Hoppa till innehållet

Samlade dikter/2/Kampeberget

Från Wikisource, det fria biblioteket.
[ 256 ]

KAMPEBERGET.

                På klippornas hall
                Vid hundarnas skall
        Den glädtiga Jägaren ilar;
Och först i skymningens dimmiga flod
        På Kampeberget han hvilar.
                Det höjer sig opp
                Öfver skogens topp
        Ett minne från forntida-fejden,
        Och ser, som en jätte, kring nejden.

                Med flämtande bröst
                Och gnisslande röst
        Mån’ stöfvarne villbrådet funnit
De hejda sitt lopp, liksom spåren i hast
        Inunder en stenhäll försvunnit.
                Till furornas rot
                Med brådskande fot
        De krafsa bort måssan och sanden,
        Och slicka sin herre på handen.

                ”Hvad gömmer den sten?”
                Sad’ Jägarn, och re’n
        Till spaning han lutar sig neder;
Men dagen är släckt, och när flintan gett eld,
        Han kappan på måssbädden breder.
                Då bössan han har,
                Och hundarnas par
        Vid sidan som spejande vakter,
        Han fruktar ej andarnas makter.

[ 257 ]

                Från ringmurens häll
                Den höstliga qväll
        Ej syns någon tindrande stjerna;
Men snart vid stockeldens fladdrande sken
        Ser Jägarn en glänsande Tärna.
                Med klädnaden grön
                Af sammet så skön
        Beströdd ut af klara demanter,
        Hon vandrar på klippornas branter.

                Snart Jägarns gevär
                Till lågan hon bär,
        Så noga det Bergfrun betraktar,
Då hörs hennes röst i den nattliga vind:
        ”En skatt mera dyrbar jag vaktar.
                Se, stenkumlets graf:
                Der, gömmes en glaf,
        Ja, många från kämparnas dagar,
        Jag dig till det bytet ledsagar.” —

                Att hämta sin skatt
                I vålnadens natt
        Flyr Jägarn, då möter hans öga
En grånad Rese, med pansar och sköld;
        Bland skuggor af furorna höga
                Sin stålklädda harm,
                Sin väldiga arm
        Han ynglingen hotande sträcker,
        Ett afbrutit svärd honom räcker.

                ”Den skatten allen
                Bland vikingaben

[ 258 ]

        Du finner” — en röst han förnimmer —
”Låt kämpen få hvila i svärdfallen krets
        Vid ärans förbleknade skimmer.
                Gå, Ynglingamod,
                Med fäderneblod,
        Att viga åt striden din bana,
        Då krigsljuden skallande mana!”

                Den nattliga syn,
                Lik töcknet i skyn,
        Vid strimman af dagningen flydde.
Snart ärans och bragdernas vinkande sol
        I striden för ynglingen grydde.
                Blott sagan är qvar
                Från forntida dar,
        Och täljes de vintriga qvällar
        Om Jägarn på kampebergets hällar.