Sida:Personne Svenska teatern 2.djvu/248

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

240

20 september, hvad han till publiken yttrade kvällen förut vid andra uppförandet af pjäsen, och »berättelsen om förloppet» är af Björn själf författad.


Sid. 27.

Fransmännen berätta oss dessutom, att hvarannan söndag gåfvos på stora börssalen af borgerskapet baler, där inträdespriset var tjugufyra skillingar specie. »Societetslifvet i Stockholm är tråkigt och inskränker sig till tebjudningar klockan fem eftermiddagen. Damerna ha sina mottagningsdagar, och klockan sju äro alla hus stängda med undantag af grosshandlarnas, där det ännu är brukligt att supera, och där en middagsbjudning gäller för hela dagen. Under vintern ha vi, om man undantar festerna på hofvet, varit inbjudna till supé allenast hos en enda svensk, riksmarskalken grefve Bonde. Några middagsbjudningar gifvas visserligen, men icke många. Orsaken är missnöjet hos adeln, som dragit sig tillbaka till landsorten». Den kvarvarande adeln var fattig och föga bildad — rent af okunnig. Borden upplystes endast af talgljus. Man drack i allmänhet oförsvarligt, men läste böner före och efter maten, och värdfolket tackades med mycket krus och komplimanger.


Sid. 48.

Rörande händernas betydelse i mimiken vill jag här endast erinra om, hvad redan Qvintilianus, som lefde under det första århundradet efter Kristi födelse, i sin Institutio oratoria yttrar om dem: »De andra lemmarna hjälpa den talande, men dessa — vågar jag nästan säga — tala själfva. Ty fordra vi icke med dem? Lofva, ropa, afskeda, hota, bedja, uttrycka afsky, frukta, fråga, ljuga vi icke med dem? Visa vi icke glädje, sorg, tvifvel, bekantskap, ånger, mått, mål, tal och tid med dem? Uttrycka de icke mod? Bedja, försvara, gilla de icke? Uttrycka de icke beundran och blygsel? Det är det uttrycksmedel, som jag har gemensamt med alla människor, oaktadt folkslagens så vidt skilda språk».