Samlade sånger och visor/3/Till min nådiga tant i Stockholm

←  Till en Byggmästare

Samlade Sånger och Visor, Gammalt och Nytt. del 3 av Elias Sehlstedt Till min nådiga tant i Stockholm

Lifflänningarne  →

Till min nådiga tant i Stockholm.

(Med poetiska kalendern Utkiken.)

Jag får på det högsta tacka Tant för den angenäma skrifvelsen samt den lika angenäma underrättelsen, att Tant har flyttat ifrån Kattrakarbacken. Upprigtigt sagdt, har det varit en riktig pina, hvar gång jag nödgats skrifya den fatala adressen. Tant måste medge, att Drottninggatan låter bra mycket bättre än Kattrakarbacken, och jag gratulerar af allt hjerta till den lyckliga omflyttningen. Att en klarinett-blåsare bor i samma farstu, kan visst vara mindre angenämt; men då olägenheten inskränker sig till att blott höra honom, går det väl an; värre vore det, om Tant äfven nödgades se honom blåsa, hvilket i mitt tycke är någonting afskyvärdt. Då jag var i Upsala, bodde jag vägg i vägg med en dylik pipare, så att jag var tvungen att både se och höra honom. Han hade alltid söndriga läppar och skyllde på magsyra. Till på köpet nyttjade han blå och hvita näsdukar, hvilket är det otäckaste jag vet. Hans favoritstycke var! ”Kommer du åter med Gudaprakt,” hvilket han blåste sex timmar om dagen under hela året. Tant kan tänka sig hvilken plågo-ande! En qväll, sedan han somnat, tänkte jag slå ihjel honom, för att slippa höra honom blåsa dagen derpå; men vid närmare besinnande lät jag honom lefva, och han blef sedan auktions-vaktmästare och slutligen en försupen namnsdagsblåsare. Allt detta har gjort, att hvar gång jag mött en klarinett-blåsare, har jag alltid börjat svettas och tänkt i mitt sinne: ”kommer du åter med gudaprakt”? Jag begriper derföre ganska väl Tants förskräckelse för den blåsande hyresgästen; men gudskelof, att Tant icke bor tillsammans med honom!

Spöken har jag aldrig trott på, och hvad Tant behagat i sitt nämna bref angående något oknytt i Tants nya bostad, har jag helt och hållet tagit som ett raljeri, och Tants förstånd är för mycket upplyst för att Tant skulle tro på dylika tokerier. Sjelf har jag hvarken hört eller sett något spöke, och tänker hädanefter hvarken se eller höra något i den vägen.

”Den rätt kan läsa sitt Fader vår
Han räds hvarken fan eller trollen.”

Likvisst vill jag råda alla, och hvar och en i synnerhet, som är rädd och tror på spöken, att vid första åsyn af något ditåt, icke afbida dess ankomst, utan genast ta till fötterna, så fort gnos kan, och som Vitalis sjunger:

”Att benen som trumpinnar dem uti ändan slå”;

ty jag har hört sägas, att det skall vara ett ledsamt herrskap att ha göra med, isynnerhet som de alltid få tag i oss, men vi aldrig få tag i dem. Min tro är derföre att Tant mycket säkert får vara i fred för alla slags spökfigurer. Värre är det med klarinett-blåsaren. Honom önskar jag, på Tants vägnar, dit pepparn växer.

Fick jag skipa lag och rätt
Skulle jag med allvar styra:

Den som blåste klarinett,
Skulle aldrig rum få hyra.

Husvill skulle han få gå,
Tills han skulle skifta färgen;
Men om rum han skulle få,
Blef det i Tyskbagar-bergen

Orsaken hvarföre jag nu uppvaktar med denna epistel, är egentligen den, att jag önskar få dedicera min nya kalender till min alltid goda och nådiga Tant, helst denna önskan står tillsammans med ett längesedan gifvit löfte att tillegna Tant nästa häfte af mina visor. Jag är derföre särdeles glad, att min sångmö nu, liksom major Stjernsvärds turbin-tjärna, ”håller hvad hon lofvar”

Namnet ”Utkiken” torde förefalla Tant något besynnerligt, särdeles som jag ej kan begära att Tant skall veta hvad en Utkik egentligen är, och torde jag derföre böra något närmare förklara hvad som menas med en sådan tingest, och hvad gemenskap han kan ha med mina visor.

En utkik, sådan den befinnes här på Sandhamn, är en mycket hög ställning, upprest på högsta punkten af ön och försedd med en mängd pinnar, alldeles som i en stege hvarpå lotsarne, liksom Jakobs englar, vandra upp och ned, för att efterse, om några fartyg äro synliga till sjös, för att sedan bege sig ut emot dem, dels för att be dem vara välkomna, dels och synnerligast för att visa dem rätta vägen och föra dem ”i vår lugna hamn”. Då nämnde utkik är bygd i förening med en på samma ställe växande tall, så kallas äfven denna lotsarnes luft-vandring: ”att gå tallen.” Skulle Tant någon gång komma hit, så afråder jag Tant på det högsta att gå upp i denna jätte-stege. Jag har sjelf varit deruppe en gång; men då jag kom upp och såg det böljande hafvet, blef jag sjösjuk och hade så när kommit med minst tio knops fart till min moder jorden igen.

Min sångmö håller också utkik. Det är derföre som denna kalender fått sitt namn. Hon håller utkik efter gröna lundar, fogelsång, leende dalar; men förgäfves stirrar hon kring de sandiga fälten och de nakna klipporna. Sandhamns Flora är torftig: kattfötter och lingonris, och dess Fauna inskränker sig till getter och fiskmåsar. I så fatala omständigheter, hvad skall en stackars sångmö sjunga om: fartyg och sjömansbyxor, storm och skydrag, get-ragg och toppsegel, sjöskum och långtobak! Tant får derföre ej undra på, om mina visor äro torftiga och ämnena inskränkta.

Jag ger dem nu i alla fall af godt hjerta utan pretention på bifall, men också icke alldeles känslolös derför, ty menniskan är svag.

Jag Ser sen gammalt, att Tant alltid ansett mig alltför litet allvarsam i min poesi, och att jag vill inbilla folk att verlden är roligare än den är. Men min nådiga Tant! inte är det roligt att sitta och lipa och suras öfver denna verldens vedermöda. Sorger och bekymmer, de finnas nog öfver allt. De följa oss åt som skuggan, äro efterhängsna som fan, och kunna aldrig undvikas. Derföre är det aldrig värdt att bråka med dem.

De komma ofta på oss som en pest,
Då vi på lyckan tro som allrabäst.
Om än vi springa, nå de oss till slutet.
Tro mig att det är sant: jag känner krutet.

Ty det är lika svårt för jordens son
AT fy dem som att komma opp tll mån'.

Men lika godt! jag har ej lust att bada
I förer. Nej, jag älskar helst det glada.
Till dess en gång, ”när jag bärs ur mitt hus,”
Vill jag se veriden lefnadsfrisk och ljus.
När friska nerver i mitt hjerta spritta,
På lifrets mudderpråm jag skulle sitta
Och ösa gyttja utur tidens flod,
En ängslig ler-gök med förkrossadt mod;
Och med ett hjerta, mörkt och öfvergifvet.
Blott sjunga: ”sorgen skuggan är af lifvet!”
Jag sjunger: ”goda gosse, glaset töm!”
Och: ”hade jag sextusende riksdaler
Uti qvartaler!”
Och: ”fröjd i hjertan och pokaler!”
Det muntrar sinnet, friskar upp vårt mod,
Och lyfter oss ur stoftets hökarbod
Till diktens kullar, evigt sommargröna,
Der, ”lik en fjäril, älskande det sköna,”
Den glada själen svärmar om och far
Uti dess rika glänsande bazar.

Ja, Tant! glad skall jag vara, ty det har jag funnit vara det roligaste;

Och inte har man just att sörja öfver,
Om man blott har fullt upp hvad man behöfver.
I sorg vill jag mig aldrig gräfva ned,
Om jag för sorger blott får gå i fred.

Allvarsamt sagt! Tycker inte Tant verkligen att jag är för litet allvarsam? Åh nej! det skall Tant inte tycka. Jag menar allvarsamt, fastän det ibland kanske låter som gyckel. Jag afbidar emellertid Tants omdöme öfver min kalender, och önskar blott att dess läsning måste bekomma väl. Men läs icke under klarinett-blåsarens musik-öfningar, ty det skulle bestämdt inverka menligt på Tants omdöme om min poesi. Välj hellre det angenäma ögonblicket efter en liten middagslur, eller vid doftet af den arabiska bönan. Tag fram lilla pannan, gräddsnipan och sockerasken med Napoleon på locket — gamla Napoleon, det förstås! Jag har alltid tyckt mycket om den der lilla silfvergubben. Då kunde man säga att ”man lefde i ett tidhvarf.” Det var en mästare att föra krig. Men så lärde han ej ut konsten heller. Och det är ej någon liten konst att föra krig. Mycket lättare är det att göra fred. Det skulle till och med Tant kunna göra. Men nu bry vi oss ej om någotdera.

Med Napoleons tillåtelse tar tant sig nu en kopp kaffe ur den lilla blanka vår-pannan; och under denna angenäma sysselsättning hoppas jag Tant tittar på min lilla kalenderunge, hvilken jag nu innesluter, liksom mig sjelf, i min nådiga Tants alltid visade ynnest och välvilja.