Kalevala/Sång 50
< Kalevala
| ← Sång 49. |
|
Innehåll. → |
FEMTIONDE SÅNGEN.
Mariatta, vackra barnet,
Växte länge uti hemmet,
I sin höge faders boning,
I sin kära moders stugor;
Kedjor fem hon nötte sönder,
Ringar sex av stål förslet hon
Med sin faders många nycklar,
Som vid hennes midja blänkte.
Halva tröskeln av hon nötte
10. Med sin klädnings granna fållar,
Dörrens halva bjälke upptill
Med den släta silkesduken,
Hälften av dess sidoposter
Med de fina ärmuppslagen,
Golvets tiljor uti stugan
Medelst sina kängors klackar.
Mariatta, vackra barnet,
Denna lilla unga flicka,
Levde länge uti kyskhet,
20. Bibehöll beständig oskuld
Närde sig med sköna fiskar,
Födde sig med bröd av tallbark,
Men förtärde aldrig hönsägg,
Ägg av höns, dem hanen nalkats,
Åt ej kött av någon tacka,
Som en bagge kommit nära.
Av sin mor hon sänds att mjölka,
Men att mjölka går hon icke,
Yttrar dessa ord och säger:
30. »Ingen jungfru, som mig liknar,
Vidrör juvren av en mjölkko,
Som ej varit skygg för tjurar,
Då ej mjölk av kvigor vinnes,
Eller står att få av kalvar.»
Av sin far hon bjöds i släden,
Steg dock ej i hingstens släde;
Stoet spändes för av brodern,
Men hon yttrade och sade:
»Ej jag sätter mig i släden —
40. Ty bland hingstar stoet varit —
Då ej fålar släden draga,
Eller fölen därmed mäkta.»
Mariatta, vackra barnet,
Som i ständig kyskhet levat,
Vänligt nickande åt alla,
Blygsamt prydd av rika flätor,
Sänds att valla boskapshjorden,
Följer fåren ut på marken.
Fåren gingo över kullen,
50. Lammen över bergets höjder,
Jungfrun framgick i en alskog,
Skred med lätta steg i lunden,
Där den gyllne göken ropte,
Silverfågeln hördes sjunga.
Mariatta, vackra barnet,
Ser sig om och lyssnar ivrigt,
Sätter sig på bärrik tuva,
Lägrar sig vid bergets sluttning,
Höjer här sin röst och säger,
60. Yttrar själv ett ord och talar:
»Gala, gyllne gök i lunden,
Sjung för mig, du silverfågel,
Höj din stämma, lilla tennbröst,
Säg mig, smultron ifrån Tyskland:
Skall jag länge bära bart hår,
Länge gå i vall som flicka
Uppå dessa öppna sveder,
Dessa vida lövskogsmarker:
Månne en och tvenne somrar,
70. Månne fem, och sex kanhända,
Eller hela tio somrar,
Eller icke fullt så länge?»
Mariatta, vackra barnet,
Dröjde länge på sin vallgång;
Svårt det är att boskap valla,
Allra mest dock för en flicka:
Ormar uti gräset kräla,
Ödlor smyga kring på marken.
Ingen orm dock nu sågs kräla,
80. Inga ödlor fram sig smögo,
Men ett bär på backen ropte,
Uppå mon ett lingon sade:
»Kom att plocka mig, o jungfru,
Ryck mig bort, du fagra rödkind,
Tag mig, tennbriskprydda tärna,
Välj mig, du med koppargördeln,
Innan jag av sniglar ätes,
Av de svarta maskar sväljes!
Hundrade ha mig betraktat,
90. Tusen här bredvid mig suttit,
Hundra tärnor, tusen kvinnor,
Barn en tallös mängd därjämte,
Ingen dock mig velat röra,
Ingen har mig arma plockat!»
Mariatta, vackra barnet,
Skred ett litet stycke framåt,
Gick att detta bär beskåda,
Att det röda lingon taga
Uti sina fagra fingrar,
100. Uti sina sköna händer.
Lingonet hon fann på backen,
Säg på mon det röda bäret;
Formen av ett bär det ägde,
Var till skapnad likt ett lingon,
Stod för högt att nås från marken,
Alltför lågt att nås från trädet.
Jungfrun drog en stör ur jorden,
Nedslog lingonet till marken;
Bäret höjde sig från marken
110. Upp på hennes vackra kängor,
Och från hennes vackra kängor
Uppå jungfruns knän det uppsteg,
Steg därefter ifrån knäna
På den granna klädningsfållen,
Steg från fållen upp till gördeln
Och från gördeln upp till bröstet,
Ifrån bröstet upp på hakan,
Därifrån på hennes läppar,
Smög sig sedan in i munnen,
120. Hoppade på hennes tunga
Och från tungan ner i halsen,
Sjönk till sist i hennes mage.
Mariatta, vackra barnet,
Blev av lingonet befruktad,
Gjordes havande av bäret,
Tilltog efterhand i omfång,
Lade av båd’ band och snören,
Hörde upp att gördel bära,
Gick i hemlighet i bastun,
130. Smög sig ensam dit i mörkret.
Ständigt tänker hennes moder,
Överväger esomoftast:
»Vad går åt vår Mariatta,
Åt vår duva uti hemmet,
Då hon avlagt band och snören,
Upphört att sin gördel bära,
Och så hemligt går i bastun,
Smyger ensam dit i mörkret!»
Yttrade ett barn och sade,
140. Så ett litet barn förmälde:
»Detta är åt Mariatta,
Det är felet med den arma,
Att hon gått i vall för ofta,
Följt för länge med vår boskap.»
Och hon bar sitt tyngda sköte,
Bar den mödosamma bördan
Under sju och åtta måna’r,
Nio månader igenom,
Enligt kvinnans gamla räkning,
150. Och den tionde till hälften.
På den tionde så händer
Att i vånda jungfrun råkar,
Känner smärtor i sitt sköte,
Finner sig av värk besvärad.
Bad begär hon av sin moder:
»O min egen goda moder!
Red ett uppvärmt viloläger,
Ombesörj en eldad bastu,
Där en jungfru kan få bada,
160. Där en kvinna sjuk får ligga!»
Modern yttrar då och säger,
Dessa ord den gamla svarar:
»Ve dig, ve dig, Hiisis sköka!
Vem är mannen, som dig lägrat?
Är det någon ännu ogift,
Eller någon gift kanhända?»
Mariatta, vackra barnet,
Svarar dessa ord och säger:
»Ingen ogift man mig lägrat,
170. Icke heller någon gift man;
Bär jag gick en gång att plocka,
Lingon sökte jag på backen,
Plockade ett bär med fägnad,
Tog det sedan på min tunga;
Bäret gled mig ned i halsen,
Sjönk till slut uti min mage,
Därav blev mitt sköte uppfyllt,
Därav är min livsfrukt alstrad.»
Bad begär hon av sin fader:
180. »O min egen gode fader!
Unna mig ett uppvärmt läger,
Låt mig få en eldad bastu,
Där den sjuka funne lättnad,
Kunde sina smärtor utstå!»
Fadern yttrar då och säger,
Dessa ord den gamle svarar:
»Gå ifrån mig, gå, du frilla,
Vandra hädan, eldens sköka!
Gå till björnens stenrösgrotta,
190. Björnens boning mellan klippor,
För att där ditt foster föda,
För att bringa fram din livsfrukt!»
Mariatta, vackra barnet,
Svarar sinnrikt nu och säger:
»Icke är jag någons frilla,
Har ej eldens sköka varit:
Jag en mäktig man skall föda,
Bringa fram ett ädelt foster,
Som skall råda på de höge,
200. Till och med på Väinämöinen.»
Jungfrun gripes nu av ångest,
Vet ej vart hon skall sig vända,
Var hon skall ett bad begära,
Yttrar dessa ord och säger:
»Piltti, minst bland mina tärnor,
Du min bästa tjänarinna!
Gå att bad i byn begära,
Sök i Saraoja bastu,
Där den sjuka finge lättnad,
210. Kunde sina smärtor utstå;
Gå med hast och ila skyndsamt,
Ty i hast behöves badet!»
Piltti, lilla tjänsteflickan,
Yttrade ett ord och sade:
»Vem skall om ett bad jag bedja,
Hjälp av vem skall jag begära?»
Svarade vår Mariatta,
Tog till orda själv och sade:
»Sök att få ett bad hos Ruotus,
220. Bastu invid lidrets mynning!»
Piltti, lilla tjänsteflickan,
Alltid ödmjuk och uppmärksam,
Ivrig utan särskild maning,
Flink och färdig, även obedd,
Flyr som ångan ut ur stugan,
Snabb som röken ut på gården;
Upp hon fångar sina fållar,
Bär dem upp med bägge händer,
Springer hastigt, ilar skyndsamt
230. Ut på väg till Ruotus’ boning;
Kullar dåna, där hon framgår,
Berg, dem hon beträder, svikta,
Kottar flyga kring på heden,
Sand och grus kring kärret spridas;
Fram hon kom till Ruotus’ boning.
Trädde in i timmerstugan.
Fule Ruotus, klädd i skjorta,
Åt och drack, som stort folk ägnar,
Sittande vid bordets ända
240. I det fina linneplagget.
Sade Ruotus vid sin måltid,
Sporde vresigt, stödd mot bordet:
»Usla, vad har du att säga,
Varför är du här och löper?»
Piltti, lilla tjänsteflickan,
Yttrar dessa ord och svarar:
»Ut jag gått att bad begära,
Bastu här vid Saraoja,
Där den sjuka lättnad finge,
250. Den betryckta hjälp och bistånd.»
Ruotus’ hustru, ful att åse,
Gick med händerna i sidan
Mitt i stugan, över golvet,
Där dess plankor sammanlupo,
Själv hon skyndade att spörja,
Yttrade ett ord och sade:
»Vem är den, som bad skall hava,
Vem behöver hjälp och bistånd?»
Sade Piltti, lilla tärnan:
260. »Det är unga Mariatta.»
Ruotus’ hustru, ful att åse,
Yttrar själv ett ord och säger:
»Bastun står för byn ej ledig,
Bad ej fås vid lidrets mynning;
Bastun finns på Kytömäki,
I dess tallskog är ett stallrum:
Där må eldens sköka föda,
Frillan bringa fram sitt foster;
Hästens andedräkt, den varma,
270. Kan er där till imbad tjäna!»
Piltti, lilla tjänsteflickan,
Skyndar sig med fart tillbaka,
Springer snabbt och ilar hastigt,
Säger då hon återkommit:
»Bad ej finns i byn där borta,
Bastu ej vid Saraoja;
Ruotus’ hustru, ful att åse,
Yttrade och sade detta:
»Bastun står för byn ej ledig,
280. Bad ej fås vid lidrets mynning,
Bastu finns på Kytömäki,
I dess tallskog är ett stallrum:
Där må eldens sköka föda,
Frillan bringa fram sitt foster;
Hästens andedräkt, den varma,
Henne tjäna kan till imbad!»
Ord av detta slag hon fällde,
Sade så i själva verket.»
Mariatta, djupt bedrövad,
290. Brister härvid ut i tårar,
Yttrar själv ett ord och säger:
»Ut jag får mig då begiva,
Nödgas gå som legohjonet,
Vandra likt en lejd trälinna
Ända upp till Kytömäki,
Till en plats i furuskogen!»
Upp hon fångar sina fållar,
Bär sin kjol med bägge händer,
Tar en badkvast i sin värjo,
300. I den honungsrika famnen,
Och med snabba steg hon vandrar
Under svåra födslosmärtor
Bort till huset, byggt bland furor,
Stallet uppå Tapiomäki.
Höjande sin röst hon talar,
Yttrar dessa ord och säger:
»Skänk mig, skapare, ditt bistånd,
Kom att nådigt mig beskydda
I det mödosamma verket,
310. I den svåra födslostunden!
Lindra tärnans vedermöda,
Smärtan i en kvinnas sköte,
Att hon ej förgås av plågor,
Ej för kvalen dukar under!»
När hon fram till stället hunnit,
Yttrar hon ett ord och säger:
»Andas nu, min goda fåle,
Börja, starka häst, att flåsa,
Pusta fram en ljuvlig imma,
320. Utbred varma bastuångor,
Att den svaga lättnad röner,
Den betryckta hjälp och bistånd!»
Och den goda hästen andas,
Starka fålen börjar flåsa
Mot det plågofyllda skötet;
Och då hästen drager andan,
Sprids en värme som i bastun,
När på ugnen vatten gjutes.
Mariatta, arma jungfrun,
330. Denna lilla, kyska tärna,
Erhöll så ett rikligt ångbad,
Ymnig värme för sitt sköte,
Och ett litet barn hon födde,
Bragte fram en vacker gosse
Uppå hö’t vid hästens sida,
I den tagelpryddes krubba.
Därpå tvättar hon sin gosse,
Lindar honom i sin linda,
Lyfter på sitt knä den lille,
340. Tager barnet uti famnen.
Undangömd hon höll sin gosse,
Födde upp det vackra barnet,
Detta kära gyllne äpple,
Denna lilla silverstängel,
Närde barnet uti famnen,
Vände det i sina händer.
Uppå knät hon tager gossen,
Håller barnet i sitt sköte,
Börjar att hans huvud borsta,
350. Att den lilles lockar kamma:
Men från knät försvinner gossen,
Barnet kommer bort ur famnen.
Mariatta, arma jungfrun,
Gripes nu av största ångest,
Rusar upp att söka barnet,
Söker nu sin lille gosse,
Detta kära gyllne äpple,
Denna vackra silverstängel,
Under kvarnens sten, som malar,
360. Under meden, där den framgår,
Under sållet, där det skakas,
Under vattensån, som bäres,
Slår mot träd och öppnar buskar,
Breder ut det tunna gräset.
Länge sökte hon sin gosse,
Lille gossen, späda barnet,
Uppå granbevuxna kullar,
Mellan stubbarna på heden,
Sökte överallt bland ljungen,
370. Letade i varje busksnår,
Grävde mellan enträds rötter,
Lyftade på trädens grenar.
Fram hon går, försänkt i tankar,
Långsamt vidare hon vandrar,
Tills en stjärna henne möter,
Och för stjärnan hon sig bugar:
»Stjärna, som av Gud är skapad!
Vet du intet om min gosse?
Säg mig var den lille finnes,
380. Var mitt gyllne äpple dväljes?»
Stjärnan svarar henne sinnrikt:
»Visste jag det, sad’ jag ej det:
Ty han är ju den mig skapat
Att i dessa svåra tider
På det kulna fästet glimma,
På den mörka himlen tindra.»
Fram hon går försänkt i tankar,
Långsamt vidare hon vandrar;
Slutligt möter henne månen,
390. Och för månen hon sig bugar:
»Måne, som av Gud är skapad!
Vet du intet om min gosse?
Säg mig var den lille finnes,
Var mitt gyllne äpple dväljes?»
Månen svarar henne fintligt:
»Visste jag det, sad’ jag ej det:
Ty han är ju den mig skapat
Att i dessa svåra tider
Ensam under natten vaka,
400. Dagarna igenom sova.»
Fram hon går, försänkt i tankar,
Långsamt vidare hon vandrar,
Slutligt möter henne solen,
Och hon bugar sig för solen:
»O du sol, som Gud har skapat!
Vet du intet om min gosse?
Säg mig var den lille finnes,
Var mitt gyllne äpple dväljes?»
Fyndigt svarar henne solen:
410. »Väl jag känner till din gosse;
Det är han som mig har skapat
För att under sköna dagar
Jag i gyllne prakt må lysa,
Stråla i min silverklädnad.»
»Väl jag vet, var gossen finnes,
Var den lille är, du arma!
Där är nu din lille gosse,
Där ditt kära, gyllne äpple:
I ett kärr han står till midjan,
420. Upptill armarna i sandmon.»
Mariatta, arma jungfrun,
Sökte nu sin son i kärret;
Gossen hittades i kärret,
Bragtes därifrån till hemmet.
Mariattas son, den lille,
Växte till en vacker gosse,
Men hans namn ej någon kände,
Hur han hette visste ingen;
Modern kallar honom: blomma,
430. Främmande: den sysslolöse.
Någon sökte man att kristna,
Att med vatten döpa barnet,
Tills en gubbe, Virokannas,
Kom att barnets dop förrätta.
Gubben höjde nu sin stämma,
Yttrade ett ord och sade:
»Ej jag döper den fördömde,
Vill ej kristna denne usling,
Innan någon granskat barnet,
440. Avgjort om det skall få leva.»
Var fanns den som skulle granska,
Granska barnet, fälla domen?
Gamle trygge Väinämöinen,
Den ovanskelige siarn,
Han var den, som kom att granska,
Granska barnet, fälla domen.
Gamle trygge Väinämöinen
Fällde därvid detta domslut:
»Då från kärret gossen tagits,
450. Alstrats av ett bär ur jorden,
Må han ner i jorden sänkas,
Vid en bärbevuxen tuva,
Eller föras ut på kärret,
Slås i huvudet med klubba!»
Svarade den späde gossen,
Barnet, knappt två veckor gammalt:
»O du stackars gamle gubbe,
Du försovne arme dåre!
Du har fällt ett dårligt domslut,
460. Illa har du tolkat lagen!
Ej för vida värre synder,
Dåd av mycket större dumhet,
Har man fört dig själv i kärret,
Och ditt huvud sönderklubbat,
Då som yngre man du fordom
Bortgav sonen av din moder
Såsom priset för ditt huvud,
Såsom lösen för din frihet!
»Icke heller dåförtiden
470. Förde man dig ut på kärret,
När som yngre man du bragte
Unga jungfrur att sig störta
Uti havets djupa vågor,
Ner på bottnens svarta gyttja!»
Gubben kristnade med snabbhet,
Döpte nu helt hastigt barnet
Till en konung i Karelen,
Till en man som makten vårdar.
Men den gamle Väinämöinen
480. Greps av harm, betogs av blygsel
Och beslöt att dädan vandra;
Ner till havets strand han styrde,
Företog sig där att sjunga,
Kvad ännu för sista gången,
Fram han kvad ett skepp av koppar,
Sjöng åt sig en däckad farkost.
Plats han tog i akterstäven,
Styrde ut på öppna havet,
Tog till orda vid sin avfärd,
490. Sade nu, då bort han styrde:
»Låt ännu en tid förflyta,
Dagar komma och försvinna,
Då behöver man mig åter,
Väntar, saknar mig ånyo
Att en annan Sampo bringa,
Att på nytt en harpa dana,
Att en annan måne hämta,
Att ännu en sol befria,
När båd’ sol och måne saknas
500. Och all fröjd ur världen svunnit!
Därpå gamle Väinämöinen
Styrde utåt genom svallet,
Sittande i segelbåten,
I sitt fasta kopparfartyg,
Seglade till högre rymder,
Färdades till lägre himlar.
Där förblev han med sin farkost,
Hamnade med segelbåten,
Lämnade sin sköna harpa,
510. Strängaspelet kvar i Suomi,
Och de höga runosånger,
Åt sitt folk till evig glädje.
Växte länge uti hemmet,
I sin höge faders boning,
I sin kära moders stugor;
Kedjor fem hon nötte sönder,
Ringar sex av stål förslet hon
Med sin faders många nycklar,
Som vid hennes midja blänkte.
Halva tröskeln av hon nötte
10. Med sin klädnings granna fållar,
Dörrens halva bjälke upptill
Med den släta silkesduken,
Hälften av dess sidoposter
Med de fina ärmuppslagen,
Golvets tiljor uti stugan
Medelst sina kängors klackar.
Mariatta, vackra barnet,
Denna lilla unga flicka,
Levde länge uti kyskhet,
20. Bibehöll beständig oskuld
Närde sig med sköna fiskar,
Födde sig med bröd av tallbark,
Men förtärde aldrig hönsägg,
Ägg av höns, dem hanen nalkats,
Åt ej kött av någon tacka,
Som en bagge kommit nära.
Av sin mor hon sänds att mjölka,
Men att mjölka går hon icke,
Yttrar dessa ord och säger:
30. »Ingen jungfru, som mig liknar,
Vidrör juvren av en mjölkko,
Som ej varit skygg för tjurar,
Då ej mjölk av kvigor vinnes,
Eller står att få av kalvar.»
Av sin far hon bjöds i släden,
Steg dock ej i hingstens släde;
Stoet spändes för av brodern,
Men hon yttrade och sade:
»Ej jag sätter mig i släden —
40. Ty bland hingstar stoet varit —
Då ej fålar släden draga,
Eller fölen därmed mäkta.»
Mariatta, vackra barnet,
Som i ständig kyskhet levat,
Vänligt nickande åt alla,
Blygsamt prydd av rika flätor,
Sänds att valla boskapshjorden,
Följer fåren ut på marken.
Fåren gingo över kullen,
50. Lammen över bergets höjder,
Jungfrun framgick i en alskog,
Skred med lätta steg i lunden,
Där den gyllne göken ropte,
Silverfågeln hördes sjunga.
Mariatta, vackra barnet,
Ser sig om och lyssnar ivrigt,
Sätter sig på bärrik tuva,
Lägrar sig vid bergets sluttning,
Höjer här sin röst och säger,
60. Yttrar själv ett ord och talar:
»Gala, gyllne gök i lunden,
Sjung för mig, du silverfågel,
Höj din stämma, lilla tennbröst,
Säg mig, smultron ifrån Tyskland:
Skall jag länge bära bart hår,
Länge gå i vall som flicka
Uppå dessa öppna sveder,
Dessa vida lövskogsmarker:
Månne en och tvenne somrar,
70. Månne fem, och sex kanhända,
Eller hela tio somrar,
Eller icke fullt så länge?»
Mariatta, vackra barnet,
Dröjde länge på sin vallgång;
Svårt det är att boskap valla,
Allra mest dock för en flicka:
Ormar uti gräset kräla,
Ödlor smyga kring på marken.
Ingen orm dock nu sågs kräla,
80. Inga ödlor fram sig smögo,
Men ett bär på backen ropte,
Uppå mon ett lingon sade:
»Kom att plocka mig, o jungfru,
Ryck mig bort, du fagra rödkind,
Tag mig, tennbriskprydda tärna,
Välj mig, du med koppargördeln,
Innan jag av sniglar ätes,
Av de svarta maskar sväljes!
Hundrade ha mig betraktat,
90. Tusen här bredvid mig suttit,
Hundra tärnor, tusen kvinnor,
Barn en tallös mängd därjämte,
Ingen dock mig velat röra,
Ingen har mig arma plockat!»
Mariatta, vackra barnet,
Skred ett litet stycke framåt,
Gick att detta bär beskåda,
Att det röda lingon taga
Uti sina fagra fingrar,
100. Uti sina sköna händer.
Lingonet hon fann på backen,
Säg på mon det röda bäret;
Formen av ett bär det ägde,
Var till skapnad likt ett lingon,
Stod för högt att nås från marken,
Alltför lågt att nås från trädet.
Jungfrun drog en stör ur jorden,
Nedslog lingonet till marken;
Bäret höjde sig från marken
110. Upp på hennes vackra kängor,
Och från hennes vackra kängor
Uppå jungfruns knän det uppsteg,
Steg därefter ifrån knäna
På den granna klädningsfållen,
Steg från fållen upp till gördeln
Och från gördeln upp till bröstet,
Ifrån bröstet upp på hakan,
Därifrån på hennes läppar,
Smög sig sedan in i munnen,
120. Hoppade på hennes tunga
Och från tungan ner i halsen,
Sjönk till sist i hennes mage.
Mariatta, vackra barnet,
Blev av lingonet befruktad,
Gjordes havande av bäret,
Tilltog efterhand i omfång,
Lade av båd’ band och snören,
Hörde upp att gördel bära,
Gick i hemlighet i bastun,
130. Smög sig ensam dit i mörkret.
Ständigt tänker hennes moder,
Överväger esomoftast:
»Vad går åt vår Mariatta,
Åt vår duva uti hemmet,
Då hon avlagt band och snören,
Upphört att sin gördel bära,
Och så hemligt går i bastun,
Smyger ensam dit i mörkret!»
Yttrade ett barn och sade,
140. Så ett litet barn förmälde:
»Detta är åt Mariatta,
Det är felet med den arma,
Att hon gått i vall för ofta,
Följt för länge med vår boskap.»
Och hon bar sitt tyngda sköte,
Bar den mödosamma bördan
Under sju och åtta måna’r,
Nio månader igenom,
Enligt kvinnans gamla räkning,
150. Och den tionde till hälften.
På den tionde så händer
Att i vånda jungfrun råkar,
Känner smärtor i sitt sköte,
Finner sig av värk besvärad.
Bad begär hon av sin moder:
»O min egen goda moder!
Red ett uppvärmt viloläger,
Ombesörj en eldad bastu,
Där en jungfru kan få bada,
160. Där en kvinna sjuk får ligga!»
Modern yttrar då och säger,
Dessa ord den gamla svarar:
»Ve dig, ve dig, Hiisis sköka!
Vem är mannen, som dig lägrat?
Är det någon ännu ogift,
Eller någon gift kanhända?»
Mariatta, vackra barnet,
Svarar dessa ord och säger:
»Ingen ogift man mig lägrat,
170. Icke heller någon gift man;
Bär jag gick en gång att plocka,
Lingon sökte jag på backen,
Plockade ett bär med fägnad,
Tog det sedan på min tunga;
Bäret gled mig ned i halsen,
Sjönk till slut uti min mage,
Därav blev mitt sköte uppfyllt,
Därav är min livsfrukt alstrad.»
Bad begär hon av sin fader:
180. »O min egen gode fader!
Unna mig ett uppvärmt läger,
Låt mig få en eldad bastu,
Där den sjuka funne lättnad,
Kunde sina smärtor utstå!»
Fadern yttrar då och säger,
Dessa ord den gamle svarar:
»Gå ifrån mig, gå, du frilla,
Vandra hädan, eldens sköka!
Gå till björnens stenrösgrotta,
190. Björnens boning mellan klippor,
För att där ditt foster föda,
För att bringa fram din livsfrukt!»
Mariatta, vackra barnet,
Svarar sinnrikt nu och säger:
»Icke är jag någons frilla,
Har ej eldens sköka varit:
Jag en mäktig man skall föda,
Bringa fram ett ädelt foster,
Som skall råda på de höge,
200. Till och med på Väinämöinen.»
Jungfrun gripes nu av ångest,
Vet ej vart hon skall sig vända,
Var hon skall ett bad begära,
Yttrar dessa ord och säger:
»Piltti, minst bland mina tärnor,
Du min bästa tjänarinna!
Gå att bad i byn begära,
Sök i Saraoja bastu,
Där den sjuka finge lättnad,
210. Kunde sina smärtor utstå;
Gå med hast och ila skyndsamt,
Ty i hast behöves badet!»
Piltti, lilla tjänsteflickan,
Yttrade ett ord och sade:
»Vem skall om ett bad jag bedja,
Hjälp av vem skall jag begära?»
Svarade vår Mariatta,
Tog till orda själv och sade:
»Sök att få ett bad hos Ruotus,
220. Bastu invid lidrets mynning!»
Piltti, lilla tjänsteflickan,
Alltid ödmjuk och uppmärksam,
Ivrig utan särskild maning,
Flink och färdig, även obedd,
Flyr som ångan ut ur stugan,
Snabb som röken ut på gården;
Upp hon fångar sina fållar,
Bär dem upp med bägge händer,
Springer hastigt, ilar skyndsamt
230. Ut på väg till Ruotus’ boning;
Kullar dåna, där hon framgår,
Berg, dem hon beträder, svikta,
Kottar flyga kring på heden,
Sand och grus kring kärret spridas;
Fram hon kom till Ruotus’ boning.
Trädde in i timmerstugan.
Fule Ruotus, klädd i skjorta,
Åt och drack, som stort folk ägnar,
Sittande vid bordets ända
240. I det fina linneplagget.
Sade Ruotus vid sin måltid,
Sporde vresigt, stödd mot bordet:
»Usla, vad har du att säga,
Varför är du här och löper?»
Piltti, lilla tjänsteflickan,
Yttrar dessa ord och svarar:
»Ut jag gått att bad begära,
Bastu här vid Saraoja,
Där den sjuka lättnad finge,
250. Den betryckta hjälp och bistånd.»
Ruotus’ hustru, ful att åse,
Gick med händerna i sidan
Mitt i stugan, över golvet,
Där dess plankor sammanlupo,
Själv hon skyndade att spörja,
Yttrade ett ord och sade:
»Vem är den, som bad skall hava,
Vem behöver hjälp och bistånd?»
Sade Piltti, lilla tärnan:
260. »Det är unga Mariatta.»
Ruotus’ hustru, ful att åse,
Yttrar själv ett ord och säger:
»Bastun står för byn ej ledig,
Bad ej fås vid lidrets mynning;
Bastun finns på Kytömäki,
I dess tallskog är ett stallrum:
Där må eldens sköka föda,
Frillan bringa fram sitt foster;
Hästens andedräkt, den varma,
270. Kan er där till imbad tjäna!»
Piltti, lilla tjänsteflickan,
Skyndar sig med fart tillbaka,
Springer snabbt och ilar hastigt,
Säger då hon återkommit:
»Bad ej finns i byn där borta,
Bastu ej vid Saraoja;
Ruotus’ hustru, ful att åse,
Yttrade och sade detta:
»Bastun står för byn ej ledig,
280. Bad ej fås vid lidrets mynning,
Bastu finns på Kytömäki,
I dess tallskog är ett stallrum:
Där må eldens sköka föda,
Frillan bringa fram sitt foster;
Hästens andedräkt, den varma,
Henne tjäna kan till imbad!»
Ord av detta slag hon fällde,
Sade så i själva verket.»
Mariatta, djupt bedrövad,
290. Brister härvid ut i tårar,
Yttrar själv ett ord och säger:
»Ut jag får mig då begiva,
Nödgas gå som legohjonet,
Vandra likt en lejd trälinna
Ända upp till Kytömäki,
Till en plats i furuskogen!»
Upp hon fångar sina fållar,
Bär sin kjol med bägge händer,
Tar en badkvast i sin värjo,
300. I den honungsrika famnen,
Och med snabba steg hon vandrar
Under svåra födslosmärtor
Bort till huset, byggt bland furor,
Stallet uppå Tapiomäki.
Höjande sin röst hon talar,
Yttrar dessa ord och säger:
»Skänk mig, skapare, ditt bistånd,
Kom att nådigt mig beskydda
I det mödosamma verket,
310. I den svåra födslostunden!
Lindra tärnans vedermöda,
Smärtan i en kvinnas sköte,
Att hon ej förgås av plågor,
Ej för kvalen dukar under!»
När hon fram till stället hunnit,
Yttrar hon ett ord och säger:
»Andas nu, min goda fåle,
Börja, starka häst, att flåsa,
Pusta fram en ljuvlig imma,
320. Utbred varma bastuångor,
Att den svaga lättnad röner,
Den betryckta hjälp och bistånd!»
Och den goda hästen andas,
Starka fålen börjar flåsa
Mot det plågofyllda skötet;
Och då hästen drager andan,
Sprids en värme som i bastun,
När på ugnen vatten gjutes.
Mariatta, arma jungfrun,
330. Denna lilla, kyska tärna,
Erhöll så ett rikligt ångbad,
Ymnig värme för sitt sköte,
Och ett litet barn hon födde,
Bragte fram en vacker gosse
Uppå hö’t vid hästens sida,
I den tagelpryddes krubba.
Därpå tvättar hon sin gosse,
Lindar honom i sin linda,
Lyfter på sitt knä den lille,
340. Tager barnet uti famnen.
Undangömd hon höll sin gosse,
Födde upp det vackra barnet,
Detta kära gyllne äpple,
Denna lilla silverstängel,
Närde barnet uti famnen,
Vände det i sina händer.
Uppå knät hon tager gossen,
Håller barnet i sitt sköte,
Börjar att hans huvud borsta,
350. Att den lilles lockar kamma:
Men från knät försvinner gossen,
Barnet kommer bort ur famnen.
Mariatta, arma jungfrun,
Gripes nu av största ångest,
Rusar upp att söka barnet,
Söker nu sin lille gosse,
Detta kära gyllne äpple,
Denna vackra silverstängel,
Under kvarnens sten, som malar,
360. Under meden, där den framgår,
Under sållet, där det skakas,
Under vattensån, som bäres,
Slår mot träd och öppnar buskar,
Breder ut det tunna gräset.
Länge sökte hon sin gosse,
Lille gossen, späda barnet,
Uppå granbevuxna kullar,
Mellan stubbarna på heden,
Sökte överallt bland ljungen,
370. Letade i varje busksnår,
Grävde mellan enträds rötter,
Lyftade på trädens grenar.
Fram hon går, försänkt i tankar,
Långsamt vidare hon vandrar,
Tills en stjärna henne möter,
Och för stjärnan hon sig bugar:
»Stjärna, som av Gud är skapad!
Vet du intet om min gosse?
Säg mig var den lille finnes,
380. Var mitt gyllne äpple dväljes?»
Stjärnan svarar henne sinnrikt:
»Visste jag det, sad’ jag ej det:
Ty han är ju den mig skapat
Att i dessa svåra tider
På det kulna fästet glimma,
På den mörka himlen tindra.»
Fram hon går försänkt i tankar,
Långsamt vidare hon vandrar;
Slutligt möter henne månen,
390. Och för månen hon sig bugar:
»Måne, som av Gud är skapad!
Vet du intet om min gosse?
Säg mig var den lille finnes,
Var mitt gyllne äpple dväljes?»
Månen svarar henne fintligt:
»Visste jag det, sad’ jag ej det:
Ty han är ju den mig skapat
Att i dessa svåra tider
Ensam under natten vaka,
400. Dagarna igenom sova.»
Fram hon går, försänkt i tankar,
Långsamt vidare hon vandrar,
Slutligt möter henne solen,
Och hon bugar sig för solen:
»O du sol, som Gud har skapat!
Vet du intet om min gosse?
Säg mig var den lille finnes,
Var mitt gyllne äpple dväljes?»
Fyndigt svarar henne solen:
410. »Väl jag känner till din gosse;
Det är han som mig har skapat
För att under sköna dagar
Jag i gyllne prakt må lysa,
Stråla i min silverklädnad.»
»Väl jag vet, var gossen finnes,
Var den lille är, du arma!
Där är nu din lille gosse,
Där ditt kära, gyllne äpple:
I ett kärr han står till midjan,
420. Upptill armarna i sandmon.»
Mariatta, arma jungfrun,
Sökte nu sin son i kärret;
Gossen hittades i kärret,
Bragtes därifrån till hemmet.
Mariattas son, den lille,
Växte till en vacker gosse,
Men hans namn ej någon kände,
Hur han hette visste ingen;
Modern kallar honom: blomma,
430. Främmande: den sysslolöse.
Någon sökte man att kristna,
Att med vatten döpa barnet,
Tills en gubbe, Virokannas,
Kom att barnets dop förrätta.
Gubben höjde nu sin stämma,
Yttrade ett ord och sade:
»Ej jag döper den fördömde,
Vill ej kristna denne usling,
Innan någon granskat barnet,
440. Avgjort om det skall få leva.»
Var fanns den som skulle granska,
Granska barnet, fälla domen?
Gamle trygge Väinämöinen,
Den ovanskelige siarn,
Han var den, som kom att granska,
Granska barnet, fälla domen.
Gamle trygge Väinämöinen
Fällde därvid detta domslut:
»Då från kärret gossen tagits,
450. Alstrats av ett bär ur jorden,
Må han ner i jorden sänkas,
Vid en bärbevuxen tuva,
Eller föras ut på kärret,
Slås i huvudet med klubba!»
Svarade den späde gossen,
Barnet, knappt två veckor gammalt:
»O du stackars gamle gubbe,
Du försovne arme dåre!
Du har fällt ett dårligt domslut,
460. Illa har du tolkat lagen!
Ej för vida värre synder,
Dåd av mycket större dumhet,
Har man fört dig själv i kärret,
Och ditt huvud sönderklubbat,
Då som yngre man du fordom
Bortgav sonen av din moder
Såsom priset för ditt huvud,
Såsom lösen för din frihet!
»Icke heller dåförtiden
470. Förde man dig ut på kärret,
När som yngre man du bragte
Unga jungfrur att sig störta
Uti havets djupa vågor,
Ner på bottnens svarta gyttja!»
Gubben kristnade med snabbhet,
Döpte nu helt hastigt barnet
Till en konung i Karelen,
Till en man som makten vårdar.
Men den gamle Väinämöinen
480. Greps av harm, betogs av blygsel
Och beslöt att dädan vandra;
Ner till havets strand han styrde,
Företog sig där att sjunga,
Kvad ännu för sista gången,
Fram han kvad ett skepp av koppar,
Sjöng åt sig en däckad farkost.
Plats han tog i akterstäven,
Styrde ut på öppna havet,
Tog till orda vid sin avfärd,
490. Sade nu, då bort han styrde:
»Låt ännu en tid förflyta,
Dagar komma och försvinna,
Då behöver man mig åter,
Väntar, saknar mig ånyo
Att en annan Sampo bringa,
Att på nytt en harpa dana,
Att en annan måne hämta,
Att ännu en sol befria,
När båd’ sol och måne saknas
500. Och all fröjd ur världen svunnit!
Därpå gamle Väinämöinen
Styrde utåt genom svallet,
Sittande i segelbåten,
I sitt fasta kopparfartyg,
Seglade till högre rymder,
Färdades till lägre himlar.
Där förblev han med sin farkost,
Hamnade med segelbåten,
Lämnade sin sköna harpa,
510. Strängaspelet kvar i Suomi,
Och de höga runosånger,
Åt sitt folk till evig glädje.
Sångarens slutord
v. 513—620.
Nu jag borde munnen sluta,
Lägga band uppå min tunga,
Höra upp att runor kväda,
Låta sångens ljud förklinga;
Även hästen hämtar andan,
När en längre väg han sprungit,
Även liens bett förslöas,
520. När det sommarns gräs har skördat,
Även vattnet ner sig störtar,
När det följt med älvens bukter,
Även elden slocknar slutligt,
När den natten lång har brunnit:
Skulle då ej sången tröttna,
Ej dess veka toner mattas
Efter kvällens långa glädje,
Fröjderna vid solens nedgång?
Så jag ofta hörde sägas
530. Och på andra sidan yttras:
»Icke ens den strida forsen
Tömmer genast allt sitt vatten,
Ej den gode sångarn heller
Prövar all sin konst på engång;
Bättre är att självmant sluta,
Än att bryta av i mitten.»
Skall jag stanna då, och sluta,
Höra upp och lämna resten,
Veckla sången till ett nystan,
540. Till en bunt den sammanbinda,
Gömma den på visthusskullen,
Inom dörrens fasta benlås,
Så att aldrig ut den slipper,
Aldrig kommer lös i tiden,
Förrän låsen åter öppnas,
Käkarna ånyo vidgas,
Tänderna på nytt sig skilja,
Tungan fri och ledig röres?
Ty vad är det, om jag sjunger,
550. Om jag än så högljutt kväder,
Om i varje dal jag drillar,
Varje lund med toner fyller?
Ingen mor jag har i livet,
Vaken är ej mer den gamla,
Ingen älskling lyss till sången,
Ingen egen vän mig hörer;
Endast granar på mig lyssna,
Furans grenar mig förnimma,
Björkens löv mig ömhet visa,
560. Rönnarna till mig sig hylla.
Tidigt miste jag min moder,
Blev som barn allena lämnad,
Liksom lärkan på en klippa,
Liksom trasten på en stenhög,
Till att kvittra liksom lärkan,
Att som trasten ensam sjunga,
Av en annan kvinna vårdad,
Styrd utav en styvmors nycker.
Bort hon jagade mig arme,
570. Drev det övergivna barnet
Ut i blåsten bakom stugan,
På dess nordligaste sida,
För att skyddlös nås av stormen,
Värnlös bort av vinden föras.
Så jag arma lärka irrat,
Så jag stackars fågel flugit,
Strövat världen kring, jag svaga,
Vandrat usel långa vägar,
För att varje vindkast pröva,
580. Stormens rytande förnimma,
För att uti kälden skälva
Och mig genomfrusen jämra.
Flere torde det väl finnas,
Ganska många lär det givas,
Som med vrede till mig ryta,
Som med hårda ord mig snäsa;
En fördömer högt min tunga,
Och min röst en annan häcklar,
Klandrar strängt min stämmas strävhet
590. Och att jag för ofta sjunger,
Att jag oljud åstadkommer,
Sången illa sammansätter.
Men jag ber er, käre vänner,
Undren ej för mycket över
Att jag, barn, för högljutt sjungit,
Att så fult jag lille kvittrat!
Jag har icke lärt att sjunga,
Har ej levat bland de store,
Utifrån min visdom hämtat,
600. Sängens ord i fjärran samlat.
Andra hava lärt att sjunga,
Jag hann aldrig ut ur hemmet,
Från min goda moders sida,
Från den enda käras närhet.
Hemma fick jag all min lärdom,
Under egen stugas sparrar,
Vid min egen moders slända,
På min egen broders spånplats,
Medan jag ännu var liten,
610. Klen en pilt i riven skjorta.
Men likväl för sångarskaran
Har jag skidat spår i drivan,
Brutit topparna av träden,
Kvistat stammar, utmärkt vägen:
Det är här som vägen börjar,
Här begynna nya stigar
För en bättre sångarskara,
Mera insiktsfulla skalder,
Bland det släkte som nu växer,
620. Bland den ungdom som här uppgår.
v. 513—620.
Nu jag borde munnen sluta,
Lägga band uppå min tunga,
Höra upp att runor kväda,
Låta sångens ljud förklinga;
Även hästen hämtar andan,
När en längre väg han sprungit,
Även liens bett förslöas,
520. När det sommarns gräs har skördat,
Även vattnet ner sig störtar,
När det följt med älvens bukter,
Även elden slocknar slutligt,
När den natten lång har brunnit:
Skulle då ej sången tröttna,
Ej dess veka toner mattas
Efter kvällens långa glädje,
Fröjderna vid solens nedgång?
Så jag ofta hörde sägas
530. Och på andra sidan yttras:
»Icke ens den strida forsen
Tömmer genast allt sitt vatten,
Ej den gode sångarn heller
Prövar all sin konst på engång;
Bättre är att självmant sluta,
Än att bryta av i mitten.»
Skall jag stanna då, och sluta,
Höra upp och lämna resten,
Veckla sången till ett nystan,
540. Till en bunt den sammanbinda,
Gömma den på visthusskullen,
Inom dörrens fasta benlås,
Så att aldrig ut den slipper,
Aldrig kommer lös i tiden,
Förrän låsen åter öppnas,
Käkarna ånyo vidgas,
Tänderna på nytt sig skilja,
Tungan fri och ledig röres?
Ty vad är det, om jag sjunger,
550. Om jag än så högljutt kväder,
Om i varje dal jag drillar,
Varje lund med toner fyller?
Ingen mor jag har i livet,
Vaken är ej mer den gamla,
Ingen älskling lyss till sången,
Ingen egen vän mig hörer;
Endast granar på mig lyssna,
Furans grenar mig förnimma,
Björkens löv mig ömhet visa,
560. Rönnarna till mig sig hylla.
Tidigt miste jag min moder,
Blev som barn allena lämnad,
Liksom lärkan på en klippa,
Liksom trasten på en stenhög,
Till att kvittra liksom lärkan,
Att som trasten ensam sjunga,
Av en annan kvinna vårdad,
Styrd utav en styvmors nycker.
Bort hon jagade mig arme,
570. Drev det övergivna barnet
Ut i blåsten bakom stugan,
På dess nordligaste sida,
För att skyddlös nås av stormen,
Värnlös bort av vinden föras.
Så jag arma lärka irrat,
Så jag stackars fågel flugit,
Strövat världen kring, jag svaga,
Vandrat usel långa vägar,
För att varje vindkast pröva,
580. Stormens rytande förnimma,
För att uti kälden skälva
Och mig genomfrusen jämra.
Flere torde det väl finnas,
Ganska många lär det givas,
Som med vrede till mig ryta,
Som med hårda ord mig snäsa;
En fördömer högt min tunga,
Och min röst en annan häcklar,
Klandrar strängt min stämmas strävhet
590. Och att jag för ofta sjunger,
Att jag oljud åstadkommer,
Sången illa sammansätter.
Men jag ber er, käre vänner,
Undren ej för mycket över
Att jag, barn, för högljutt sjungit,
Att så fult jag lille kvittrat!
Jag har icke lärt att sjunga,
Har ej levat bland de store,
Utifrån min visdom hämtat,
600. Sängens ord i fjärran samlat.
Andra hava lärt att sjunga,
Jag hann aldrig ut ur hemmet,
Från min goda moders sida,
Från den enda käras närhet.
Hemma fick jag all min lärdom,
Under egen stugas sparrar,
Vid min egen moders slända,
På min egen broders spånplats,
Medan jag ännu var liten,
610. Klen en pilt i riven skjorta.
Men likväl för sångarskaran
Har jag skidat spår i drivan,
Brutit topparna av träden,
Kvistat stammar, utmärkt vägen:
Det är här som vägen börjar,
Här begynna nya stigar
För en bättre sångarskara,
Mera insiktsfulla skalder,
Bland det släkte som nu växer,
620. Bland den ungdom som här uppgår.
| ← Sång 49. | Upp till början av sidan. | Innehåll. → |