Svea rikes häfder/Kapitel 3 - Öfvergång till inhemska häfder

←  De gamlas Norden

Svea Rikes häfder av Erik Gustaf Geijer Öfvergång till inhemska häfder

Runorna  →

III.
Öfvergång till inhemska häfder.

Genom det inflytande Jordanes haft på föreställningarna om fäderneslandets äldsta Historia bildar han öfvergången till våra gamla Häfdatecknare. Det är likväl blott i motsats med de tre sista seklernas som de förtjena detta namn. Inhemska bemödanden att ge Sveriges forntid en Historia äro ej äldre än 15:de århundradet. För tiden efter Christendomens införande funnos då visserligen flera tillförliteliga källor: om den äldre hedniska tiden i allmänhet blott dunkla, ovissa sägner. Äfven dessa talade om Göthiska nybyggen och utvandringar. Föreningspunkten med Jordanes var derigenom gifven, och hans Götiska konungar och hjeltar blefvo så mycket välkomnare till att fylla tomheten i fornålderns mörka rymder. Götanamnets ålder i Sverige var otvifvelagtig; men det är med afsende på Jordanes, som uti inledningen till K. Christofers Landslag af år 1442 tillägges, att af Svearike „utspriddes Götanamn i annor land.” Den ej långt derefter författade korta Gamla Svenska Krönikan^[1], som slutar med år 1449, anför Jordanes — „en dyr, viis mestare Ardan Biscop” — till bevis, att „Erik het förste Konung i Göthalandom” hvilken, tillägger Krönikan, först skall låtit upptaga det land som kallas Skåne, och derifrån besätta Vetalahed, hvilket förklaras med Danska öarna. Den inhemska källa, hvarur denna sägen troligen flutit, är en gammal Svensk Folkvisa, hvilken Johannes Magnus omkring 100 år derefter i latinsk öfversättning upptog i sin Historia, och hvilken ännu erinrades och sjöngs i 17:de århundradet^[2]. Der säges ock att utvandringen skett till Söderland. I den omtalta konung Erik vill Krönikans författare igenkänna Jordanis Beric. Han anför sedan Goderich och Filmer såsom Göternas konungar, bägge efter Jordanes. Han åberopar tillika Adam af Bremen, Rodericus Toletanus och Danska Krönikor, men har dessutom, liksom den Mindre Rimkrönikan, äfven rådfrågat en annan källa; om hvilken strax mera.

Den Mindre Rimkrönikan, äfven från medlet af 15:de århundradet, liksom den förra af okänd författare, men något äldre^[3], är ännu rikare på konungar, som både för Sverige och sanningen äro främmande. Den har hämtat dem ur en den tiden i Sverige välbekant Saga, i hvilken äfven de konungar, hvilka Jordanes, närmare sin egen tid, fullkomligen historiskt skildrar — en Attila, en Theoderic — framträda helt och hållet såsom Fabelhjeltar. Vi mena den stora krets af äfventyr, hvilka blifvit sammanfattade i den så kallade Vilkina Saga, eller såsom den i handskrifter kallas, Thidriks af Bern Saga: en väfnad af berättelser både från södra Europa, Tyskland och Norden, med ämnen till en del igenkänneliga hos Jordanes, och tidigt genom sång och saga firade i Italien^[4], till en del hemmastadda i den hedniska Norden och besungna i den äldre Eddas Mythiska quäden, till en del åter af Tyskt ursprung och äfven under medeltiden i Tyskland på flera sätt till ett eget helt utbildade, märkvärdigast i den gamla hjeltedikten Lied der Niebelungen (från början af 13:de århundradet). Så aflägsnad all denna fabelväfnad synes vara från hvad som kallas historisk sanning, så märkvärdig är dess egen historia. Dess särskilda trådar gå långt i tiden tillbaka, flera kunna med säkerhet fullföljas åtminstone till 9:de århundradet så i Tyskland och Italien som i Norden^[5], äro således i sig sjelfva ännu äldre, och dölja sig slutligen i den tidsålder, åt hvilken deras första uppränning med sannolikhet äfven måste tillskrifvas. Det är tidsåldern, som närmast följde den stora Folkvandringen, hvars mäktiga, men dunkla och orediga minnen, genom muntelig öfverlemning fortplantade, genom folksång och folksaga till fabel förvandlade, utgöra grunden i dessa så vidt spridda Sagor. Detta är också deras enda allmänna historiska grund. Ursprungna från en i sig sjelf chaotisk tid, gångna genom många folks och slägtens inbillningskraf och minne, utbildade efter sagans art, som växer med åldrarna, gör alla sina hjeltar samtidiga och kläder forntiden i det närvarandes drägt, ha de i det enskilda förlorat all historisk halt och i alla rigtningar blifvit genomträngda af dikten. VilkinaSaga, i sin närvarande gestalt, troligen från medlet af 14:de århundradet^[6], framställer dem i deras mest omfattande, men också nyaste och mest förändrade skick. En okänd Isländare har författat den efter Tyska Sånger och Sagor, hvilka likväl till en del förut i Norden varit bekanta och efterbildade i de så kallade Kämpevisorna om Thidrik af Bern och hans hjeltar. Men hvarken dessa eller den Isländska Sagan äro den källa, hvarur de Svenska Krönikorne öst; ehuru visserligen inhemska öfverlemningar funnits om flera till denna fabelkrets hörande personer och händelser^[7].

Det finnes en gammal Svensk bearbetning af Konung Thidreks Saga. Den handskrift jag haft tillfälle att rådfråga^[8] synes vara från senare hälften af 15:de århundradet, men åberopar sjelf en äldre. Allt hvad den Mindre Rimkrönikan af den lånat, jämte det ordagrannt afskrifna stället ur denna saga, som i en handskrift af den Prosaiska Krönikan förekommer^[9], visar att den är tidigare än båda dessa, och den måste redan i 14:de århundradet i Sverige varit välbekant, då den äldsta Codex af Stora Rimkrönikan, i företalet, på den samma har afseende^[10]. Denna Svenska Saga är fullkomligt oberoende af den Isländska, som Peringsköld utgifvit, ehuru den i det hela med den öfverensstämmer. Den iakttager stundom en annan ordning i berättelsen, är i allmänhet kortare, men har äfven tillägg, som hvarken finnas i den tryckta eller i Isländska handskrifter af Sagan^[11]. Hufvudsakligen synes den vara hämtad från Tyskan; den åberopar sägner, men äfven böcker^[12], och utger sig sjelf för en öfversättning^[13]. — Sagans Vilkinaland är ett nytt fabelagtigt Suithiod hin mikla. Det säges innefatta Sverige, Götaland, Skåne, Vinland (Venden) och flera länder. Det gränsar i söder till Attilas rike; och har fått sitt namn af en konung Vilkinus, i hvilken den prosaiska Krönikan ser Jordanis Filimer. Den Mindre Rimkrönikan, som äfven uppför honom under detta namn, riktar med flera hans fabelagtiga efterträdare^[14], hämtade ur samma Saga, den gamla Svenska Konungalängden^[15]. Så fick man flera konungar redan före den första, hvilken den i sjelfva verket äldsta inhemska konungalängd för hedniska tiden vet att anföra. Denna konungalängd, som slutar vid år 1333, och således vid den tiden är skrifven^[16], begynner med Inge, fader till Neork^[17], farfader till Froy^[18], hvilka bägge, säges det, af efterkommande blefvo dyrkade såsom gudar^[19]. Man igenkänner häri öfverenstämmelsen med det Isländska Ynglingatalet, hvilket hos Are Frode^[20] begynner med Ingvi, Niordr, Frayr; och denna öfverensstämmelse mellan bägge bibehåller sig äfven i det följande, om man undantar någon olikhet i skrifsättet af namnen. De Svenska Krönikornas författare ha känt denna äldre inhemska konungalängd; men utom de för den obekanta konungar, som Jordanes och Sagan om Thidrik af Bern gifvit dem, lyssna de äfven till en annan berättelse om en Svensk konung Urbar^[21], hvilken också kallas än Humble^[22], än Ypper^[23], hvars söner Dan och Nore skola blifvit Dannemarks och Norriges förste konungar, men sonen Östen efterträdt fadren i Sverige. — Äldst förekommer denna sägen i Danska Krönikor, och är tydeligen, ehuru mera utsmyckad, den samma som redan blifvit anförd om konung Erik^[24]. Efter Östen, Urbars son, följer i de Svenska Krönikorna Sjolm^[25], i den gamla konungalängden Fjolm, Ynglingatalets Fjolner, hvarefter de i allmänhet öfverensstämma med dessa äldre källor. Ericus Olai^[26], den förste utförligare Svenske häfdatecknare, har ofta blott afskrifvit denna gamla konungalängd, men börjar med flera i hans tankar äldre konungar, om hvilka de Svenska Krönikorna, Vilkina Saga eller Saxo talat. Vi bifoga en öfversigt af Erici Olai och de båda Krönikornas konungalängder, med uppgift af deras källor, intill den tidpunkt, då de bli ense med den gamla kungalängden eller, såsom en senare afskrift af denna gemenligen kallas, Registrum Upsaliense^[27].

Man ser af denna sammanställning, huru stort inflytande Jordanes och Sagan om Thidrik af Bern haft på föreställningen om Fäderneslandets äldsta Historia. Till en del sammanhänger visserligen denna sistnämndes så vidt utbredda fabelkrets med gamla Nordiska Sagor, t. ex. med Volsungasagan och de Eddiska Sånger, som med denna ha gemenskap. Men dessa beståndsdelar äro ej de, som i vår Medeltids föreställningar förbundit sig med Svenska Historien, utan tvärtom de söderländska Götiska sagorna, ounderstödda af några andra inhemska minnen än dem som kunna tillskrifvas dessa sagors egen inflytelse, och förblandade med Jordanis berättelser om de utländska Göter. Afsöndrar man dessa främmande beståndsdelar, så återstår blott en enda inhemsk öfverlemning — om en Götisk utflyttning, i en Eriks, Götalands förste konungs tid, och om en Humble, från hvilken dessa utvandrade Göters konungaätt troddes härstamma. Det i besittning tagna landet kallas Viternas hed eller slätt, äfven i allmänhet Söderland. Krönikorna förklara det förra med Danska öarna, men ännu äldre äro de intyg, som bevittna att Jutland och den sydostliga östersjökusten verkligen kallades Vitland^[28]. Äro nu Viter och Göter, såsom redan är visadt, i grunden samma namn, så är detta Vitland blott ett nytt Götaland; och här komma oss Isländska underrättelser till mötes, hvilka verkeligen omtala mer än ett Götaland och bekräfta den i Skandinavien inhemska sägen, på hvilken vi här fästat uppmärksamheten. Isländarne delte Götaland i allmänhet i fasta landet och i öarna. Det förra kallades Reidgotaland (och i denna bemärkelse hette äfven Sverige så); det senare Eygotaland^[29]. Men också Jutland kallas i Edda uttryckligen Reidgotaland^[30] och HervararSaga förlägger ett Reidgotaland på södra och sydostliga östersjökusten^[31]. Striden emellan flera lärda om Reidgotalands rätta belägenhet upplöser sig således deruti, att denna benämning i allmänhet utmärkte det af Göter bebodda fasta landet; men tillfälligt kan det ej vara att detta Isländarnes Götaland både på Jutländska halfön och på södra Östersjökusten inträffar med det Vitland, som andra underrättelser i samma trakter utmärka. Både inhemska och Isländska underrättelser instämma således deri, att det fanns ett Götaland på båda sidor om hafvet. Först mot slutet af 7:de och i 8:de århundradet nämnas Slaviska eller Vendiska folk i norra delen af Tyskland och på Östersjökusterna^[32]. Äldre än dessas välde måste således både det Götiska väldet i dessa orter och erinringarne derom vara; och dermed är ur gamla nordiska minnen ett förhållande uppdagadt, hvilket både i afseende på tid och omständigheter otvunget förbinder sig med hvad Jordanes i 6:te århundradet berättade. Ty äfven han, och med honom hela ålderdomen, så långt några underrättelser gå, fann Göter på båda sidor om Östersjön. Så väl hos honom som i den inhemska öfverlemningen förenar sig dermed sagan om Götiska utflyttningar från Skandinavien. Till riktningen synas de skilja sig, då en skall ha gått åt trakterna kring Weichseln, en annan åt Danska öarna. Det äfven omnämnda Söderland, hvarmed i den tidens språk Tyska länderna utmärktes, och det Reidgotiska riket på andra sidan Östersjön, skulle väl kunna förmedla denna olikhet; men det är för öfrigt alldeles ej nödvändigt, att dessa utflyttningar varit en och samma eller samtidiga. — Ett lärt missförstånd har väl till en del föranledt flera gamla Danska Annalisters så bestämdt yttrade tanka om det Danska både folkets och rikets ursprung från Sverige. Hos Isidorus, en författare af 7:de århundradet, hade de läst, att Dakerne (Daci) voro af Götisk härkomst^[33]. Att Daker och Daner voro samma folk, antogs för afgjordt; ehuru de förre bodde i östra Donauländerna. Göterne voro lika otvifvelagtigt de Svenske Göter; och detta anfördes till att styrka det Danskarne från Götaland utgått. Men att desse Annalister häruti endast sökte bekräftelse på en äldre inhemsk sägen, är äfven tydligt. Saxo, som ej känner Isidorus, har redan berättelsen om Humble och hans söner. Det Danska namnet höres först i 2:dra århundradet, och Ptolemæus finner det då i det sydliga Skandinavien. I det 6:te finnes det redan på andra sidan hafvet, hos Procopius, men tillika innom sjelfva Skandinavien, hos Jordanes. Detta bekräftar verkeligen den inhemska sagan om först Skånes, derpå Danska öarnas besittningstagande (om också ej första befolkning) genom samma utflyttning, från hvilken Annalisterne sedermera härledde Danska rikets ursprung. En Svensk eller Götisk konungastam, en derigenom i en del af Danska länderna först införd regering, styrkte, vid Saguålderns allmänna benägenhet att göra konungarnas stamtafla till folkens, tankan om detta ursprung, och sagan utvidgades af denna anledning. Det tillägg; som ger åt Dan en Nore, en Angul till bröder, men åt alla ett svenskt ursprung, är blott en dylik efter saguart uttalad föreställning om folkens gemensamma härstamning och synes, ehuru i en annan gestalt, i grunden vara densamma, som gör Svenska, Danska, Norrska, Angelsaxiska konungaätter till Odiniska men Sverige till hufvudsätet för Asarnas makt^[34].

De Isländska källorna för Nordens äldsta Häfder voro intill senare hälften af 17:de århundradet nästan helt och hållet obekanta, och emellertid hade det allt lifligare bemödandet att ur de högst torftiga underrättelserna om fäderneslandets fornålder bilda en sammanhängande Historia, en lång besinningstid och gissningarna fritt spelrum. Äfven med allt hvad man ur Jordanes och Thidriks Saga lånat, blefvo dock stora luckor i sjelfva konungalängden; och det var Jordanis egen på god tro antagna berättelse, som vållat dem. — Genom den föreställningen, att allt, hvad de Gamle förmäla om Skyther och Geter, angick hans från Skandien utgångna Göter, flyttades dessas utvandring upp i sjelfva uråldern. För denna hade man ingen annan hjelpreda än Bibeln hvilken christelige latinske författare begynt använda på den verldsliga Historien. Att Göterne härstammade från Magog, Japhets son, hämtade man af den nämnda Isidorus, som derföre åberopar Profeten Hesekiel till bevis^[35]. Man sökte jämnförelsepunkter uti den Bibliska tideräkningen; och trodde sig förmodligen ha funnit sådana, emedan uti den mindre Rimkrönikan följande underrättelse förekommer angående den förste Göthakonungen Erik:

„Tha liffde Saruch goder mader
Abraham Patriarchas faders faderfader”^[36]

Huru skulle nu en så ofantelig tidsrymd, tills Fäderneslandets Historia först fick något innehåll och kunde få någon tideräkning, fyllas^[37] med Svenska konunganamn och Götiska bedrifter? Sveriges siste Catholske Ärkebiskop Johannes Magnus företog sig denna uppgift och löste den — såsom den kunde lösas^[38]. Redan hans närmaste man, efter Reformationen i ämbetet, och äfven på den historiska banan, Laurentius Petri, beskyller honom för uppenbar dikt i många stycken^[39]. Emellertid hade hans arbete ett afgjordt inflytande på alla följande framställningar af Sveriges äldsta Historia; tills Eric Benzelius och Jacob Wilde först i dess dunkelhet införde granskningens fackla.

Under det Johannis Magni verk i förnyade upplagor spriddes kring Europa, förblef äfven inom fäderneslandet den utmärkte Svenske Häfdatecknare, som först betraktat vår forntid med fördomsfri pröfning, intill våra dagar outgifven. Olaus Petri, jämte sin bror Laurentius, Svenska kyrkans Reformator, skref sin Svenska Krönika^[40] före Johannes Magnus. Med skäl säger han om sina föregångare: „I våre Svenske Chrönikor finnes ganska lijten rättelse huru här i Rijket hafver tillstått förre än Christendomen hit kom. — The som först begynte skrifva Svenske och Danske Chrönikor hafva tagit begynnelsen af gammal ryckte, vijsor och andre sådane blommerade dickter, som i landene gånget hafver; ty är thet ock ganska ovisst om så skjedt eller ey. — Allmänneliga Historier gifva nog före om Göta Rijket, huru gammalt thet är. Men thet kan ingalunda vara förståendes om the Göter, som här i Sverige äro. — Man kan ju icke räkna them för Sveriges konungar, som i främmande land hafva konungar varit öfver the Göter? — Thet som är utdragit utaf Tijderik van Berns fabel kommer icke Sverige vid. — Hvarken Svenske, Tyske eller Danske hafva så vissa Krönikor, som väl behöfdes, om thet som i theras land skjedt är, förr än Christendomen ther kom; men sedan hafver något vordet skrifvet, ändock ganska litet, besynnerliga här när oss. Thet mästa, som finnes när oss skrifvet vara, thet är skrifvet i nästförleden 300 år, hvilket med gammal register och besegladt bref ju mäst bevisas kan. — Och ändock then Danska Chrönikan^[41] mycket föregifver hvad fordom skall hetas i thesse tre Rijken skjedt vara och räknar långt tillbaka, så kan man dock föga makt gifva henne; ty i Dannemark hafver varit samma felet, som när oss är om the gamble Historier, och therutöfver ser man väl att allestädes sökes stor ähra och prijs”^[42]. — Öfver en sådan ärelystnad i Historien, äfven hos oss, klagar Olaus Petri nog. „Våre Chrönikor (säger han) läggja våra Svenska män en stor ähra till theraf, att the Göter, som efter theras mening här utgångne äro, hafva så mycket bedrifvit i främmande land. Men när vi sakena rätt besinna är thermed föga ähro inlagt. Man lägger ju föga ähro in thermed, att man far med öfvervåld och orätt i annars land, som oss intet ondt gjort hafver, skinnar och bränner, dräper och förhärjar them som gerna vilja sittja med frijd. — Prise Göters mandom ho thet vill; the som såto för theras hand prisade them intet, uthan sade them vara en hop skallkar och tyranner.” —

Oaktadt all Olai Petri predikan fortgick dock denna ärelust, ju mer den blef moder till nya bragder, att i dessas glans äfven betrakta gamla tider. Odödeliga bedrifter, som skulle göra samtidens beundran, syntes fordra en ej mindre lysande forntid. Vid den store Gustaf Adolfs kröning tornerade Riddare till försvar för den satsen, att de verldsstormande Göter från Sverige utgått^[43]. I den första ofullständiga ljusning, som derefter bekantskapen med Islands häfder spridde öfver den gamla Norden, sökte man blott ny bekräftelse på Svenska Historiens höga ålder och ära; och den snillrike Olof Rudbeck krönte slutligen verket, då han, genomvandrande alla lärdomens områden för att förhärliga sitt fädernesland, på Sverige lämpade hela innehållet af de Gamlas mythologiska fabler om den för dem okända norra delen af jorden.

______________

1. Then Gamble Sv. Crönica, gemenligen kallad Chronicon Prosaicum. Script. R. Suec. Med. Ævi. T. I. p. 240.
2. Verelius (Annot. ad Hervar. Saga. p. 113.) anför trenne strofer deraf så lydande:

    Enn Erikur fyrste konunger var
   I Gautalandinu vida
   I bragd oc i hugi sniallan madr
   I vigi (krig) sua auk i fridi.
   Han var auk er (som) fyrst i Vitalum ärdi (skördade).
   
    Eig var i Vitalum nokorn till
   Er plugin mundi thar vænda.
   Gautana ginstan Erekr mild
   Thock utan konunge utsendir.
   Han var auk er fyrst i Vitalum ärdi.
   
    Sua sendi han them i Sudurlaund
   Er fyrst thar byrjadu bua.
   Auk med thein margan sniallm man
   Er theim skyldi hallda i rua.
   Han var auk er fyrst i Vitalum ärdi.

   Sudurlaund, dit utvandringen äfven skall gått, betyder Tyskland och andra åt söder belägna länder: Suderman i de gamla Lagarna, en innevånare derifrån. Verelius har känt flera strofer af visan, hvilka han dock ej anför. Af Johannis Magni öfversättning ser man åtminstone, att i det följande omtalas, huru en Humel eller Humble (Humelus) blef de utvandrande Göters förste konung: Af dennes son Dan skall Dannemark fått sitt namn. Hadorph (Anmärkn. till Chron. Pros.) säger att visan ännu i hans tid söngs af folket i Vestergötland och Dalsland.

3. Dennas prosa bibehåller någon gång den mindre Rimkrönikans rim: och dess polemik mot dem, som i Svenska konungalängden uppföra så många främmande konungar, synes vara rigtad mot den mindre Rimkrönikans författare. Första stycket af mindre Rimkrönikan slutar med Carl Knutsons Konungaval. Den har blifvit fortsatt till Sten Sture d. yngre. — Script. R. Su. T. I. s. 252.
4. Peringsköld citerar (Annot. in Vit. Theod.) efter Sparfvenfeldt en codex af Jordanes från 12:te årh. i Vaticanska Bibliotheket N:o 1890. 8:o, men af hvilken ingen afskrift finnes bland Sparfvenfeldska samlingarna. I denna codex var mot slutet tillagd af en senare hand en kort jämnförelse emellan Jordanis uppgifter om de Götiska Konungarna Hermanaric och Theoderic, och hvad som om dem berättades i folksagor, sånger och äfven i några Krönikor (non solum vulgari fabulatione et cantilenarum modulatione, sed et quibusdam chronicis), hvilka gjorde dessa i tiden vidt åtskilda konungar samtidiga. Författaren till detta tillägg, troligen en Italienare, anser Jordanis berättelse (e. 24. Ed. Gruteri) om bröderna Sarus och Ammius, som hämnade sin Systers Sunildas död på K. Hermanaric, hvilken låtit ihjeltrampa henne af hästar, för att vara samma händelse, som i hans tid omtaltes i folksagor, der dessa bröder kallades Sarello och Hamidiech. Men hvad som var folksaga och folksång i Italien på denna tid återfinna vi i högsta Norden. Uti Eddiska Sånger (Godrunar-hvata och Hamdismál en forna), besjunges bröderna Saurles och Hamdirs hämnd på konung Jonaker, eller, såsom han i VolsungaSagan och Prosaiska Eddan kallas, Jormunrek, emedan han låtit af hästar ihjeltrampa deras syster Svanhild. Redan Brage den Gamle, en af de äldsta skalder den Skandinaviska Norden vet att namngifva, besöng denna händelse (Edda. Ed. Rask. Skálda, Stockh. 1818. s. 145.). VolsungaSaga, Saxo, WilkinaSaga ha också berättelsen, hvar på sitt sätt. Det är omöjligt, att Jordanis korta notis kunnat vara källan till alla dessa olika utbildade sagor om samma ämne. De äro snarare en efterklang af samma traditioner, ur hvilka Jordanes sjelf öste, och deras vidsträckthet hänvisar på ett gammalt sammanhang mellan folken, hvars egenteliga epok är den stora folkvandringen. och tillägger att man mindes stället. Hunnernas tåg mot Hermanaric (i hvilket Sagan, efter vanligheten mot all tideräkning, äfven låter K. Thidrek deltaga) omtalas af Jordanes c. 24. Den nordiska traditionen återförer Vidike Velandsson till Norden. Den gamla Svenska bearbetningen af Vilkina Saga låter honom på ön Femern uppsökas och ihjelslås af Thidrik, som på vägen derifrån dör af sina sår. Häruti afviker denna bearbetning af Sagan från alla andra.
5. Vi hänvise till Prof. P. E. Müllers undersökningar i 2:dra delen af Saga Bibliothek, Kjöbenh. 1818.
6. Müller l. c. s. 294. Peringskölds uppgift i företalet till Vilkina Saga, om tiden och sättet för Sagans öfverflyttande till Norden, är ett misstag och angår ej Vilkina- utan Blomstervalla Saga.
7. Ej blott i Kämpevisorna, af hvilka man träffar flera i gamla Svenska Visesamlingar, utan i de ostridigt inhemska gamla folksägnerna om Smeden Veland och hans son Vidrik eller Videke i Skåne, och Bohuslän. Niflungaskatten, på hvilken redan Bjarkamal det gamla, en af de äldsta Nordiska sånger, har afseende, då i en uti Edda bibehållen strof Guldet kallas Niflungarnas trätoämne, förlägger en svensk folksägen, hvilken jag af muntelig berättelse känner, uti Garphytteklint i Nerike. Äfven traditionen om Konung Film i Upland och hans borg Filmhus, hvaraf man ännu vill finna lemningar vid Films kyrka och prästegård, hör hit. Salvius om Upland s. 340. Script. R. Suec. I. p. 241. Alla spår af denna gamla så långt utspridda fabelkrets äro märkvärdiga. Huru vidt äfven de af dessa Sagor gå, som mest blifvit hemmastadda i Norden, t. ex. den om Smeden Veland eller Völundr (i Vilkina Saga Velint), om hvilken redan ett Eddiskt quäde finnes, som bär alla tecken af hög ålderdom, kan ses deraf, att han under Medeltiden omtalas såsom allmänt bekant i England, Frankrike, Tyskland, Italien, uti skrifter, hvilkas ålder till en del går upp till 9:de århundradet, såsom i Konung Alfreds Öfversättning af Boethii Consolat. Philos. och i den gamla Latinska Dikten: De prima expeditione Attilæ regis Hunnorum in Gallias. En tidigt så vidt bekant saga måste till sitt första ursprung vara långt äldre. Också anser jag den lärde och skarpsinnige Müllers förmodan alldeles ej för osannolik, att den berömde Videke eller Vidga Velands son, är den hjelte Vidicula eller Vidigoia, som Jordanes redan c. 5. omtalar, såsom ämne för Götiska sånger, och om hvilken han c. 34. anför ett ställe ur Prisci berättelse om legationen till Attila (men hvilket ej mera återfinnes i Excerpta ex Prisci Hist. Goth.). Man hade i Ungern visat Priscus det ställe, „ubi Vidigoia Gothorum fortissimus Sarmatum dolo occubuit.” Vilkina Saga låter honom omkomma i en Hunnernas strid mot Götiska Konungen Ermenrek,
8. En Pappers codex i 4:o ur Sko Klosters Bibliothek, hvars lån ägaren H. Exc. Gref Brahe haft ynnesten mig tillåta. Af min vän M:r Gumælius, som först gjort mig på densamma uppmärksam, har man att i 10:de häftet af Iduna vänta en uppsats öfver denna hittills obekanta Svenska Saga.
9. Cod. 3. Om K. Philmer eller, såsom han i sagan heter, Wilkinus. Script. R. Suec. T. I. p. 250.
10. Der heter om Sverige:

    Goda tjägna (hofmän) finner man thär
    Ridderskap af helade (hjeltar) goda
    The Didrik af Bernen väl bestode.

    Dermed menas det fabelagtiga krigståg, hvilket Sagan låter Attila och Thidrik företaga mot Sverige.

11. Så vidt dessa genom Müllers SagaBibliotek blifvit bekanta.
12. Om Niflungarnes fall säges: hær ære flere böker aff skrifne, ok holla alth thet samma. Att den Isländske författaren af VilkinaSaga äfven haft en skrifven Tysk Saga för sig, är efter jämnförelsen med den Svenska högst sannolikt.
13. Handskriften slutas med dessa rim:

    hær Didriks bok haffver nu en ændha
    gudh maa honom sina nadhe sændha
    them som hona a Swænska wændhe.

14. Dessa förekomma äfven i en Codex af den Prosaiska Krönikan. Script. R. Suec. l. c.
15. Script. R. Suec. T. I. p. 253.
16. L. c. T. I. Catal. Reg. N. II. Jfr. NN. III. och VI.
17. Skrifves äfven Neroch.
18. Skrifves äfven Froyer, Froe, Frode. (Stroy är ett tydligt skriffel).
19. Hos ambos tota illorum posteritas ut Deos venerati sunt.
20. Schedæ. Havn. 1733. p. 76.
21. Script. R. Su. T. I. p. p. 242, 253. Chronicon Pros. citerar här Danska Krönikor.
22. MS. vetustum codicis Legum Danicarum cit. a Peringsköld in annot. ad Cochlæi Vitam Theoderici p.256. Här anföres, jämte bröderna Snorä (Nore), Östen och Dan, äfven en fjerde Angull, af hvilken Ängland (det gamla Anglia i Schlesvig) skall fått namn. Saxo nämner blott Dan och Angul (a quibus Danorum cepit origo) såsom Humbles söner, Chronicon Erici Reg. endast Dan.
23. Jutia, Feonia, Sialandia, Mön, Falster, Laland, Scania non dicebantur Dania vel Dacia, sicut postea docebimus, quia nullo regebantur imperio. Sed ad regem Svethie habuerunt respectum. Fuit enim in Upsala, civitate Sveciæ, rex quidam, nomine Ypper, tres filios habens, quorum unus Nori, alter Östen, tertius Dan dicebatur. Quem pater suus misit in has partes, quæ nune dicuntur Dacia, ad regendum insulas quatuor, scilicet Sialand, Mön, Falster et Laland, qaæ omnes uno vocabulo nuncupabantur Withesleth. Annal. Esrom (från början af 14:de årh.) hos Langebek Script. Dan. T. I. p. 223.
24. Öfversättningen af den gamla Svenska visan hos Johannes Magnus förenar bägge, då den säger, att Erik först utsände Göterna, men att Humel från Götarike blef desse utvandrade Göters förste konung, och att Dan var hans son.
25. Chron. Pros. Sælingh.
26. Chronica Erici Olai, Decani Upsaliensis. Först utgifven af Messenius 1615, men med uteslutningar och förändringar. En ny Upplaga, efter jämnförda handskrifter, tryckes nu i 2:dra Delen af Script. Rer. Suec. Med. Ævi. — Ericus Olai skref sin Krönika, som går till 1464, på K. Carl Knutssons anmodan. Han dog d. 24 Dec. 1486.
27. Catal. N. VI. Script. R. Suec. T. I. p. 14. Se Tabellen vid slutet.
28. Jfr s. 109.
29. På den tiden kallades allt det fasta land, som han (Oden) ägde, Reidgotaland, men alla öarne kallas Eygotaland. Detta allt kallas nu Danavälde och Sveavälde. Edda, Ed. Rask. Stockh. 1819, s. 195.
30. Ibid. s. 14. Dannemark i allmänhet säges i äldsta tider ha hetat Gotland. s. 146.
31. En skog skilde detta Götland från Hunaland (Herv. Sag. c. 18.) och det låg i närheten af Gardarike (c. 12). Avarer och Vender kallades Hunner i Norden. Thunmann Nord. Völk. s. 129. Den Köpenhamnska Upplagan efter ett annat fullständigare men yngre MS af HervararSaga säger, att Reidgotaland och Hunaland nu är kalladt Tyskland.
32. Thunmann l. c. s. 128—131.
33. Daci sunt Gothorum soboles. Isidorus Hispalensis, Origin. L. IX. c. 2. Thomas Geismer, som skref vid år 1431, citerar stället (Compend. Hist. Dan. hos Langebek I. 289). Men redan Chronicon Erici Regis, hvilken Thomas Geismer här följer, synes stöda sig på en slik missförstådd lärdom, då den åberopar Veteres Historiographi till bevis för samma mening.
34. Sjelfva traditionen om Erik, Götalands förste konung, under hvilken den utflyttning skall skett, som gaf Danska riket sitt upphof, erinrar om Isländarnes Rik eller Rig, hvilken, härstammande från en af Asarna, först i Norden skall burit konunganamn. Ynglingasagan härleder från honom Dan Mikillati, efter hvilken Dannemark skall blifvit uppkalladt.
35. Isidori Chronicon Gothorum i Grotii Hist. Goth. p. 708. Satsen, som genom Johannes Magnus blef namnkunnig i Sveriges Historia, men ingalunda har honom till upphofsman, förekommer i Norden först hos författaren till Chronicon Erici Regis, som åberopar Papias, en Lexicograf i i 11:te århundradet.
36. Äfven detta finnes först i Chronicon Erici Regis hos Langebek, l. c.
37. Albertus Krantzius från Hamburg, † 1517) som i sin Chronica Regnorum Aquilonarium efter Jordanes och Saxo sammansatte den äldsta Sveogothiska Historien, klagar öfver dessa luckor.
38. Han utarbetade under sin landsflykt sin Historia Gothorum Sveorumque i Venedig 1540, och verket blef, efter hans död, af hans bror Olaus Magnus år 1554 i Rom utgifvet.
39. Om tjugu konungar, som Johannes Magnus infört emellan Ingemar och Brattemundus (Ynglingatalets Yngvar och Braut-Anund), säger Laurentius Petri: „Hvilken som lust hafver till att veta huru han thesse sina konungar beschrifver, han må läsat hos honom, ty efter thet hvarken Ericus Upsaliensis i sin Chröniko eller någor annar, them jag sett hafver, om samma konungar något rörer, låter jag them här bestå, ehuru thet ock med them vara kan. Doch är fara värdt om allt skall så hafva varit som han schrifver.” Det är bekant, att Johannes Magnus riktat vår äldsta Historia med åtskilliga grufveliga Tyranner, merendels skildrade med tydlig hänsigt på K. Gustaf I, och stundom äfven med liknande namn, t. ex. hans så kallade Gostagus, hvilken han säger fått namnet af godstagning. Såsom en dylik tyrann och i samma afsigt utmålar han äfven den gamla konung Visbur, som innebrändes af sina söner. Laurentius Petri anmärker: „Efter våre gamle Chröniker platt intet tala om hans regemente antingen ondt eller godt, kan man intet annat säga, än att samme Johannes sådant hafver spunnit af sig sjelf, såsom han ock eljest uti samma Chröniko ofta gjort hafver. Dock hörer thet ingen redelig scribent till sådana skändeliga ting af sig sjelf dichta, när och på hvem honom synes, helst på herrar och förstar.” — Laurentii Petri Svenska Krönika tryckes nu i andra delen af Script. Rer. Suec.
40. Tryckt 1818 i första Delen af Script. Rer. Suec.
41. Saxos Danska Historia.
42. Dessa här sammanställda yttranden finnas i Inledningen och till en del i sjelfva början af Krönikan.
43. Stockh. Magaz. 3 B. s. 404.