Sida:Svenska språkets lagar band 1.pdf/37

Den här sidan har korrekturlästs

xxix

VGL. = Vestgöta-Lagen, i Samling af Sweriges Gamla Lagar, utgifven af H. S. Collin och C. J. Schlyter, Stockholm 1827, 4:o:
1. VGL. I = äldre VGL., efter Kongl. Bibliothekets i Stockholm membran B. 59, äfven upptagande Biskop Bryniulfs Stadga af år 1281, men, enligt utgifvarne, »icke skrifven långt derefter», — sannolikt den äldsta nu qvarblifna Sv. handskr., och den enda af VGL:s äldre behandling, 2:ne duodes-blad undantagna.^[1]
2. VGL. II = yngre VGL., efter samma Bibliotheks membran B. 58, som anses vara »från medlet af 14 århundradet.»
3. VGL. III = Lydekini i cod. B. 59 inhäftade anteckningar ur VGL., »hvilka troligen äro skrifna omkring år 1300.»
4. VGL. IV = anteckningar af juridiskt och historiskt innehåll, dels i kanten af äldre VGL., dels i samma band inhäftade, till största delen skrifna »omkring år 1325.»
ÖGL. = Östgöta-Lagen, i nämnde Samling af Collin och Schlyter utg., Stockh. 1830, efter den enda gamla hdskr.,

↑ Dessa 2:ne pergaments-blad, i liten duodes, äro funna i Norge; det ena för ett par år sedan, det andra helt nyligen; båda såsom infattning till räkenskaps-böcker för åren 1638 och 1637. För det förra, som innehåller slutet af R. B. och början af J. B., är redogjordt i Tidskriften Frey, 1847, s. 124–5, 193-7. Det senare har, med några afvikelser, motsvarighet i VGL. I. A. B. 21: 2, 3; 22, 23. Dessa blads innehåll skiljer sig, från den för Forn-Svenskan gällande ordningen i rättskrifning och ordformer, uti följande: 1:o användning, på de flesta ställen, af det uti Isl. och Forn-Norskan upptagna Ang. Sax. ꝼ, hvilket för Svenske codices är främmande. 2:o ett oftare anbragt ei, än i Svenska handskrifter är vedertaget, t. ex. þeir, þeim, ein, einca, eið; dock ses hem, hemfvld. 3:o saknad ändelse-vokal framför r, t. ex. bolcr, acrs, tacr, havr, atr; något som sällan förekommer i Svensk skrift, utom Gottl. L. 4:o formerna fimta (för fæmta eller femta), iarðar (för iorþar; jfr. dock i den gamla hednalagen, Scriptores I, sect. II, p. 237, a jardu; och på samma ställe läses þeir, heitir, eidhganger); äfvensom nvma, hvilket i hvartdera af fragmenten finnes en gång användt, i stället för det i äldsta Svenskan och Danskan begagnade num (Isl. och F. Nor. nema, nisi), som blott på det senast upptäckta bladet är en gång synligt. Vid betraktande af dessa omständigheter, och särskildt vacklandet i vissa delar, för att ej nämna språkfelen, bringas man lätt på misstanken, att den codex, af hvilken dessa blad utgöra lemningar, varit skrifven af en Isländare eller Norrman. För öfrigt kan såsom en sällsynthet utmärkas, att sk mestadels är sammandraget till ett särskildt monogram, som föga är åtskildt från det enkla k.

[1] Dessa 2:ne pergaments-blad, i liten duodes, äro funna i Norge; det ena för ett par år sedan, det andra helt nyligen; båda såsom infattning till räkenskaps-böcker för åren 1638 och 1637. För det förra, som innehåller slutet af R. B. och början af J. B., är redogjordt i Tidskriften Frey, 1847, s. 124–5, 193-7. Det senare har, med några afvikelser, motsvarighet i VGL. I. A. B. 21: 2, 3; 22, 23. Dessa blads innehåll skiljer sig, från den för Forn-Svenskan gällande ordningen i rättskrifning och ordformer, uti följande: 1:o användning, på de flesta ställen, af det uti Isl. och Forn-Norskan upptagna Ang. Sax. ꝼ, hvilket för Svenske codices är främmande. 2:o ett oftare anbragt ei, än i Svenska handskrifter är vedertaget, t. ex. þeir, þeim, ein, einca, eið; dock ses hem, hemfvld. 3:o saknad ändelse-vokal framför r, t. ex. bolcr, acrs, tacr, havr, atr; något som sällan förekommer i Svensk skrift, utom Gottl. L. 4:o formerna fimta (för fæmta eller femta), iarðar (för iorþar; jfr. dock i den gamla hednalagen, Scriptores I, sect. II, p. 237, a jardu; och på samma ställe läses þeir, heitir, eidhganger); äfvensom nvma, hvilket i hvartdera af fragmenten finnes en gång användt, i stället för det i äldsta Svenskan och Danskan begagnade num (Isl. och F. Nor. nema, nisi), som blott på det senast upptäckta bladet är en gång synligt. Vid betraktande af dessa omständigheter, och särskildt vacklandet i vissa delar, för att ej nämna språkfelen, bringas man lätt på misstanken, att den codex, af hvilken dessa blad utgöra lemningar, varit skrifven af en Isländare eller Norrman. För öfrigt kan såsom en sällsynthet utmärkas, att sk mestadels är sammandraget till ett särskildt monogram, som föga är åtskildt från det enkla k.

[1]