Samlade dikter/2/Fantasi
FANTASI.
Låt mig slumra, låt mig drömma
Evigheten vid ditt hjerta,
Och i kärlekens förtjusning
Ana himlens paradis!
Timman ilar, låt mig slumra
Stilla öfver evighetens
Rosor, dem min bildning skådar,
Dem min känslas vårsol fostrar!
Spira de mot blåa äthern,
Mot min andakts helga himmel,
Växa de till labyrinter
Der min smärta sig förvillar,
Godt! jag vill i dem förloras;
Väck mig ej ur hjertats irring!
Må en purprad slöja skimra
För min framtids skumma branter!
Om dess färgor ock bedraga,
Väl! jag alltid dock välsignar
Handen, som dess förlåt målar,
Handen, som bakom den döljes.
Om ett afgrundsdjup mig hotar,
Sätt en bindel för mitt öga;
Men blott så, att jag ej anar
Listen af en skonsam vishet!
Säg, du älskar mig för evigt —
Om mitt öra också dåras
Af ett återklingadt echo!
Säg det, och jag tacksamt prisar
Offret för mitt lugn af pligten,
Offret af en mordisk sanning.
Då en sjukling ler i yrslan
Under febertända drömmar, —
Sväfvande i dödens armar,
Redan lyft på molnens vingar,
Sträckande sin famn tillbaka
Mot de bilder, som än vinka
Med en kärleksblick åt jorden:
Vis ej honom bårens kläde,
Ej den hvita svepningsduken,
Innan lampans sista skimmer
Flämtat opp och evigt slocknat!
Lifvets lag ej klokt förklara
För det fromma barnets sinne:
Lemnadt i sin glada villa
Låt det svärma, låt det leka,
Låt dess granna bublor blänka!
Färgen låntes ju af Ljuset,
Af det helga, himlaburna? —
Må då bildningskraften höjas
Än till milda stjernors kretsar!
Må då hjertat ännu tjusas
I sin framtids klara spegel!
Der en myrtenlund, i fjerran,
Dunkelgrön sin skymning gjuter,
Och den hulda Luna glimmar
Darrande på silfvervågen,
Och bland löfvens tysta hviskning
Locka näktergalens toner,
Ack, till skönhet, ack, till kärlek,
Ack, till himmelen och Dig!
Se! en Genius der kommer,
Glänsande i fjärilsvingar;
Vinkar dig, att utan fruktan
Fatta späda barndomshanden,
Följa med till palmekullen.
Vänligt hviskar han: ”Från höjden
Skall du se din dal förvandlas;
Nejden vidgas, lifvets rike
Blir till fantasiens land.
För ditt öga skall det skimra,
Om du gömmer i ett trofast
Hjerta hvarje helig syn.
Hvarje dunkel gåta löses
Af den evighet, som slumrar
I din själ. Men var blott trogen!
Annars plötsligt faller slöjan,
Och du ser blott öde klippor,
Kala hedar, der hvar blomma
Dött i sandens heta hvirflar.”
Då till kullens höjd vi hunnit,
Hvilken reslig gudabyggnad,
Hvilka strålande colonner!
Gläds! du blickar Sångens tempel,
Och ett altare i fonden
Flammar, med en offerlåga
Skön som vårens gyllne skyar.
Knäfall, tillbed! Strålen tändes
Af den Evige — o, hoppas
Att ej hvarje gnista slocknar!
Lyssna till den höjda sången,
Som i hvalfven återskallar!
Hjertat klappar, sjelft ett välljud,
Der, med harmoniens pulsslag,
I ett haf af salighet.
Må då ej, till templets gårdar,
Någonsin ett missljud hinna
Från de fjerran kala slätter,
Dem man kallar verklighet!
Aldrig hvardagslifvets spira,
Tung som bly och kall som döden,
Väcke oss ur sångens drömmar
Eller slite hjertats band!