Berättelser ur svenska historien/Gustaf II Adolf/69
| ← Tåget öfver Rhenströmmen |
|
Eröfringen af Kreutznach → |
SEXTIONDENIONDE KAPITLET.
GUSTAF ADOLF I FRANKFURT.
Det var nu jemnt ett och ett halft år sedan Gustaf Adolf landsteg i Tyskland. På denna sista tiden hade han kämpande och segrande genomvandrat Mecklenburg, Brandenburg, Saxen, Franken och Rhenlandet. Hans vapen voro utbredda öfver största delen af Tyskland, för det mesta segrande. Uti Böhmen hade saxarna inträngt och eröfrat Prag. Mot Schlesien stod Alexander Lesslie på vakt. Uti Mecklenburg herrskade Tott. I Neder-Saxen brottades Banér och Pappenheim; Horn uti Franken och hertig Bernhard i Elsas eröfrade det ena fästet efter det andra. Uti Frankfurt, medelpunkten af det vestliga Tyskland, låg konungen, under sken af vinterqvarterets hvila sysselsättande sig med vigtiga underhandlingar och ledningen af det hela.
Under föregående året hade konungen oupphörligt jagat från den ena segern, från den ena eröfringen till den andra. Nu fick han för första gången stanna någon längre tid stilla och njuta de rika frukterna af sina bragder. Omkring honom bildade sig snart ett utmärkt lysande hof. Der sågos, utom hans egna ryktbara krigare och vänner, fem sjelfständiga tyska furstar, en stor skara mindre betydande riksgrefvar och riksfriherrar, dessutom icke mindre än tolf eller tretton sändebud från främmande magter, alla på det präktigaste utrustade; slutligen Axel Oxenstierna från Preussen, konung Fredrik af Böhmen och drottning Maria Eleonora från Sverge. Hvarenda dag kommo ilbud, än från den ena än från den andra underhöfdingen, medförande nästan alltid glada tidningar om vunna segrar och eröfrade fästen. I midten af denna lysande verld stod konungen som en medelpunkt, kring hvilken allt rördes, af alla beundrad, af alla älskad. I synnerhet förstod han att genom sitt glada och nedlåtande väsende vinna det lägre folkets kärlek. Frankfurts borgare gingo hem, alldeles hänryckta af glädje och förtjusning, då den store af hela Europa beundrade hjelten hade på gatorna stannat och med lyftad hatt och mild uppsyn sagt dem några vänliga ord. Hans stränga krigsordning ökade ännu mera deras beundran och tillgifvenhet, serdeles i jemnförelse med tillyanernas härjningar. Tvenne soldater, som begått en mindre förbrytelse, blefvo hängda, och de andra förhöllo sig ordentligt. Sjelfva jesuiterna talade från predikstolarna med loford om denna beundransvärda krigshär. — Den af några inträffade omständigheter väckta misstankan om försåt mot den älskade furstens lif stegrade som vanligt kärleken till än högre grad. Man fick nemligen vela, att sex jesuiter hade i Augsburg med liflig ed förbundit sig till konungens mördande. Detta oaktadt ville han icke använda några försigtighetsmått, och den konungsliga boningen stod hädanefter som hittills öppen för hvem som heldst. Men en afton fann vakten en okänd person gömd uti sängkammaren. Han blef fasttagen, undersökt, och befunnen vara en katolsk prest från Antwerpen, hafvande uti sina kläder en dolk undangömd. Saken väckte både uppseende och oro. Man föreställde konungen nödvändigheten att hädanefter mera vårda sin personliga säkerhet. Nej, svarade Gustaf Adolf, en konung kan icke lefva innesluten i en ask. De onda hafva ej heller magten som viljan, och förtröstan på Gud är bättre än den bästa lifvakt. Derföre anser jag icke faran så stor; ej heller förlusten, om äfven försåtet skulle lyckas. Den allvise vet nog, huru länge han vill begagna min svaga arm. Faller jag, så skall han uppväcka ett annat mägtigare och värdigare redskap. Hans stora verk beror icke af ett förgängligt menniskolif. När hans vänner detta oaktadt fortforo uti sina varningar, yttrade han med någon motvilja: Önsken i då lära mig misstroende mot försynen?
Konungens nästan underbara framgång, hans lysande anseende och den sällsporda förening af furstarnas och folkens lika lifliga tillgifvenhet föranledde snart gissningar och rykten om hemliga och högre afsigter. Konungen, sade man, eftersträfvar kejsarekronan, antingen öfver hela Tyskland, eller åtminstone öfver den protestantiska delen. Man föreställde sig, att möjligheten skulle alstra begäret, hos Gustaf Adolf likasom hos mängden. Ovännerna ropade högt om sådana egennyttiga planer; vännerna hviskade derom med fruktan eller hopp, allt efter hvars och ens olika ställning och olika åsigter. Smickrare framkastade ditsyftande ord, i tanka att göra sig behagliga. Man upprepade ett gammalt ordspråk: att den, som ett helt år igenom innehar Frankfurt am Main, är också innehafvare af hela romerska riket. En annan anmärkte, att konungen hade i sitt våld både Nürnberg, der kejsarekronan förvaras, och Frankfurt, der hon påsattes. — En tredje liknade honom vid Alexander i anseende till segrarnes hastighet och mängd; jag hoppas, tillade han, också till vidden af det nya grundlaggda väldet. Konungen drog på munnen och sade: Så ärelysten är jag icke. Jag ämnar nöja mig med det landstycke, som ligger mellan Östersjön och Rhenfloden. Ingen kunde förstå, om detta yttrande var skämt eller allvar. Sina framtida planer höll konungen djupt dolda inom eget bröst.
Den olycklige Fredrik af Böhmen var också en bland de furstar, som infunno sig uti Frankfurt. Gustaf Adolf hade i allmänhet visat mycken välvilja för de förtryckta protestanterna, för konung Fredrik i synnerhet, om hvilken han fällt flere gynnande utlåtelser. Efterdömet af de mecklenburgska furstarnas återställande berättigade till glada förhoppningar, hvilka efter segern vid Breitenfeld stegrades i samma mån svenskarna genom Franken närmade sig mot Pfalz, Fredriks fordna arfland. Gustaf Adolf yttrade också sin bestämda afsigt att återlemna detta furstendöme åt dess rätta ägare, och han plägade vid de krigiska företagen i samma land uppmuntra sina skottar och engelsmän med den anmärkningen, att de skulle liksom forntidens riddare strida för deras sköna och oskyldigt förföljda prinsessa, drottningen af Böhmen. I dessa omständigheter såg Fredrik glada förebud och hastade till Frankfurt, till sin i hoppet skådade räddare och räddning. Gustaf Adolf emottog honom med aktning och vänskap, lofvade för framtiden sitt osvikliga biträde; men kunde för närvarande ingenting bestämdt företaga. Ärenderna voro redan förut mer invecklade än lätt redas kunde. Han fruktade isynnerhet, att Spanien, retadt genom ett sådant steg, skulle utrusta sina flottor och förstöra Sverges uppväxande handel. Han fordrade, det Fredriks svåger, konungen i England, skulle förbinda sig att i sådan händelse förklara Spanien krig och understödja Sverge. Men då denne af tröghet eller oförmåga sökte draga sig undan, förklarade Gustaf Adolf, att han icke ensam kunde blottställa sig och hela sitt företag för en enskild furstes fördelar. Fredrik måste låta sina anspråk hvila. Dock beslöt han att åtfölja svenska konungen för att iakttaga hvarje lägenhet att tillvinna sig hans ytterligare välvilja och understöd.
Oaktadt det ingångna förbundet hyste Gustaf Adolf en häftig ovilja mot Frankrike, dess hof, regering, och serdeles mot Richelieu. De obehagliga tvisterna om regenternas tittlar och företräden voro måhända första orsaken; största åter den uti Richelieus trolösa statskonst allt mera djupt inträngande blicken. Fransmannen underhandlade nemligen på samma gång med Sverge och dess fiende Bäjern: med kejsaren slöt han fred i Italien, men utfäste sig vid samma tid att i Tyskland understödja Sverges mot samma furste rigtade anfall; han förföljde protestanterna i Frankrike, men skyddade dem i Tyskland; sökande städse egen fördel uti grannarnas oroande. Detta falska och oädla förfarande kunde ej annat än väcka förakt och afsky; serdeles hos en man af Gustaf Adolfs sinne. Det tycktes honom mången gång, som förbundet med den illsluga Richelieu vore en förbrytelse mot det heliga värf han åtagit sig att utföra. När han dertill märkte, huru samma Richelieu sökte leda svenska hären efter sina enskilda afsigter och fördelar, blef han ännu mera förtörnad. Endast det tvingande behofvet af franska dukaterna kunde förmå honom att fortsätta förbundet. — Äfven Richelieu å sin sida hade svårt att bibehålla sin plats och sin en gång utkastade kosa. Till Ludvig den trettonde kom nemligen från de katolska furstarna den ena beskickningen efter den andra, högt och bittert klagande öfver det understöd, han lemnade den kätterska Gustaf Adolf. De försäkrade, att denne sednare furste umgicks med icke mindre planer än att från jorden utrota katolska bekännelsen: hans annalkande mot Rhen visade ju tydligt afsigten att uppröra och hjelpa de franska hugenotterna; de besvuro derföre konung Ludvig att öppna ögonen för dessa faror, och att icke längre understödja ett för både hans land och lära så förderfligt företag. Ludvig vacklade, och det var icke utan möda som Richelieu kunde förmå honom till fullföljande af det en gång fattade beslutet. Men då Gustaf Adolf efter slaget vid Breitenfeld gjorde så förvånande framsteg, heldst när han gick öfver Rhen och eröfrade Mainz, började Richelieu sjelf blifva orolig. Han tyckte, att svenskarna kommo honom alldeles för nära på lifvet, och fruktade snart hos Gustaf Adolf en lika vådlig öfvervigt som förut hos Ferdinand. Han började derföre blifva kallsinnig, lägga konungen det ena hindret efter det andra i vägen, och penningesändningarna kommo allt mer och mer ojemnt. Gustaf Adolf märkte misstroende och föreslog till dess häfvande ett personligt möte mellan de båda konungarna. Ludvig vågade icke utsätta sig för jemnförelsen med en herre af Gustaf Adolfs egenskaper; han ursäktade sig, förebärande ojemn helsa; men erböd att till möte sända Richelieu i sitt ställe. — Välan, svarade Gustaf Adolf, då skall jag också sända en af mina ministrar. Mötet gick ingen gång i fullbordan. Richelieu erböd sig att till Gustaf Adolfs hjelp utrusta en krigshär och dermed besätta Elsas. Afsigten var helt tydligen att bemägtiga sig denna landsort och om möjligt skörda ändå flere frukter af svenskarnas redan vunna segrar. Gustaf Adolf afböjde förslaget. Tyskland, sade han, kan icke föda tvenne så stora krigshärar. Dessutom äro franska tropparna derstädes öfverflödiga; jag åtager mig att numera ensam sköta detta rike. Vill konung Ludvig understödja den gemensamma saken, så må han angripa Spanien och vid Pyreneerna sysselsätta dess härar. — Jag är, tillade han förtrytsamt, icke Tysklands proditor utan protector[1]. Spänningen blef allt mer och mer häftig. Franska sändebudet visade en gång, likasom hotande, en lång lista öfver Frankrikes härar, jemnte en beräkning huru snart de kunde vara i Tyskland. Besväret att föra dem till Tyskland, sade konungen, är öfverflödigt. Jag kan möta dem vid Paris, dit jag känner vägen likaväl som till Wien. Richelieu fortsatte sina stämplingar och ville nödga Gustaf Adolf att bevilja stillestånd åt katolska furstarna, och man fick veta, att han lofvat beskydda Bäjern, till och med emot sjelfva Gustaf Adolf. I förbittringen utbrast denne sednare: Jag skall med mina svenskar gå till Paris och köra bort den baksluga munken. — Besväret att gå till Paris, svarade franska sändebudet, är alldeles öfverflödigt. Munken skall säkert ha den äran att på gränsen möta eders majestät i spetsen för 100,000 man. Nära nog hade den bittra ovänskapen öfvergått till öppen fejd. Gemensam fruktan och fördel hindrade utbrottet.
Redan straxt eller slaget vid Breitenfeld hade Gustaf Adolf kallat Axel Oxenstierna till Tyskland. Denne begaf sig genast på vägen, men hann icke fram till krigshären förr än i Frankfurt. Vid annalkandet sände Gustaf Adolf sin egen vagn till hans möte och emottog med utmärkt hjertlighet den pröfvade vännen. Nästan hela första dagen och en god del af de följande tillbragtes i hans sällskap under enskilda, af ingen hörda samtal. Men då Oxenstierna vid första mötet lyckönskade konungen öfver dess vunna segrar, skedde sådant med det betydelsefulla tillägget, att han heldre velat frambära denna lyckönskan uti Wien än i Frankfurt. Oxenstierna tyckte nemligen att konungen hade efter slaget vid Breitenfeld bort tåga rakt åt Wien i stället för att vända sig mot vester. Gustaf Adolf anförde sina grunder och Oxenstierna teg, ty saken var gjord; men ännu långt efter konungens död yttrade han flere gånger samma öfvertygelse. För öfrigt fortfor det serdeles förtroliga och vänskapsfulla förhållandet mellan båda de stora männerna. Gustaf Adolf skänkte Oxenstierna den från erkebiskopen af Mainz tagna betydliga boksamlingen, hvilken denne straxt anslog åt det då nyligen inrättade Westerås gymnasium. Fartyget, hvarpå den skulle föras öfver Östersjön, led skeppsbrott och hela den dyrbara samlingen gick förlorad.
Aderton månader hade förflutit sedan Gustaf Adolf lemnade Sverge, och med hvarje månad ökades som vanligt Maria Eleonoras längtan. Redan om sommaren 1631 reste hon öfver till Pommern, i sällskap med betydliga förstärkningar. Hertig Bogislaus ville med baler och högtidligheter fira hennes ankomst. Maria Eleonora undanbad sig alla dylika tillställningar. Dessa sorgliga tider, sade hon, fordra snarare bot- och bönedagar, än fester och skådespel. Huru kan jag dessutom njuta något nöje, när jag derunder hvarje ögonblick tänker på de faror, för hvilka min höga gemål är utsatt. Hennes lifliga önskan att begifva sig till konungen kunde dock ännu icke tillfredsställas, emedan denne var helt och hållet upptagen af slaget vid Breitenfeld, dess förberedelser och närmaste följder. Hon besökte under tiden sin barndomsboning, Berlin, likaså Leipzig, Erfurt och flere kringliggande städer, öfverallt utmärkande sig genom en furstelig frikostighet. Ändteligen sedan Gustaf Adolf slutat rhenska fälttåget och gått i vinterqvarter, lät han tillkalla sin gemål. Från Erfurt anträdde hon resan, åtföljd af systern och under beskydd af Patrik Ruthwen med 1,200 ryttare. Vägen togs genom Thüringen och Franken, der hon öfverallt hörde återljudet af folkens, af hela Europas beundran och kärlek för hennes älskade hjelte. Så nalkades hon Frankfurt. Konungen hade ridit emot henne ända till Hanau. Maria Eleonora kastade sig till hans bröst och omslöt med sina armar den älskade. Nu, ropade hon, nu är ändteligen den store Gustaf Adolf fången. De återvände till Frankfurt, der flere dagar tillbragtes med nöjen och högtidligheter, och konungen fästade kring sin sköna gemåls lockar ett blixtrande diadem af omätligt värde.
Under vistandet i dessa trakter inträffade en händelse, som kastat någon skugga på Gustaf Adolfs minne. Uti hans hof var nemligen som kammarherre upptagen Erik Brorsson Rålamb, en lärd och berest yngling, dock af öfvermodigt och stolt sinnelag. Då konungen en gång i sällskap med flere främmande furstar satt vid aftonmåltiden, var af en händelse ingen bland hofjunkrarne tillstädes. Konungen befallte derföre Rålamb träda till bordet och bestrida hofjunkaretjensten. Sådant var egentligen under värdigheten af en kammarherre. Rålamb kunde derföre alldeles icke förmå sig att efterkomma konungens befallning; å andra sidan kunde han ej hitta på några skenbara ursäkter, utan vände sig hastigt om och lemnade rummet. Konungen blef utomordentligt uppbragt öfver denna djerfva, i främmande furstars närvaro visade olydnad, och befallte, att Rålamb skulle fängslas. Denne blef derom i förväg underrättad och rymde. Konungens harm ökades än mera. Han misstänkte, kanske icke utan skäl, att Rålamb blifvit uppfostrad uti sjelfsvåldiga tänkesätt, och befallte derföre, att fadren, som var president i Åbo hofrätt, skulle afsättas, häktas och mista alla sina förläningar, till dess att hans son inställt sig för att undergå lagligt straff. Fåfängt fällde rådet förböner för fadren, såsom en gammal förtjent embetsmän, oskyldig i sonens brott, och för detsamma redan tungt straffad med en hjertängslan, som laggt honom på sjukbädden. Konungen var obeveklig; och gamle Rålamb måste verkligen undergå ofvannämnde straff, emedan han sin son till vördnad och hörsamhet mot öfverheten icke bättre upptuktat hade. Ändteligen nära tre fjerdedels år derefter, på drottningens förbön, lofvade Gustaf Adolf att mildra fadrens straff; men konungens snart påföljande död hindrade den slutliga förlikningen. Genom Oxenstiernas bemedling blefvo sedan båda Rålambarna upptagna till nåder igen. Sonen dog ett par år derefter såsom svenskt sändebud uti Paris.
- ↑ Förrädare utan beskyddare.