Den här sidan har korrekturlästs
§ §
384
| en fisk: 127—312. — Väinämöinen och Ilmarinen försöka att med en not av bast fånga denna fisk, men lyckas ej häri: 313—364 | sid. 314—326 |
| Fyrtioåttonde sången. En not av lingarn förfärdigas; efter flere fruktlösa försök fångas fisken; elden anträffas i dennas mage, men flyr åter plötsligt bort och bränner därvid svårt Ilmarinens kinder och händer: 193—248. — Elden uppnår skogen, bränner vida landsträckor och skrider allt längre framåt, tills han omsider fångas och föres till de mörka stugorna i Kalevala: 249—290. — Ilmarinens brännskador botas med besvärjelser: 291—372 | sid. 327—339 |
| Fyrtionionde sången. Ilmarinen smider av guld och silver en ny sol och en ny måne, men får dem icke att lysa: 1—74. — Väinämöinen erfar genom anlitande av spådomskonst att solen och månen äro instängda i berget, begiver sig till Pohjola, begynner en strid och dräper dess män: 75—230. — Han går att taga solen och månen ur berget men förmår ej intränga däri: 231—278. — Han återvänder hem för att förskaffa sig verktyg, med vilka berget skall öppnas; medan Ilmarinen smider dessa, gripes Pohjolas värdinna av fruktan och lösgör solen och månen ur berget: 279—362. — Då Väinämöinen återser solen och månen på himlen, hälsar han dem och uttalar den önskan att de hädanefter städse måtte vandra sin bana med trygghet, bringande hans hembygd fröjd och välfärd: 363—422 | sid. 340—354 |
| Femtionde sången. Den vackra jungfrun Mariatta, som levat i beständig oskuld, förtär i skogen ett lingon, och föder därav en son: 1—350. — Gossen försvinner ur sin moders famn men återfinnes i ett kärr: 351—424. — Den gamle Virokannas hämtas att döpa barnet, men vill ej förrätta |
