Svea rikes häfder/Kapitel 5 - Isländarne

←  Runorna

Svea Rikes häfder av Erik Gustaf Geijer Isländarne

Den nordiska gudasagan  →

V.
Isländarne.

Högt i Atlantiska Hafvet, ungefär 80 Svenska mil från Trondhem, ej fullt 20 från Grönland, emellan 63° 24ʹ och 66° 30ʹ Nordlig Bredd, mellan 13° 15ʹ och 24° 40ʹ Vestlig Längd från Greenwich^[1], ligger Island. Ön är uppfylld af stora berg, som isynnerhet sträcka sig från öster till vester och göra det mellersta landet obeboeligt. Is betäcker deras toppar, eld rasar i deras inre. Mot hafvet, i dalar och sluttningar, som gifva frodigt bete, har Isländarn sin enstaka boning. Skog finnes ingen: endast smärre björkar här och der; och att de skogar, som omtalas i äldre tider, ej frambragt träd, nog stora till fullkomligt byggnadsvirke, synes deraf, att redan öns förste bebyggare ofta hämtade hustimmer från Norrige^[2]. Säd mognar svårligen, hvarföre åkerbruk föga varit idkadt, och blott på försök; ty dertill inskränka sig äfven alla de spår af jordbruk, som man funnit från fordna tider^[3]. Näringsfång ge boskapsskötseln, fisket och sjöfoglarne, som i otrolig mängd besöka kusterna. Somrarna äro varma; vintrarna, under hvilka hästen och fåret gå ute, mindre kalla än af det nordliga läget kunde väntas: så vida ej drifisen ökar kölden. Ty så snart denna kommer i ovanlig mängd, då den isynnerhet på Islands norra och östliga sidor täcker alla kuster, fyller alla vikar, så långt man kan se till hafs, och någon gång ligger sommaren öfver, är luften ständigt kall och töcknig: det fryser och snöar äfven midt i sommarn: gräset kan ej växa: kreaturen lida och fälla håren, menniskorna få utslagssjukdomar: hvita björnar från Grönland komma med isen, äro farliga gäster och följa den bort. För örigt medför den en mängd driftimmer, hvaribland Amerikanska och Siberiska träd igenkännas. Ingen fläck på jorden visar så många verkningar af underjordisk eld. I ofantliga sträckningar har Stenåen^[4] (så kallar Isländarn den ur de eldsprutande bergens smältugn sig hvälfvande lavaströmmen) öfvergjutit landet. Sjudande källor kasta vattenstrålar till öfver 100 fots höjd^[5]: skyhöga pelare af heta ångor stiga upp ur grundens hål och remnor. Af det stora antalet vulkaner voro nio under loppet af sistlidna århundradet i rörelse. De synas stå i gemenskap både med hvarandra och med hafvet, kasta än eld, än vatten, stundom båda ömsevis^[6], och då de fleste vulkanerne tillika äro af evig is höljde, så förenar sig under utbrotten merendels vattuflodens förstörelse med eldströmmens. — Så bor Isländaren midt ibland Naturens förskräckelser; och likväl säger ett inhemskt ordspråk: „Island är det bästa land, på hvilket solen skiner”^[7]. Så mycket han älskar sitt land, så tillgifven är han gamla seder. I vettgirighet, i kunskaper, i omsorgen för sina barns undervisning öfverträffar han vida mängden i många andra af naturen lyckligare begåfvade länder. Hans språk, utbildadt och stadgadt genom en egen Litteratur, tidigare rik på inhemska alster, än någon annan i Europa, är ännu detsamma, som fordom i Skandinavien talades, på hvilket Snorre Sturleson skref; och läsning af de gamla Sagorna, ofta ur vackra, af bonden sjelf gjorda afskrifter, är under den långa vinterquällen hans och hans hushålls käraste ro.

I den tid, då från Norrige Island fanns och bebyggdes, säger den gamla boken om dess besittningstagande^[8], då var Harald Hårfager Konung öfver Norrige, Erik Emundsson och hans son Björn öfver Sverige, och Gorm den gamle i Dannemark, och den sommar, när Ingolf och hans följeslagare först foro att bebygga Island, då hade Harald Hårfager varit tolf år Konung i Norrige, och från Christi börd voro lidna 874 vintrar^[9]. Ingolf var den förste Norrman, som bosatte sig på Island. Stormdrifne Vikingar hade några år förut upptäckt det och derom bragt första kunskapen till Norrige. En Naddod, som skulle fara till Färöarne, hade blifvit kastad på Islands östra kust och kallade det obebodda landet, det alla bergtoppar voro snöbetäckta, för Snöland. Gardar Svafarsson, en Svensk, som på Hebriderne skulle hämta sin hustrus fädernearf, hade haft samma öde. Han kringseglade först ön, nämnde den efter sig Gardarsholm, och meddelade efter sin återkomst derom en förmonligare beskrifning. Floke, en tredje äfventyrare, hade i deras spår sökt den, tillbragte der en vinter, och gaf, af drif-isen, ön det namn, hvilket den behöll, eller Island. Särskilda omständigheter gjorde att Island blef en eftersökt tillflyktsort. Harald Hårfager bröt i Norrige småkonungarnes välde. Månge, heldre än att underkasta sig hans ok, lemnade sitt fädernesland, och ifrån Norrige skedde stora utflyttningar. „Då byggdes,” säger Snorre Sturleson, „stora öde länder och utländer”^[10]. Månge drogo öfver fjellen och ökade deras antal, som redan börjat bebygga Jemtlands och Helsinglands ödemarker. Andre gåfvo sig till sjös, till Hjaltland^[11], Färöarne, Orkenöarne, Söderöarne^[12], bekanta Vikinganästen, hvarifrån hvarje sommar härjades på Norrige, så att Harald måste företaga ett eget krigståg till dessa öar, för att underlägga sig dem. Emellertid hade Island redan blifvit upptäckt. Ryktet spridde sig att landet var godt, att boskapen kunde fodra sig sjelf om vintern, att skog ej fattades, att vattnen voro rika på lax och all slags fisk och kusterna gynnande för valfiskfångst^[13]; och det nya landet, det man kunde „lefva fri från konungars och våldsmäns förtryck”^[14], blef isynnerhet ett mål för alla sådana missnöjdes utvandring, som tillika voro mäktige nog att bestrida kostnaderna för en så lång flyttning. Ty ingen sammanrafsad hop af flyktingar, endast män af förmögenhet, härförare och ägare af skepp, kunde utrusta sig till en fart, som ofta borttog hälften af året, och på hvilken anföraren medtog sina gudar^[15], sitt husfolk, sin boskap. Blodsfränder, vänner, andre frie män slöto sig till sådana anförare, och snart växte utflyttningarna till Island så, att Harald Hårfager förgäfves genom en egen pålaga sökte hämma dem. — Ej endast Norrmän, utan äfven Svenskar, ibland dem flere af kunglig börd, genom nordisk äfventyrs-anda, missnöje eller landsflykt skiljde från sitt fädernesland, begåfvo sig till dessa fjerrbelägna stränder; hvarföre åtskillige af öns namnkunnigaste slägter och män^[16] räknade svenska anor. Så hafva vise män sagt, berättar Are Frode^[17], att efter 60 vintrar var Island fullbygdt, så att det icke mer varit sedan.

På detta sätt blef denna ö ett Skandinaviskt nybygge, befolkadt af ansedda och mäktiga nordiska slägter, hvilka medförande sina förfäders gudalära, minnen, seder, språk, här i nya hemvist sökte en fristad för gammal sjelfrådighet. Allt sammanstämde att af det gamla nordiska lifvet här framställa liksom ett efterspel, som lifligare och fullständigare skulle bringa dess bild till efterverlden: ty en af de största svårigheterna i begagnande af en förgången tids minnesmärken, neml. att de förutsätta för mycket såsom bekant, blir i en berättelse om det gamla, som åter upplefver på en ny skådeplats, afhjelpt. De äfventyr, faror och mödor, som voro oskiljagtiga från besittningstagande af ett nytt land, hvilket från en hård natur skulle eröfras, bidrogo på engång att hos dessa nybyggare uppöfva personlig kraft, och genom besegrade svårigheter af alla slag göra dem rika på lifligt inpreglade minnen. Det nya hemmet kunde endast ordnas efter de begrepp och seder, hvilka de från det fordna öfverfört. Så se vi gammal lag och rätt pröfvade på nya föremål, vi se den fornnordiska författningens grunddrag liksom för våra ögon framstå i bildandet af en mängd smärre, sinsemellan förenade samhällen, och vi se dem så mycket tydligare, som ingen konungamakt här undanskymmer folkets inre förhållanden för vår blick. Vi se moderlandets gudar flytta, bosätta sig med folket; och sjelfva besittningstagandet af nya hem, som hos alla folkslag var förenadt med handlingar af gudstjenst, framställer för oss högst lifliga drag af den gamla gudalärans inflytelse på sinnena. Gudarne rådfrågades angående boningsplatsen. Då den första nybyggaren nalkades Island kastade han sina högsätespelare^[18] i hafvet, med löfte att bosätta sig hvar de landade; och denna sed, hvarigenom husgudarna först sändes att taga det nya hemmet i besittning, omtalas ofta i berättelserna om Islands bebyggande^[19]. Sedan boningsplatsen sålunda var bestämd, förde vanligen de Isländske nybyggarne eld omkring den landsträcka de ämnade intaga^[20], hvilket kallades att helga landet åt sig^[21], hvarjämte man finner exempel att en sådan trakt uttryckeligen blifvit helgad åt vissa gudar, såsom åt Thor, åt Frey^[22]. Derefter skiftade anföraren det intagna landstycket emellan sina förvandter, vänner och andra följeslagare, öfverlät eller sålde äfven stundom delar deraf åt senare ankomlingar^[23]. Det anseende han ägt på skeppet bland sin besättning följde honom i land^[24], och blef ärfteligt bland hans efterkommande^[25]. Utur hans krigiska, nu kring honom bosatta skara^[26], uppstod Häradet^[27]; vid det uppbyggda gudahuset, som underhölls genom gemensamma afgifter, blef Tinget^[28]; vid den med offerdjurets blod färjade ringen på altaret aflades den lagliga eden, med anropande: „så hjelpe mig Freyr, Njordr och den allsmäktige bland Asarna”:^[29] höfdingen bar i församlingen denna ring på handen, och ur hans prästerliga värdighet uppkom hans titel af Godordsman, talare i gudarnas namn, och derigenom förlikare, domare^[30]. För öfrigt, då han omgafs af fria män, berodde hans anseende förnämligast på personlig kraft och makt, och föreningen utbildades efter nordiska rättsbegrepp genom öfverenskommelse, som gaf det lilla samhället lag^[31]. I strid och frid förbundos småningom dessa smärre samhällen, och gåfvo sluteligen grunden till öns politiska indelning; då de enskilda lagarna veko för en allmän lagstiftning ungefär 54 år efter bebyggelsen.^[32]. Från denna tid blef Alltinget årlig nationalförsamling, och dess ordförande, den genom val utkorade Lagmannen, den Isländske Republikens högste ämbetsman^[33], som der, tillika med Häradshöfdingarna^[34], dömde, tolkade lagen och ledde öfverläggningarne.

Täta offentliga sammankomster hörde således till Isländarnes lif. Sådana höllos för gemensamma angelägenheter, men äfven för gemensamma nöjen. Offergillen och gästabud, tingen och offentliga lekar^[35] församlade dem. Slägt- värdskaps- vänskapsförbindelser höllos efter forntidens sed i stor helgd och verkade, oaktadt landets hindrande svårigheter^[36] och de enstaka boningarna, en gemensamhet och sällskaplighet, hvarigenom ett ständigt utbyte af kunskaper och underrättelser, af egna och förfäders erinringar befordrades. Ännu ett fullt århundrade efter Islands bebyggande herrskade der Hedendomen, och föga längre tid förgick efter Christendomens frivilliga antagande tills den Isländska Sagan begynte öfvergå i skrift. Nästan hvar enda Isländsk bekantare slägt fick sin, som gick upp till öns första bebyggande. Men deras erinringar inskränktes ej dertill, utan hade liksom folket sjelft sin rot i Skandinavien. Dit räknade dessa slägter sin härkomst, många till Nordens konungar, och de bibehöllo med yttersta omsorg hogkomsten deraf, liksom för att visa det fordna hemlandet, att de ej voro föraktliga landsflyktingar, utan härstammade af det ädlaste Nordiska blod. I sånger och sagor lefde hos dem Nordens gamla minnen: i sånger och sagor firade de Nordens samtida konungar. Med sitt Moderland förblefvo Isländerna i ständig förbindelse. Utom en naturlig slägt- ooh landsmannakärlek förmådde flera af lifvets första behof — såsom säd och byggnadsvirke — dem åter att ofta mäta det haf, som de tillryggalagt för att söka sig nya boningar. Sjön blef deras element. Vikingafärder, och, då dessa snart upphörde, ännu mer handel, vettgirighet, krigs- och hoftjenst förde dem vidt omkring, och blefvo dem medel att på en gång förvärfva förmögenhet och ära; ehuru hvarken konungagunst, gåfvor, eller någon af de retelser och bequämligheter andra länder erbödo, kunde förhindra dem att slutligen återvända till sitt hemlands fjälldalar^[37]. Men omkring 100 år efter ankomsten af öns första bebyggare, öfvergingo andre derifrån till Grönland^[38], och stiftade nybyggen både på dess östra och vestra kust^[39]. De träffade derefter i söder från Grönland andra kuster, till en början fulla af kala fjäll, längre ner mera lågländta, slutligen ett godt land vid ett sund, med en ö i norr. Der voro strömmar rika på lax, en slags säd vexte vild, och frukter, som liknade vindrufvor^[40]; hvarföre förste upptäckaren^[41] kallade landet Vinland det goda. De, som efter honom besökte det, råkade äfven infödingar, lika dem man förut funnit på Grönland^[42] och tillbytte sig af dem pälsvaror. Ingen varagtig förbindelse uppkom för öfrigt med detta land, hvilket likväl af en Grönländsk Biskop år 1121 besöktes^[43]; men utan tvifvel är det någon del af Norra Amerikas kuster, som i dessa gamla Isländska berättelser framträder, — 500 år före Columbus^[44].

I 400 år bibehöll den Isländska fristaten sin sjelfständighet, tills den år 1261, utmattad af inre oroligheter, underkastade sig Norriges herrskap. En frukt af denna frihetsålder var en egen litteratur, som redan derigenom ådrager sig uppmärksamhet, att den på en tid, då Latinet eljest var det allmänna skriftspråket i Europa, helt och hållet är på modersmålet. Detta, såsom vi redan anmärkt, var detsamma som fordom talades i de tre Skandinaviska rikena^[45]. Isländarne sjelfva kallade det än Norrsk^[46] än Dansk tunga, men innefattade under denna benämning så väl sitt eget språk, som det Svenska, hvilket ännu i 13:de århundradet dermed öfverensstämde^[47] och äfven sedermera af de nyare Skandinaviska systerspråken förblifvit det gamla språket trognast. I Isländskan har detta fortfarit att bibehålla sig. Orsaken är tydligen den, att det genom en egen litteratur der så tidigt blef stadgadt; men detta leder äfven tanken till den frågan, huru denna tidiga bildning förbereddes och vanns. Den är ej endast förklarlig genom rikedomen af den föregående munteliga öfverlemningens innehåll, ehuru så många omständigheter bidrogo att göra Isländaren rik på minnen. Äfven Saxo hade en hel forntids sägner för sig; och detta hindrade honom ej att i Latinsk Rhetorik omkläda dem. Det måste till denna rikedom på innehåll, hos Isländarna mer än annorstädes, ha förut funnits någon ting i den muntliga öfverlemningens form, som förvarade den åt modersmålet och äfven i skrift bibehöll den vid dess ursprungliga skaplynne.

Den hade erhållit denna form först och främst genom skaldekonsten. Äfven i Skandinavien ansågos Isländarne företrädesvis vara i besittning af Nordens gamla Sånger, och att en stor rikedom af sådana, hvarigenom skaldekonsten tidigt fått en bestämd utbildning, till dem öfvergått från hedniska tider, skulle, i fall inga dylika sånger verkeligen ännu funnos, redan kunna slutas deraf, att denna skaldekonst äfven på christna skalders läppar ej förmådde skilja sig från det gamla sammanhanget med de hedniska mytherna, utan i sina sista ljud förblef sitt ursprung trogen^[48]. Bevis på våra förfäders höga aktning för en konst, hvars ursprung tillskrefvs åt Gudarna^[49], och hvilken Konungar idkade, finnas långt före Isländarna. Starkother den gamle var en ej mindre namnkunnig skald än hjelte, och i den beskrifning Saxo efter ett hans qväde gör om Bråvallaslaget sägas flere skalder följt Harald Hildetand i striden^[50]. Ragnar Lodbrok, hans gemål Aslög, hans söner voro berömde skalder. I Svenska Konungen Eisten Belis hof nämnas ej mindre än nio skalder, ibland dem Brage den gamle. Skalden Erpur hos Konung Björn på Håga frälste sitt hufvud med en sång^[51]. I Harald Hårfagers hof suto skalderna i högsätet midt emot kungen och aktades af honom framför alla hans hofmän^[52]. Hos Olof Skötkonung, som älskade deras frimodighet, hade de samma hedersplats^[53].

Efter Islands bebyggande finna vi mest Isländare såsom skalder i de Nordiska Hofven, hvilkas gamla sed, att hysa sådana, Christendomen blott långsamt kunde förändra. I Sverige nämnes den förste Isländske skald hos Erik Segersäll. Efter segern på Fyrisvall öfver Styrbjörn steg Konung Erik Segersäll upp på Upsalabacke. Han frågade om någon kunde quäda en sång för lön af hans egen hand. Thorvald Hjalteson steg fram, quad tvenne strofer, och emottog af Konungen en gullring. Det anmärkes att han hvarken quädit förr eller senare; men de tvenne i konungens och härens närvaro då diktade och framförde stroferna ha blifvit bibehållne till våra dagar^[54]. I Olof Skötkonungs hof träffa vi fyra skalder^[55], och en berättelse om en poetisk täflan emellan tvenne af dessa inför konungen finnes än^[56]. Isländske skalder uppträda sedermera nästan i ordentlig följd hos konungarna Anund Jacob, Inge Stenkilsson, Sverker^[57], Knut Eriksson, Sverker Carlsson, Erik Knutsson, Erik Eriksson; ja äfven hos flera Svenska Jarlar^[58]. Den siste Isländske skald i Sverige, en brorson till Snorre Sturleson, var Sturle Thordson, på sin tid både i Islands och Norriges Historia väl bekant. Han diktade en sång till Birger Jarls ära^[59]. Ännu oftare uppehöllo sig Isländske skalder hos Norriges konungar. Olof den Helige, hvars nit för Christendomen synes ha aflägsnat honom från de med hedniska bilder uppfyllda skaldesångerna, hvarföre han ock sade till Sighvat Skald, „att han ej ville höra några visor”^[60], gaf likväl åt denna skald ett utmärkt rum bland sina hofmän, hedrade honom med sitt förtroende, brukade honom i beskickningar^[61]; och Konungen sjelf kunde likväl ej quäfva begäret, att genom sången fortlefva i menniskors minne, hvilket så djupt var inplantadt i nordiska sinnen^[62]. I hans sista slag vid Stiklarstad, der Olofs fall gjorde tapperheten hos de Norrmän, som blifvit honom trogne, och hos de Svenskar, som följt honom, fruktlös, voro trenne skalder i hans sällskap. Han kallade dem inom den sköldborg, hvilken hans starkaste och modigaste män slutit omkring honom, och sade till skalderna: „här skolen J vara och se hvad märkvärdigt, som händer, så att J ej dertill behöfven andras sägen; ty eder tillhör sedan att härom förtälja och quäda”^[63]. De verser de före slagets begynnelse på stället diktade lärdes genast af hären; och ha blifvit bibehållna till våra dagar^[64]. Tvenne af skalderna stupade vid konungens sida; den tredje bad att ej få öfverlefva honom^[65]. Det var Thormoder Kolbrunaskald, så kallad af sina visor om en svartlåckig flicka på Island. Dödligt sårad quad han ännu till Olofs ära, innan han ryckte pilen^[66] ur hjertat, och dog. De voro alle Isländare. Harald Hårdråde var sjelf skald^[67] och domare öfver skalders förtjenster. „Väl ser jag,” — sade han till Isländaren Arnor Jarlaskald, hvilken gjort tvenne quäden, ett öfver Konung Magnus den gode, ett annat öfver Harald sjelf, och i Konungarnas närvaro framsade^[68] dem — „Väl ser jag skillnaden mellan dessa quäden: de som lära sig mitt skola snart glömma det; men quädet om Magnus skall lefva i menniskors minne, så länge Nordlanden varda bebodda.”^[69] Efter ett offenteligt föredrag af en skaldedikt lärdes den af några bland de närvarande utantill, och man har exempel att en Konung nekade en skald dess belöning, så framt han ej stadnade nog länge quar, att hofmännen kunde lära den sång han diktat till Konungens ära^[70]. En genom bokstafsrimmet starkt betonad, slående och liksom krigisk rythm, ett eget poetiskt språk, med många i prosan obrukeliga ord; täta hänsyftningar på mytherna samt de djerfvaste omskrifningar och bilder utmärka denna gamla nordiska skaldekonst, och, om den, till väsendet hednisk, blef, med försvinnande af den tro, hvarigenom den lefde, allt mera konstlad, så hänvisar likväl äfven detta urartande på en från början bestämd form, som med den så sammanväxt, att de ej mer kunde åtskiljas.

Men äfven den prosaiska berättelsen måste på visst sätt ha blifvit stegrad till konst, och den munteliga öfverlemningen derigenom fått en så bestämd utbildning, att den sedermera mindre författades, än redan fullkomligt färdig öfvergick i skrift. — En ung Isländare Thorstein Frode hade anmält sig vid Norrska Konungen Harald Hårdrådes hof, såsom skicklig berättare, och blifvit emottagen med vilkor, att han skulle visa sin konst, så ofta konungen det befallte. Sedan han ofta på detta sätt roat konungen och hofvet, begynte han mot julen bli tyst och bedröfvad och ville ej heller omtala orsaken. Konungen gissade att hans förråd af berättelser vore slut, och på tillfrågan erkände han sig blott ha en enda saga quar, hvilken han dock fruktade att omtala, oviss om han rätt fattat den: den anginge konungens egna bedrifter i främmande land. Uppmuntrad dertill af Harald sjelf, förtäljde han dem under julen; och temligen till konungens nöje. På tillfrågan huru han lärt detta, svarade han sig årligen ha plägat besöka Alltinget eller Isländarnes Nationalförsamling: der hade han flera år hört särskilda delar af denna saga, tills han inhämtat den helt och hållet: berättaren hade varit Haldor, en annan Isländare^[71], som följt Harald på alla hans tåg, till Ryssland, Grekland, Africa, Sicilien, Palæstina, och, ehuru han slutligen skiljts från honom i ovänskap, likväl vid återkomsten till sin ö för Isländarna firat konungens bragder^[72]. Äfven de aflidne troddes ej vara känslolöse för efterlefvandes omsorg om deras minne. En köpman förtäljde, under det han seglade utefter Norrska kusten, för sina följeslagare Sagan om en Konung Vatnar, hvars hög syntes på stranden, och sade att denne varit en namnkunnig man. Då han sedan låg vid Vatnars hög, drömde han, att konungen kom till honom och sade: Du har berättat min Saga; jag vill löna dig det med all den rikedom, som finnes i min hög^[73]. Så var berättelse ett offentligt nöje, vid konungahofvet som i folkförsamlingen, och ämnen gåfvo både forntid och samtid. Så synas vid allmänna och enskilda sammankomster Sagorna om de förnämsta Isländska slägter, så sagorna om de Nordiska Rikenas, isynnerhet Norriges Konungar, ha uppstått. Skaldernas så ofta åberopade sånger lemnade stödjepunkter åt berättelsen, som fick en slags borgen för sin trovärdighet genom ett offenteligt föredrag i närvaro af många, för hvilka ämnet ej var obekant; såsom alltid inträffade då händelserna rörde Island, och åtminstone ofta, då de angingo de Nordiska Rikena. Under sådana förhållanden fordrade berättelsen en egen skicklighet. Denna värderades så högt, att äfven den ära, bedrifter, resor, erfarenhet gåfvo, ansågs ofullständig utan förmågan att förtälja dem^[74]: hvaremot denna, merendels förenad med sångens ännu högre aktade gåfva eller minne, äfven i och för sig sjelf gaf ett ej ringa anseende. Redan i Eddiska Quäden omtalas den utmärkta plats, hvilken en sådan offentelig talare vid allmänna sammankomster innehade^[75], och Hávamál råder, att aldrig le åt den gråhåriga talaren, äfven om han går för hvars mans dörr^[76]. — Man kan väl säga, att dessa drag till de gamla sedernas Historia voro gemensamma för hela den Skandinaviska Norden. De tillhöra i sjelfva verket all tid, som ännu ej skrifver. En sådan tid vårdar och värderar i samma mon den munteliga öfverlemningen, såsom en egen konst och skicklighet, och man har ej rätt att bedömma dennas natur, medan den ännu är bildningens enda eller förnämsta medel, efter dess vårdslösade beskaffenhet, sedan den längesedan upphört att vara det^[77]. Men hos Isländaren medverkade många orsaker att liksom göra honom till arfvinge af Nordens minnen. — På detta sätt blefvo dessa i sång och saga så utbildade, att deras öfverflyttande i skrift kan förliknas vid afplockandet af en redan mogen frukt^[78]. Trädet, som hade sina rötter i hedendomen, blef med dennas upphörande ej afhugget; ty öfvergången till en ny tro skedde bland dessa öboer långsammare än annorstädes, utan våldsamheter eller religionskrig^[79]: och aflägsenheten af den inflytelse, som eljest öfverallt och äfven i sjelfva Skandinavien, gjorde Romerska Kyrkans språk nästan till Litteraturens enda, bidrog dertill att öfverlemningarna från gamla tider här bibehöllos och framträdde mer i sin ursprungliga gestalt; ehuru det för öfrigt ej fattades på Island män, som voro invigde i hvad deras samtid kallade lärdom^[80].

Något mer än tvåhundrade fyratio år voro från Islands bebyggande förflutne, då Sagorna begynte skrifvas^[81], och då nästan alla de äldre äro genomflätade af skaldequäden och styckevis anföra sådana, så har sångernas upptecknande åtminstone ej skett senare. Någon gång i nyare Sagor kunna väl dessa vers vara diktade af Sagoskrifvaren; men sjelfva ändamålet dermed visar oss bäst den gamla Skaldekonstens ärliga förhållande till Sagan. Detta skedde nemligen för att ge berättelsen en större trovärdighet; emedan skaldernas sånger voro, såsom Snorre Sturleson sjelf intygar, de mest ansedda historiska vittnesbörd. Också äro de Isländska Sagorna fulla af historiskt bekanta, med händelserna samtida skalders vers allt ifrån Harald Hårfagers tid och medlet af 9:de århundradet. Före denna tidpunkt visste man blott anföra några få quäden af kända skalder. Men redan dessa utmärka sig, liksom alla deras efterföljare, genom oupphörliga hänsyftningar på de gamla Mytherna. Mythiska sånger måste således ha varit ännu äldre. Också kände man för dem, som ännu äro bibehållna, ingen författare. Med Sagornas och Sångernas uppskrifning följde snart granskning och samling; och sådana bemödanden ha vi att tacka för Isländarnes mest omfattande, i historiskt, mythologiskt och poetiskt hänseende vigtigaste verk^[82]. Slutligen, i den mån den lefvande öfverlemningens källa sålunda tömdes, begynte med afsigt diktade sagor skrifvas, ettdera bildade efter de inhemska gamla, eller härmade efter utländska mönster, ofta också satta i verser, hvilka genom sjelfva sin form påminna om en senare tid^[83]. Då sagan och sången sålunda fullkomligt skiljt sig från det historiska, förtorkade detta i registerlika, torra, kronologiska Annaler; och dessa, ehuru redan under gransknings- och samlings-perioden började, utgöra dock i allmänhet de sista historiska minnesmärken af Isländarnes gamla Litteratur, hvars egenteliga tidrymd inneslutes inom 12:te, 13:de och till en del 14:de århundradet.

Sedan vi sålunda framställt den Isländska Litteraturens gång, kunna vi angifva dess förnämsta beståndsdelar. De äro:

1:o Mythiska sånger och sagor.

De hit räknade Sånger tillhöra den Mythiska Tidsåldern så väl genom sitt innehåll, som derigenom att de äro äldre än den historiska erinringen och derföre alla utan känd författare. Deras ämnen äro dels Gudarna och den gamla Gudaläran, dels ock „de Hjeltar, som från Gudar kommo,” för att uttrycka sig i den gamla Sångens ord^[84]. Den samling af de Mythiska sångerna, som återstår, tillskrifves, efter en bland Isländarna gängse sägen, Sæmund, kallad Frode^[85] (den lärde), och nämnes äfven derföre Sämunds Edda, eljest den Poetiska eller Äldre Edda. Mythiska Sagor med åberopande af Sångerna innehåller den Prosaiska eller Yngre Edda, som bär Snorre Sturlesons namn; emedan han anses haft del i dess författande^[86]. Till den Yngre Edda hörer äfven Skalda, en afhandling om skaldespråket, eller de af skalderna brukade omskrifningar, bilder och benämningar, samt slutligen en öfversigt af Isländska skaldekonstens alla versslag^[87], jämte flera grammatikaliska uppsatser. Allt detta visar oss den Yngre Edda såsom en Isländsk Poetik^[88], hvilken egentligen behandlar Mythologien i afsigt att upplysa det bruk skalderna af den gjorde. Till de gamla mythiska sångerna sluta sig för öfrigt äfven flera andra mythiska eller halft-mythiska Sagor.

2:o. Historiska sånger och sagor.

Denna afdelning innefattar sånger af historiskt bekanta, med händelserna samtida skalder, och de sagor, som åberopa sådana, samt i öfrigt bära en historisk prägel. Dessa Sagor äro — dels särskilda, såsom om Isländska slägter och berömda män ifrån öns bebyggande, med deras Skandinaviska anor, Sagor om åtskilliga andra Nordiska Nybyggen, Färöarna, Orkenöarna, Grönland, samt om enskilda Nordiska Konungar eller Konungaslägter — dels åter samlade och bearbetade i större verk om Islands egen eller Skandinaviens Historia.

3:o Diktade och romantiska sånger och sagor,

hvilka Isländarne endera tillegnat sig ur det öfriga Europas Poetiska och Romantiska Litteratur, eller sjelfva efter bekantskapen med denna, ur inhemska anledningar utbildat. Denna del af Isländska Litteraturen, i allmänhet den talrikaste, är för den egenteliga häfdeforskaren endast vigtig, så vida den ger bidrag till tänkesättens, sedernas, språkets historia, och någon gång äfven upptager äldre nordiska öfverlemningar. För öfrigt visar den, att intet bekantare ämne för sång och saga under Medeltiden fanns, som ej dessa öboers vettgirighet omfattat och användt.

______________

1. Henderson, Iceland 1814—15. Tyska Öfvers. Ön når således jämnt till Polarkretsen. Äldre kartor, såsom de i Olafsens och Povelsens Reise, Soröe 1772, samt Olavii Reise, Kjöbenh. 1780, låta Islands nordligaste del uppstiga öfver 67:de graden; liksom de även sträcka dess sydligaste del för långt i söder. Islands hela storlek angifver Thaarup (Statistik d. Dänischen Monarchie, s. 59) till 1405 geografiska (vid pass 936 Sv.) qu. mil.
2. Vatnsdæla Saga, c. 16. Flera dylika exempel förekomma. Det samma gäller om skeppsvirke. Större skepp köptes från Norrige. Landnáma Saga p. 29 berättar såsom en sällsamhet, att en af de första bebyggarne bosatte sig på en plats, der så stor skog fanns, att hafsskepp deraf kunde byggas.
3. Det anföres såsom någon ting utmärkt, att på Reikholt, Snorre Sturlesons gård, säden ej slog felt på åkrarna, utan att man ständigt hade färskt mjöl, som brukades till läckerheter (till fágætis). Sturlunga Saga l. c. 13.
4. Steiná. Henderson, I. 197.
5. Geiser, och den efter jordbäfningen 1789 uppkomna Strockr äro de bekantaste. I de varma källorna i Reikiadal döptes Isländarne år 1000. Kristni saga c. 11. Lemningarne efter ett af Snorre Sturleson der inrättadt bad, som bär hans namn, ses ännu.
6. Det säges äfven ha händt med Hekla, som för öfrigt är ibland Islands mindre berg och ej har någon ständig is. Olafsens og Povelsens Reise s. 865. Man har stundom märkt, att det ur Islands vulkaner uppkastade vattnet är salt, och vid Hekla är någon gång verkligt salt till stor mängd funnet efter utbrotten. ibid.
7. Henderson, I. 32.
8. Landnámabok, c. 1.
9. c. 3. Are Frode, Schedæ c. 1. har 870.
10. Heims kr. Harald Hårf. Saga, c. 20.
11. Det gamla Nordiska namnet på Shetländska öarna.
12. Hebriderna.
13. Vatnsdæla Saga p. 47. Eigils Saga p. 116, 134. Laxdæla Saga c. 2. Utgifven i öfversättning af J. Aall i Norska Tidskriften Saga. 3 B.
14. Vatnsdæla Saga. l. c.
15. Thorolf Mostrarskägg, som efter ett Thors orakel flyttade från Norrige till Island år 884, tog äfven med sig större delen af timret i Thors tempel och sjelfva jorden på hvilken gudabilden stått. Eyrbyggia Saga c. 4. Ett annat dylikt exempel i Landnáma p. 294.
16. Man finner dessa anförda i Hallenbergs Anmärkningar till Lagerbrings S. R. H. I. 269. II. 40.
17. Schedæ c. 3.
18. Öndvegis Sulur eller Setstokkar; kallades tvenne pelare, som stodo på hvar sin sida om husfadrens säte. De synas ofta varit prydda med Gudarnas beläten. Så nämnes Thors bild i Eyrbyggia Saga c. 4. på Thorolfs högsätespelare.
19. På många ställen i Landnáma, der det p. 354 säges ha skett efter gammal sed (at fornum sid). Då Helge Magre, en af Islands berömdaste nybyggare och af svensk härkomst, såg landet, frågade han Thor, hwar han derstädes skulle taga sig bostad, och fick genom ett orakel anvisning (l. c. p. 229). Denne Helge, som åkallade Thor, berättas dock tillika ha varit döpt och trott på Krist, hvarföre om honom anmärkes, att han var „miöc blandinn í trúnni” (mycket blandad i tron). Skallagrim kastade, då han nalkades Island, i sjön en kista, som inneslöt hans faders lik, (hvilken dött under vägen) och bosatte sig, der den stadnade. Eigils Saga. c. 28.
20. Fóru ellde um landnám sitt. l. c. p. 207. Detta sätt var det vanligaste, men ej det enda. Se Landnáma pp. 269, 307. Slutligen stadgades, att ej större land måtte intagas, än som med eld kunde kringgås på en dag.
21. l c. p. 212.
22. l. c. p. 327. I synnerhet om ett gudahof eller tempel byggdes på stället. Vigaglums Saga c. 19.
23. Landnáma, pp. 231. 315.
24. Eyrbyggiasaga c. 4. Vatnsdæln S. c. 15. Eigils S. p. 132.
25. Vatnsdæln Saga cc. 28, 41. Denna ärftelighet blef dock sedermera ej utan all tillsats af val.
26. Den kallades Sveit, samling, följe: på gammal svenska Svet. Östg. L. B. B. Fl. 8, en medlem af en sådan skara kallades Sveitarmann.
27. „Þar setti han herads þing med rádi allra sveitarmanna”, säger Landnáma om nybyggaren Thorolf Mostrarskägg p. 93, sedan han byggt templet.
28. Eyrbyggia Saga c. 4. Landnáma l. c.
29. Hjalpi mer sva Freyr ok Njördr ok hinn allmátki As m. m. Se hela denna hedniska Ed i Landnáma p. 300. Jfr. Eyrbyggia Saga c. 4. Eden kallades Ringed (Baugeid). Havámál str. 112. äfven Tempeleden (Hofs eid), „Jag aflägger tempeleden på ringen och säger det Asarna” (ek vinn hofs eid at baugi ok sægi ek þat Æsi). Viga Glums Saga c. 25.
30. Gode (prest) eller Godordsmadr var Häradshöfdingens titel. Godord het sjelfva värdigheten.
31. Ingemund med sina följeslagare nedsatte sig i Vatnsdalen. Þa gerdust marger sveitir byggda, tokust þá upp lög ok landsrettr. Vatnsdæla S. c. 14.
32. „Då blef landet skiftadt i Fjerdingar, och skulle vara tre Ting i Fjerdingen, och tre hufvudhof (tempel) i hvar Tingssocken (eller Härad), der blefvo förståndige och rättrådige män valda till Gudahofvens föreståndare. De skulle dömma på tingen och styra sakförandet och kallades Godar, och hvar man skulle gifva afgift till gudahofvet.” Landnáma p. 300. Man ser att det är blott en reglering af den gamla inrättningen.
33. Ulfliot, 60 år gammal, for till Norrige och sammansatte tillika med sin morbror Thorleif hin spake, efter den Norrska Gulatingslagen, den lag, som sedan kallades Ulfliots lag. Då han kom tillbaka „var sett alþing, ok höfdo menn sidan ein lög à landi her”. Landnáma p. 299. Det p 19 i Landnáma förekommande Alsherjar Gode (Öfversteprest) synes ha varit det samma som Lagman (Lögsögumadr); ehuru den senare benämningen blef den vanliga.
34. Tolf från hvarje af Öens Fjerdingar, af hvilka åter hvar och en borde ha 2 bönder i följe, att rådföra sig med. Jon Arnesen Islandske Rættergang p. 381.
35. Sådana voro Brottande (man brottades naken), Bollspel, Skjutning m. m. Att släppa Hingstar till strids ihop var äfven ett offenteligt nöje, och kallades Hestaþing, Hestavig. Arngrim. Jonæ. Crymogæa sive Rer. Island. L. I. p. 53.

36. Stor omväg är det
    till svekfull vän
    fast han i vägen bor;
    Men genvägar ligga
    till trofast vän
    fast han bor fjerran

    söng Isländaren i Hávamál Str. 35. Sämunds Edda, öfvers. af Afzelius. p. 13.

37. Ljuf blifver led
    som länge sitter
    på annans bänkar.
    Ett bo är godt
    fast det är litet.
    Hvar man är Herre hemma;
    fast tvenne getter endast
    och stråtäckt sal han äger.

    Havamál. l. c.

38. Det var 15 eller 16 vintrar innan Christendomen kom här på Island, säger Are Frode, Schedæ c. 6, — således 985 — 6; ty Island blef christet år 1000.
39. Då de trovärdigaste Isländska källor, Are Frode, Heimskringla Ed. Peringsk. T. I. s. 337 (såsom af sammanhanget synes) och Landnáma P. II. c. 14. intyga detta; så anse vi oss ej berättigade, att med Eggers (hvars prisskrift i detta ämne, införd uti Dansk. Landhush. Selsk. Skrift. 1794, vi likväl ej haft tillfälle att se) inskränka det gamla nybygget endast till Grönlands vestra kust, der de nyare Danska finnas. Med den gamla kolonien upphörde all gemenskap i 15:de århundradet. Då i senare tider Grönland åter besöktes, funnos i den fordna så kallade Vesterbygden ruiner efter hus och kyrkor (Cranz Grönl. Hist. s. 377, 380); men Grönlands Österbygd, dit Isländarne förlägga den gamla hufvudkolonien, har man, oaktadt alla försök, länge ej kunnat nalkas. Först i nyaste tider synes dessa hinder genom polarisens förändringar blifvit minskade. 1817 såg Hamburgske Skepparen Olof Ocken det Östra Grönlands kust vid 79° N. Lat, 1821 sågo Manby och Scoresby den vid 74° 30ʹ. 1822 lyckades det Kapt. Scoresby (Journal of a Voyage to the Northern Whalefishery. Edinb. 1823) att besegla Grönlands östra kust ifrån 69° till 75°. Invånare sågos inga, men väl flera spår, att kusten ej längesedan varit besökt. Hettan var i Juli månad stark, och gräset på sina ställen så frodigt, att de resande ej funno opassande det gamla namnet Grönland, hvilket, enligt Are Frode, den förste nybyggaren gaf det för att ditlåcka flera.
40. Vinber. Heimskringla I. 333.
41. Leif, son åt Erik Röde, som först hade öfvergått från Island till Grönland, der Leif införde Christendomen. Han tillbragte i Vinland en vinter, som var ovanligt mild, så att betet föga skadades. De Isländska uttrycken angående den i berättelsen (Heimskringla I. 331) omnämnde dagens kortaste längd på detta ställe, som skulle kunna bestämma polhöjden, ha varit underkastade flera uttydningar. Schönings förklaring motsäges af Torfæi, och denna är ej ense med sig sjelf.
42. Are Frode c. 6. De kallades, för sin klena, skrala vext, Skrälingar af Isländarne, och beskrifningen om deras utseende påminner om Eskimoerna.
43. Torfæus. Vinlandia Antiqua p. 71. Vid mynningen af den stora St. Laurentsfloden i Norra America finnes på södra sidan en landsträcka, som kallas Gaspé, eller Gaspésie, fordom bebodd af en Indiansk stam, som tillbad solen och var utmärkt genom mera bildade seder. En del af denna stam dyrkade korset före Missionärernas ankomst, och förvarade en gammal muntlig öfverlemning om en vördig man, som en gång skall till dem öfverfört detta heliga tecken, och dermed befriat deras land från en smittosam sjukdom. Man vore frestad att i detta land igenkänna det gamla Vinland och i dess Apostel den Grönländske Biskoppen. Malte-Brun , Neuestes Gemälde v. America, aus d. Französ. Leips. 1819 s. 145. Medeltalet af de försökta förklaringarna utaf stället i Heimskringla om den kortaste dagens längd i Vinland utsätter den till 8 timmar. (Torfæi Vinl. Ant. mot slutet). Detta läge under 49° instämmer med den nyssnämnda traktens. Den beskrifves såsom fruktbar, och de hafstöcken, hvarföre det anmärkes vara utsatt, skulle der kunna mildra vintrarna.
44. Eyrbyggia Saga c. 64. berättar att en Gudleif Gunlaugson mot slutet af Olof den heliges regering på en sjöresa vester från Irland af en stark storm blef drifven långt ut i havet i sydvest. Han kom slutligen till ett obekant land, der han och hans följeslagare blefvo bundne af invånarna, hvilke talte ett okändt språk, som tycktes ha likhet med Iriskan. En gammal ansenlig man, som alla inbyggarne emottogo med vördnad, befriade dem. Han tilltalte Isländarne på Nordiska språket, frågade efter Thurida, den på Island mäktiga Snorre Godes syster, sände henne en gullring och ett svärd till hennes son. Sitt namn ville han ej säga, och förböd sina landsmän att uppsöka sig, emedan invånarne voro trolöse och grymme, och kusten hade brist på hamnar. Gudleif hemförde skänkerna; och man slutade på Island att mannen var Björn Breidvikingakappe, en berömd skald, som älskade Thurida, derföre förföljdes af hennes broder och man, och hade lemnat Island år 998. — Denne Björn hade förut även någon tid följt Svenska Prinsen Styrbjörn på dennes krigståg och först efter Prinsens död lemnat hans tjenst, hvarföre han troligen var med i Styrbjörns slag mot sin farbror Erik Segersäll på Fyrisvall.
45. Den Isländska Lagboken Grágás, skrifven år 1118, säger: Ef útlendir menn verþa vegnir her á landi Danskir eþa Sönskir eþa Norrönir or þeirra konunga vellde þriggia, er or túnga er; þar eigo frænder þeirra þer saker, ef thier ero út her; en af öllum túngum ödrom en af Danskri túngo, þá á engi madr her vigsök at sökia af frændsæmis sökom, nema fader eþr sonr eþr broder, ok þo þvi at eins þeir, ef þeir hafa her viþ kannaz áþr. Vigsloda c. 37. d. ä. Om utländske män varda dräpne här i landet, Danskar, eller Svenskar, eller Norrmän, ur de tre konungariken, der som vårt språk är, då äga fränder deras de saker (nemligen att åklaga och hämna eller taga böter), om de äro här; men af alla andra tungomål än det Danska äger ingen man här att dråpsmål åklaga för slägtskaps sak, om ej det är fader eller son eller broder, och äfven de endast, om de förut här ha varit kände.
46. Norræna, Norræn tunga. Ari Prestr hin frodi — — ritade fyrstr manna hær á landi at Norrænu máli frödi bædi forna oc nyia. d. ä. Prästen Are, den vise, skref först af alla män här i landet, på Norskt mål både gamla och nya berättelser. Snorre Sturleson i företalet till Heimskringla.
47. t. ex. Uplands lagen skiljer sig nästan blott i afseende på orthografien från hvad nu kallas Isländska. Rask Anvisn. till Isländskan. Stockh. 1818. Föret. s. XVI.
48. Ogerna lemnade ock skalderne den gamla tron, hvars fabler de likväl, äfven som christne, fortforo att nyttja till poetiska prydnader. „All Odens ätt har skipat sånger till allas välbehag, och väl minnes jag våra fäders gamla sed. Nu är jag tvungen (ty väl behagade skalden Odens välde) att hata Friggs man (Oden); ty vi tjena Krist” — klagar Halfred Vandråda Skald, som K. Olof Tryggvason tvungit till dopet. Och på ett annat ställe: „Nu nödgas vi, de fleste, att undfly Nornornas förr hållna skick: nu öfvergifva alle Odens ätt för korset.” Jon Olafssen om Nordens gamle Digtekonst. s. 3. och Syntagma de Baptismo p. 187.
49. YnglingaSaga c. 6.
50. Saxo L. VIII. p. 143. Jämnf. Sagubrot om Bråvalla slag.
51. Skaldatal i Heimskringla. Ed. Peringsköld. T. II. s. 479.
52. Eigils Saga c. 8.
53. Heimskringla. Olof d. Hel. Saga. c. 69.
54. Styrbjörns Thattr. Müller Saga Bibl. III. 142. Thorvald Hjalteson omtalas i Landnáma p. 217.
55. Halfd. Einari Hist. Litt. Isl. p. 51. Skaldatal i Heimskringla Peringsk. nämner blott tre. Äfven Halfred, kallad Vandråda-skald hos Olof Tryggvason, har besungit Olof Skötkonung, och blef derföre frikostigt belönad. Heimskringla. I. 309.
56. Saga af Gunlaugi Ormstungu ok Skald-Rafni. Havn 1775. c. 9. Sedan bägge framsagt sina qväden, blef Rafn förebrådd af Gunlaug att han blott gjort ett mindre skaldestycke (Flock) om konungen, liksom han ej vore värd ett större (Drapa). — K. Knut den store i Dannemark tog så illa att Isländaren Thorarinn Loftunga hade diktat en kort och liten sång om honom, att han hotade skalden med döden, om han ej försonade det med ett quäde af minst 30 strofer. Bartholin. Ant. Dan. s. 107, efter Knytlinga Sagan. Jämnf. Heimskringla I. 712. Den större dikten blef gjord, kallades Hufvudlösen och skalden fick 50 mark silfver.
57. I Skaldata, Heimskr. Peringsk. l. c. står äfven här Sörkvir Carlsson, läs: Sörkvir Kolsson, såsom det Isländska Langfedgatalet i Script Rer. Suec. T. I. p. 6., Skaldatalet hos Worm. (Append. Litt. Run.) och hos Halfdan. Einari (Hist. Litt. Isl.) ha.
58. Nemligen hos Jon Jarl Sverkerson (troligen Johan Konung Sverkers son, hvilken Saxo L. XIV. p. 263 omtalar) Sune Jarl Ifvarson, och Carl Jarl Suneson (om hvilken se Heimskr. T. II. ss. 317, 318) sluteligen hos Birger Jarl af Bjälbo.
59. Halfdan. Einari l.c. p. 47. Finn. Johannæi Hist. Eccl. Isl. I. 210. Sturle Thordson är författare, åtminstone till en stor del, af SturlungaSagan, som innehåller hans egen slägts och Islands Historia i 12:te och intill medlet af 13:de århundradet.
60. Heims kringla. Olof d. Hel. Saga c. 41.
61. Såsom i giftermåls- och fredsunderhandlingar med Sverige, då Sighvatr sändes till Ragvald Jarl i Vestergöthland, c. 92.

62. Rikdom dör
    fränder dö
    sjelf du dör desslikes
    Men ej ryktet
    nånsin dör
    hvem sig ett godt förvärfvat.

    Rikdom dör
    fränder dö
    sjelf du dör desslikes,
    Ett jag vet
    som aldrig dör:
    Domen om hvar dödan,

    heter det i det gamla Hávámál, som tillskrefs Oden.

63. Heimskringla. Olof d. H. S. c. 218.
64. Ibid.
65. FostbrædraSaga. Müller Saga-Bibliot. I. 157.
66. Han såg på den och sade: Väl hafver konungen födt oss, efter fettman sitter än på mina hjertrötter. Heims kringla. Olof d. H. S. c. 247.
67. Berömdast äro hans så kallade Gammanvisor. Heims kringla, Harald Hårdr. Saga, c. 15. Dessa, i hvilka han på en gång besjunger sina bedrifter och klagar öfver sin Ryska Älskarinnas förakt, ha mycken poetisk förtjenst. Första strofen finnes (men origtigt öfversatt) i Heims kringla Ed. Peringsk. l. c. Så många, som äro öfriga, ses anförda hos Bartholin. Ant. Dan. p. 155. seq.
68. Att quäda, det ord, hvarmed ett sådant föredrag betecknades, betyder både sjunga och tala. Troligen framsades skaldequädena med en slags sjungande declamation.
69. Fem strofer af detta finnas i sjelfva verket ännu bibehållna. Torfæus, Hist. Norv. P. III. L. 4. c. 13.
70. Det skedde hos K. Harald Godvinsson vid Engelska hofvet; hvilket också besöktes af Isländska skalder. Snegle-Halls Thattr. hos Müller, Saga-Bibliot. III. 349.
71. Om denna Haldor Snorreson, hvilken omtalas i Heims kringla Harald Hardr. S. cc. 9. 37, finnes en egen Isländsk berättelse. Müller Saga-Bibliot. T. III. 330. Tvenne Isländare nämnas bland Haralds följeslagare på dessa tåg.
72. Torfæus, Hist. Norv. P. III. L. V. c. 11. Müller l. c. I. 347.
73. Landnáma s. 386. En liknande berättelse om denna Konung Vatnars söner, hvilkas högar sågos i Halland, förekommer på samma ställe. Flera drag visa denna tro i allmänna tänkesättet. En herde låg vid Thorleif Jarlaskalds hög och försökte, okunnig i skaldskap, förgäfves att dikta ett quäde öfver den döda. Han drömde slutligen att en stor man kom ut ur högen och gaf honom, genom en sång, skaldegåfvan. Herden gjorde sedan ett lofquäde om högboen (orti sidan lofquædi um haugbuann) och blef en berömd skald. Bartholin. Ant. Dan. p. 186, efter Thorleif Jarlaskalds Saga. Jfr. Saga-Bibliotek.
74. När den berömde Isländaren Kjartan Olofsson återkom från Norrige, berättade han intet; hvilket hans fader tyckte illa om, säger LaxdælaSaga, c. 45.
75. Talaren kallades þulr, hvilket ord i den äldre Edda ofta förekommer i presterlig bemärkelse och lämpas på Oden sjelf, som kallas Fimbul-þulr, eller den store talaren. Talarestolen het þularstóll. Jfr. Lodfafnismál (en afdelning af Hávamál) str. 1. Berättelsen eller Quädet som föredrogs kallades þula, deraf þylia förtälja, framsäga, isynnerhet tala och bedja till Gudarna. Jon Olofsen Nordens gamle Digtekonst s. 8.
76. l. c. str. 24. En i berättelser väl förfaren kallades äfven Sagnamadr, Frædimadr. Sådana åberopar sig Snorre Sturleson i företalet till Heims kringla: „Somt är skrifvet — säger han — efter fordna sånger och saguquäden, hvilka män hafva haft till sin förnöjelse, och ehuru vi ej veta sanningen deraf, så veta vi dock att gamle frædimenn ha sådant för sant ansett” — Ännu på Island berättas ofta de gamla sagorna af personer, som lärt sig dem utantill, och vandrande berättare, som genom sin konst under vintern skaffa sig uppehälle, äro ej ovanlige. Henderson I. 385.
77. Ett exempel huru rikt skaldernas minne var! Den blinde Skalden Stuf söng för Konung Harald Hårdråde på en afton 60 sånger (flockar) och svarade på tillfrågan, att han kunde en half gång så många längre skaldequäden (drapor). Thattr om Stuf-Skald. Müller Saga-Bibliot. III. 377. Egna omständigheter kunna länge bibehålla denna den lefvande traditionens rikedom. Ännu i nyaste tider har man upptecknat Hjeltesånger ända till 1200 versers längd, ur folkets mun i Servien. Götting. Anzeigen 1824. st. 83.
78. Derföre medför den Isländska Sagan så sällan en författares namn; ehuru ofta den nämner de personer, på hvars berättelser den grundar sig, och merendels, då den anför verser, äfven nämner skalden. Sagan var nemligen genom upprepad berättelse så färdig förut, att uppskrifvandet ej var något författarskap. Derföre skiljes emellan en Saga såsom gjord och såsom skrifven; t. ex. i Sturlunga Saga P. II. c. 38, der det heter: „De fleste Sagor, som ha blifvit gjorda på Island (er hér hafa giörst á Islandi) blefvo skrifna (voru ritadar) förr än Biskop Brand Sæmundsson dog (år 1201); men af de Sagor, hvilka sedan gjordes, blefvo få skrifna, förr än Sturle Thordson Skald dicterade (sagdi fyrir) Isländingasagorna” (neml. Sturlunga-Sagan, hvilken ock kallas Isländinga-Saga hin mikla). Granskning, t. ex. för kronologiska bestämmelser, eller samling och ordnande af sånger och sagor, ha mest gifvit Isländska Litteraturen namn sådana som Are, Sæmund, Snorre Sturleson; och likväl dölja äfven dessa namn flera okändas medverkan.
79. Då Christendomen antogs på Island, stadgades, att män måtte offra gudarna hemligen om de ville, men varda landsflyktige, om det skedde i vittnens närvaro. Med åtskilliga hedniska seder, såsom barns utsättande, hästkötts ätande m. m., måste äfven i början öfverses. Se vilkoren för Christendomens antagande, i Kristni-Saga c. 11.
80. Flere Isländare besökte, för studiers skull, England, Tyskland, Frankrike. De bägge förste Isländske Biskoppar hade studerat i Erfurt, Presten Sæmund Frode i Paris. Han inrättade efter sin återkomst en schola, och flera sådana funnos tidigt på Island. Lärdom var ej inskränkt till de andeliga. Gissur Hallson, Lagman på Island 1131, kände Latin och flera språk, hade gjort stora resor och beskrifvit dem. Ingunna, en isländska, gaf lectioner i Grammatik och Latin. Halfdan Einari l. c. s. 31. Finni Johann. Hist. Eccl. Isl. p. 190 seq. Men så öfverlägsen var inflytelsen af det inhemska i vitterheten, att äfven de få historiska skrifter, hvilka ursprungligen blifvit författade på Latin, såsom Munkarna Oddars och Gunlaugs lefvernesbeskrifningar öfver Olof Tryggvason, blott i öfversättning och bearbetning på Isländska bibehållit sig.
81. Þat var meir enn CC vetra tolfræd er Island var bygt, ádr men toko her saugur at ríta. Olofs Saga, Præf. Verelius, not. ad Herv. S. p. 168. Ett hundrade Tolfræd är tio tolfter eller 120, hvilket fordom i Sverige och ännu i några landsorter kallas storhundrade.
82. Såsom Eddorna — för kronologiens grundläggning i allmänhet, Are Frode — dessutom för Islands allmänna Historia, författarne af Sturlunga-sagan — för Skandinaviens, särdeles Norriges Historia, de särskilta Samlingarne af Konunga-Sagorna, i synnerhet Snorre Sturlesons redaction af dessa i Heims kringla — för Dannemarks Historia den äfven till ett helt samlade Knytlinga-Sagan, hvars författare anses vara Olof Thordson, kallad Hvitaskald, liksom Sturle Thordson haft största delen i Sturlunga-Sagan eller den stora Islands-Sagan. Bägge voro brorssöner af Snorre Sturleson. Till ingen slägt har således Nordens gamla Historia större förbindelser.
83. De så kallade Rimur, (hvaraf ses ett exempel i de af Björner införda Rimur af Karl ok Grym i hans Nordiska kämpadater,) hvilka — till största delen — bestå af yngre afsigtligt diktade Isländska Sagor.
84. Hyndluljod. Str. 8. Märkvärdig såsom ett slags poetiskt sammandrag af de gamla mythologiska genealogierna.
85. Född i början af 1050:talet, död 1133. Vita Sæmundi Multiscii, auctore Arna Magnæo i den Köpenhamnska Editionen af den äldre Edda P. 1.
86. Huru stor denna del varit är obestämdt, men att flera delar af Edda blifvit tillökta och bearbetade efter hans tid, och att det hela i sin närvarande gestalt tillhör 14:de årh., är säkert.
87. Efter en äredikt om Konung Håkan den gamle och Skule Jarl i Norrige af Snorre Sturleson i 100 särskilda versslag, derföre kallad Hattalyckil (Clavis Rhythmica).
88. I Isländska sånger af 14:de årh. betyder Edda Poesi i allmänhet, Eddulist skaldekonst, Eddureglar skaldekonstens reglor. Arnas Magnæus in Vita Sæmundi p. XXI.