rätten: den förutsätter tvärtom en sådan bestämning såsom gifven. Såsom en sak gäller för rätten hvarje begränsad del af det i rummet befintliga, hvilken uppfattning i dagliga lifvet, i handel och vandel, tillägger en sådan egen ändamålsbestämning, att det därigenom framstår såsom ett helt för sig.
Förutsättning för omdömet, att något är ett sådant helt, är tillvaron af ett fysiskt samband mellan de delar, som bilda detsamma. Undantagsvis gäller likväl motsatsen, såsom i fråga om en säck mjöl, ett mått poteter, en kagge saltad fisk, där fysisk förening emellan delarne väl icke eger rum, men dessa endast såsom sammanförda till någon mängd komma i betraktande vid varubytet. Det fysiska sambandet behöfver emellertid icke vara oupplösligt eller yttra sig såsom kohäsion. Ett bokskåp med dess hyllor utgör en sak, om än hyllorna äro flyttbara och kunna löstagas. Å andra sidan är icke fysisk förening alltid tillräcklig för att bilda en sak. En å ett hus anbragt skyklt är icke en del af huset, om ock den tillhör husets egare.[1]
Där skilda saker så förenats med hvarandra till en ny sak, att de förra fortfarande urskiljas i denna, kallas den sammansatt; en enkel sak är åter den, hvari icke kunna urskiljas beståndsdelar, hvilka äfven hvar för sig äro saker. Denna indelning är likväl relativ och har sin egentliga betydelse genom att möjligheten föreligger, att skilda personer tillhöriga saker utan den enes eller andres lof så förenas, att till det yttre en sammansatt sak föreligger. Den finska rätten tillägger i regeln icke en dylik sammanfogning värkan att förändra eganderättsförhållandena och frånkänner härmed, enär satsen att det hela och dess delar underlyda samma rättsförhållanden är ovilkorlig, genom positiv bestämning det sammanfogade egenskapen att utgöra en sak, om än sammanfogningen har rättsföljder, genom hvilka förhållandet i vissa afseenden ter sig såsom om ett nytt helt skulle hafva kommit till stånd.
- ↑ Se härom min uppsats "Om begreppet fast egendom", i Juridiska Föreningens Tidskrift för 1889, s. 99 ff.
