Wärend och Wirdarne/Kapitel V. Slöjder och handel

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Näringsfång
Wärend och Wirdarne del 2
av Gunnar Olof Hyltén-Cavallius

Slöjder och handel
Boningar och Husgeråd  →


[ 119 ]

Kap. V.
Slöjder och handel.


§ 149. Med de enkla närings-fång, som vi ofvan framställt, förenade vårt lands forntida inbyggare lika enkla slöjder. De höjde sig således blott långsamt öfver det första råa natur-tillståndet. Redan urbyggare-folken hafva dock egt elden, hvarförutan en mensklig tillvaro under vårt luftstreck knappast låter tänka sig. När dimman stiger upp öfver åsarne, heter det derföre ännu, efter gammalt tal, att »det är trollen, som kölna» (ɔ: göra upp eld).

Om de soldyrkande gotiska stammarne veta vi, att elden hos dem betraktades såsom helig (jfr. § 44). Sådan helig eld var alltid gnid-eld, framkallad genom att ansyls häftigt gnida torrt eke emot annat lösare träd. En gång upptänd tilläts han icke heller att slockna, utan hölls, ännu i gamla [ 120 ]wärendska hus, brinnande dagen om, och fästes för natten under signelse och bön. Sjelfva fästandet bestod enkelt deri, att man rakade ihop glöderna i en hög med aska öfver. Elden uppgjordes således alltid ånyo ur de ännu icke slocknade kolen, hvilket i wärends-målet heter att kölna. Redan tidigt har man dock infört bruket att slå eld, med s. k. eldföre eller stål och flinta. Stålet hölls härvid i venstra handen och slaget gjordes med flintan i höger hand, så att gnistorna föllo ned i en skör-ask, full med fnusk, fnöske (ɔ: torrt, murknadt boke) eller sköre (ɔ: koladt linne). Så snart elden här tagit fäste, lades det tända fnusket emellan tvänne eld-kol och bragtes i låga genom blåsning.

Sägnen bevarar ännu spår af eldens användning i våra förfäders slöjder. Det är således gammalt tal, att när de ville fälla ett träd, gjorde de upp eld vid backen och brände, eller lade de glöder omkring och brände, tills trädet föll. Ett liknande sätt har äfven varit användt, när man ville urholka träd. Att med huggjern stämma hål genom träd, heter derföre än i dag i wärends-målet att glödga, glögga hål.

Utom elden använde man i sin slöjd äfven några enkla redskap, hvilka hela sten-åldern igenom, och efteråt långt fram i tiden, voro af ben eller sten. Dessa redskap, hvilka oftast tillika voro vapen, upphittas ännu till stor mängd öfver hela det småländska höglandet, och hafva otvifvelaktigt varit brukade icke blott af vårt urfolk, utan ock af yngre gotiska stammar. De vanligast förekommande af dessa redskap äro sten-yxan, som förfärdigades inom landet, [ 121 ]och flint-knifven, som erhölls genom bytes-handel med söderut boende folk.

I folksägnen blifva dessa forntida sten-redskap alltid omtalade såsom tillhöriga jättarne, eller landets äldre hedniska bebyggare i allmänhet, hvaremot ingen sägen talar om dem såsom serskildt tillhörige berga-trollen. Sten-yxan eller sten-hammaren får derföre äfven namn af Jätta-yxa. När en jätte i forntiden skulle bygga Skatelöfs gamla kyrka, och en annan Rydaholms kyrka, så hade begge jättarne inte mer än en hammare ihop, och den kastade de emellan sig. När vallheren i skogen träffade den siste jätten, räckte denne honom sin hammare och bad att vallheren ville krossa hans hufvud (§ 133). Äfven heter det, att jättarne, eller folket förr i verldena, inte hade något jern, utan hade yxor af sten, och när de skulle slagta sina kreatur hade de knifvar af flinte-sten, efter det skulle vara hårdast. Nar de sedan blefvo gamla och ledsna vid lifvet, sa att de inte ville lefva längre, uppsökte de en kringlot kulle, och der tillredde de sig en graf af flata stenar. Sedan lade de sig i grafven och stucko en flinte-knif i bröstet. Men de hade förut sagt till sina fränder, när dessa skulle komma dit och hölja dem. Och när slägten hade kommit dit. och höljt dem, och gjort en stor sten-rössja, höll man gästabud vid grafven hos den döde.

Wärends-folkets hågkomster gå således ännu tillbaka i en tid, då man icke hade metall, utan brukade redskap af sten. Metallernas bruk, änskönt uråldrigt, kan icke heller sägas ha varit i landet allmänt, förr än i senaste århundraden. Det [ 122 ]är nemligen knappast mer än några mans-åldrar sedan den gamle Wärends-bonden, med tillhjelp af blott en knif och en yxa af jern, slöjdade nästan alla sina bohags-ting ensamt af träd eller af andra i landet förekommande ämnen. Han utvecklade härvid, likasom än i dag, en beundransvärd fyndighet, och tillgodogjorde sig alstren af sin jord och sina näringar på ett sätt, som återför tanken till de gotiska folkens lefnads-vanor för mer än ett årtusen tillbaka.

För att således först tala om den slöjd, som redan tillhört våra förfäders äldsta vilda natur-lif, så fann den gamle jätten redan der medel att tillfredsställa sina enkla behof. Af djur-skinn gjorde han sig kläder, skorna flätades af näfver och hatten af ene-spån. Af skogens träd byggde han sin boning, som han täckte med gran-bark, eller med björknäfver och torf. Af ihåliga eller urgröpta trädstammar gjorde han sig båtar eller ekor, samt hoar, holkar, tråg och andra större kärl. Af granbark eller näfver förfärdigade han sig skrifvor eller skrefvor, samt skrufvar, näfver-skrufvar, och andra barkekar. Dessa kar, karal, karale, gjordes vattentäta, genom att beckas i sprickor och fogar med kåda. Af tjär-förens rötter bröt han tyre-ved, töre-ved, till tannar eller facklor, och af trädets topp eller skate spingade han stickor, som ännu i landet allmänt brukas till bloss eller lyse. Af gran- eller björke-svegar gjorde han sig hankar till band, och af ene-bast, linde-bast eller elme-bast, snodde han basta-rep. Af granrötter flätade han sig korgar och af fint flätadt linde-bast, stoppadt med staka-mossa eller [ 123 ]madadun (Eriophorura), gjorde han sig bolstrar och hyenden. Sina eld-kar gjorde han slutligen af ler, på samma sätt som den fattiga Wärends-qvinnan ännu i dag gör sig koke-karale af ett lom-ägg, utvändigt klenadt med lera.

Ost-kar ifrån Bergs socken

Med öfvergången till boskaps-skötseln utvidgades området för folkets hem-slöjd. Af mjölken, som ännu intager ett betydande rum i landets hushållning, beredde man s. k. samke, eller smör och ost; den senare af flera slag, såsom get-ost, bryn-ost, söt-ost. Af hudar och skinn barkade Wärends-bonden sjelf läder till skor. I brist deraf kokade han fä-klöfvar i vatten och pinnade dem fast under näfver-sulorna på sina låg-skor. Af geta-to eller gethår spann hans qvinna garn, hvaraf hon sydde raggsockar och skämlings-vantar, dem hon sedan valkade i hett vatten. Till nål begagnade hon härvid en ben-skämling, sådan som ännu i landet brukas, gjord af den smala ben-pipan hos svinet. Af nöta-to eller skinna-to spann hon likaledes garn till de ännu i landet brukliga skinna-tos-täcken. Äfven svina-to begagnades till spånad samt till bindemedel i leran vid murning. Af bockens horn gjorde man sig jagt-horn och vall-horn, samt af geta-horn mil till häst-betsel. Oxa-hornet användes til dryckes-horn och till flaskor, af samma slag som Westboarnes bränvins-horn. Af hästens läggben, som klyfdes och slipades, gjorde ynglingarne sina is-läggor. Hinnan, eller [ 124 ]mellangärdet i den slagtade oxen, begagnades till hinne-fönster och till hinne-lyktor, och af oxens morlösa eller svalg-hinna, som uppblåstes, torkades, och fylldes med talg och gran-kåda, gjorde man en starkt rykande lampa, som ännu i wärends-målet får namn af pråsa, veka-pråsa.

Qvinnornas förnämsta slöjd, ifrån äldsta till nyare tider, var spånad. Redan urfolken kände denna hem-slöjd eller lärde den. Ett slags stora, nätvingade flygfän få derföre ännu namn af troll-sländor. När skogs-rånda visar sig i Westerdalarne, är det såsom en qvinna i skinn-pels, spinnande garn på en hand-slända, medan hon vaktar sina getter. I Helsingland heter det, när natt-skäran (Hirundo Caprimulgus) låter höra sig, att det är skogsjungfrun, som spinner. I Wärend får samma fogel namn af Spåna-käringen, och det heter, att om hon spinner långa nockar, får bond-hustrun det året lång hör. Rimligtvis är spåna-käringen i denna gamla folk-tro ingen annan än den hedniska gudinnan Frigg, Thore-guds hustru, som var gudinna för qvinnlig hemslöjd och hvars spån-ten ännu lyser från himmelen, under namn af Frigge-tenen eller Frigge-rocken (§ 57).

Spån-redskapen var ifrån början en kort käpp, med en liten krok i öfra ändan, liknande den enkla spinn-krok, som ännu i landet brukas när man snor met-refvar. En sådan käpp fick namn af ten, spån-ten. Tidigt uppfann man likväl, att midt på tenen fästa en trilla (trissa) af sten eller träd, för att lätta omsvängningen. I denna mer utbildade form är tenen en slända. Vid spinnandet fattades sländan nedtill med högra handen och sattes i en snurrande [ 125 ]rörelse; kroken upptill kringvred då tonaden och snodde tråden, som efteråt upplindades omkring tenen.

Sländorna voro af olika storlek efter tonadens beskaffenhet. Den mindre, som blott kunde brukas att spinna ull eller lin, fick namn af hand-slända och fördes med höger hand, medan tonaden, virad om en smal käpp, hölls i venstra handen eller under venstra armen. Qvinnan kunde på detta sätt sköta sin spånad äfven under gåendet, likasom den fattiga Wärends-qvinnan än i dag gerna stickar på en hosa (strumpa) eller syr på en vante, när hon går emellan gårdarne. Vi finna ock samma forntida bruk i de pyreneiska fjäll-dalarne, der fattiga qvinnor flitigt sköta sin hand-slända, medan de gå omkring på fältet.

Hand-slända ifrån Öster-Dalarne.
Slända ifrån Wislanda socken.

Käppen, hvarpå blån-totten eller tonaden var vefvad, fick i Wärend namn af en totte eller ett totta-träd. Gjordes han af en klynnig furu-topp, för att [ 126 ]bättre fasthålla skäkte-fall och annan gröfre spånad, heter han en sparr-ryttare. Han erhöll detta namn, emedan han i äldre tid hade sin plats uppe i sparr-taket, på den s. k. kron-stången. Snart fann man dock beqvämare, att uppsätta totten på ett knä-vinkligt trä, hvars nedre ända instacks i ett hål på bänken. Detta trä, med totte och slända, fick då namn af rock, spån-rock. Spån-rocken gjordes flyttbar, genom att fästas i en rörlig bänk eller pall, hvilken på detta sätt äfven kom att räknas såsom tillbehör till rocken.

Öfvergången till mekanisk spinnrock med hjul tillhör en nyare tid, och bildas af den s. k. vindan, spinne-vindan, som ännu ofta förekommer i landet och brukas för att sno tömmar. Spinne-vindan vindades omkring med en vef, och bestod af ett kugghjul, som utvexlade med andra mindre hjul, i hvilkas axel-ändar voro fästade krokar. När kugg-hjulet sedan förändrades till ett större drag-hjul, som vefvades medelst en vef-stake, fästad i en trampa, fick spåntyget namn af vagn, spån-vagn. Den vanliga spån-rocken förekommer ännu under detta namn i det wärendska bygde-målet.

Garnet, som på detta sätt blifvit spunnet, döfvades, genom att först blötas och sedan nedgräfvas i gruf-askan, omlindadt med ett kål-blad. Det lettades i olika färg, medelst afkok på någon af de många färg-växterna i vår vilda flora. Man färgade således rödt, med trane-bär, vatten-mossa och flera slags lafvar; gult, med björke-löf, äng-bållar, hunna-kängsla (chærophyllum), tåsta-bark, eller färg-laf; grått, med mjölonris, eller jemna; brunt, med gran-borrar, [ 127 ]al-bark, stenmossa; grönt, med tåsta-bär, eller färgmossa o. s. v., på sätt af ålder varit brukligt hos vår svenska allmoge.

Huru den nu brukliga väfstolen efterhand utbildat sig, känna vi icke närmare; men efter all anledning går han i enklare form tillbaka i en aflägsen tid. Hans olika delar heta i Wärends-målet stöttor, refvar, lad och sölf. Ladet har två käftar, emellan hvilka sitter skeden med sina tänder. Sölfven räknas i bund, sk att 96 sölf äro ett bund. Skottspolen heter skyttel, ränningen varp (m.) och inslaget öf (n.). Otvifvelaktigt är hela utvexlingen med trampor och nickor en yngre tillsatts. Ifrån början har man väft blott för hand, och ladet (af vb. lägga) har blifvit lyftadt och nedlagdt på öfvet eller inslaget.

Af hem-slöjder, som mera serskildt tillhöra jordbruks-perioden, böra vi slutligen hafva tillagt några ord om trenne, de äldsta och vigtigaste, nemligen mala säd, baka bröd och brygga öl.

Vi hafva i det föregående anmärkt, hurusom våra förfäder ifrån äldsta tid samlade frön af flera slags vilda vexter och deraf kokade gröt. I den gamla jätta-sagan är derföre gröten jättarnes förnämsta föda, likasom denna nordiska national-rätt redan blir omtalad i skapelse-sägnerna om Vår Herres och Sante Pers vandringar.

Den äldsta användningen af säd till föda har ock förmodligen varit såsom krossad och kokad till gröt. Det förra skedde enklast mellan tvänne stenar. Redan tidigt anordnade man dock för mäldens målning ett serskildt redskap, som fick namn af qvarn. Den äldsta qvarnen drogs för hand och bestod af [ 128 ]två gråstens-hällar, den öfre med ett öga eller öppet hål, hvari säden fälldes ned, och den undre med ett mindre hål för nålen, som varit af träd. Kringvridningen skedde med tillhjelp af en drag-pinne, som löst insattes i en fördjupning å öfverhällen. Gamla qvarnstenar af detta slag bli ännu ofta hittade i de wärendska åker-rören[1], likasom hällar af samma beskaffenhet äfven förekommit i forntida irländska pål-hus eller s. k. Crannoges. Småningom förbättrades denna enkla qvarn, utan att väsendtligt förändras till anordning, och blef slutligen en hand-qvarn, hem-qvarn eller grynqvarn, med nål, segel och lättebro, af det slag som ännu för en mans-ålder tillbaka allmänt förekom i wärendska bondhus.

Handqvarnen, något förstorad och drifven med vatten, var den gamla wärendska kölfvan, kölfve-qvarnen, sqvaltan, sqvalt-qvarnen eller enfotan, hvilken såsom husbehofs-qvarn förekom vid nästan hvar enda gård. Dessa sqvaltor voro mycket små, så att när junker Lindorm Ulfsax på Osaby, år 1631, kom nattetid till Måns Svenssons qvarn i Nöbbele, kunde han, genom att undanhugga syllen, störta hela qvarnen i ån. Enfota blef en sådan sqvalta kallad, på grund af sitt lilla lodrätt stående och enkelt anordnade turbin-hjul.

Den mer eller mindre ofullkomliga produkt, som erhölls vid mäldens malning, bestod af kli eller sådor, gryn, mjöl och mjölska (ɔ: fint mjöl). Alla dessa mjöl-slag, hvilka i äldre tid alltid blandades [ 129 ]med bark, syre-frö och andra råa vext-ämnen, funno en mångfaldig användning till gröt, välling och annan matredning. Först efter många misslyckade försök lärde man dock konsten att af mjöl, med tillsatts af vatten och görelse (ɔ: jäst eller sur-deg), tillreda en deg, som, knådad eller ältad, gjorde sig (ɔ: jäste) och sålunda kunde bakas till bröd. Tråget, hvari degen tillredes, heter i Wärend degen-tråg, och förekommer ännu någon gång enkelt förfärdigad af en ihålig lind-stubbe.

Brödet, som på detta sätt blifvit tillredt, bakades eller gräddades slutligen i askan eller på glöderna i grufvan (ɔ: eldstaden). Det erhåller häraf i Wärends-målet olika namn, såsom aske-dell (m.), grufve-dunta, glöda-fest (m.), eld-pytta, lafsa. Den hårda yttre skorpan på sådant bröd heter i Wärends-målet kore (m.) och det mjuka innanmätet malle (m.). Vanligtvis var ock gräddningen ofullständig, så att man om dödbakadt bröd nyttjar tilläggs-ordet lafsig. Af lafsan utbildade sig slutligen lefven, ett stort aflångt bröd, som ännu ofta förekommer på bondens julbord och som bakas i ugn. Lefven var i medeltiden ett allmänt brukligt bröd och omtalas i tiohäradslagen såsom offer-bröd till presten. Albo härad förer ock än i dag en lef i sitt härads-märke.

Lef. (I Albo härads-märke af år 1599.

Utkaflades deg-ämnet före bakningen till en platt massa, så erhöll brödet namn af kaka. En sådan kaka, gräddad på glöderna i grufvan, blir ännu omtalad under namn af glöd-kaka. Gräddad vid [ 130 ]eldslågan heter hon Låga-kaka. Gräddad öfver elden på ett kål-blad, heter hon blad-kaka eller kål-kaka. Gräddad på en flat sten-häll, som sättes öfver elden, brukas hon än i dag såsom sten-kaka. Tvänne tunna kakor med fläsk-bitar emellan, hopgräddade, få namn af ett ugns-troll. Slutligen gräddad på vanligt sätt i ugn, heter kakan bröd-kaka. Denna senare, fordom mest använd till jul-bröd eller såsom förning, var af ansenlig storlek och sirades på ytan med blommor och prydnader, medelst påtryckning af en s. k. kake-stämpel, som i äldre tid var af träd, i yngre tid af jern. För att beqvämt kunna upphänga kakan på en s. k. bröd-ten i sparr-taket, fann man slutligen på att med ett horn, kake-hornet, göra ett hål i kakans midt. Kakor med kake-hål brukades i Wärend redan i början af 1600-talet.

Kake-stämpel af träd ifrån Westbo.
Kake-stämpel af jern ifrån Bergs socken.

Konsten att brygga, d. v. s. genom kokning och jäsning bereda olika slags drycker, har äfven ifrån [ 131 ]äldsta till senaste tid varit, en i hvarje hus öfvad hem-slöjd. Wi hafva redan i det föregående (§ 144) korteligen omtalat dessa olika slag af wärendska drycker, såsom enebärs-drickat, björklags-drickat, porsölet och tallstrunt-ölet. Ibland dessa brygdes ölet alltid af korn-malt, och kryddades, åtminstone efter 1400-talet, med humle, ölet, användt till supa eller supans-mat, heter öl-supa, i Thorsås socken omtalad nnder namn af Fliom. Allmännast njöts det likväl såsom dryck, och öl-skålarne tömdes ifrån äldsta tid, vid det hedniska offer-gillet och vid medeltidens gillen, såsom minnes-skålar till de aflidnas och de lefvandes ära.

Till dessa gammaldags drycker kan vidare läggas mjödet, som brygdes af honung, men sällan dracks utom af de högre klasserna. Mjödet blir således blott någon gång omtaladt i de wärendska domböckerna, såsom år 1609, när det heter om underskrifvaren på Kronobergs slott, Erik Nilsson, att han tog upp Ramfred Nils Gydings ur tornet och satt med henne och drack vin och mjöd, eller 1616, då Underfogden i Kinnevalds härad Per Boson lät hemta vin och mjöd ifrån Danmark, för att undfägna kommissarierna för Elfsborgs lösen. Mjöd förekom likväl under en långt senare tid i de wärendska prest-husen, och snipa-skålar med mjöd gingo omkring, hvarje jul-afton i det gamla Wislanda-huset ännu för 70 år sedan.

Brännvin tillhör deremot en senare tid; men blir flerestädes omtaladt i Wärends domböcker, och första gången i Sunnerbo år 1609. Såsom bidrag till denna drycks historia vilja vi här anföra, att år [ 132 ]1615 stal Björn i Tofta från junker Lindorm (Ulfsax) på Osaby en brännevins-hatt, »kunde väga två marker,» och bortsålde hatten till en kopparslagare för tre öre penningar. Fick betala snattare-bot, penningar 3 daler.

§ 150. Smide, eller metallers användning i slöjderna, går långt tillbaka i en mythisk tid. Folktron talar således om Vätta-smide, och Vätta-smeden hamrar ännu på sitt Vätta-silfver i bergen och i stenarne (§ 66). Ifrån de mythiska jord-vättarne blir denna folktro öfverförd äfven på de mythiskt fattade berga-trollen. I Wista härad i Småland tror man sig ännu någon gång höra trollen smida i berget, och om en hop sinnerskutor (ɔ: smedje-slagg), vid Rogstorp i Kareby socken af Bohus län, förtäljer folket, att de äro lemningar efter berga-trollens smide.

I den yngre folksägnen är det likaledes ett ofta återkommande drag, att berga-trollen äro rika på silfver och guld och att de gömma sina skatter i bergen. Vi hafva deraf det ännu gängse folkuttrycket »vara rik som ett berg-troll». Äfven omtalas någon gång, huru berga-käringen lånat bondqvinnan sin koppar-kittel eller malm-gryta. För stål hysa deremot trollen en stor fruktan, och när bonden på sin åker kastar knifven emot horfvindan, så får han se trollkäringen som är ute och far (§ 129). Gamla folksägner vid södra gränsen omtala ock, huru en dräng af berga-folket tog tjenst hos bonden, utan annan lön än en gammal jern-lie. Vi leda oss af dessa sägen-drag till den enkla slutsattsen, att det nordiska urfolket bibehållit sig i Göta rike genom [ 133 ]hela brons-åldern, och att troll-sägnerna gå fram i en tid, då detta folk allmänt kände silfver och koppar, men de gotiska stammarne redan tillegnat sig jernet och samtidigt dermed öfvergått till ett fast jordbruk.

Af de gotiska stammarnes egen äldre bekantskap med metallerna bevarar sägnen äfven några dunkla spår. En skånsk folksägen talar om en kämpe, vid namn Alle, som ligger begrafven vid Allerup och hos hvilken man äfven nedlagt hans förgylda svärd (§ 7). Rimligtvis måtte detta förgylda svärd ha varit ett brons-svärd. Wärends-sägnen visste ock på Rudbecks tid att förtälja »om den konstige Werland Smed, dess hus och smedja» vid Allatorps gamla kongsgård i Kinnevalds härad. Än i dag visar man i Vederslöfs sjön »en liten holme vid landet, som konungens smedja på varit och Smedje-holmen kallas, och är mycket smedje-slagg der qvarligger». — »Om denna namnkunniga smeden gå fast många sagor och är hela detta landet fullt med dess äfventyr, hafvandes han fast åtskilliga namn fått af allehanda tillfällen. En part kalla honom Smed Smitta, andra Werland Smed, som han så af de småländska, som af de danske nämnes». — Han kunde göra bågar och pilar, som aldrig skulle skjuta felt; jern (?), guld och silfver kunde han så väl och konstigt sammanlägga, att aldrig hade någon sett hans make; dertill berättas han varit en sådan trullkarl, att när en häst rände i full courir, kunde han kasta häst-skorna under fötterna, att de blefvo fast sittandes på hästarne. Werland brände sjelf sina kol i skogen, på den plats, som nu [ 134 ]Kolaryd heter, och det på underligt sätt, hvaraf ock Widrik blef kallad en kolbrännare-son».

Werland kom, enligt sägnen, sist i onåd hos konungen och blef af honom illa medfaren. Men han hämnade sig grymt, med att dräpa konungens unga söner och infatta deras hufvud-skålar i guld till dryckes-käril. »Dertill med belåg han konungens dotter, och förde henne hemligen till sitt hus, som stod på en liten ö i sjön, och förtrollade huset i en sten, som än i dag, stor och hög som ett hus, står och af Werland Smeds namn Werlehall heter.» — »Denna konungen kallar allmogen kring Allatorp Alle den andre.» — »Den holmen, som konungens smedja på stod, heter Smedjeholmen, och må aldrig vexa gräs, der konungens söner mördade äro. Om denna Werlehall hafva bönderna mycket att referera.»

Återljud af samma forn-sägen höras än i dag öfver hela Wärend, serdeles i gräns-trakten. Werland Smed får då namn af Willand Smed, och skall hafva smidt kyrko-dörren i Kalfsviks gamla kyrka. I Skåne heter han äfven Willand, och har gifvit namn åt Willands härad, som ännu förer i sitt härads-märke en smedje-hammare och en tång. Sägnen, på detta sätt lokaliserad, knyter sig slutligen till de gamla, i landet inhemska berättelserna om Huna-hären och dess höfding gamble Hun eller Hune-Smed, som åter i sin ordning förblandas med de gotiska kämpa-sägnernas berömde hjelte, den historiske Widrik Werlandsson (jfr. §§ 14, 15, o. tillägg).

Granska vi nu närmare alla dessa sägner, så blir tydligt, att de härröra ifrån vidt olika tider. [ 135 ]Werland Smed eller Willand Smed är nemligen en rent mythisk gestalt; densamme, som i Eddan heter Völund, i Didriks-sagan Velint, och som under olika namn återfinnes i folksägnen hos Europas flesta äldre och yngre folk. Såsom personifikation af metallernas första bearbetning, går denne Völund således tillbaka i den äldsta brons-åldern. Sägnerna om Smed Smitta eller Hune-Smed äro deremot antagligen yngre, och synas härröra från folk-vandrings-tiden eller den yngre brons-åldern. Såsom lokaliserade i vår gräns-bygd, skulle de till och med kunna föras fram i den äldre jern-åldern, enär jernet är den enda metall, som naturligen förekommer i denna del af landet. Jern-smide, med omunds-jern af egen sjö-malm eller myr-malm, har således i Wärend tidigt undanträngt det äldre koppar-smidet, hvartill metallen blott kunde erhållas genom bytes-handel med främmande folk, och detta förklarar då helt enkelt lokaliseringen i landet af de gamla Völunds-sägnerna och dessas förblandning med andra yngre hågkomster från den gotiska folk-vandringen.

Om jern-smidet, såsom en gammal wärendsk hem-slöjd, heter det eljest, att den förste som brände kol och gjorde jern, var en som de kalla kola-gubben. Han brukade till sitt smide bara linde-kol, och malmen tog han upp ur sjöarne, såsom de göra än i dag. Mångastädes i landet träffa vi ock urgamla slaggvarp, i Wärends-målet kallade skutor, senne-skutor, sinne-skutor, sinner-högar, hvilka bevisa, att jernsmidet i Wärend går tillbaka i hedenhögs. I Willarp, Mistelås socken, har man ute i stor-skogen påträffat sådana skutor, tillika med spår af gropar, i hvilka man [ 136 ]fordom, enligt sägen, brukat smälta jern till husbehof. Likaledes har man funnit sinnerskutor i skogen vid Hösön, i Skatelöf socken, hvilken gård ännu hos folket omtalas under namn af Jernsmeds-backen. Ännu på 1500-talet smidde Wärends-boarne sjelfve sina vapen, och omkring år 1612 lät konung Gustaf II Adolf uppbåda alla de bösse-smeder, som i denna del af landet bodde på kronojord, att »rycka till Jönköping» för att smida bössor åt den svenska krigs-hären. År 1621 omtalar domboken, vid Die i Albo härad, en smed eller jerna-vellare, som hade två bälgar, och »som blåste i malm och gjorde der jern af». Den 10 Juli 1641 inberättar Landshöfdingen Bengt Bagge till General-Berg-Amtet, »huru såsom en del af allmogen i Sunnerbo härad, af den malm de taga utur mossar och kärr, tillverka Osmunds-jern, menandes dermed begifva sig öfver gränsen att försälja till de i danske» [2] o. s. v. — I sammanhang härmed må här anmärkas, att den äldsta vatten-sågen i landet omtalas år 1626, vid Berkvara gård, der »Wälborne Herres, Herr Carl Carlsson Gyllenhjelms sågmöllare stod och skar bräder». En vattensåg heter nemligen i Wärends-målet en saf-mölla eller såg~mölla.

§ 151. I naturligt sammanhang med metallernas allmännare spridning och en långsamt stigande odling, utvecklade sig folkets hem-slöjd efterhand till serskilda yrken eller handtverk. Dessa handtverk utöfvades af vissa handtverkare eller ämbetsmän, hvilka fordom, likasom än i dag, oftast tillika voro jordbrukare. Vi finna derföre deras yrken [ 137 ]angifna i åtskilliga af våra gamla gård-namn, och kunna på detta sätt bilda oss en allmän föreställning om handtverkeriernas beskaffenhet i den tid, när Wärend småningom erhöll en fast, jordbrukande befolkning.

Såsom vi kunna vänta, äro, i en så aflägsen tidsålder och hos ett folk med så enkla lefnads-vanor, äfven handtverks-yrkena af den enklaste art. Gårdnamnen bevara således minnet af gambla stubbar eller landnams-män, som varit bastare d. v. s. haft till yrke att bereda bast och sno bast-rep (Bastare-måla, Kin. h.); bindare ɔ: nät-bindare (Binnareboda, K. h.); sållare ɔ: såll-makare (Sållareboda A. h.); askare ɔ: förfärdigare af askar och äskor (Askaremåla K. h.); kuppare ɔ: förfärdigare af koppor och skålar (Kuppare-måla, Upv. h.); stockare ɔ: antingen gillrare, som utsätta stockar i skogen, eller stockmakare, förfärdigare af arborst-stockar (Stockaremåla Upv. h.); spjutare ɔ: spjutmakare (Spjutaratorp A. h.); hjulare ɔ: hjulmakare (Hjularekulla, Upv. h., Hjularelycke, Kin. h.); smeder (Smedstorp, Upv. h.); barkare ɔ: garfvare (Barkarns, A. h.); bocklare ɔ: sämskmakare (Bocklareboda, Upv. h.); skinnare ɔ: skinnredare (Skinnaremåla, Upv. h.); suttare, sutare ɔ: skomakare, af Wärends-ordet sutta ɔ: sy med korta stygn (Suttaremåla, Upv. h. Sutareboda, A. h.); skräddare (Skräddaremåla, K. h.); stekare ɔ: matredare, kock (Stekaremåla, Upv. h.). Härförutan ihågkommas äfven illare (Illareboda K. h.) och puppare (Pupparamåla, K. h.), likväl utan att vi om dessa yrken kunna göra oss någon tydlig föreställning.

I Domböckerna från början af 1600-talet återfinnas några af dessa gamla yrkes-namn, såsom smeder, bösse-smeder, jerne-vellare, hjulare (Nils [ 138 ]Hiulare i Jät, Kin. h. 1633) och skreddare. Åtskilliga nya äro dock vid denna tid tillkomna, såsom timmerman (Nils Timberman, A. h. 1613); snickare; gropare ɔ: brunns-gräfvare; möllare; bryggare; feldboreder ɔ: körsnär (Jöran Feldboreder); krämare; pinkare, kättla-pinkare ɔ: kopparslagare; och bård-skärare ɔ: barberare, fältskär. Flera bland dessa nya handtverks-yrken synas likväl icke egentligen tillhöra landsbygden, utan ha blifvit idkade såsom stads-näringar, i den då ännu såsom by omtalade staden Wexiö.

§ 152. Hela den kultur-utveckling, som vi sökt följa, finner på sina olika stadier ett omedelbart uttryck i de inom landet ifrån äldre tid allmännast gängse bytes-medlen. Dessa allmänna bytes-medel antaga nemligen, öfverallt och efterhand, äfven karakteren af allmänna värde-enheter eller värde-mätare. De omtalas derföre i Wärends gamla domböcker under namn af god värde eller goda värden, likasom uttrycket i värde med, i väre med, ifrån gammal tid nyttjas i Wärends-målet, för att uttrycka en blandning eller hopslagning. Uttrycket är dock ifrån början en bytes-term, och betyder egentligen en blandning eller hopslagning af flera olika slags goda värden.

Det äldsta bland dessa i Wärend af ålder brukade god-värden är otvifvelaktigt vapnen. I den aflägsna epok, som omfattar det första råa jägar-lifvet, skedde nemligen all omsättning genom ett enkelt byte, och det enda som dervid bibehöll ett gifvet värde, såsom mannens dyrbaraste egendom, var redskaperna för jagten och för kriget. Vi finna ock, att man redan i den aflägsna sten-åldern drifvit en vidsträckt bytes-handel med vapen, så att i vårt [ 139 ]land icke sällan träffas redskap, förfärdigade af stenarter som bevisligen härröra från södra Europa. Under brons-åldern bibehöll sig förhållandet oförändradt, och många af de hos oss funna brons-vapen äro otvifvelagtigt af ett främmande ursprung. Detsamma gäller äfven om vapnen ifrån jern-åldern, hvilka långt fram i tiden tillverkades på olika ställen inomlands eller utom, och sedan spriddes genom bytes-handel. Vapen upptagas derföre såsom allmänt gällande god-värden vid Wärendska byten och skiften, ännu så sent som i slutet af 1500-talet och i början af 1600-talet. När Peder Folkeson år 1589 kom i skada för sin broder, gaf han åt hvardera sonen en bössa, utom andra god-värden. År 1612 hölls i Kinnevalds härad en Smålands-bössa god för 5 daler,och år 1618 värderades i Konga härad en bössa till 9 mark.

Ett annat god-värde, som för äldre tid blir omtaladt, är skinn. I sitt bref af den 8 April 1529 klaga Smålänningarne öfver den stora skatt och olaga tunga, som de till konungen många resor utgjort hafva, »med sölf, penningar, smör, skinn och hudar till riksens gälds betalning». Vid södra gränsen bibehåller sig ock ännu hågkomsten af en tid, då man erlade skatten till kronan i skinn-varor. Dessa skinn-varor räknades i decker eller tiotal, hvaraf uttrycket »en deckergill oxe» för en lag-gild oxe. Presten i Åkarp af Ö. Göinge härad lärer ock ännu i mannaminne ha uppburit tionde af sina sockenboar i kalfskinn. Allt häntyder således på en urgammal folksed att bruka skinn såsom bytes-medel, ett bruk, som otvifvelagtigt går tillbaka i den aflägsnaste tid och hvaraf spår äfven kunna påvisas i medlersta och öfra Sverige.

[ 140 ]Allmännaste god-värdet hos de boskaps-idkande gotiska stammarne var dock eller lefvande boskap. Tiohärads-lagen talar derföre om fä-saker, eller mål som böttes med fä, och om fä-böter, eller böter som utgingo i fä, likasom sjelfva ordet ännu i våra lagar brukas i allmän betydelse af egendom eller egendoms-värde. De gamla wärendska domböckerna bruka vid köpehandlingar icke sällan uttrycket »fä och fullan öre», i stället för det yngre uttrycket »god värde och penningar», och när någon i gamla dagar kräfdes för gäld, lydde någongång det hotande svaret: »antingen viljen J hafva rödt eller hjelmot fä?» (A. h. 1626, d. 13 Januari).

Betalning med fä eller lefvande boskap blir ock ofta omtalad i de gamla wärendska domböckerna. År 1594 blef en gård i Upvidinge härad såld för »oxar, 8 stycken, och silfver 12 lod». År 1620 förekommer, att en bonde i samma härad sålde sin fasta jord i Kroxhult för »5½ oxar». En annan Wärends-gård såldes vid ungefär samma tid för »penningar 60 daler och 18 oxar». Böter för fällandet af högdjur utkräfdes ännu år 1624 såsom fäböter; för hvarje fäldt hjort-djur böttes nemligen med 6 oxar och för hvarje fäldt rå-djur med 3 oxar. När härads-rätten satte viten emellan parter, som tvistade vid tinget, så sattes vitet likaledes i fä. »Tre decker-gilla oxar», »en kieflings-oxe», »en oxe till domkyrkan», »en stämminga-stut», äro således vid denna tid vanliga viten för den, som bröt en laglig öfverenskommelse eller annan af häradsrätten gillad förlikning.

[ 141 ]När oxen icke användes in natura såsom värdeenhet, tog man oxa-värdet, såsom allmän värde-mätare. Detta värdes förhållande till det vägda silfver-lodet eller till det slagna silfver-myntet var sådant, att år 1589 gällde oxen 5 lod silfver. År 1621 värderades i Upvidinge härad en oxe till 7½ daler. År 1632 omtalas en kieflings-oxe, god för 16 daler. Ungefär samtidigt härmed begynte man räkna ox-arne i par, samt vid liqvider tillika beräkna hvarje oxa-pars värde i reda penningar. Vid försäljning af Mörhults gård i Albo härad år 1631, erhöll den ene säljaren, Erik i Allemåla, utom andra goda värden och reda penningar, »ett par valda oxar för 16 daler, än ett par goda oxar för 14 daler, noch ett par oxar om 12 daler, än ett par oxar om 10 daler» o. s. v.

Utom i oxar skedde liqvider äfven i kor, eller i ett emot kon svarande värde, som i domböckerna får namn af koa-värde. Vid försäljningen af Mörhult erhöll Erik i Allemåla »item lefvandes kor, 8 stycken, hvar om 4 daler». På ett annat ställe omtalas ett »arf till 8 ko-värde». Smale, eller små-boskap af får och getter, finnes vid gamla wärendska byten nästan alltid beräknad i koa-värde, såsom: »noch, getter, 2 koa-värde»; »ett koa-värde getter»; »får och getter ett ko-värde»; »ett koa-värde får» o. s. v. I afseende på förhållandet emellan koa-värdet och silfver-värdet bör anmärkas, att år 1618 gällde en ko i Upvidinge härad 4 lod silfver. År 1626 räknas i Albo härad en ko »så god som 4 daler», och i Kinnevalds härad upptages, år 1621, ett koa-värde getter till 5 eller 6 daler.

[ 142 ]Äfven hästen blir in på 1600-talet i Wärend använd såsom god-värde. Ett skjut gällde i Upvidinge härad 1629, 16 daler. öfriga på samma tid i landet brukliga godvärden voro: oskuret kläde, vallman och lärft. Blått oskuret kläde gällde en daler alnen, och Engelsk, 5 mark till 1 riksdaler. Spannmål blir deremot ännu icke användt såsom i landet gängse godvärde eller tagen i byten och skiften. Af ett ställe i Albo härads dombok för år 1631 se vi dock, att en tunna råg på den tiden kostade tre riksdaler.

Vid sidan af dessa i landet gängse olika godvärden uppträdde redan ifrån aflägsnaste tid kopparn och silfret, såsom allmänt erkända och allt mer och mer spridda bytes-medel. Beggedera infördes till en början utifrån, genom byteshandel med grannfolken, och deras bytes-värde betingades naturligen af den stora användning de erhöllo i folkets hushållning. Synnerligast gäller detta om kopparn, som hela brons-åldern igenom lemnade det hufvudsakliga materialet till vapen och slöjd-redskap. Koppar var derföre ock i forntiden det mest eftersökta af alla bytes-medel, och har först långt fram i jernåldern blifvit såsom allmänt godvärde småningom undanträngdt af de ädlare metallerna.

Spår af dessa i den äldre odlingens natur grundade förhållanden framträda fullt märkbara i Wärend, ännu så sent som för två och ett halft århundrade tillbaka. Vägd koppar, räknad i pund och marker, är nemligen vid slutet af 1500-talet ett i Wärend gängse god-värde, och blir ofta omtaladt i byten och gårdköp från denna tid. När Peder [ 143 ]Folkeson år 1589 »kom i skada för sin broder», utgaf han i böter till sin broders hustru »fyra alnar leisk, en ko och en daler penningar»; åt hvar hennes son »tjugo daler, ett pund koppar, en bössa och fyra alnar leisk», och åt hvar dotter »tjugo daler penningar och ett pund koppar». Den gamla wärendska lag-termen att »förnöja någon fä och fullan öra» häntyder och på örets eller (den vägda) kopparens äldre bruk i landet såsom allmänt god-värde. God-värdet var således redan i en aflägsen tid förnämligast värd-öre. I förra hälften af 1600-talet är man dock redan stadd på öfvergång ifrån det vägda öret, värd-öret, till det slagna koppar-öret och det myntade silfret. Koppar-pundet blir nemligen vid denna tid på en gång vägdt och beräknadt i mynt-värde. År 1631, vid utredningen af Mörhults gård i Albo härad, erhöll den andre säljaren, Per Eriksson i Allemåla, utom oxar, kor, silfver och reda penningar, »en brygge-kettel om två pund för 16 daler; än en kettel om ett och ett halft pund för 10 daler. Noch en kettel om ett halft pund för 3 daler». Koppar-pundet, såsom äldre värd-öre, hade således redan denna tid förlorat sitt fasta värde, i förhållande till det slagna silfret såsom ny och allmän värde-enhet. Denna nya värde-enhet uppträdde dock ännu blott såsom representant af det äldre värd-öret eller den vägda kopparen. Det slagna myntet, icke blott af koppar utan ock af silfver, räknas derföre långt fram i tiden i örtugar, ören, marker och plåtar, allt benämningar, som gått i arf från det äldre värd-öret eller (den vägda) kopparn.

[ 144 ]Hvad beträffar silfret, som dels myntadt dels arbetadt infördes i Wärend till en otrolig myckenhet, så är det vägda silfver-lodet, näst lefvande boskap och vägd koppar, landets allmännaste god-värde in i början af 1600-talet. Otaliga bevis för detta påstående kunna framletas ur de gamla domböckerna, serdeles när fråga blir om gård-köp ifrån denna tid. År 1618 såldes i Upvidinge härad en gård, för hvilken säljaren uppbar: »ett sölfbälte om 19 lod, en kedja om 6 lod, item en kedja om 4 lod, skeda-sölfver 5 lod, reda penningar 6 daler, oxar ett par, en ko, värderad för sölfver 4 lod» o. s. v. Vid andra tillfällen reduceras hela köpe-summan till silfverlod, såsom när det heter, att gården såldes för »tolf tiug lod sylfver» eller för »fem tiug lod silfver», »100 och tio lod sylfver», »sölfver, ett hundrade lod och trettio» o. s. v. År 1614 tingsköttes halfva östra Walie gård i Wierstad socken för »200 lod sölf» och om en annan gård i Albo härad heter det, år 1627, att den var »värderad för 340 lod sölfver, lodet för 3 mark, löper i penningar 255 daler».

Att vid all denna mångfald af i landet gängse god-värden åsätta hvarje persedel dess rätta värdebelopp, var en ytterst vansklig sak och föremål för långvariga och stundom svåra underhandlingar. Vid alla större utredningar af böter, arfs-medel och gårda-köp, höllos derföre parterna emellan serskilda sammankomster, hvilka, efter sin olika beskaffenhet, omtalas under namn af bota-stämmor, byten (ɔ: arf-skiften) och köpstämmor. Bestämmandet af varuvärdena blef vid dessa stämmor öfverlåtet åt »vissa miätesmän, som böterna uti persegla viss utfingo [ 145 ]och utmiätte». Vid arfskiften fingo dessa mätesmän namn af bytes-män. De persegla viss, i hvilka medlen utmättes, voro naturligsvis de i landet allmänt gängse god-värden, hvarvid noga iakttogs, att, så vidt möjligt var, sätta »sölf emot sölf, kläde emot kläde, oxe emot oxe, ko emot ko, vapen emot vapen» (K. h. 1618, d. 3 Aug.). Sjelfva den handling, hvarigenom på detta sätt ett värde afvägdes eller jämnades emot ett annat, heter i domböckerna att jämka, jamnka, janka, ett ord, som i lika betydelse ännu bibehåller sig i det wärendska bygdemålet.

§ 153. Det myntade silfver, som i forntiden inströmmade i denna undangömda del af vårt land; men som der icke togs för god-värde annorlunda än efter vigt, kom till det mesta öfver Danmark, och härrörde dels ifrån detta rike, dels ock ifrån andra åt söder och vester boende folk. Vi påpeka här i förbigående denna omständighet, för att antyda åt hvad håll de gamla Wärends-boarne drefvo sin bytes-handel. Handels-vägarne äro nemligen kulturens stora puls-ådror och ett folks handels-förbindelser förklara väsendtligen gången af dess odling.

Till stöd för den mening vi här uttalat, må anföras ett fynd af icke mindre än 109 stycken mynt och mynt-fragmenter, som, hösten 1865, påträffades å en åker i Kexås by af Mistelås socken och nu förvaras i Smålands Museum. Alla dessa i wärendsk jord funna mynt (så när som ett par mynt ifrån slutet af 10:de seklet) härrörde från en och samma tid eller från öfver första hälften af 11:te århundradet, och att döma efter de yngsta mynten i fyndet, har detta blifvit nedlagdt i jorden omkring år 1070.

[ 146 ]Ibland hela denna mängd af silfvermynt ifrån landets första christna tid, förekommer intet enda svenskt mynt. Deremot förefinnas deribland 24 danska mynt (6 af Magnus d. gode och 18 af Sven Estridsson); 6 angelsaxiska mynt (2 af Knut d. store, 2 af Ethelred och 2 af Edvard Bekännaren); 28 tyska mynt af nästan lika många olika preglar, slagna af tyska kejsare, furstar, biskopar och städer; 14 holländska mynt; 1 franskt mynt samt en större silfver-plåt, hvarpå är preglad en barbarisk efterlikning af ett kufiskt mynt och i hvars rand äro två hål, som visa att stycket varit buret såsom prydnad. Vid samma tillfälle hittades äfven 5 st. dubbla tenar af spiral-vridet silfver, samt en liten nyckel af brons, 2 tum lång och af ovanlig form.

Detta fynd, som i denna del af vårt land hör till sällsyntheterna, synes oemotsägligen bevisa, att Wärend, ännu under christendomens första århundrade, hade en ytterst ringa beröring med öfra Sverige; men deremot en liflig samfärdsel med sina grannar söder om gamla riksgränsen. Såsom grundadt i äldre geografiska och historiska omständigheter, kunde ock detta förhållande blott långsamt undergå förändring. Visserligen talar tiohärads-lagen om mark, öre, örtugar och penningar, såsom i landet gångbara, förmodligen svenska mynt-sorter. Men de danska och öfriga utländska mynt-slagen voro långt derefter i landet gängse, och kon. Gustaf I:s förening med biskop Ingemar i Wexiö, af d. 2 Sept. 1527, sätter ännu taxan, icke i svenskt mynt, utan i mark danska. Likaledes lyda samma konungs qvittens-bref till Wexiö domkapitel nästan alltid på utländska [ 147 ]myntslag, såsom Rosenobler, franska kronor, Rhenska gyllen, Böhmiska gyllen, Ungerska Gyllen, Spanska dukater. Item sölf-penningar, »okändt mynt». Ännu i böljan af 1600-talet omtalas i domböckerna: danska slätta daler, danska mark-stycken, danska penningar, tyska daler, ungerska gull eller guldskatts-penningar, vid sidan af goda penningar, reda penningar, penningar svenska, ibland hvilka serskildt utmärkas konung Göstafs mynt, konung Göstafs mark, konung Eriks klippingar, konung Johans mynt, daler runda konung Carls, samt goda riksdaler och annat svenskt mynt.

Först långt fram under konung Gustaf II Adolfs regering voro dessa förhållanden småningom ändrade derhän, att Wärend kan sägas hafva erhållit en fast värdemätare i det svenska riks-myntet. De äldre af folket erkända god-värdena begynte nemligen allt mer och mer räknas i penningar, såsom när det heter, att säljaren för sin gård uppburit »sölfver, oxar och penningar — 230 daler», eller att han »tog derföre riksdaler och dansk markstycke, och ett par oxar och något sölfver, allt räknadt i penningar — 80 daler». Slutligen bestämmes hufvud-siffran, utan vidare, i penningar, stundom med bifogande af några mindre god-värden såsom tillägg. Domböckerna från slutet af denna konungs regering tala således om gårdar, som blifvit sålda för »half sjunde tjog daler och sju mark», för »nio tjog daler», för »penningar sex tiug daler och fyra alnar Lest», för »penningar 90 daler, ett par oxar och en nyan Engelsk kåpa» o. s. v.

§ 154. Under den brytning, som vid samma epok genomgick landets alla öfriga förhållanden, och, [ 148 ]så att säga, på en gång flyttade Wärends-folket ur forntiden långt fram i en nyare tid, begynte man äfven småningom antaga tiotals-räkningen och öfvergifva den gamla tjog-räkningen, som af ålder varit bruklig i södra Sverige. Detta forntida räknesätt efter tiug, tjog, eller tjugo-tal, räknade sex tjog på hundra. Den gamla wärendska räkne-taflan hade således följande utseende:

1 En.
2 Två etc.
10 (tio) En halftjog.
20 (tjugo) En tjog.
30 Halfannan tjog.
31 En tjog och elfva.
32 En tjog och tolf etc.
40 Två tjog.
50 Halftredja tjog.
51 Två tjog och elfva etc.
60 Tre tjog.
70 Halffjerda tjog.
80 Fyra tjog.
90 Halffemta tjog.
100 Fem tjog.
110 Halfsjetta tjog.
120 Sex tjog eller Hundra.
130 Halfsjunde tjog etc.

Bruket af denna gammaldags tjog-räkning var i Wärend allmänt ännu i början af 1600-talet, och domböckerna gömma deraf otaliga prof. Vi anföra exempelvis: »fem tiug lod silfver», »sex tiug daler», »sex tiog takspån», »half sjunde tiug daler», »nie tiog [ 149 ]nya stafver», »tolf tiug lod sylfver» o. s. v. Samtidigt förekomma dock äfven exempel på tiotals-räkningen, som redan tillförene blifvit hos de högre klasserna allmänt antagen.

Wärends-bonden nyttjar än i dag gerna den gamla tjog-räkningen, serdeles vid uppräkning af stafver (ɔ: gärdsgårds-stör), krakar (ɔ: sädes-stör), tak-spån, kålplantor och löf-kärfvar. För alla dessa ting räknas af gammalt sex tjog på hundra. Mångenstädes erinrar man sig ock ännu en tid, då tiotals-räkningen icke var af folket allmännare känd och antagen. Anebo-bönderna namngifva således tvänne gamla gubbar, Jon i Skärshult och Trotte i Kramphult, hvilka skulle handla oxar. Men det blef ingen handel af, den gången. Ty när Trotte ville ha sextio daler för sina oxar, ville Jon icke bjuda annat än tre tjog daler, och ingendera var så stark i räkne-konsten, att han kunde förmås att vika ifrån sin fattade mening.

§ 155. Söka vi en förklaring, huru denna, såsom många andra egenheter i Wärends-boarnes folk-lif, kunnat så långt fram i tiden bibehålla sig hos ett eljest intelligent och för intryck ytterst emottagligt slägte, så är denna förklaring helt enkelt att söka i det gamla skogs-landets enstaka läge och skarpa af söndring ifrån sina grann-länder. Denna afsöndring var dels naturlig och dels konstlad. Såsom beläget på södra sluttningen af den småländska höglands-platån, gingo nemligen Wärends naturliga förbindelse-linier, likasom vattnen i dess strömmar, allestädes åt söder och emot hafvet. Denna riktning har ock, ifrån uråldrigaste tid, varit städse iakttagen både vid [ 150 ]handelsfärder och utvandringar, likasom redan den första invandringen i landet otvifvelaktigt kommit ifrån denna sida. Man hade dock äfven åt detta håll att genomfara milslånga öde skogar vid den gamla riksgränsen, och möttes, vid inträdet i de fordna danska landskapen, af ett national-hat, som funnit en riklig näring under de långvariga gränse-krigen. Åt norr var deremot förhållandet ännu sämre; ty man skulle der öfverstiga den vilda småländska midtel-åsen och hade att färdas igenom en nästan obebygd skogstrakt, sträckande sig ifrån Wärends norra gränse-skogar inemot stranden af sjön Wettern. Ännu för en mansålder tillbaka blefvo ock färder åt detta håll blott sällan företagna, och de gamla Wärends-gubbarne egde derföre en jemförelsevis blott ringa kännedom om hela den öfra delen af vårt fädernesland.

Med denna allmänna isolering, som naturligen berodde af landets geografiska läge och politiska förhållanden, förenade sig en annan mera enskild, beroende af folkets eget lefnadssätt. Wärendsboarne voro nemligen, såsom vi redan anmärkt, af ålder ett boskaps-idkande folk. De tvingades häraf, att utbreda sig öfver en vidsträckt yta, och begynte redan tidigt att från de gamla bol-byarne göra utflyttningar till enstaka-hemman, på by-allmänningen, härads-allmänningen eller lands-allmänningen. Wärendsbon kom således att lefva jemförelsevis ensam, både såsom folk och såsom enskild. Detta förklarar många egenheter i hans fordom föga samhälliga skogsbo-lynne, medan det å andra sidan var gynnsamt för bevarandet af ärfda forntida seder, föreställningar och samhälls-bruk. I verkligheten kom [ 151 ]ock denna uråldriga bygd att qvarstå såsom en väl bibehållen lefvande fornlemning, ända till långt fram i en nyare tid, sedan den svenska riksgränsen blifvit flyttad ut till hafvet.

Vid sådant förhållande sammanfaller historien om landets uppodling med historien om dess färdavägar. Dessa voro nemligen till en början blott de naturliga vattenvägarne, på hvilka den äldsta befolkningen inträngde i landet, och öfver hvilka den ene strand-byggaren underhöll förbindelsen med den andre. Småningom trampades dock af menniskans fot ett spår, som öfver skogen ledde till närmaste gård. Ett sådant spår heter i Wärends-målet, såsom i den öfriga svenskan, en stig, gångstig. Boskapen, som morgon och afton drefs vall, till klöfve-trädet och ifrån, trampade ock upp en stig, som ledde till bys. En sådan fä-stig heter i Wärends-målet en drefvel. Stigen och drefveln förbättrades efter hand, genom utläggande på sanka ställen af vasar, eller rishögar, samt af kaflar, kaflingar, eller unga trädstammar. En sådan väg, broad med tvärs lagda träd, heter ännu i Wärend kafla-bro eller kaflinga-bro, och att så bygga vägen är att broa. Öfver bäckar och åar kastade man vidare en spång eller flera spänger af naturliga trädstammar. Sålunda bildades en öfver-gång, eller ett gänge, som stundom var försedt med ett enkelt räcke och då fick namn af hållgänge. Gänget eller spängerna utbyttes slutligen emot en enkel bro af stockar, hvilande på syllar, och dermed var vägen färdig.

Den enkla gångstigen utbildades på detta sätt, under århundradens förlopp, småningom till en [ 152 ]förväg, som visserligen lopp fram emellan stenar och stubbar; men dock var användbar till att föra eller klöfja (jfr. § 143), då bonden vanligtvis gick vid hästens hufvud och ledde honom med milet eller betsel-tyget. Detta hette i Wärends-målet att draga fram. För-vägen, förbättrad, kunde längre fram beträdas äfven af en man till häst. Han fick då namn af färda-väg eller rid-väg. För att med säkerhet råka, eller hitta fram på dessa färda-vägar, brukade man bleka de närmaste träden, d. v. s. på dessa göra inhuggningar i barken. Äfven ledde man gerna färda-vägarne öfver åsar och höjder, för att erhålla fast mark och tillika få utsigt öfver vattnen och skogarne. De flesta af våra gamla kör-vägar bevara ännu spår af detta uråldriga skogslands-bruk.

Ungefär på denna punkt stodo Wärends allmänna färda-vägar ännu vid början af medeltiden. Legenden klagar derföre, att Sankt Sigfrid måste färdas fram »öfuer stenogha wægha ok tranga skogha» (per ardua montium, per abrupta petrarum). Förmodligen var det ock för de obanade vägarnes skull, som svenska konungarne på sin eriksgata aldrig redo in i Wärend, utan nöjde sig med att beröra en liten del af öfra Småland, der Wirdarnes lagman, och Smålänningarne med honom, egde möta på skogen Holaveden och följa konungen till Jönköping. Hvad åter beträffar för-vägarne, gårdar och byar emellan, så voro dessa långt fram i nyare tid föga annat än dreflar eller gångstigar. Det är således ännu i mäns minne, hurusom bonden förr måste föra eller klöfja på häst-ryggen alla sina nödtorfter, såsom hö, halm, säd, ja till och med gödsel, som [ 153 ]utfördes på åkern i korgar, hängande på ömse sidor om för-sadeln. Äfven veta de gamle att omtala, hurusom det förr var lands-sed, att bonden lemnade sitt skjut (ɔ: sin häst) åt den resande; men sjelf sprang vägen till fots. Detta var i gammal mening att skjutsa. Knappa två eller tre mans-åldrar äro icke heller förflutna, sedan landet i enklaste mening bar skal för sitt historiska namn af Reidgotaland eller de ridande goternas land. Ännu i början af k. Gustaf III:s tid gjordes nemligen alla resor till häst, af männen i rid-sadel, och af qvinnorna i tvär-sadel med styre (ɔ: ryggstöd) och fot-tråd (ɔ: fot-stöd). När folket på denna tid skulle fara till kyrko, red hustrun i tvär-sadel, med lindebarnet i sitt knä och ett större barn grensle på hästländen, medan bonden sjelf antingen gick förut, och gjorde vägen fri genom att lägga ned lägen (stättor) och öppna led (grindar), eller satt till häst, oftast med en liten here framför sig på sadel-knappen.

Dessa i landets natur och folkets vanor grundade förhållanden hafva blott långsamt undergått föråndring. Oansedt den gamla lands-lagens påbud om underhåll af lands-vägar, tings-vägar och kyrko-vägar, ledde således, ännu vid medeltidens slut, blott tvänne större vägar, Konungs-vägar, stora lands-vägar, igenom det egentliga Småland. Den ena af dessa gick ifrån Jönköping, genom Laga-dalen, till gamla riksgränsen vid Markaryd. Det var denna väg, som Sten Sture d. ä. färdades, då han »vid pass 14 dagar före jul år 1503» afled i Skäflingaryd, nu Skillingaryd i Östbo härad. Den andra konungs-vägen gick ifrån Jönköping tvärs igenom Wärend, öfver [ 154 ]Wexiö, till gamla riks-gränsen vid Loshult. Redan på 1500:talet, och rimligtvis ännu tidigare, funnos dock farbara vägar ifrån Wexiö till Kalmar och ifrån Wexiö till Eksjö; Under 1600:talet arbetade man på att utvidga detta enkla väg-nät, dels genom nya konungs-vägar, dels ock genom s. k. allmännings-vägar, hvilka bygdes af serskilda härader och motsvarade våra n. v. härads-vägar, Konungs-vägen ifrån Öhr åt Wernamo (Mistelås-vägen) blef således färdig år 1621, och allmännings-vägen ifrån Moheda till Gottåsa bygdes af Albo härads-män åren 1622 och 1623.

I sammanhang härmed torde här, efter domböckerna, kunna anmärkas, att år 1628, blefvo i Konunga härad utsedda serskilda upsyningsmän öfver vägarne.

Hvad slutligen angår de mindre köre-vägarne igenom landet, så ega dessa i de flesta socknar blott en historia från gårdagen. Således anför Krok, år 1749, om Kinnevalds södra fjerding, att »för tolf år sedan var ej större väg genom socknarne gående, än man med ridhäst framkomma kunde». Och i Wislanda socken lefde ännu för få år sedan personer, hvilka kunde minnas, när, omkring år 1790, Erik i Lindås var den förste som kom åkandes på hjuldon till gamla Wislanda kyrka.

§ 156. Under all denna geografiska och politiska afsöndring kunde Wärends-boarne, lika litet som något annat folk, umbära handels-gemenskap med sina grannar. Denna handels-gemenskap antog då form af en enkel bytes-handel, och vi hafva i det föregående anmärkt spåren af ett sådant utbyte, [ 155 ]icke blott vid medeltidens början, utan ock genom brons-åldern tillbaka i den aflägsna sten-åldern.

Nämnde bytes-handel, hvars naturliga väg gick till och ifrån hafs-kusten genom de gamla danska landskapen, drefs ännu under hela medeltiden med hufvudsakligen just samma bytes-medel, dem vi i det föregående omtalat såsom gamla wärendska god-värden. Egenskapen af god-värde uttrycker nemligen ingenting annat, än ett bytes-medels allmänna begärlighet och deraf beroende lifliga omsättning i bytes-handeln. Införs-varorna bestodo således hufvudsakligen af vapen, koppar, silfver, kläden, lärft och hästar, utom sill, salt och spannemål; hvaremot svarade en utförsel af djur-skinn, hudar, smale (ɔ: getter och får), oxar, talg, samke (ɔ: smör och ost), beck och tjära, rofvor och humle.

Fyllestgörande bevis för hvad vi här anfört kunna ända in på 1600:talet hemtas ur de gamla domböckerna, hvadan de här förbigås. Men vi anmärka beskaffenheten af de främmande kläden och andra tyger, som på denna tid infördes i landet. Dessa kläden omtalas under olika namn, såsom: Leisk, Görlesk, Sundesk, Götnisk och Engelsk. Af lärfter omtalas Köpstads-lärft och Hollands-lärft, och af dyrbarare tyger silkelad, floeld och kartekes-band.

Den lifliga varu-omsättning, som på detta sätt af ålder egde rum öfver den gamla riks-gränsen, besörjdes från danska sidan genom kringvandrande eller kringfarande köp-drängar, danska krämare, danska rese-krämare. Sådana danska rese-krämare drogo ännu på 1600:talet, oaktadt alla förbud, omkring i Wärend och tillbytte sig landets alster emot [ 156 ]främmande kram-varor. Detta hette i den tidens lagspråk, att göra tröskla-köp eller bedrifva landköp.

Från svenska sidan skedde varu-utförseln till Danmark genom s. k. färda-karlar, hvilka företogo köpstads-färder, »till köpstads», »utåt städerna», »utåt Danmark», vanligen till Malmö eller Rotneby, i väpnade och manstarka följen, som ännu i domböckerna bli omtalade under namn af stallbrödra-lag. Färda-karlar, som på detta sätt lagt följe för en köpstads-färd, voro under resan hvarandras stallbröder och förpligtade till ömsesidigt bistånd och försvar. Under sjelfva färden iakttogs en noggrann ordning. Godset, som antingen kunde vara eget eller emottaget i uppdrag, då det säges vara handfånget och sänninga-gods, inlades i packor, hvilka efter sin klufna form fingo namn af klöf, och fördes, efter gammal Wärends-sed, på häst-ryggen. Att lasta hästarne med sådana klöf, var i gamla Wärends-målet att klöfja hästarne. Under betena eller hvilo-stunderna lade man af klöfven och stallbröderna höllo ömsevis tillsyn öfver godset. På vissa ställen under vägen måtte hvar och en, som för första gången gjorde sin köpstads-färd, bjuda hela stallbrödra-laget på öl. Sådant hette att dricka sina hönser, lägga sina hönser ut. Stallbröderna sjelfva färdades för öfrigt dels till fots, ledande hästen vid tygeln, hvilket är att draga, draga fram, dels ock till häst, som är att fara eller färdas; men de uppträdde alltid fullt väpnade, efter som landets sed och tidens förhållanden nödvändigt kräfde.

En sådan gammaldags köpstads-färd saknade nemligen hvarken sina äfventyr eller sina faror, och [ 157 ]landets domböcker gömma ännu hågkomsten af strider och dråp emellan stallbröderna inbördes, öfverfall och röfverier af stigmän på de vilda gränse-skogarne, samt blodiga slagsmål med danskarne, d. v. s. Gydingarne eller Skåningarne. På den oroliga gamla gränsen, likasom inom det oftast fiendtliga grannlandet, var det således i äldre tid icke rådligt att draga fram annorlunda än i manstarka följen, och vi anföra här exempelvis ett wärendskt rese-äfventyr, ännu så sent som emot slutet af kon. Gustaf II Adolfs regering.

Det hände sig omkring år 1626, att en man ifrån Wierstads socken, vid namn Ingemar Lasseson i Arnanäs, och en hans granne voro dragna deras köpstads-resa till Christianstad. Som de redo ut ur staden på hemvägen, kommo två danskar, druckna och hel-galna efter dem, sittande på en vagn och bedjandes dem rida ur vägen i pockers namn. Stallbröderna veko straxt af vägen och läto danskarne åka förbi.

Som nu danskarne åkte fram, fick Ingemar se hvar de hade på vagnen en bytta, och frågade om de ville sälja byttan. Härtill svarade de ja; men när Ingemar tog detta för alfvar, begynte de göra sig vreda, svärja och bannas, och sprungo begge på en gång af vagnen med sina yxor i handen. Stallbröderna redo nu undan; men danskarne satte sig på vagnen och åkte efter. Danskarne sprungo så åter af vagnen; men ännu redo stallbröderna undan. Slutligen satte sig danskarne tredje resan på vagnen igen, körde flux efter, skriade och ropade, och följde så tätt efter svenskarne en stor half mil, att hästarne [ 158 ]tröttnade för de senare. Nu hade stallbröderna ingen annan råd, än att stiga af och gifva sig till sides om vägen. Straxt sprungo danskarne af sin vagn och lupo efter, och den ena dansken sprang fatt Ingemar och högg honom öfver halsen med yxan. Hugget gaf ett stort sår, »mest fjerdeparten af halsen». Då gaf Ingemar sig inunder och fick om yxaskaftet. Medan de så brottades, släppte dansken yxan, och i detsamma högg Ingemar honom i bröstet, så att han nedföll död. Men Ingemar förhjelptes af sin stallbroder åter upp på hästen, och, så bestäldt, redo de hem till sitt land igen.

Tilläggvis må slutligen anmärkas, att den fria bytes-handel, som på detta sätt egt rum ifrån de aflägsnaste tider, emellan de wärendska skogboarne och de blekingska eller skånska kustboarne, kom under 15- och 1600:talet att illa stå tillsammans med Wasa-konungarnes despotiska han dels-politik. Denna politik hade visserligen ett godt och stort syfte, nemligen att i Sverige skapa städer med utbredd handel och blomstrande rörelse; men medlen, som man trodde härtill leda, voro af den våldsammaste och mest betänkliga art. Ett af dessa medel var förbudet emot all bytes-handel öfver den gamla riks-gränsen; ett annat var förbudet emot all köpenskap hemma i bygden, såsom ett vådligt ingrepp i städernas privilegier. Af de böter som för sådana landköp eller tröskla-köp utkräfdes inom Wärend, gick halfparten till kronan och halfparten till Wexiö stad. De gamla domböckerna klaga, att bonden icke hade förlof att hemma i bygden afyttra de varor af smör, talg, [ 159 ]hudar, eller hvad annat han kunde tillvägakomma för betäckande af sina utlagor, »utan tvingas dermed tolf mila väg till Kalmar eller Eksjö, så att hans vara är slätt förtärd, förr än han kommer hem igen. Och derutöfver försummar han sitt arbete, och när han kommer hem, är han icke penningar dess närmare.»

Att ett så våldsamt ingripande i den enskildes rätt skulle väcka motstånd, följer af sig sjelf, och Wärends-boarne, som nu på en gång funno sig stängda ifrån sin uråldriga handels-marknad, gjorde det bekanta blodiga upproret under Nils Dacke. Detta tre-åriga uppror var nära att kosta Gustaf Wasa kronan. De nya handels-politiska grundsattserna gjorde sig dock ännu gällande under mer än ett århundrade. Men äfven motståndet fortfor oförändradt, om ock kufvadt. När man således i Februari år 1624, på Wierstads kyrkogård uppläste K. Maj:ts stränga mandat, »att ingen skulle fördrista sig föra några oxar eller andra ätandes varor öfver gränsen åt Danmark», gick en bonde, vid namn Håkon i Ware, genast hem och »af idel motvillighet» tog två par oxar, körde öfver gränsen mot Danmark och der bortsålde. Men icke blott bönderna, utan äfven prester och adelsmän visade trotts emot de kongliga förbuden. År 1621 hade välbördig Bengt Jönsson till Lästa och Herr Harald i Wislanda bedrifvit land-köp genom sina tjenare. År 1623 hade samme adelsman och samme prest visat en sin tjenare utåt Danmark, och gifvit honom att föra sänninga-gods, humle och annat. Landets tingsrätter vägrade till och med att ådöma böter för [ 160 ]detta slags förseelser. Upvidinge härads-rätt fridömde således år 1618 Måns Lät i Fröseke, som var anklagad för landköp, med åberopande af handels-lagarnes obillighet, samt på den grund, att »man måste öfver all ting akta och anse den gemene mans bästa och serdeles den fattiges».

Det gafs likväl fall, då de nya privilegii-grundsattserna blefvo i all deras stränghet tillämpade, och detta var, när de funnos tjena något lokalt eller rent personligt interesse. En sådan casus inträffade med en man, som blef anklagad att »han dragit af by och i by, drifvit idkeligt land-köp och utfört humlen öfver gränsen, deraf en dyr tid förorsakades på humble här i Sverige». Denna förseelse var dubbelt straffvärd i en tid, då öl dracks af både höga och låga; den brottslige blef derföre bötfälld utan alla nåder. Likaledes uppträdde på tinget med Kinnevalds härad, d. 21 Juni 1621, Mäster Hans, bårdskärare i Wexiö stad, och klagade, att »några här på bygden boandes, icke desto mindre antaga patienter, hamladt (ɔ: såradt, stympadt) folk, dem de läka, och derföre taga stora penningar». Ibland dem alla angaf han allena Gudmund i Snogge, som brukar kåda-plåster till att läka små sår». Ett sådant brottsligt ingrepp i den tidens läkareprivilegier kunde ännu mindre förblifva ohämnadt. Gudmund i Snogge blef derföre kallad till nästa ting, vid sina tre mark tillgörandes.


______________

  1. Sådana forntida qvarnstenar, en öfver-sten, hittad å Sunnanvik, samt öfver- och under-sten, hittade tillsammans i Skatelöf, förvaras å Smålands museum i Wexiö.
  2. Jernkontorets Annaler 1845, Häft. I, s. 27.