Saliga Natur! härinne
Lefvande i Konstnärns sinne,
Återspeglas du i magiskt ljus:
Lyssnande till sorl af vattnets vågor,
Hjertat värms af sommarns lågor;
Lunden rörs af vestanvindars sus.
Säg mig andens namn, som talar
I de sol beglänsta dalar?
”Konstens Genius” — till svar jag får. —
Känslan blott hans gudaspråk förstår.
Se Förtrollarn, hvar han svingar!
Himlen bär hans ljusa vingar,
När på duken med etherisk hand
Taflans färgspel harmoni han skänker.
Och när solens glans han sänker
Öfver lummigt ekbevuxen strand,
Mellan trädens gyllne skimmer, —
Drömmande min själ förnimmer
Fåglarnas koncert, idyllers ljud,
Saligt hyllande naturens Gud.
Der i molnens brutna strålar
Kring ett Götiskt Slott[1] han målar
Minnets tafla i sin aftonglans.
Månn’ i tornets långa sorgedagar
Än Kung Eriks ande klagar
För sin Herdarinn’ en ljuf romans?
Himlens tårar sakta dugga
Öfver lundens dunkla skugga,
Och kring Sagans verld, på bilder rik,
Sörjer böljans florbeklädda vik.
Men från Mälarn flyr mitt öga
Bort, att tjusas af den höga
Nordens under: Göta-elfvens fall:
Fram ur sprängda klippors hvalf det kastar
Sig med jättekraft, och hastar,
Tumlande i skummigt silfversvall,
Ned i djupets hvirfveldansar.
Under trädens friska kransar
Klart i perspektiv ur dalens lund
Yppigt strålar. Edens morgonstund.
Tusenskiftad sig förnyar
Ljusets prakt, ur varma skyar,
Likt ett guldregn på hvart Landskap stänkt.
Frid och välljud själen återfinner,
När i klara strålar brinner
Himmelsk skönhet, ner till jorden sänkt;
Som ett echo fjerran svarar
Hennes inre röst, bevarar
Gudasynen, — men i tjusning blott
Har hon spegeln af dess bilder fått.
Stolt, att få din Landsman vara,
I min däld jag vill förklara
Dig, o, Konstnär! min beundransgärd.
Men när Diktens ros för stunden blommar,
Evigt skall din rika sommar
Sprida tjusfulit sin förtrollningsverld
Till hvars bröst i Nordens lunder;
Och så länge Konstens under
Bildrikt i det skönas tempel stå,
Skall ditt namn till efterverlden gå.
