Om begreppet fast egendom

Om begreppet fast egendom av Julian Serlachius

Om begreppet fast egendom.

(Forts. från årg. XXIV.)

III.

16 §. Redan i den föregående undersökningen om hvilka jordområden utgöra en fastighet har det varit anledning att i vissa afseenden beröra frågan, hvad utom sjelfva jordområdet är inbegripet i en dylik fastighet. Egentligen har dock sådant skett då det gält att afskilja det, som icke hör till fastigheterna. Det återstår ännu att utreda grunderna för positivt besvarande af nämda fråga. Förutom mineralstreck, hvilka i annat sammanhang redan berörts, komma härvid främst i betraktande de å en fastighet växande organiska alstren.

Frågan huruvida organiska alster äro inbegripna i, d. ä. utgöra beståndsdelar af den fastighet, hvarå de växa, kan uttryckas i den något allmännare formen, om de äro för sig bestående saker eller ingå såsom delar i en sammansatt sådan. För besvarandet af sistberörda fråga är det emellertid nödvändigt att först utreda, såväl hvilka de omständigheter äro, som i fråga om ett stycke af den yttre naturen äro bestämmande för omdömet, att det är en sak eller flere sådana, och vidare hvad är utmärkande för den sammansatta saken, som ock i hvilket förhållande delarna i en sammansatt sak stå till det hela.

Den romerska rätten indelade, åtminstone enligt den förhärskande teorin, sakerna i tre klasser, nämligen ἡνωμένα eller corpora unita, συνημμένα eller corpora conexa v. composita och σῶματα εκ διεστὼτων eller corpora ex distantibus.^[1] De sistnämda, den tyska teorins Gesammtsachen, universitates facti, – såsom exempel på dylika anföres en kreaturshjord, en bisvärm eller annat dylikt – kunna här lämnas å sido, då den svensk-finska rätten icke känner rättsobjekt af detta slag. En corpus unitum är en sak, som μιᾶ ἔξει συνέχεται, uno spiritu continetur. Spiritus eller ἑξιςär enligt den stoiska filosofins naturlära, från hvilken nyssberörda indelning härstammar, den del af den allmänna världssjälen, som utgör det enskilda tingets sammanhållande, bestämmande och behärskande princip, det som gifver tinget dess väsentliga egendomlighet. Af en ἑξις besjälas djuret, plantan och stenen, de två sistnämda dock under förutsättnng att de lösgjorts från marken, i annat fall bilda de ett ἡνωμένον tillsammans med jorden, hvarå de hvila, resp. växa. En ἑξις behärskar ock det, som förut utgjort en del af ett organiskt helt. I fråga om andra ting är förutsättningen för egenskapen af ett ἡνωμένον den, att tinget är ett corpus continuum, d. v. s. att dess delar stå i så omedelbar inbördes förening, att en gräns emellan dem icke finnes, att det hela blott unitate sua, nulla ope externa eller med andra ord genom kohäsion eller adhäsion hålles tillsamman. Hvarje ting af denna beskaffenhet är dock icke alltid ett ἡνωμένον. Sammansmältas exempelvis fasta kroppar eller samanblandas vätskor, utgöra de, oaktadt därefter genom kohäsion förenade med hvarandra, enligt den stoiska naturläran icke alltid ett (nytt) ting, en σῶμα, utan anses fortfarande såsom skilda ting, ehuru tillsammans upptagande ett och samma rum; och det angifves icke ens någon bestämd grund för afgörandet, huruvida i det konkreta fallet de sammansmälta eller samanblandade tingen värkligen uppgått i ett nytt sådant (σὺγχυσις), eller om blott en förening i rummet af antydda art, i fråga om fasta kroppar benämd μίξις, commixtio, i fråga om vätskor κρᾶδις, egt rum. Likaså är icke heller någon grund gifven för bedömandet, huruvida, då adhäsion på konstlad väg frambragts emellan därförinnan skilda ting, ett ἡνωμένον därigenom uppstått eller ej. Endast för det fall att det ena tinget förhåll sig till det andra såsom en bisak antogs, att den större delens ἑξις absorberade den mindre delens, och att sålunda det sammansatta tinget var en ny enhetlig sak.

Där, såsom i nyssnämda fall eller vid μίξις och κρᾶδις, vid förening af förut skilda ting en σὺγχυσις icke försiggått, en ny enhetlig sak icke genom föreningen bildats, utan samma ting fortfarande bestå såsom skilda sakindivider, ehuru sammanförda i rummet, utgöra de icke heller ett συνημμένον, en corpus connexum. Ett συνημμένον eller såsom det strängt taget heter (σῶμα) εκ συνημμένον är en sak, som består af flere blott "ope externa", genom yttre eller mekanisk inrättning med hvarandra förbundna saker, mellan hvilka altså hvarken kohäsion eller adhäsion förefinnes. Sådana äro exempelvis en ring med en däri infattad perla, länkarne i en ked, trådarne i en väfvnad o. s. v.

Såsom nämdt förmådde icke den stoiska naturläran medels eller rättare oaktadt antagandet af en hvarje ting bestämmande egen princip gifva ett allmängiltigt kriterium för omdömet, hvad utöfver organismernas område är en sak. I själfva värket måste hvarje försök att ur tingens natur eller beskaffenhet härleda bestämningsgrunden uti ifrågavarande afseende utfalla på samma sätt. Det som bestämmer tingets enhet är icke någon egenskap hos detta själft, utan den synpunkt, från hvilken man betraktar detsamma. För kemisten exempelvis äro atomerna de enkla och enhetliga tingen. Men kunskapen om dem lämnar ingen hjälp för besvarandet af frågan, hvad för rätten är en sak, ett rättsobjekt; ty uppenbarligen har atombegreppet ingen användning på rättens område. Svaret på sagda fråga kan endast uppfattningen i dagliga lifvet, i handel och vandel gifva. Ett rättsobjekt är det, som den gängse uppfattningen i det dagliga lifvet betraktar såsom ett sammanhörande helt.

Förutsättning för omdömet att ett dylikt helt föreligger är visserligen alltid, att dettas beståndsdelar stå i fysiskt sammanhang med hvarandra. Såsom en sak kunna exempelvis aldrig stolarne och soffan i ett och samma möblemang anses, oaktadt de genom sitt ändamål höra tillsammans. I öfverensstämmelse härmed förklarar 10 § 27 kap. BB för beståndsdel af hus det, som är därvid fäst: "lås som vid dör eller vägg fäste äro, så ock spiell, fenster, långbord och säte, väggfasta bänkar och sängar, och annat fast innanrede, som til bod, kölna, lada, stall och fähus hörer.^[2] Dock behöfver sammanhanget icke vara oupplösligt eller ens sammanfogning genom yttre medel, såsom limning, lödning, nitning o. s. v., hafva egt rum. Det äro nog att delarne genom det sätt, hvarpå de äro inrättade, hållas tillsammans. Sålunda uppfattas otvifvelaktigt de flyttbara hyllorna i ett bokskåp såsom delar af skåpet; likaså såsom delar af en taklampa såväl lampkorgen och bärstycket som kedarne och vigten, oaktadt lampkorgen och vigten endast äro hakade vid kedarne samt korgen och bärstycket sammanhänga allenast medels samma genom bärstycket löpande kedar. En skänk bestående af en undre och en på denna hvilande öfre del anses äfvenså blott såsom en sak, ehuru den öfre delen icke är fästad vid den undre annorledes än genom däri infogade tappar.

Å andra sidan är likväl oaktadt fysisk förening icke alltid en sak för handen. Sålunda är t. ex. en skylt, som är fästad vid en husvägg, icke en del af huset, icke ens om den tillhör husegaren. Ty såsom beståndsdel i ett helt anses icke det, som endast tillfälligtvis är därmed förenadt; föreningen måste vara stadigvarande, afse att tillsammans med de öfriga beståndsdelarne göra det hela egnadt att motsvara sitt ändamål.

Vill man uppdraga en skilnad emellan enkla och sammansatta saker, så kan det vid antydda förhållande endast ske sålunda, att man till de enkla sakerna räknar dem, i hvilka icke kunna såsom beståndsdelar urskiljas sådana ting, som äfven hvar för sig äro en sak; till de sammansatta åter dem, i hvilka dylika beståndsdelar kunna urskiljas. Denna åtskilnad är emellertid ytterst relativ. Ett bord är en sammansatt sak, men möjligen också själfva skifvan, om man nämligen kan urskilja de trästycken, af hvilka den är hopfogad. En gjuten metallkula är en enkel sak; består den af två delar, som äro nitade eller lödda vid hvarandra, är den sammansatt.

Indelningen i enkla och sammansatta saker har ock egentligen betydelse endast för det fall, att saker, som tillhöra skilda personer, förenats till ett sammanhängande helt. Kunna häri de skilda sakerna ännu urskiljas såsom delar, uppstår nämligen frågan, huruvida dessa oaktadt föreningen fortfarande förblifva i de personers ego, hvilka de tillhörde före föreningen, eller om i följd af denna endera förlorat sin eganderätt.

I fråga om enkla saker kan en sådan fråga icke göras. De beståndsdelar, af hvilka en dylik sak är bildad, hafva så uppgått däri, att de ej mera kunna urskiljas såsom skilda saker, och hafva altså upphört att finnas till; och det kan förty icke heller vara tal om eganderätt till dem.

Det kunde väl synas, som om man genom antagande af möjligheten, att delarne i en sak tillhöra skilda egare, förnekade den i det föregående uttalade satsen, att en saks delar måste underlyda samma rättsförhållanden som det hela. Och vidare kan då spörjas, hvarför antydda möjlighet inskränkes till det fall, att skilda egare tillhöriga ting sammanfogas till en sak, och hvarför icke frågan med ens ställes allmännare och riktigheten af nämda grundsats i sin helhet ifrågasättes. Ett närmare eftersinnande skall dock gifva vid handen, att denna grundsats uttalar en logisk nödvändighet. I omdömet att något är en sak ligger nämligen tillika uttalandet, att det för rätten är ett rättsobjekt; och är detta något blott ett rättsobjekt, så uteslutes ock därmed, att det samtidigt är flere rättsobjekt. Visserligen kan ett rättsobjekt vara föremål för skilda rättigheter; men väl att märka, där är tinget alltid såsom sådant, i sin helhet, rättigheternas objekt och dess delar komma i betraktande såsom det, hvaraf tinget består. Äro åter de så kallade delarna af tinget värkligen hvar för sig rättsobjekt, tillkommer denna egenskap icke det något, hvaraf de sägas vara delar, utan detta innefattar på sin höjd en kollektiv benämning på de skilda ting, hvilka äro de verkliga sakerna. Att tillägga egenskapen af rättsobjekt på samma gång åt det hela och åt dess delar är att medgifva, att ett rättsobjekt är samtidigt ett och flere sådana. Det är därför omöjligt, likasom att sälja ena benet af en lefvande häst, att åt någon med den värkan att han blir egare öfverlåta foten till ett bord, armen i en lampa eller hyllan i ett bokskåp med mindre foten, armen eller hyllan afskiljes från bordet, lampan eller skåpet; så länge det ej skett, måste de tillhöra hufvudsakens egare, och kan på sin höjd för öfverlåtaren uppstå förpliktelse att låta företaga afskiljandet och göra köparen till egare.

Förhållandet är däremot väsentligen annat, då skilda personer tillhöriga saker förenats till ett sammanhängande helt. Det naturliga synes vara, där ej särskilda omständigheter betinga annat, – och för att hålla alla sidomotiv afskils, antaga vi att föreningen värkstälts af tredje person, utan att specifikation föreligger, – att en sådan förening icke bör värka till någon ändring i de bestående eganderättsförhållandena; ty såsom Windscheid^[3] yttrar, "Veränderung des räumlichen Verhältnisses einer Sache ist dock kein Eigenthumserwerbgrund". Då den svensk-finska rätten icke innehåller någon uttrycklig rättsregel för ifrågavarande fall, torde altså nu nämda grundsats böra gälla i densamma. Häri ligger emellertid icke någon motsägelse till satsen, att delarna i rättsligt afseende följa det hela. Med den romerska rätten måste man visserligen komma till en motsägelse, om det antagande, från hvilket den utgår, vore riktigt, nämligen att det, som genom föreningen uppkommit, oundgängligen såsom ett helt, i afseende å de rättsförhållanden, hvilka det är underkastadt, är något annat än de skilda saker, af hvilka detsamma är bildadt. Ty i det nämda rätt bestämmer, hvem är egare till det hela, har den därmed tillika utsagt, att denne är egare till delarna, och att således de saker, af hvilka detta är bildat, icke vidare för sig kunna vara föremål för särskild rätt. Och dock förklaras den, hviken en sak frångått genom att den förenats med en annan, icke fullkomligen hafva förlorat sin eganderätt till densamma, ty om förbindelsen upphör, återinträder förre egarens rätt i kraft. En motsägelse föreligger således uppenbarligen, och den aflägsnas ingalunda genom förklaringar, sådana som att "den eganderätt, hvilken det infogade såsom särskild sak underlyder, ingalunda genom förbindelsen är upphäfd, utan kan blott icke, så länge förbindelsen varar, göras gällande", är "hvilande",^[4] eller att förre egaren till det infogade har "Trennungs- und Repristinationsrecht, den Keim eines Neueigenthums",^[5] eller att hans eganderätt till det infogade endast interimistiskt gått förlorad.^[6]

Ofvan nämda antagande är emellertid icke riktigt. Värkar sammanfogningen af två skilda egare tillhöriga saker icke till ändring i eganderättsförhålandena, så innefattar detta, icke att de förre egarene till de skilda sakerna äro egare till det genom sammanfogningen uppkomna, utan att fortfarande dessa saker äro hvar för sig rättsobjekt, att således det genom sammanfogningen bildade icke af rätten tillägges egenskapen af en sak, ett rättsobjekt. Frågan kan icke vara den, hvem är egare till det hela, ty där finnes icke en sådan, utan finnas endast egare till de skilda sakerna, hvilkas eganderätt kvarstår orubbad oaktadt sammanfogningen och kan obehindradt göras gällande; där kan allenast frågas, hvem är berättigad att innehafva det hela, så länge föreningen består, och huruvida icke denne bör under vissa omständigheter hafva den värkan, att ene egaren har makt att äfven mot den andres vilja åvägabringa en förändring i eganderättsförhållandena. Och ehuru svaret på dessa frågor ligger utom ämnet, må dock i förbigående antydas, huru detsamma bör utfalla enligt svensk-finsk rätt. Rättigheten att besitta synes bero af det faktiska innehafvandet, så vidt ej ena saken är en bisak till den andra, i hvilket fall hufvudsakens egare tillkommer besittningen; senare frågan torde obetingadt kunna besvaras jakande. Där den fysiska föreningen emellan de sammanfogade sakerna icke kan häfvas annorlunda än att endera eller bägge skadas eller med en kostnad, som icke står i förhållande till det genom afskiljandet afsedda ändamålet, där skulle rätten uppenbarligen tillgodose blott en nyck och icke något värkligt intresse, om den tilläte den ena parten att framtvinga afskiljandet och tillintetgörande af ekonomiska värden, äfven om den andre erbjuder honom ersättning för hvad han i fall af afskiljandet komme att hafva. Den som besitter det sammanfogade (resp. egaren af hufvudsaken) synes därför vara berättigad att, då egaren till den ena af de sammanfogade sakerna söker få densamma afskild och utlämnad, afböja vindikationen genom att erbjuda honom ersättning, hvars belopp måste falla emellan det värde, den vindicerade saken före föreningen hade objektivt eller för egaren, det värde, den komme att hafva, där den blefve afskild, utan att den andra saken skadades och sedan kostnaden för afskiljandet afräknats, samt den förhöjning i värde, den andra saken vunnit genom den vindicerade sakens sammanfogande med densamma.

17 §. Den naturliga uppfattningen synes vara den, att organiska alster äro en del af den fastighet, hvarå de växa. Detta är äfven 1734 års lags uppfattning, såsom framgår främst däraf, att det olofliga tillegnandet af växande organiska alster – på ett undantag när – af lagen behandlas såsom åvärkan. Betydelse af åvärka är egentligen: utifrån invärka på, bruka, nyttja jord,^[7] utan att ordet i och för sig angifver nyttjandets oloflighet; efterhand har dock åvärkan kommit att beteckna ett olofligt nyttjande.^[8] Åvärkan begår likasåväl den, hvilken sår i annans åker eller ingärdar af hans odlade mark^[9] eller skog,^[10] som den, hviken från annans äng tillegnar sig växande gräs eller från hans skog olofligen tager torf, trän eller andra skogsprodukter. Endast för sådana alster af jord, för hvilkas frambringande erfordrats mänskligt arbete, gör lagen ett undantag, i det att den behandlar det olofliga tillegnandet af dessa, äfven om de vid tillgreppet ännu sammanhänga med jorden, såsom stöld.^[11] Frånser man till en början detta undantag, så kan tillgreppet af växande alster behandlas såsom ett nyttjande af den fastighet, hvarå de växa, allenast under den förutsättning, att äfven själfva dessa alster äro en del af fastigheten; äro de åter själfständiga saker, måste det olofliga tillegnandet af dem falla under kategorin stöld. Omvändt kan dock icke af den omständighet, att tillegnandet af växande alster behandlas såsom stöld, slutas, att lagen anser dem vara själfständiga saker och icke en del af fastigheten. Det måste nämligen märkas, att det växande alstret genom att afskiljas från fastigheten blir en sak för sig, och att således dess afskiljande och tillgripande kan behandlas såsom stöld, ehuru lagen anser alstret, medan det ännu är förenadt med jorden, vara en del af denna.

Då nu det olofliga tillegnandet af de å jorden växande organiska alstren i 1734 års lag betraktas, icke såsom tillgrepp af för sig bestående saker, utan såsom ett olofligt nyttjande af fastigheten, så följer häraf med logisk nödvändighet, att lagen anser organiska alster, så länge de äro förenade med jorden, vara beståndsdelar af denna. Vid sådant förhållande och då delen följer det hela, äro desamma äfven i den persons ego, hvilken är fastighetens egare. Denna sats synes vid första påseendet måhända öfverraskande, särskildt då man sammanställer den exempelvis med landbos rätt; ty satsen innebär, att äfven grödan å åker, som af landbon häfdas och innehafvas, icke eges af denne utan af jordegaren – en slutsats, hvilken kanske tyckes oförenlig med hvad faktiskt gäller. En närmare undersökning visar dock, att nämda sats är riktig äfven i nu påpekade konsekvens, och att denna ingalunda står i strid med innehållet af den rätt till afkomsten från legd jord, hvilken enligt lag tillkommer landbo.

Bland de befogenheter, hvilka ingå i eganderätten, uppräknas äfven rättigheten till sakens afkastning. En sådan befogenhet ligger i sakens natur.^[12] Ty vare sig att man betraktar det organiska alstret, efter det detsamma lösgjorts från jorden, såsom en numera afskild del af en annan sak eller såsom en alldeles nytillkommen sak, – en åtskilnad, som icke torde hafva ringaste praktiska betydelse, åtminstone för svensk-finsk rätt – så tillhörde den före afskiljandet modersakens egare och bör således ock fortfarande efter afskiljandet tillhöra honom, så vidt ej särskilda omständigheter betinga ett annat förhållande. Exempelvis kan å saken hvila en annan sakrätt af det innehåll, att den berättigade genom alstrets frånskiljande blir egare därtill, äfvensom att han med uteslutande af andra är befogad att värkställa afskiljandet. En sådan rätt tillade den romerska rätten endast emfyteutan; usufruktuarien blef egare af tingets afkomst först genom dess perception (besittningstagande), och då legotagaren icke hade någon rätt öfver saken, förvärfvade han dess afkomst endast genom tradition, d. v. s. genom att han med egarens tillstånd tog afkomsten i besittning.

I den svensk-finska rätten har åtskilnaden mellan separation och perception ingen användning; där fordras öfverhufvud icke perception för vinnande af eganderätt till afkomst. Att landbon har en värklig sakrätt och med den följande själfständig rätt till afkomsten af den legda jorden står å andra sidan utom alt tvifvel. Hans afkomsträtt är, om än till omfånget mindre, dock af samma art som usufruktuariens eller dens, hvilken på grund af laga fång besitter såsom egare^[13] Beskaffenheten af dessas rätt angifver BB 8: 1, 10: 4, 14: 2. I nämda lagrum stadgas att, om någon sår i annans åkerskifte, eger den taga grödan, som eger skiftet, samt att delegare som utan laga skifte intager af den samfälda marken eller utan lof svedjar därå, har färvärkat sitt arbete och grödan till de öfrige delegarene. E contrario måste man häraf sluta, att rätten att "taga grödan" är en rättighet, som tillkommer jordens egare, så framt icke någon med laga rätt sått, i hvilket fall denne är berättigad till afkomsten.^[14] Ehuruväl uttrycket att "taga grödan" just synes innefatta en separationsrätt, sådan som emfyteutans enligt romersk rätt, afser väl lagen här likasom öfverhufvud eljes endast att angifva den så att säga ekonomiska innebörden af den rätt, som är i fråga, utan att dennas teoretiska natur bestämmes. Hvad lagen vill hafva sagdt är blott det, att grödan skall tillfalla den, hvilken med laga rätt sått; huru dennes rätt teoretiskt skall förklaras berör lagen alldeles icke. Men å andra sidan är af vigt at bemärka, att lagens vare sig uttryckssätt eller uppfattning åtminstone icke gifver anledning till, än mindre nödvändiggör antagandet, att landbo, usufruktuarie eller besittare under eganderättstitel vore egare till de å jorden växande alstren. Och på samma gång den afkomsträtt, dessa tillkommer, väl inrymmes i en rätt af nyss antydda innehåll, nämligen att den berättigade i och med alstrets skiljande från jorden förvärfvar eganderätt därtill, äfvensom är befogad att med uteslutande af andra företaga afskiljandet, är afkomsträttens teoretiska bestämmande såsom en dylik separationsrätt den enda, som står i öfverensstämmelse med en logisk uppfattning af sakbegreppet.

En anomal företeelse härvid äro likväl de så kallade bärande träna. Ty på samma gång lagen medgifver kronan sådana befogenheter med afseende å bärande trä på skattejord, som i regeln tillkomma endast den värklige egaren, har jordegaren icke någn som helst rätt att tillgodogöra sig dylikt trä och eger endast under vissa omständigheter fälla det för att få detsamma undanskaffadt.^[15] Förhållandet med bärande trä är sålunda i det närmaste detsamma, som föreligger uti det i ÖL BB 33 omförmälda fall att "annan aghær træn ok annars ær iorþin i skoghinum", i hvilket fall jordegaren icke heller hade annan rätt än att mot erläggande af tränas värde undanskaffa dem, om han ville upptaga marken till odling och den var därtill lämplig. Det torde dock icke vara riktigt att anse kronans rätt ens enligt lagens mening vara eganderätt; så vidt den öfverhufvud är af privaträttslig natur, synes densamma likasom "egarens" till träna rätt i det i ÖL omnämda fallet böra uppfattas såsom en sakrätt af enahanda art som den romerska superficies. Men äfven antaget att lagen förklarade kronans rätt till bärande trä vara eganderätt, så skulle detta icke rubba riktigheten af den ofvan anförda grundsatsen. Förhållandet vore då enahanda, som då lagen behandlar rätt till frälseränta såsom eganderätt till jord. Ty likaså litet som sistnämda rätt därigenom värkligen blir eganderätt, utan endast är en annan sakrätt, som behandlas såsom eganderätt, lika litet kan kronans rätt till bärande trä genom lagbud göras till något annat än den är.

18 §. Förutom de å en fastighet växande organiska alstren höra vidare till densamma jordens naturliga beståndsdelar, såsom sand, mull, lera, torf och sten,^[16] äfvensom mineral. Beträffande de sistnämda gäller detta, såsom i det föregående påpekats, oberoende däraf om inmutning af dem är tillåten eller icke, samt till och med i det fall att inmutning af mineralstrecket skett. Inmutarens rätt till mineralet är härvid enahanda som den, hvilken landbo, usufruktuarie m. fl. enligt det föregående har till jordens afkastning. Vill man anse inmutaren vara egare till de inmutade malmerna och mineralen, måste enligt hvad här ofvan visats dessa betraktas, icke såsom beståndsdelar af fastigheten, utan såsom för sig bestående ting. Man kommer härigenom i det något egendomliga läget att nödgas anse vissa från jorden ännu icke afskilda mineral såsom lösören, andra åter – nämligen alla som icke äro underkastade inmutning – såsom beståndsdelar af fastigheten. Men frånsedt denna oegentlighet förutsätter antydda uppfattning, att de inmutning underkastade mineralen, så länge de icke äro inmutade, äro res nullius, till hvilka eganderätt förvärfvas genom inmutning; ock då med inmutningsrättens förvärkande inmutarens eganderätt bortfaller, borde desamma ånyo blifva res nullius. En dylik konstruktion leder emellertid till följder, hvlka visa att densamma är oriktig. Den innefattar bland annat, att det stode hvem som helst fritt, så länge icke fyndighet af inmutning underkastade malmer eller mineral blifvit inmutad eller sedan inmutningsrätten förvärkats, att därifrån taga och tillegna sig af malmen eller mineralet, utan att jordegaren egde förhindra ett dylikt tillgrepp, så vidt det skedde utan att jordegarens mark beträddes eller han annorledes stördes i sin nyttjanderätt, samt att tilgreppet såsom sådant aldrig vore underkastadt ansvar, om än möjligen det sätt, hvarpå tillegnandet i ett gifvet fall försiggått, vore straffbart. Orimligheten af en sådan konsekvens ligger emellertid för öppen dag, särskildt i det fall, att grufva är öfvergifven, då denna och de därinvid befintliga varpen icke vidare få utan egarens samtycke inmutas, så mycket mindre kan det vara någon tillåtet att, utan att ens förvärfva sig inmutningsrätt, tillegna sig af malmen i grufvan. De inmutning underkastade mineralens uppfattande såsom res nulllius tvingar också att antaga att, då vid en lagändring området för inmutning inskränkes, såsom exempelvis genom nu gällande inmutningsstadga skedde, en mängd ting, hvilka förut varit res nullius, omedelbart i följd af lagändringen öfvergå i den persons ego, å hvars mark de finnas. Sålunda var enligt den tidigare inmutningsstadgan marmorbrott underkastadt inmutning, medan däremot inmutande af sådant icke vidare tillåtes. Icke inmutadt marmorbrott skulle således intill det ögonblick, då förstnämda stadga trädde i kraft, hafva varit res nullius, men i samma ögonblick blifvit en jordegarens tillhörighet.

1. Jfr till det följande Göppert, Über einheitliche, zusammangesetzte und Gesammtsachen nach römischem Recht. 1871.
2. Jfr ock BB 27: 1.
3. Windscheid, Lehrbuch des Pandektenrechts 4:de uppl. § 188 not 13.
4. Windscheid, a. st.
5. Kohler, i Iherings Jahrbücher für die Dogmatik d. h. Privatrechts, XXVI Bd s. 45 ff.
6. Så flertalet, se Windscheid a. st.
7. Jfr min afhandling "Om klander å jord" s. 67; samt BB 10: 5 "kärer någon till annan för intagor, eller annan åvärkan".
8. Jfr t. ex. BB 8 rubr. 1, 2, 3; 10 rubr. 1, 2, 4, 5, 6, 7.
9. BB 8 rubr. 1, 3.
10. BB 10 rubr., 6.
11. MB 40: 5; 41: 1. Visserligen känner lagen åvärkan äfven i fråga om åker; men medan hvarje tillegnande af växande gräs från annans mark, vare sig det sker å grannens angränsande teg eller annorstädes eller af den, som hvarken eger eller innehar jordbruk, behandlas såsom åvärkan, är i fråga om åker åvärkansbegreppet inskränkt till det fall, att någon går utöfver den rätte gränsen mellan sin och grannens mark, eller där öfverhufvud det olofliga afbärgandet innefattar utöfningen af besittningshandlingar; jfr BB 8: 1 och Om klander åjord s. 67. I öfrigt faller i 1734 års lag olofligt tillegnande af de genom mänskligt arbete frambragta organiska alstren under begreppet stöld.
12. I teorin – så vidt man öfverhufvud kan tala om en sådan för svensk-finsk rätt – skyltar visserligen satsen, att endast bonae fidei possessor tillkommer afkomsten från det af honom innehafda modertinget, jfr Schrewelius, II s. 49, 50, 130. Detta påstående saknar dock hvarje stöd i såväl den äldre som den nu gällande rätten och har utan vidare öfverflyttats från den romerska. Schrewelius åberopar väl för berörda påstående KKLL. Köpm. B. 5: 1: "Köpir man Hors eller Koo, eller hwat thet är helzt som födhis af, klandas sidhan thet Fä som han köpt hafwer: Tha skal han Affödho hafwa som hafver föth, Ty at engin ma annars Affolstre warda." Detta lagrum säger emellertid ej ett ord om god tro och lika litet skall man annorstädes i de äldre lagarna finna en antydan om nödvändigheten af en sådan. Väl må antagas att den, som köpte af själfva tjufven med kunskap om hans åtkomst, ej blef egare af det stulna tingets afkastning; men väl att märka, då endast därför, att han därigenom gjorde sig delaktig i stölden och således icke lagligen kom i besittning af tinget. Men häraf följer ingalunda att, om någon af en bonae fidei possessor köpt ett stulet ting med vetskap om att det är stulet, afkomsten däraf ej skulle tillfalla honom. En betingelse sådan som den nu ifrågasatta är icke allenast icke i åberopade lagrum uttalad, utan står tvärtom i motsägelse till den tydliga ordalydelsen i detta. Men hvarje tvifvel uteslutes för öfrigt af JB 19: 1: "Dela och twe om Jord ena, thär ej är waldzwärk i kommen, Tha hafwi then Afradh af thy areno, som iordena med Laghum vinner, än hon saen är. Är och Jord noghrom med waldzwärk afhänd, Tha bör honom Afradh och Afgäld, som ther bör afga, af swa mangom arom, som han hona mist hafwer, af them som iordena hafver honom afwäldat". Här nämnes ej och kan ej ens underförstås god tro. Men väl göres en väsentlig åtskilnad, nämligen om besittaren åtkommit besittningen med våld eller ej; i senare fallet tillkommer vindikanten endast den afkastning, som fallit under det år, då jorden återvans af honom; i förra fallet måste däremot besittaren till vindikanten återbära all den afkastning, som därifrån bort falla sedan det olofliga besittningstagandet. Våld är enligt de äldre lagarnes teori det egenmäktiga besittningstagandet i motsats till den frivilliga upplåtelsen, med hvilken sistnämda, då fråga är om eganderättsbesittning, måste vara förbundet ett laga fång(jfr min uppsats om preskription af klander i jordafång enligt 1734 års lag, i denna tidskrift för år 1884 s. 15 ff.). Denna åtskilnad är icke blott fortfarande bibehållen i 1734 års lag, utan, i motsats till hvad i professor Matzens framställning af den svenska sakrätten i Nordisk Retsencyklopædi 4 häft. s. 141 förmenas, tydligt däri uttalad, på sätt som framgår vid en jämförelse af BB 8: 1, 2, 3, 5; 10: 4, 6, 7; 14: 2 och JB 18: 1; 10: 1, 2. Dessa utsäga, enligt hvad redan i texten är utveckladt, att afkomsträtten är en jordegaren såsom sådan tillkommande rätt, men att, där någon med laga rätt sår eller eljes nedlägger arbete å jorden, afkomsträtten i fråga om de genom arbetet frambragta organiska alstren öfvergår från egaren till den sistnämda. Laga rätt till arbetes nedläggande har åter den, hvilken häfdar jorden på grund af egarens tillstånd – såsom landbo, jfr BB 8: 5, 10: 7, 14: 2, 3, – eller på grund af annan sakrätt, såsom usufruktuarie, jfr GB 16: 1, ÄB 12: 9, JB 9: 7, UB 5: 6, samt den, hvilken besitter på grund af ett laga eganderättsfång och på lagligt sätt kommit i besittning af jorden; och såsom lagligt besittningsförvärf anses det, som tillkommit, icke genom egenmakt (våld), jfr JB 18: 1 och denna tidskrift 1884 ss. 9, 16, utan genom frivillig upplåtelse af den, som därförinnan innehade jorden såsom egen, eller genom annat laga sätt för besittningens öfvergång; jfr JB 10 rubr. 1, 2 och denna tidskrift 1884 ss. 15, 16, UB 5: 6, ÄB 13: 2, JB 11: 1, 4; 8: 2. I hufvudsak öfverensstämmer således 1734 års lags stadganden på ifrågavarande område med hvad enligt prof. Matzen gäller i dansk rätt och af honom förmenas såsom liggande i sakens natur kunna anses såsom gällande äfven i den svenska rätten.
13. Texten anger fotnot, men sådan saknas.
14. Jfr ock GB 11: 2; 13: 4, 5; 15: 1; ÄB 12: 9; JB 9: 7; BB 19: 2.
15. BB 13: 1, 3.
16. BB 19: 2, jfd med 10 rubr., 1, och 25: 12.