Hoppa till innehållet

Kalevala/Sång 47

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Sång 46.
Kalevala, senare delen
av Elias Lönnrot
Översättare: Karl Collan

Sång 47.
Sång 48.  →


[ 314 ]
FYRTIOSJUNDE SÅNGEN.

 Gamle trygge Väinämöinen
Spelte länge på sin harpa,
Spelte länge, sjöng därjämte,
Väckte även eljest glädje.
 Ljudet hörs till månens gårdar,
Glädjen upp till solens fönster;
Månen ur sin boning träder,
Slår sig ned i björkens krona,
Solen ur sitt slott sig närmar
10. Och i furans topp sig sätter
Att på strängaspelet höra,
Att beundra glädjeljuden.
 Louhi, Pohjolas värdinna,
Gumman med de glesa tänder,
Tager solen här till fånga,
Griper månen likaledes,
Månen uti björkens krona,
Solen uti furutoppen,
Snabbt hon för dem till sitt hemvist,
20. Till det mörka Pohja-landet.
[ 315 ] Månen i en gråsprängd klippa
Gömmer hon, att mer ej lysa,
Solen, att ej längre stråla,
Stänger hon uti ett stålberg,
Yttrar därvid själv och säger:
»Självmant må de nu ej slippa,
Månen må ej gå att lysa,
Soln ej höja sig och stråla,
Förrän jag en gång dem löser,
30. Kommer själv att bort dem föra,
Hämtar dem med nio hingstar,
Vilka samma sto har burit!»
 När hon undanskaffat månen,
När hon solen bort förflyttat,
In i Pohja-hälleberget,
I den järnuppfyllda klippan,
Rövar hon desslikes elden,
Tar från Väinö-hemmet flamman;
Utan eld dess stugor blevo,
40. Utan ljus dess hus och gårdar.
 Nu var natt förutan ända,
Mörker rådde utan avbrott,
Natt det var i Kalevala,
Uti Väinö-hemmets stugor,
Och i himlen likaledes,
Uti Ukkos hem i luften.
 Dystert utan eld var livet,
Svårt det var att ljuset sakna,
Ledsnad kände alla mänskor,
50. Ledsnad Ukko själv försporde.
[ 316 ] Ukko, härskaren i höjden,
Luftens skapare, den store,
Börjar att häröver undra,
Eftertänker och begrundar,
Vad som kunde månen skymma,
Vilket töcken solen höljde,
Då ej månen mera glänste,
Solen icke längre lyste.
 Och på molnets kant han framgick,
60. Långsmed himlafästets gränser,
Uti himmelsblåa strumpor,
Uti brokig fotbeklädnad,
För att efter månen leta,
Taga reda uppå solen,
Kunde dock ej månen finna,
Fick ej heller rätt på solen.
Eldens
ursprung.
v. 67—364.

 Eld slog Ukko, luftens herre,
Gnistor lät han plötsligt springa
Ur sin blanka klingas eldbett,
70. Ur sitt svärd, som blixtar ljungar;
Eld han slog emot sin nagel,
Bragte gnistor fram vid fingret,
I den höga himlarymden,
Uppå stjärnegårdens slätter.
 Elden så till liv han väckte,
Och han gömde eldens gnista
I en pung, med guld utsirad,
I en dosa utav silver,
Gav den nu åt luftens tärna,
80. För att vaggas, för att gungas,
[ 317 ]Till en annan måne bildas,
Till en nyfödd sol förvandlas.
 Jungfrun på det långa molnet,
Tärnan invid himlaranden
Började att gnistan vagga,
Gungade den ljusa lågan
I en vacker, gyllne vagga,
Hängande på silverremmar.
 Silverbjälkarna sig böjde,
90. Gyllne vaggan ven i luften,
Molnen skälvde, himlen genljöd,
Himlens lock på sned sig vände
Under gungningen av elden,
Under vaggandet av lågan.
 Jungfrun vaggar träget elden,
Gungar jämnt den ljusa lågan,
Ansar den med sina fingrar,
Sköter om den uti handen;
Elden fäller då den dumma,
100. Släpper oförsiktigt lågan:
Ner den föll ur hennes fingrar,
Ur den hand som skött och smekt den.
 Himlavalvet sönderbrister,
Luftens hela rymd sig öppnar;
Elden ilar nu med snabbhet,
Hastigt flyr den röda gnistan,
Skjuter genom himlens rymder,
Fräser tvärs igenom molnen,
Ner igenom nio himlar,
110. Sex av stjärnor prydda fästen.
[ 318 ] Sade gamle Väinämöinen:
»Vän och broder Ilmarinen!
Låt oss vandra för att skåda,
Låt oss gå att undersöka,
Vad det var för eld som nedföll,
Vilket sällsamt ljus som blänkte
Fram ur himlens höga rymder
Ända ner till jordens sköte:
Om det vore månens skiva,
120. Eller solens klot måhända.»
 Hjältarna sig ut begåvo,
Vandrade och överlade,
Huru dit de skulle komma,
Hur de skulle vägen finna
Till den plats där elden fallit,
Där sig skenet sänkt till jorden.
 Mötte dem en ström på vägen,
Lik ett väldigt hav i storlek.
Gamle trygge Väinämöinen
130. Börjar då en farkost bygga,
Timrar den i öde skogen,
Medan smeden Ilmarinen
Styren hugger sig av granträd,
Starka åror gör av furu.
 Färdig blev den nya båten,
Hade åror, hade tullar;
Båten förde de i vattnet,
Ut de rodde, fram de skredo
Av och an på Nevafloden,
140. Runt kring Nevaflodens udde.
[ 319 ] Ilmatar, den sköna jungfrun,
Äldst ibland naturens döttrar,
Kommer hjältarna till möte,
Yttrar dessa ord och säger:
»Vilka ären I, o männer?
Huru ären I benämnda?»
 Sade gamle Väinämöinen:
»Sjömän bägge två vi äro,
Jag den gamle Väinämöinen,
150. Denne smeden Ilmarinen;
Nämn då även du din härkomst,
Säg oss huru du benämnes!»
 Kvinnan svarade och sade:
»Jag den äldsta är bland kvinnor,
Allra äldst bland luftens jungfrur,
Alla väsens första moder,
Jämngod med fem vigda hustrur,
Jämlik brudar sex i skönhet.
Vart, I männer, gäller resan,
160. Vart är färden ställd, I hjältar?»
 Gamle Väinämöinen svarar,
Yttrar själv ett ord och säger:
Kvävd hos oss är eldens låga,
Sjunkit har det klara ljuset;
Länge utan eld vi levat,
Dvalts i oavbrutet mörker,
Men vi vilja nu omsider
Gå att elden efterspana,
Som har fallit ned från himlen,
170. Uppifrån de höga molnen.»
[ 320 ] Kvinnan yttrade till gensvar,
Tog till orda själv och sade:
»Svårt det blir att elden finna,
Att om ljuset kunskap vinna!
Dåd har elden ren förövat,
Lågan mycken ofärd alstrat:
Elden flög med största snabbhet,
Hastigt föll den röda gnistan
Från de rymder skaparn danat,
180. Där den bragtes fram av Ukko,
Genom himlens jämna fäste,
Genom luftens vida sträckor,
In igenom sotig rökglugg,
Genom takets torra kroppås,
In i Tuuris nya stuga,
Palvoinens ej täckta boning.
 »När då elden dit var kommen,
In i Tuuris nya stuga,
Började han ont föröva,
190. Företog sig svåra missdåd,
Gjorde jungfrubrösten skada,
Svedde döttrarna i barmen
Och förstörde knät på sonen,
Brände gårdens värd i skägget.
 »Modern ammade sitt spenbarn
Uti en eländig vagga,
Och då elden dit var kommen,
Gjorde han sin värsta illbragd,
Brände barnet i dess vagga,
200. Brände moderns bröst tillika:
[ 321 ]Ner till Manala gick barnet,
Gossen for till Tuonis boning,
Ty han var till döden danad,
Var bestämd att duka under
För den röda eldens pina,
För de marter lågan alstrat.
 »Bättre insikt modern hade,
Ej hon gick till Manas boning,
Hon förstod att eld besvärja,
210. Visste att fördriva lågan
Genom nålens fina öga,
Genom hammaren på yxan,
I den heta isbillens ränna,
Långs den gröna åkerrenen.»
 Gamle trygge Väinämöinen
Skyndade sig då att fråga:
»Vart begav sig elden dädan,
Vartåt ilade dess gnistor
Ifrån Tuuris åkerrenar:
220. Ut i skogen eller havet?»
 Kvinnan yttrade till gensvar,
Tog till orda själv och sade:
»När då elden bort begav sig,
Medan lågan framgick längre,
Stora sträckor först den brände,
Många kärr och många marker,
Störtade till slut i vattnet,
Ner i Aluejärvis böljor,
Och i brand försattes insjön,
230. Gnistrade av eld och lågor.
[ 322 ] »Gånger tre, en natt om sommarn,
Nio gånger på en höstnatt,
Upp till granens topp den svällde,
Sjöd utöver alla bräddar,
Sen i eldens våld den råkat,
I den vilda lågans händer.
Fiskarna i land den vräkte,
Abborrskaran upp på klippor;
Fiskarna omkring sig sågo,
240. Abborrarna övervägde
Hur det bleve nu att leva;
Abborrn sörjde sina visthus,
Alla fiskar sina hemvist,
Gärsen saknade sin stenborg.
 »Abborrn med sin krökta nacke
Kom och satte efter gnistan,
Kunde dock ej gnistan fånga;
Men då kom den blåa siken,
Siken sväljde eldens gnista,
250. Slukade den ljusa lågan.
 »Nu sig lade Aluejärvi,
Sänkte sig från sina bräddar
Till sin forna plats och läge,
På en enda natt om sommarn.
 »När en liten tid förlupit,
Gripes sväljaren av smärta,
Råkar slukaren i vånda,
Uti nöd den alltför mätte.
 »Fram han sam, och sam tillbaka,
260. Sam en dag och sam en annan
[ 323 ]Långsmed sikomvärvda holmar,
Mellan grund, där laxar dväljas,
Framför tusen uddars spetsar,
In i hundra öars bukter;
Varje udde honom rådde,
Varje ö han hörde säga:
»Ej i detta lugna vatten,
Ej i Alue, den trånga,
Finnes den mig arme slukar,
270. Den mig usle vill förgöra
Under dessa eldens marter,
Dessa kval, som lågan alstrat!»
 Detta hör den blanka laxen,
Slukar upp den blåa siken;
När en liten tid förflutit,
Gripes sväljaren av plågor,
Råkar slukaren i vånda,
Uti nöd den övermätte.
 »Fram han sam, och sam tillbaka,
280. Sam en dag och sam en annan,
Mellan grund, där laxar dväljas,
Mellan gäddors vida gårdar,
Utmed tusen uddars spetsar,
In i hundra öars bukter;
Varje udde honom rådde,
Varje ö han hörde säga:
»Ej i detta lugna vatten,
Ej i Alue, den trånga,
Finnes den mig arme slukar,
290. Den mig stackars fisk vill döda
[ 324 ]Under dessa eldens marter,
Dessa kval, av lågan väckta!»
 »Kommer då den gråa gäddan,
Slukar upp den blanka laxen;
Men då någon stund förlidit,
Gripes sväljaren av plågor,
Råkar slukaren i vånda,
Uti nöd den övermätte.
 »Fram han sam, och sam tillbaka,
300. Sam en dag och sam en annan
Mellan grund, där måsar vistas,
Skär, där havets örnar dväljas,
Långsmed tusen uddars spetsar,
In i hundra öars bukter;
Varje udde honom rådde,
Varje ö han hörde säga:
»Ej i detta lugna vatten,
Ej i Alue, den trånga,
Finnes den mig arme sväljer,
310. Den mig usla fisk vill döda
Under dessa eldens marter,
Dessa kval, dem lågan frambragt!»
 Gamle trygge Väinämöinen
Och med honom Ilmarinen
Knyter nu en not av lindbast,
Gör ett nät av enträdskvistar,
Färgar det med videvatten,
Och bereder det med sälgbark.
 Gamle trygge Väinämöinen
320. Sände kvinnorna på notdräkt;
[ 325 ]Kvinnorna till noten gingo,
Systrarna begynte draga,
Rodde av och an med noten
Mellan öar, mellan uddar,
Mellan grund, där laxar dväljas,
Långsmed sikomvärvda holmar,
Genom strandens bruna bladvass,
In uti den vackra säven.
 Och man stretar och arbetar,
330. Drager noten, skakar henne;
Avigt var dock noten kastad,
Orätt blir hon även dragen,
Och den fisken får man icke,
Som man tävlat om att fånga.
 Bröderna till stranden vandra,
Männerna gå ut på notdräkt;
Och man stöter och man stampar,
Drager noten, släpar henne
Ut ur vikar, upp mot klippor,
340. Upp mot Kalevalas stengrund,
Men den fisken får man icke,
Som egentligen behöves;
Icke kom den gråa gäddan
Upp ur vikars lugna vatten,
Icke ur de stora fjärdar: —
Glesa nät och fina fiskar.
 Alla fiskar sig beklaga,
Gäddor säga sinsemellan,
Och av iden frågar siken,
350. Laxar av varandra spörja:
[ 326 ]»Hava alla raska karlar,
Kalevalas söner bortdött,
De som nät av lin bereda,
Som av garn sig redskap knyta
Och en pulsstång kunna föra,
Sköta om den långa staken?»
 Detta hörde Väinämöinen,
Tog till orda själv och sade:
»Hjältarna ha icke bortdött,
360. Än finns män i Kalevala;
En har dött, men tvenne föddes,
Som en bättre pulsstång hava,
En spann längre stakar äga,
Dubbelt farligare fisknät.»



←  Sång 46. Upp till början av sidan. Sång 48.  →