...
Farfæster, farfaster, adj. (af far och fæsta) förhyrd såsom sjöman. þær sum flere æru -ter, de fleste af skeppsfolket, Bj.* St.*; jfr. Sjölagen 1667, Sjösk. 10: pr.
Far för, adj. i godt stånd, duglig att göra resa med (om fartyg). Bj.*
Fargalter, m. fargalt. U.*
Farin, adj. (part. pass. af fara) (väg) på hvilken resande fara. f. vægher, farväg, allmän väg, VG.* Jfr. Farvægher.
Farkoster, m. farkost, fartyg. SM.* VM.* H.* St.* Chr.*
Farlater, adj. (af fara och later, jfr. Lætia) hindrad från att fara. giora man -tan, hindra honom från att fara (jfr. Strandsætter), VM.*
Farliþ, n. öppning på en gärdsgård gjord för att köra genom. VM. II. B. 8: 2; ME.* Chr.* -þi varþa, ansvara för att den, efter den som kört därigenom, stänges genom de nedtagna gärdsgårdsstörarnes uppläggande, U.* SM.* VM. I. B. 40: 3. f. ligger niþri, n. då den ej blifvit stängd genom de nedtagna störarnes uppläggande, SM.* kan fall a f. koma, se Fall 4.
Farmber (farm, Sk.), m. (Isl. farmr) fartygs last. Se Batsfarmber, Skips farm.
Farunöter (pl. -ta för -tar), m. (Isl. förunautr) reskamrat, följeslagare. ÖG.*
Farunöti (fara nöti, farnöte), n. (Isl. föruneyti) farnöte, resesällskap, följe. Se Flokker, Fylghi.
...
