernas förfogande.