Wärend och Wirdarne/Kapitel IX. Rätts-tillstånd

←  Stam-författning

Wärend och Wirdarne del 2 av Gunnar Olof Hyltén-Cavallius Rätts-tillstånd

Folk-seder  →

Kap. IX.
Rätts-tillstånd.

---

§ 183. I den gotiska stam-författningen var samhälls-rätten blott en enkel utveckling af familjerätten, och samhället sjelf, ordnadt i ätter och hushåll, bevarade länge sin ursprungliga karakter af en naturlig förening. Men denna förening var tillika fullt och medvetet frivillig. Den oafhängige mannen, änskönt fästad vid sin stam med känslor af den högsta styrka, tålde nemligen inga yttre band på sin fria sjelfrådighet. Det måste bero på honom sjelf, att fritt sluta sig till samhälls-laget eller att lefva utanför allt samhälle.

Samhället, ifrån början grundadt i de naturliga familje-banden, antager således allt mera karakteren af ett frivilligt och ömsesidigt frids- och skydds-förbund, och bibehåller denna karakter, så länge i dess närhet ännu gafs ett område, der intet menskligt samfund hunnit ordna sig. Detta område blir, ännu på 1600-talet, omtaladt i våra tings-handlingar under namn af skogen, i skogen, och utgjordes i Wärend af de ödemarker, hvilka flerestädes, och serdeles nere vid gamla gränsen, omgåfvo de samhälligt ordnade bygde-lagen. Hit kunde nu den frie mannen draga sig undan, i fall han af ett eller annat skäl ville uppsäga samhälligheten med sina stam-fränder, och han var ifrån detta ögonblick sin egen man, fri från hvarje samhälls-förbindelse, d. v. s. laglös; men på samma gång äfven utan rätt till samhällets skydd, d. v. s. fridlös. En sådan uppsägning af samhälls-friden heter i våra gamla domböcker skog-gång, eller att gå till skogen, gå skogs-man, och de som sålunda utträdt ur samhället fingo in på 1600-talet namn af skogs-män.

Fall af ett sådant frivilligt utträdande ur samhället förekommo i Wärend långt fram i en historisk tid, och voro icke sällan grundade i personliga missnöjen med sakernas allmänna ställning. De i konung Gustaf Wasas historia så illa omtalade småländska skogsmännen voro således långt ifrån vanliga gränse-tjufvar, utan tvärtom, ofta män ur landets mägtigaste ätter, hvilka af politiska skäl gått till skogen. De följde härutinnan en uråldrig gotisk folk-sed, och voro så till vida i sin fulla rätt. Men äfven mera enskilda missnöjen gåfvo sig stundom luft i frivillig skog-gång, och Kinnevalds dombok omtalar ett hithörande fall ännu så sent som d. 10 Sept. 1624. Det hände sig nemligen omkring år 1613, att Kyrkoherden i Urshult, Herr Sten, hade på sin presta-stomn en bonde, vid namn Carl i Ryd. Som nu Carl for illa med hemmanet och dertill icke i rättan tid lade ifrån sig utlagorna, ville Herr Sten sätta honom ifrån gården och i stället der insätta sin son, Herr Måns Stensson. Men bonden lät icke förmå sig att flytta godvilligen, utan ville med pock och trug sitta qvar. När han omsider blifvit lagligen uppsagd, icke blott af Herr Sten, utan ock af laglig öfverhet, »gjorde han sig så vild och galen, att han gaf sig till skogs, undsägandes Herr Måns Stensson på lifvet, och hemmanet med eld och brand och annan åverkan. Och höll sig vid skogen i hela två år, brukandes stor hot och undsägelser». Herr Måns hade så ingen annan råd, än att nolens, volens, ingå förlikning och köpa sig fred, gifvandes åt Carl i Ryd 60 daler i penningar och 40 daler i afdrag på obetalda hemmans-räntor. Denna förlikning afslöts offentligen »på tinget i Aramo, Anno 1615, i Befallningsmannen Per Björnssons närvaro och hela nämndens åhöro».

Ett annat hithörande ställe återfinnes ibland förhandlingarne på Wexiö rådhus, d. 22 Maj 1626, der domen öfver några fångade rånsmän inledes med följande ord:

»Item. Den tid Ståthållaren höll möte med hela Konunga härad i Skir och påbjöd klöfve-skatten, då ropade menige man, ödmjukeligen bedjandes, att förenämnde fångar måtte varda straffade på deras lif, på det de (^ɔ: menige man) måtte för skatt skuld njuta hemfrid. Ty hvar sådana bofvar sluppo lösa, skulle många bofasta män, som af dem lidit skada och nu sin nöd klagat, öfvergifva sina hus och hemman och gå till skogen».

När individen således icke i samhället fann tillbörligt skydd för sin rätt, egde han, enligt forntida gotiskt rätts-begrepp, att fritt uppsäga samhällsfördraget genom att gå till skogen. Han stod ifrån detta ögonblick gentöfver samhället såsom magt emot magt, och var i allo oförhindrad att efter bästa förmåga begynna fejd och vädja till våldet. Samhället, å sin sida, betraktade honom deremot i och med detsamma såsom fridlös, biltog, biltogaman, i motsatts till fridgängse man eller sådan individ, som egde rätt till samhällets frid. Denna skogsmännens ställning till samhället finner ock ett noga uttryck i den anmärkningsvärda omständigheten, att häradet finnes med dem dagtinga och föra ordentliga underhandlingar, såsom med en krigförande part. Således icke nog med de exempel, hvilka i domböckerna mångfaldigt förekomma, att åt skogsmän blef gifven lejd till tings, fri lejd till tinget och i sitt behåll igen, dag till ting och från, utan exempel förekomma derjemte, att dylika underhandlingar blifvit förda vid ordentliga möten i sjelfva skogen. När derföre, år 1625, en stor stöld blifvit begången i Bredahult af Konunga härad, och man för denna misstänkte en beryktad skogsman, vid namn Peder Nilsson Porre; »så, på det rätten härom skulle kunna utleta sanningen, blef beslutadt, att Kyrkoherden, Herr Hans i Nöbbele, med sex beskedlige dannemän, skulle möta Porren på fri säkerhet i skogen och honom förhöra. Efter sådant afsked hafver Herr Hans i Nöbbele med fast öfver tolf beskedliga dannemän i skogen förhört Porren».

§ 184. Medan skogsmännen sålunda till någon del voro individer, hvilka frivilligt brutit med samhället och förklarat detsamma fejd genom att gå till skogen, utgjordes flertalet ibland dem af personer, hvilka för något begånget brott blifvit våldsamt fördrifna af sin ätt eller stam, och således af nödtvång öfvergifvit det lagbundna samhället. Vi hafva redan i det föregående omtalat sådana driftingar, och folkmålet bevarar ännu många på den gamla rätts-seden syftande uttryck, såsom att drifva någon ur huset, fördrifven ur socknen, förvisad ur häradet, drifven i landsflykt, förvisad ur landet. Ordet lands-flykt har nemligen på olika tider haft en vidt olika betydelse, och inskränkte sig ursprungligen till blotta öfvergifvandet af den bygd, der stammen närmast slagit ned sina bo-pålar.

Att gå till skogen och att gå i lands-flykt är således ifrån början alldeles samma sak, och begge uttrycken tagas ännu på 1600-talet i enahanda betydelse. År 1621 fällde häradet förbön för en skogsman, Måns Ingason i Rolfsmo, att han »måtte få konungens nåder och slippa den våndan, han uti stadder är och varit i halftredje år, i sin landsflyktighet ifrån hus, hustru och barn». Om några andra skogsmän heter det i Konunga härads dombok för år 1624, att »de hafva ock i deras landsflyktighet lidit mycket ondt och varit af många hatade och försmådde.» Med landsflykt eller skog-gång förknippades nemligen alltid föreställningarne om den yttersta nöd, hvadan ock dessa begrepp sammanfalla med hvarandra i det gamla svenska ordet elände, som ursprungligen betyder landsflykt.

Ibland ofrivilliga skogsmän eller lands-flyktingar, hvilka af ålder uppehållit sig på de wärendska gränse-skogarne, utgjordes flertalet af hvad domboken kallar biltoga dråpare. I alla de oräkneliga fall, när efter forntida sed vapnen blifvit öfrade (^ɔ: lyftade), följde man nemligen i lag och folksed den grundsattsen, att »sår emot blånad voro ogilda; men döden gild». De kämpande kunde derföre efter hjertans lust vita hvarandra hugg; men måtte icke taga hvarandras lif. Skedde detta, så blef det i hvarje fall betraktadt mindre som ett brott, än som en olycka, hvilket äfven uttalar sig i folkuttrycken, att komma i manslag, komma i skada för någon. Men ifrån samma ögonblick inträdde, för den dräpnes ättemän, slägt-hämnden såsom en helig frände-pligt. Kunde derföre dråparen fångas »å flyende fot eller färska gerning vid liket», så var han lagligen hemfallen under ättens hämnd, vare sig sjelftagen eller ådömd på tinget. Lyckades han deremot undkomma, hvartill han sällan saknade hjelpare, så var han af lag och folksed hänvisad att söka skydd i skogen, tills han, under förmedling af sin egen ätt och af häradet, kunde försona sin sak med böter. En dråpare underlät derföre icke, när någon möjlighet gafs, att gifva sig till skogen, taga skogen in, gå vid skogen, gå i skog och skjul, hålla sig i skogen och buskan, eller, som är detsamma, att fly häradet eller rymma land, och man finner till och med exempel, att en sårad dråpare lät bära sig ut i skogen på en bår. Någon gång blir sådan landsflykt honom ådömd genom laga dom, såsom när det heter, att »efter dråparen är på fria fötter, må han rymma land och aldrig få fred, förr än han njuter konungens nåder».

Men medan dråparen sålunda gick biltog, fridlös, saker på sitt lif, hände lätt att hans sinne förhärdades, så att han slutligen »ville inga nåder söka». Domböckerna gömma mångfaldiga sådana exempel. Om en skogsman vid namn Per Börgeson i Onsvalehult förekommer, att han hade dräpit två samborna bröder, utan att tillbjuda den ringaste bot eller förlikning, och om Nils Rob, en skogsman i Konunga härad, att han »i öfver åtta år gått som ett vilddjur i skogen, innan och utan gränsen, och aldrig tänkte på bättring». En sådan biltogaman eller biltog dråpare blef då till sist en stigman, eller skogsman i ordets värsta mening, lefvande af rån och rof, och utan annan lag än som låg i ändan på spjut-stången. Domböckerna nyttja härom uttrycken: att stiga till skogen, gifva sig med allone till skogen, gå skogsman, gifva sig till farligt sällskap.

En annan klass af detta farliga sällskap blir i våra domböcker omtalad, under namn af gor-tjufvar eller gränse-tjufvar. De utgjordes af ett visserligen föga talrikt, men desto mer fruktadt följe af brottslingar, som, förjagade ur de öfre häraderna, sökte sig ett tillhåll på de ödsliga skogarne nere vid gamla riks-gränsen.

Med dessa skogsmän förenade sig åtskilligt annat drifta-folk eller kringeldrifvare, till en del bestående af förlupne hor-karlar och hor-konor, samt kättare, eller personer som bedrifvit hor inom förbjudna leder. Medeltidens stränga kyrko-lagar straffade nemligen kätteri och hor, under vissa omständigheter, med döden. Det gafs då för brottsliga älskande ingen annan tillflykt, än att rymma landet och antingen gå till skogen, följas i skog och skjul, eller löpa öfver land, löpa öfver gränsen, löpa åt Danmark. Redan tiohärads-lagen talar om det fall, att »nu kan lösker man af land löpa med gift kona», och domböckerna vittna, att sådana händelser voro på 1600-talet ytterst vanliga. Vid lagtinget med Albo härad, den 28 Juni 1627, förekom till och med, att en fallegammal man, öfver 80 år, hade i sin höga ålder lupit öfver gränsen med sin älskarinna. Sådana förlupna hor-folk bli i våra tingshandlingar omtalade under namn af land-löpare, land-löperskor.

I en yngre tid, serdeles under konung Gustaf II Adolphs regering, utgjordes dock den vida talrikaste klassen bland småländska skogsmän af förrymda lands-knektar, hofmän (^ɔ: ryttare) och svena-tjenare. Med den vana vid oinskränkt sjelfrådighet, som af ålder utmärkt det gotiska folk-lifvet, kunde nemligen icke fela, att ju mången, som blifvit utskrifven till krigstjenst, snart ledsnade vid tvånget och mödorna af sitt nya yrke. Bättre då att på fädrens vis gå till skogen, stiga till skogen, hålla sig i skogen och busken, och att såsom skogsman föra ett fritt och äfventyrligt lif på gränsen. Den hos alla natur-folk så mägtiga hem-känslan gjorde äfven sitt till. Också voro rymningar ifrån knekta-fanan ytterst vanliga bland den wärendska skogs-befolkningen, och behandlades af myndigheterna med ett öfverseende, som stundom gick till fullkomlig släpphändhet. Domböckerna från denna tid visa således exempel på knektar, som ända till sju gånger rymt ifrån sin fana, och vi anföra några hithörande tilldragelser, såsom tids-bilder af krigshärens äldre tillstånd och inrättning.

Vid det ting och rättegång, som hölls i Wexiö stad d. 30 Jan. 1626, framhades ibland andra en förrymd knekt ifrån Konunga härad, under kapiten Claudi, vid namn Gudmund Persson. Denne bekände, hurusom två år tillförene, när han med krigsfolket kom på sex mil nära Stockholm, bedrog han flera med sig och rymde tillbaka ned i Konunga härad, och gaf sig till skogen. När kompaniet sedan gick hem, bekom han vänskap (^ɔ: pardon) genom godt folks befordran, utlofvandes sig i alla sina lifs-dagar vilja tjena troget. Men vid Michaëlis tid år 1625, då kapiten Claudi fick upptåg att draga åt Liffland, rymde Gudmund åter från sitt kompani och gaf sig öfver gränsen igen åt Danmark. »Och hafver som ett vilddjur gått vid skogen, ömsom utom och inom gränsen, och intet haft att föda sig med, utom stöld, våld och orätt, hvaröfver allmogen sig högeligen beklagar».

Och efter han nu var en sådan menniska, som aldrig haft vilja att göra det ärligt och godt är, utan af barndoms-tid varit ett ogräs, så att hela häradet, på tinget i Källehult, begärt, att han måtte varda straffad på sin hals och ingalunda komma tillbaka i häradet igen; blef han på sådana skäl dömd ifrån lifvet. Men öfversten, välborne Thomas Muskam, lindrade domen derhän, att han skulle löpa gatlopp tre gånger igenom ett halft regemente fotfolk, efter som han lofvade bättring och var en ung, frimodig krigsman. Men första han slapp lös, rymde han för tredje gången öfver gränsen igen, gjorde ondt på ondt och hotade dem, som fångat honom, på lifvet och med eld och brand, hvadan öfver honom blef lyst ulfsgäld (jfr. § 86).

En annan skogsman och fyra gånger förrymd knekt, vid namn Börge Jonsson i Brantåsa, af Albo härad, blef år 1630 ihelslagen af Olof Korne. Vid ransakningen om hans död afgafs det vittnesbörd, att han varit en Guds ords föraktare, som af idel motvillighet icke på fyra år varit till sakramentet. Hade ock två gånger rymt sitt kompani, hvarföre han på Wexiö rådhus blef dömd från lifvet. Men fick pardon, och satte sjelf öfver sig den domen, att om han vidare rymde, vore han sjelfdömd till galga och gren.

Straxt derefter, när folket fick upptåg till sjösidan, följde Börge med till Kalmar. Men när de skulle till skepps, rymde han tredje resan hem och tubbade några andra med sig. För denna sak blef han andra gången dömd ifrån lifvet, att arkebuseras i Kalmar. Men han lofvade bättring och fick åter pardon. Likväl höll han icke bättre sitt löfte, än att han rymde hem, redan en månad derefter, och gick sedan som ett vilddjur i markene. Han blef derföre »lagd biltog och öfver honom ulfsgäld ljust, och han feger för hvar man, att hvilken honom öfverkom, måtte honom slå, likasom en ulf eller annat skade-djur, och han måtte ligga ogilder».

Någon gång, ehuru blott undantagsvis, finna vi dock att myndigheterna förforo med alfvar i bestraffandet af dessa upprepade rymningar. Sålunda framfördes på Kinnevalds ting, d. 10 Aug. 1629, en förrymd knekt, Sven Nilsson i Toftahult, som af lands-profossen blifvit upptagen på gränsen. Nämnde Sven vardt skrifven till knekt år 1626, och när krigsfolket fick upptåg, blef han ordnad att följa till Kalmar med fändrikens tingest (^ɔ: bagage). Men då han kommit på vägen, tre mil nära Kalmar, rymde han ifrån phanen (^ɔ: fanan), öfvergifvande tingestet på vägen, och lopp hem igen. Året efter fick han pardon; men när folket åter fick upptåg, rymde han å nyo och satt hemma med tredsko, utan att komma till någon mönstring. Icke heller ville han godvilligt framgå och ställa sig under kapitenen och sin fan igen, efter det Konungens bref blifvit allmogen föreläst d. 27 Juli 1629. Vid samma tillfälle förelästes äfven riksens råds bref, och gafs derhos all mundtlig, tjenlig och trogen förmaning, att de som tagit sådant oråd före skulle ställa sig till rätta och hafva pardon. Men »sådant kan intet skaffa, utan de hålla det för gabberi, att dem lofvas straff, sägandes: de höra alltid skällan; men se intet boskapen. Och för det andra säga de: det hafver ingen bättre dagar än de som rymma; ty, när de gå fram, bli de tackade, och hafva då likväl haft ett år fritt, då de lydige deremot hafva lidit hunger och svält och somlige äro blifne döda». Och bevisade Kapitenen, manhaftige Sven Person i Askeberga, som var vid tinget närvarandes, att förenämnde Sven Nilsson hade tre gånger rymt ifrån honom tillförene; det ock Sven onödd och otvingad offentligen inför rätten bekände. På grund af allt detta blef Sven Nilsson, efter Konunga-balken och konung Carls krigsartiklar, dömd ifrån lifvet, att med rep och hängande ombringas på gränsen, der han sig förhållit hade, androm till sky och varnagel. Och Ståthållaren lät genast exequera domen, och Sven Nilsson blef, d. 12 Aug. 1629, hängd i en furu-gren på gränsen.

§ 185. Skogsmännen förekommo af ålder, såsom vi redan anmärkt, uppå de stora skogar, hvilka allestädes omgåfvo bygden. Här förde de fridlösa ett vildt och kringströfvande lif, de gingo såsom vilddjur i markene, såsom vilddjur i skog och skjul, såsom förhärdade vildbestar vid skogen, eller de lade sig i kulor i skogen och gjorde för sig eld, byggde sig hyttor och riskojor och gjorde för sig eld. Ifrån dessa tillfälliga gömslen gingo de sedan ut på rof, hvarvid det låg närmast för hand att ihelskjuta böndernas smale och annan boskap, som var släppt på bete uppå skogarne.

År 1620 förekom i Algutsboda prestagäld, att en skogsman, vid namn Åke i Dufvemåla, hade med sin älskarinna »uti villande skogen, ibland en hop fallebråte, dit ingen väl komma kunde, under en stor eke-fälla, grafvit ett hål i jorden, och sedan bort under jorden ett långt stycke, stort som en tämlig källare, och der före gjort en dörr. Sedan deruti byggt en spis af ler och sten, och grafvit pipan upp igenom jorden, med spjell deri. Inne hade han säng, bänkar och all behöring (^ɔ: tillbehör), grytor, fat och hvad han behöfde. Något ifrån jordkulan var en källa, der han hela vintren hade vattnet (^ɔ: vattenstället), så att han sällan om vintren gick ut ur kulan efter föda; men horan intet. Och de dannemän som jordkulan sett hafva, de hafva gjort deras ed, att de aldrig hade kunnat tänka ett sådant tjufva-hide vara påfunnet. Item klaga ock grannarne deromkring, att de hafva mistat hvarje år skräckligen mycken smale, får, getter och annan boskap. Äro ock många skinn funna, till tecken och vedermäle, att han till sådan tjufnad skyldig är.»

När en skogsman vid namn Hägre Håkon, år 1633, inställdes för rätta i Konunga härad, klagade ibland andra Sven i Norragärde, att tio stycken får blefvo ihelskjutna i skogen, och de visste ingen annan skogsman än Hägre Håkon. Och bonden hörde ofta skjutas; men tordes icke söka i skogen, så länge han visste att Håkon der uppehöll sig. Men när de förstodo att Hägre Håkon var gången öfver gränsen, ransakade de skogen och funno hyttor och eldstäder, der de hade kokat, och många fåre-ben. Och var bevisligt, »att dessa två åren hafva de icke vetat af någon annan skogsman än Håkon och hans parti, och är af mångom sedder, och efter honom funnos hyddor och eldstäder, der de hafva kokat stulen får, ätit och nött, och benen ligga till syne».

Emellanåt sökte skogsmännen sig äfven tillhåll hos bönderna, serdeles på enstaka och afsides belägna skogs-hemman, och funno der skydd hos den halfvilda och laglösa befolkningen. En skogsman i Albo härad, vid namn Elines Massen, hade således år 1628 sitt tillhåll hos Hvem-bönderna. År 1626 hade i Kinnevalds härad en man, vid namn Nils Jonsson i Stensmåle, blifvit dräpen med nitton dödliga sår af en ung sälle, Håkon Månsson i Jerngishult, och dennes fader Måns Erngislason. När saken förevar, hade dråparena bekommit »fri lejd att komma till svars på tinget och sedan i deras behåll igen». Men sedan de, enligt lejde-brefvet, blifvit förlofvade till skogen, våldgafs den dräpnes slägt att efter åtta dagar antasta och fånga dem, der som de kunde beträdas inom Sveriges gränser. Men till varning för allmogen i Urshults socken, skrefs af tinget en befallnings-sedel, att alla skulle akta sig för att hysa eller hemma förenämnde biltoga dråpare; hvilken sedel blef ifrån predikstolen förkunnad.

Något derefter erhöll den dräpnes slägt kunskap, att en man, vid namn Ynnar i Midingsbråte, hade Håkon Månsson i sina hus och honom födde och gömde. Då gaf sig slägten ihop att fånga dråparen, och kommo om natten till Midingsbråte. När de kommit i gården, upplät hustrun stufvo-dörren och tände upp (eld), och två af sakvalderna (målsegandena) stego in på golfvet, frågande efter dråparen. Härvid gjorde Ynnars hustru sig vred, sägandes att dråparen icke var i deras hus. Som de nu ville igenom en löndörr, som ledde till loftet der dråparen låg, stod Ynnar sjelf upp och gaf sig i försvar, och förbjöd dem att ransaka sina hus. Sålunda bröts han med dem så länge, att dråparen vaknade, fick kläderna på sig och kom till värjan. När nu de begge sakvalderna ändtligen kommit igenom löndörren och skulle löpa uppför trappan, stod dråparen uppe i loftet och sköt den ene af dem, vid namn Måns Gudmundsson i Vrångeböke, en tapper lands-knekt och rustmästare under kapiten Velom Man, och drabbade honom så, att han efter skottet aldrig rörde sig eller talade ett ord. Icke desto mindre tog den andre sakvaldern dråparen till hålls, intill dess de öfriga stallbröderna kommo och fångade honom och förde honom till Wexiö.

Det skydd, som skogsmännen på detta sätt rönte hos en del af befolkningen, egnades företrädesvis åt biltoga dråpare och förrymda knektar, hvilka städse voro mål för allmogens deltagande. En förare klagar derföre, år 1628, på Konunga härads ting, att »en förrymd knekt finge hjelp af alla bönderna; men han, som tjente Sveriges krona, fick ingen hjelp».

Vid den tidpunkt, om hvilken vi här närmast tala, voro dock skogsmännen redan till någon del undanträngda från det öfre landets skogs-trakter, och förekommo knappast i större mängd, utom på de stora skogarne nere vid danska gränsen. Det var nemligen då ännu en gällande rätts-grundsatts, högt uttalad i Kinnevalds dombok för år 1632, att »ingen bör biltog vara, utan i ett konunga-rike», så att den, som blef fridlös i det ena riket, alltid kunde vara säker om skydd i grannriket. Sådant heter i domböckerna: att hålla sig utan och innan gränsen, gifva sig öfver gränsen, draga, löpa, gå in öfver gränsen, och att öfvergå Geta-bäck, som på den tiden var gränse-skillnad, hette länge på wärendska skogsmännens språk, att »gå i sina andra stofvo». Allt som vi närma oss till en nyare tid, med mera utvecklade samhälls-förhållanden, finna vi således skogen, såsom juridiskt begrepp, småningom utbytt emot gränsen, och landsflykten förvandlad, ifrån en flykt ur häradet, till en flykt ur riket. Serdeles gäller detta för Wärend, såsom beläget i sjelfva utkanten af det gamla Sverige. När derföre Måns Ring i Bosgården, år 1614, hade dräpt Sven Jonsson i Eskekulla, i envig vid brölloppet i Sånnehult, och Hofrättens dom lydde, att han skulle taga lejd af befallningsmannen och draga till Stockholm, tillägger domboken, icke utan en viss ironi, att »huru härmed ske kan, vet man intet. Utan jag menar de draga hellre ut öfver gränsen till Danmark, förr än till Stockholm».

Sålunda tryggade emot straff, och uppmuntrade genom medhållet af de halfvilda Märkesmännen, uppträdde biltogamännen i hela gränstrakten med ett trottsigt öfvermod, och domboken klagar, att de gingo med tredsko icke blott utanför gränsen, utan ock här i Sverige, utan att hafva dag (lejd) hvarken af konungen eller målseganden. Oräkneliga exempel förekomma ock, hurusom de »gåfvo sig frimodeligen i sälskap med våra egna bönder, vid stämmor och gästabud, såsom hade de intet ondt gjort». Vi meddela här en tilldragelse af denna art, såsom en tidsbild af samhälls-förhållanden, seder och folklynne, vid vår södra riksgräns för två och ett halft århundrade tillbaka.

Det hände sig år 1611, under danska fejden, att der kom ett hastigt rykte och rop, att fienden vore för handen och ville göra infall vid gränsen i Urshults gäld. Häraf föranleddes länsmannen, Måns i Esbjörnamåla, att uppbåda bönderna i hela prestagället, och red med hast i en fjerding af socknen och samkade tillhopa folk. I följe med åtta eller tio bönder kom han så till gården Drakamåla; der gingo de in och satte sig att dricka. Då kom der gåendes till gården en fredlös man, vid namn Per Börgesson i Onsvalehult, och af stor öfverdådighet gaf sig i sällskap med dem och begynte dricka. Denne Per Börgesson var en dråpare, som tillförene hade dräpit två samborna bröder, den ene med knif och skjutit den andre med bössa, utan att tillbjuda den ringaste bot eller förlikning. Han gick derföre vid skogen. När fejden begynte, hade åt honom, såsom åt andra fridlösa, blifvit tillbudet att komma för rätta och förlika sin sak. Men fastän man på mång laga ting och möte tillböd honom konungens nåder och att taga honom af skogen, äfven om man intet saköre finge, ville han dock ej vedertaga, utan gaf sig öfver gränsen, gjorde fienden bistånd både med råd och gerning, och lät sig besolda under de danskes krigsfolk. Af sådana skäl blef ock öfver honom ljust ulfsgäld, så att han var fridlös gjord öfver allt Sveriges rike.

När nu länsmannen och hans sällskap, såsom förbemäldt är, hade druckit två eller tre kannor öl i Drakamåla, befalde han sitt folk att de skulle rycka fort dit stämman var satt. Länsmannen steg så till häst och de följdes alla utom gården. I hans följe redo äfven Gise i Onsvalehult och en broder till den fridlöse, vid namn Hans Börgesson.

När de så kommit ett stycke på vägen, begynte den fridlöse först att slå sin broders häst på länden, tre slag med en yx-hammare. De som voro med i följet sade: »slå icke hästen så illa; ty han hörer din fader till!» Per Börgesson svarade: »det vånde den onde!» Sedan slog han Gises häst ett yx-hammars hugg. Då sade Gise: »låt blifva min häst oslagnan! Jag hafver betalat min häst».

Med detsamma kommo de till en annan gård, som heter Förnan, och vid de redo in på mangården, läto Gise och Hans Börgesson sina hästar tillika springa upp med framfötterna på en bred sten, som länge hade legat upplagd på gården. Men när den fridlöse kom in i gården, steg han hastigt till och slog åter Gises häst ett yx-hammars hugg. Då vände Gise sin häst af stenen och sade: »du hafver två gånger slagit min häst. Du skall få skam derför».

Sedan detta skett gick den fridlöse in i stofvan, och bad bonden antingen sälja sig öl eller gifva sig öl. Husvärden svarade, att om han hade öl, så ville han gifva honom. Då lade Per Börgesson sin bössa och sin kaste-yxa inne i stofvan och gick ut för att bedja länsmannen gå in, sägandes: »vi få öl». Länsmannen svarade: »detta är inte tid att dricka, utan vi vilja fortskynda oss till mötet».

Länsmannen red så ut af gården, och Gise kom ridandes efter och ville följa med. I detsamma sprang Per Börgesson fram och fattade med ena handen i betslet på Gises häst och med andra handen om Gises bössa, och ledde så hästen två gånger omkring. Men Gise höll fast sin bössa och sade: »jag släpper inte». Straxt släppte Per Börgesson betslet, men drog på samma gång sin knif. »Drager du knif för min skuld?» sade Gise, »eller ästu vreder?» Den fridlöse svarade: »rätt som du vill». Då sprang Gise af sin häst, sägande: »jag vill inte längre af dig tigga lif; ty du har gjort narr af mig allan dagen». Den fridlöse spottade åt honom och sade: »tvy dig vare!»

Gise öfrade nu sin bössa och slog Per Börgesson tre slag, så att denne gick omkull. Men när Pers broder Hans Börgesson fick se detta, kom han straxt Gise på baken och slog åt honom med sin bössa; men blef förhindrad, så att hugget inte räckte fram, utan bössan föll Hans ur handen och blef liggande på gården. I detsamma kom den fallne Per Börgesson åter upp och lopp med vrede åt stofvan för att hemta sina värjor (^ɔ: vapen); men brödren Hans lopp till länsmannen och ville ha tagit dennes bössa. Detta blef dock af länsmannen förhindradt. Då lopp Hans in i förstugan efter en ved-yxa och kom ut, och högg i harmen åt Gise; men denne försatte huggen med sin bössa, och Hans fullföljde så länge, att yxa-skaftet gick sönder. Medan de så fäktade, hade Per Börgesson kommit ut ur stofvan med sin bössa och sin kaste-yxa, och blef ståndandes i förstugan och spände upp bössan och brände af två fängkrut. Men bössan slog felt (klickade).

När yxa-skaftet gick sönder för Hans Börgesson, såsom vi nyss berättat, slog Gise till honom med sin bössa, så att Hans gick omkull. Vid Per Börgesson fick se detta, lopp han straxt ut på gården och satte sin spända bössa på Gises rygg, och brände åter af ett fängkrut. Men bössan ville icke brinna. Då grep den fridlöse till sin kaste-yxa och slog till så hårdt, att kaste-yxan flög honom ur handen, och följde straxt efter med bössan och slog dermed Gise öfver hufvudet, så att denne föll på knä. Då drog den fridlöse ut sin knif och sprang Gise i famnen, sägandes: »nu skola vi slås!» Men Gise stack honom, så att han straxt blef döder.

Slutet på denna dråps-sak blef, enligt häradsrättens dom af d. 4 Maj 1612, att skogsmannens lik »skulle huggas uti en ho och sedan föras afsides och nersättas uti ett moras, och aldrig läggas uti vigda jord eller kyrko-gård». Men Gise blef fridömd för Per Börgessons död, för Konungen, målseganden och häradet.

§ 186. Skogsmännen, såsom en qvarlefva från ett längst förgånget samhälls-skick, voro jemväl ett noggrannt uttryck af hela den råa kraften i det ursprungliga gotiska lynnet, förrän någon mensklig odling derpå tryckt sin förädlande prägel.

Det rådande grund-draget i deras lynne var derföre, ända in på 1600-talet, ett vildt hedniskt trotts och ett öfverdåd som ville besegra allt. De äro således nästan alltid råns-män, och deras lidelser utbryta i öppet våld, utan att sänka sig till svek och förställning. Domboken tecknar dem ock på många ställen med rent hedniska karakters-drag. Om en biltogaman i Kinnevalds härad, vid namn Nils Pedersson i Rimsehult, heter det år 1621, att han var »en skalk och öfvergifven menniska, som icke hade den ringaste fara, hvarken för Gud eller verldslig öfverhet, utan gjort ondt på ondt; en Guds ords föraktare, som i många år ej gått till sakramentet, utom andra ogerningar med många hemgångar, oräkneliga slagsmål och perlemente». Om en annan beryktad skogsman, i Konunga härad, heter det år 1626, att »det är hela häradet veterligt, hvad för en arg bof och skälm Nils Rob varit, huru han gjort hemgångar och gårdsgångar, ihelskjutit oskyldig man, trugat mångom deras gods och egor ifrån, stulit och röfvat från mången man, och öfver åtta år gått som ett vilddjur i skogen, innan och utan gränsen, och aldrig tänkt på bättring». En rånsman i Konunga härad, vid namn Per Bönisk, blir slutligen skildrad i domboken för 1618, såsom »en Guds ords och de heliga sakraments föraktare, så att han uti åtta eller nio års tid sällan hafver varit vid kyrko; men aldrig hafver gått till Nattvarden, utan alltid fört ett ogudaktigt lefverne, med svärjande öfver alla måtto, så att en gudelig och betänkt menniska måtte sig för honom befrukta. Hafver ock föraktat presterna och deras råd, och gifvit dem många ök-namn, dem bannat och undsagt. Hafver ock ridit hem i gården till Herr Jöns i Hofmantorp, bedit presten gifva sig öl, efter det var hans kyrkoherde, och när han hade hotat och utbannat presten och icke förmådde mer dricka, bad han presten gifva sig en kanna öl, sedan han satt på hästen. Och tog öl-kannan vid midnatts-tid och red upp till kyrko-gården, svor och bannades, och uppmanade alla de djeflar han nämna kunde, och drack deras skål, och dem alla uppmanade, att de skulle slås med honom. Och när han länge hade ropat, kastade han ölkannan öfver kyrko-muren och bad dem göra sig besked; och dermed red sin kos».

Det sist anförda draget är karakteristiskt, likasom ock den öppenhet, hvarmed dessa vilda män, onödda och otvungna, bekänna sina ogerningar på tinget, utan minsta försök till bemantling eller undskyllan. När derföre Nils Blantingsson i Die, sårad och fången, blifvit år 1621 förd för rätta på Albo härads ting, »bekände han godvilligt sjelf sina missgerningar, och huru han, utan all hjertans ånger och bättrings betänkande, gjort ondt på ondt. Hafver ock, sedan han blef fången, önskat att han måtte blifva lös i åtta dagar, så länge (tills) han finge värmt en hop, och sysslat så, att han hade något att dö före». Den wärendske skogsmannen på 1600-talet är således blott en gengångare af den gammalnordiske stigmannen eller vikingen; han lefver okufvad och okuflig, under en fortsatt kamp emot samhället, och när han slutligen går under, trottsar han ännu i sista ögonblicket och dör utan fruktan, såsom han lefvat.

Likasom skogsmannen sjelf, så är ock hela sättet för hans uppträdande i hög grad ålderdomligt, och förer oss tillbaka djupt in i de gotiska folkens forntid. Detta uppträdande har nemligen hela karakteren af en gammaldags fejd, förd af en individ, antingen emot en annan individ, eller emot en viss ätt, eller slutligen emot hela det ordnade samhället. I de flesta fall inleddes denna fejd genom en ordentlig fejde-förklaring, i domböckerna omtalad under namn af trug, hot eller undsägning. Vare sig nu att sådan undsägning skedde personligen eller genom budskickning, så angafs deri icke blott det sätt, hvarpå skogsmannen tänkte söka sin fiende, utan ock de vilkor, under hvilka han vore benägen till fred. Vanligtvis bestodo dessa fredsvilkor i någon penning-summa eller annat gods, som af den angripne borde till angriparen erläggas eller utfästas. Sådant heter i domböckerna att truga någon hans gods af. Var nu den angripne böjd att antaga vilkoren, så öppnades en underhandling eller dagtingan, som slutligen ledde till fred. Sådant heter då i domböckerna att köpa sig frid. Freden afslutad, bekräftades vilkoren genom ordentliga löftes-män. Man har i Wärend exempel på sådana fredsslut ännu så sent som år 1621.

Blefvo deremot freds-vilkoren förkastade, så utbröt fejden, efter den tidens sed, med öppet våld antingen emot fiendens person eller emot hans egendom. Skogsmannen hade härvid alltid fördelen att kunna välja tid och tillfälle för sitt anfall, hvaremot hans bofaste vederdeloman i sitt försvar understöddes af samhällets förenade magt. Fiendtligheterna antogo ock under sådana omständigheter en olika form. Angrep skogsmannen sin fiende, hvarhelst de händelsevis träffades, så fick fiendtligheten namn af öfverfall. Lade han sig i bakhåll vid vägen, så hette detta att göra försåt, lägga sig i stig, ligga i mordstig. Tog han med våld sin fiendes gods, hette röfveri. Öfverföll han honom i hans gård, hette gårdsgång, och i hans egna hus, hette hemgång, hemsökelse. Sökte han lägenhet att anfalla sin fiende med lod och krudd, så snart denne gick ut, hette sådant utvakning, och om utvakningen sträcktes derhän, att bonden måste hålla sig innestängd i husen, omtalas en sådan belägring under namn af innekättning. En ännu strängare belägring, hvarvid stofvan utifrån tillbommades med stockar, heter i domböckerna innestockning. Innestockningen brukades i yngre tid mest för att ostörd kunna bryta husen, bryta taken, eller intränga i husen för att röfva; men förenades i forntiden gerna med innebränning, eld och brand, eller att »bränna by och bonde med hustru och barn». Fall af sådan gammalnordisk innebränning förekommo i Wärend ännu så sent som i slutet af 1500-talet.

Vi anföra efter domböckerna några hithörande tilldragelser, för att karakterisera rätts-tillståndet hos de gotiska stammarne i den aflägsna tid, då skogsmännen först uppträdde och då sjelf-hämnden ännu erkändes såsom en allmän rätts-grundsatts.

Truga sig till gods.

År 1625, d. 18 Juni, blef en skogsman i Konunga härad, vid namn Per Nilsson Porre, lagd biltog på tinget i Ryd. Då drog han med hustru och barn åt Danmark, skaffade sig hemvist straxt utom gränsen och gick sedan hit öfver, röfvade och stal och trugade många deras gods och penningar ifrån.

Hände sig så, att samme skogsman hade tillförene haft en arfs-tvist med Jon i Rösmålen, och kom vid korsmesso-tid till gården och kräfde arfvet. Jon svarade: »jag är barnsens styffader. Jag svarar intet till arfvet, efter jag blef fridömd på tinget i Fiskestad». Porren sade: »jag gifver lag och rätt den onde i våld. Du skall låta mig få penningar». Jon svarade: »gack till barnsens målsmän. Hvad de göra, dermed låter jag mig nöja».

Någon tid derefter var Jon dragen till sina vänner i gästabud. Då gjorde Porren försåt för honom i en trång skog vid Kiellelycke, och sprang fram med spänd bössa, stålet i kruddet, så att Jon och hans hustru måste tigga lifvet. Skogsmannen ransakade nu Jons hustru, om hon hade bälte på sig; men till all lycka hade hon stuckit bältet i matsäcken. Då ville han skära spännet af kåpan; men lät det blifva, sägandes: »det förslår ringa». Till afsked sade han till Jon: »en dera dagen kommer jag hem till dig; men du får inte veta hvilken dag jag kommer: kanske du äst mig falsker. Men haf penningarne tillreds, det råder jag dig».

Något derefter gick skogsmannen till Per Brun i Rånnemåle, tvingade denne med sig till Rösmålen och sände honom till Jon, sägande, att hvar Jon icke straxt på timmen ville gifva ut tio daler, skulle Porren skjuta honom ihel. Jon svarade: »Gud nåde mig! Han är lifsaker karl. Jag vet jag slipper honom aldrig väl. Bed honom vara skälig! Jag vill gerna köpa mig frid af honom». Per Brun gick med sådan besked till Porren, hvarefter begge kommo fram. Då begärde Porren tio daler. Jon svarade: »om det nu skall kosta lifvet, kommer jag icke så många reda penningar till väga, utan du vill taga boskap». Nu följde en lång underhandling, som slutade så, att bonden nappade en vedyxa och slog skogsmannen under hörslan, så att denne blef liggandes död på stället.

Detta ärende blef satt i nämndens och rättens betänkande och dom, vid Konunga härads ting, d. 26 Jan. 1626. Och när de hade omröstat och sig förklarat, blef skogmannen dömd ogild, efter han emot afsagdan dom gick här inom gränsen, sedan hans dag ute var, och trugade Jon i Rösmålen, äfvensom för hans öfriga onda bedrifter. Men Jon blef frikänd och gjord osaker för hans död. Och Porren blef grafven uti moras i skogen, andra öfverdådiga skalkar till vedersyn. —

År 1626 hände sig i Konunga härad, att en skogsman, vid namn Nils Rob, kom till en bonde i Idemåla och satte sig der »till dricks», och bonden af god vilja gaf honom öl. Fram på dagen ditkom äfven en bonde, vid namn Nils Svensson i Kampingemåla med sin hustru Märit, och hustrun i gården bad dem gå in i stugan, hvilket ock så skedde, och Nils Rob tog dem i hand och tackade för väl gjordt. Men när de hade druckit några gånger omkring, begynte skogsmannen trugas på hustru Märits brorsson, som varit med om att fånga Nils Rob, och när hon och hennes man gått ut och kommit på ved-kasten, gick skogsmannen ut ur stugan och af öfverdåd genast sköt Nils igenom, så att han aldrig talade ett ord. Sedan gick skogsmannen öfver gränsen åt Danmark och »aktade dråpet så ringa, som han hade skjutit en fogel eller hare ihel».

Någon tid derefter gick samme skogsman åter in öfver gränsen till Kampingemåla, och trugade från en man, vid namn Dager i Kampingemåla, 18 daler i penningar, ändock att Dager var honom allsintet skyldig. Hände sig så, att till dessa penningar Dager måste låna sig 18 mark af Per Brun i Arisbomåla, hvilka 18 mark Per Brun sjelf fick skogsmannen i handom. Icke förty gick Nils Rob åter till Dager och trugade af honom samma 18 mark. När nu Per Brun kräfde sina utlagda penningar af Dager, svarade denne: »du hafver intet att kräfva mig. Tag ditt igen, der du hafver det utfångit». Då sände Per Brun bud till skogmannen, att denne ville få honom igen hans penningar. Men Nils Rob gaf inga bättre svar, än att han undsade Per Brun på lifvet och hans gård med eld och brand.

En tid derefter skulle Per Brun gå till sin granne i lilla Tattamåla, och fick då se hvar Nils Rob kom gångandes. Som nu bonden ingen undflykt hade, spände han och skogsmannen, begge tillika, sina bössor emot hvarandra. Och »lockan drabbade rätt», så att skogsmannen blef ihelskjuten på stället.

Öfverfall.

En söndags-morgon år 1616, skulle Märit och Brita i Hökamåla, af Konunga härad, följas åt till kyrko. Vid de gingo, kom der en ung dräng, Nils i Guttemåla, och upphann dem på vägen. Som de nu kommo fram emot en bro, satt der en skogsman, vid namn Måns Löf i Hökamåla; denne skogsman gick saker på sitt lif, och var osåt med drängens broder. Sedan de helsat sade skogsmannen: »hvad gör din broder?» Nils svarade: »jag vet inte hvad han gör». Skogsmannen steg nu upp och gick före, efter honom kommo qvinn-folken och sist gick drängen; men ingendera talade ett ord. Då steg skogsmannen med hast ifrån vägen och lopp tillbaka, och kom farandes åt Nils och slog till honom med bössan. Men drängen höll sin bössa före sig och slog straxt igen. Och slaget drabbade skogsmannen öfver tinningen, så att Måns Löf blef död fjorton dagar derefter.

Ligga i mordstig.

År 1625 uppehöll sig på gränsen till Konunga härad en skogsman, vid namn Hindrik Pipare. Han var barnfödd i Blekinge och hade tjenat i Danmark, der han af öfvermod ihelskjutit profossen vid sitt kompani. Sedan rymde han till svenska sidan, och lät der utlega sig af en hustru i Långasjömåla och af dennas älskare, att han skulle ihelskjuta hennes bonde, Mattis Ynnarsson. I lön skulle han erhålla tio daler.

Skogsmannen sände nu många undsägningar till Mattis, att han skulle skjuta honom ihel, och visade sig äfven några gånger vid Mattises gård, Långasjömåla. En dag skulle Mattis gå till sin qvarn. Då låg Hindrik Pipare, tillika med en förrymd dansk knekt, Arvid Pedersson i Rosendal, i mordstig för honom; men när Mattis blef dem varse, begynte han flux att löpa och skogsmannen sköt ett skott efter honom, men utan att träffa.

Någon tid derefter sände skogsmannen bud till Mattis, begärandes af honom tio daler, så ville han unna honom lifvet. Mattis, svarade: »jag tackar Gud för min nådige konung, och för lag och rätt vi hafva i Sverige. Jag köper mig icke fred af någon förrymd skälm och missgernings-kropp». Med sådant besked fick budet gå; likväl erbjöd sig Mattis att gifva skogsmannen en daler, om denne ville yppa hvem som hade utlegt honom. Men när Hindrik Pipare erhöll sådana svar, sände han åter bud med undsägning, att Mattis visserligen skulle af honom döden förvänta.

Så hände sig, att Mattis var gången i bygden till Kiellehult, en half mil ifrån sin gård. Vid han der stod och talade, fick han se hvar skogsmannen kom gångandes, och klef öfver en stätta och lade sig straxt för stättan. Då tordes icke Mattis gå raka vägen hem till sitt, utan gick en annan väg, åt Bråten, der som hans fader Ynnar var boandes. Som han nu var kommen emot en å-bro, hörde han pipas i ett löf. Då blef han förfärad, och lopp af vägen och gömde sig bakom en bok. Vid han så stod, kom skogsmannen gångandes, med två laddade bössor, sökandes flux efter Mattis och icke vetandes annat än att denne redan gått öfver bron. Straxt sköt Mattis efter honom, och drabbade honom så att skogsmannen stupade på stället. Han lefde dock ännu i två dagar och förmådde tala, så att han inför sex tillkallade dannemän fick aflägga sin bekännelse, hurusom allt hade tilldragit sig, såsom förbemäldt är och såsom sedan vittnadt blef vid Valborgsmesso-tinget i Konunga härad.

Röfveri.

Domböckerna från denna tid omtala flerfaldiga exempel, att skogsmännen ordnade sig i stallbrödralag och »begåfvo sig till stöld och uppenbara röfveri på vägar och stigar, item, trugat många deras gods ifrån». Ett sådant röfvare-band, af fem beryktade gränse-tjufvar och skogsmän, huserade på 1620-talet ofvan och utan gränsen, under namn af Gydingarne. »Dessa fem bofvar och öfverdådiga sällar hade svurit sig tillsammans, att de skulle lefva och dö med hvarandra, och hvad de förmådde stjäla, röfva eller truga sig till, det skulle vara till allas bästa». Ibland deras mångfaldiga ogerningar förekom äfven, att »de hafva många danska bönder på vägar och stigar våldsamligen öfverfallit, röfvat dem gods och penningar ifrån och de fattige folk näppeligen sluppit med lifvet; och sådant i många år hållit fort». Tvänne af detta band, nemligen Mickel och Sven Gyding, blefvo justificerade i Wexiö galga, d. 23 Maj 1626.

I Albo härad inträffade likaledes, år 1629, att nio offentliga tjufvar slogo sig tillsammans, och röfvade och stulo innan och utan gränsen. Sex af dem blefvo upptagna i Danmark och justificerade; men tre af bandet sluppo undan och kommo här in öfver gränsen på skogarne, och begynte stjäla och bryta hus mångenstädes. Ibland annat bröto de äfven hus hos Nils i Trufvedstorp, der de bortstulo silfver och annat gods.

Det hände sig samma år, på sjelfva påske-afton, att en man, vid namn Trufvid Påman, gick i skogen till att leta efter boskap. Som han då kom på en stor furu-mo, heter Höga-mo, blef han varse rök i ett stort skärf. Då undrade han hvem som der skulle hafva eld, och gick lönligen intill, så att han såg att de hade gods att dragas med och ett åkläde var utbredt öfver en tall-buske till att torka. Han gick så hem till Nils i Trufvedstorp, frågandes om denne hade mistat något kläde när der stals. När denne svarade ja, sade Påman: »tjufvarne äro visst i Höga-mo. Jag såg liknelse dertill i går, när jag letade efter mitt fä».

Nu sammansatte sig en hop, nemligen förenämnde Trufvid Påman, Nils i Trufvedstorp och tre män ifrån Kassemåla, och gingo genast på påska-morgonen åt skogen, till att bespeja tjufvarne. Som nu tjufven fick kunskap, gaf han sig till foten att löpa; men Olof i Kassemåla sköt efter honom, så att han stupade. Likväl tordes icke bönderna gå genast fram, af farhåga för flere tjufvar, utan dröjde till fram på dagen, menandes, att der tjufvarne hade varit många, skulle de nu vara skingrade och bortlupna. Slutligen gingo bönderna fram. De funno då tjufven död, och i tjufva-kulan funno de kläden, så många som Nils hade mistat, tillika med ett sölf-bälte, åtskilligt annat silfver och mera gods. Allt detta delade de sins emellan.

I samma dagar kommo tvänne drifvare till en man, benämnd Per Bengtsson i Vidskallen, frågandes, om han icke hade sett någon främmad karl eller försport att någon var nyligen ödder (^ɔ: dödad), bjudande honom stora legor och sedan trugande honom, att han skulle följa dem i skogen att leta efter deras stallbroder. Likaledes hade tjufvarne kommit beväpnade till en gård i Danmark, straxt vid gränsen, och frågat efter en stallbroder som de hade mistat, bjudandes stora legor, der de ville bekänna, om han var ödder, hvem som det gjort hade. Bönderna tordes derföre icke beropa att tjufven var död, för de andras skull som gingo vid skogen, af fruktan att desse skulle uppbränna hus och folk. De voro ock af sådan farhåga så rädda, att de med plats tordes ligga i sina egna hus.

Men samma år, på pingest-afton, hände sig att Ingeborg i Knihult gick i skogen till att leta efter boskap, och fann en död karl. Detta tordes hon icke omtala; men likväl kom der ut ett hummemål, att en karl var mördad. Ryktet härom kom slutligen till profossen, Carl i Fimlingahult. Då gick han till Ingeborgs måg, Måns i Vidskallen, sägandes: »din moder har sagt att hon funnit en död karl i skogen. Du måste säga mig hvar han ligger!» Måns visade honom nu, efter sin moders berättelse, hvar karlen låg. Men när de kommo dit, voro ansigtet och hufvudskallen bara, så att de ej kunde igenkänna tjufven, hvem han var. Då blef Olof i Kassemåla härför misstänkt, och bekände genast att han ihelsköt samma karl, såsom ofvan är berättadt.

Gårds-gång.

År 1604 hade penningar blifvit stulna ifrån presten i Urshult, Herr Olof. Misstankarne för denna gerning föllo på Jöns i Ulsryd och Peder Håkonsson, och höfvitsmannen Måns Jonsson lät slå efter dem, så att Jöns i Ulsryd blef fångad. Men han flydde ur fångenskapen och steg till skogen, der han förenade sig med Peder Håkonsson och med en annan skogsman, vid namn Jöns Spåre. Alla dessa tre skogsmän gingo så, åtta dagar före midsommar, hem till Herr Olof, och Peder Håkonsson sköt ihel presten i hans egen gård. —

På Wexiö rådhus framfördes år 1626 för rätta en skogsman, vid namn Per Eriksson, från Eyaryd i Fryeleds socken. Nämnde skogsman hade med två andra drifvare kommit i rop och rykte för några hästar, hvilka blifvit stulna i Hjelmseryd socken. Skogsmannen, tillika med en hans kompan Jöns i Sjöatorp, gick så med berådt mod till Anders’ gård i Björknäs, och kallade ut bonden. Men när Anders trädde ut på sin förstugu-sten, »uppspände Per Eriksson bössan och hade skjutit honom hjertat sönder, hvar icke Anders’ hustru hade med hast gifvit sig emellan».

Hemgång. Hemsökelse.

År 1621, d. 3 Febr. ransakades på Kinnevalds härads ting, om en fredlös och biltoga-man, Nils Pedersson i Rimsehult, som blifvit ihelslagen vid en hemgång hos bonden i Kastensmåla. Härom vittnades inför rätta, att Nils Pedersson tillförene begått mångfaldiga ogerningar, med många hemgångar och oräkneliga slagsmål och perlemente. Ibland annat hade han år 1620, vid Valborgsmesso-tid, utan någon gifven orsak jämmerligen förmördat Sven Jonsson i Brorsmålen och gick derföre saker på sitt lif. I gården Mossbrohult hade han öfverfallit bonden, slagit honom och hustrun blånad och blodvite, samt i det närmaste dräpit honom i hans eget högsäte. När han så icke fick sin vilja främjad att döda dem med allo, »klef han, sedan han utkommen var af stugan, uppå taket, satte bössan genom tak-fönstret, och svor och förbannade sig, att han ändtligen skulle skjuta honom ihel, förr än han dädan gick». Hade ock utan all gifven orsak öfverfallit en frände till den ihelslagne Sven Jonsson, vid namn Per Störgesson i Stensemåla, och gjort honom skada i hufvud och ansigte, så att han deraf bar everldeligt lyte och med stor plats undslapp med lifvet, sålunda, att två qvinnfolk kommo honom till hjelp der han slagen låg och hulpo honom ur Nils’ händer. Och när Per Störgesson sedan låg vid sängen i två månader, »fick han ej ett rundstycke till hjelp till bårdskärare-lön, utan förbemälde Nils Pedersson hotade honom till lifvet, viljandes honom utvaka och ihelskjuta, hvar han honom öfverkomma kunde».

Hände sig så vid Laurentii tid, att bonden i Kastensmåla gjorde ett collats, hvartill han ibland andra bjudit förbemälde Per Störgesson och bonden i Mossbrohult såsom öl-gäster. När biltogamannen fick veta detta, hotade han att han skulle gå till gästabuds-gården. Husvärden, som gästabudet gjorde, förbjöd honom då vid kyrkan, att han ingalunda skulle gå dit. Men icke desto mindre kom den fridlöse i collatset »med ett öfvermodigt, trottsigt och argfullt hjerta, i den meningen, att han sina förra ovänner än ytterligare anfäkta, slå och dräpa ville och mente».

När han nu emot värdens förbud kom gångandes i gästabuds-gården, gick värden på nytt och förbjöd honom två gånger gästabuds-stugan; men Nils aktade det intet. Värden och hans förnämsta gäster förrymde derföre stugan och höllo sig ute, tills emot aftonen, då kölden dref dem in igen. Likaledes gick hustru Karin i Mossbrohult, som var rädd om sin man, ut till Nils och sade: »gör för Guds skull och gack inte i gästabuds-stugan! Du vest väl huru din sak står och huru många ovänner du hafver sittandes der för dig». Biltoga-mannen svarade: »om det är jag sjelf, då skall jag gå dit». Hustrun sade: »jag vill gifva dig lega, om du vill vara derifrån». Nils Persson svarade: »jag hafver så skarpt som de. Jag rädes för inga hundar».

Medan så hus-värden och hans gäster sutto till bords, kom den fridlöse obeden och satte sig gent deremot, »såsom en beredd, stridbar vågehals, med sin laddade bössa, puniart och långe uppstekare. Häraf kan hvar fred-älskande man se hvad för en stallbroder han var och uti hvad räddhåga gästerna såto, serdeles de som med honom något hade uteståendes».

Vid nu Nils Pedersson fick syn på Per Störgesson, att denne var der före honom, hotade han honom offentligen, och svor att han skulle skjuta honom ihel, förr än han dädan gick. Hade ock hotat honom förut om lördagen. Men när Per Störgesson, som var en bjuden öl-gäst och tillförene af Nils fått en obotlig skada, sålunda blef undsagd till lifvet, menade han sig dermed kunna hjelpa sitt lif och för den skull i räddhåga förraskade biltoga-mannens lif och slog ihel honom.

Innekättning.

På tinget med Uppvidinge härad, d. 8 Mars 1620, klagade Gudmund Gruff i Kassamåla, att en skogsman, vid namn Mattis Båt, hade undsagt honom på lifvet och derefter lagt sig i försåt och skjutit åt honom, och skottet drabbade i kläderna, så att bonden »måst lega tvänne varagtiga karlar, som hans hus bevakat hafva». Slutligen gick samme skogsman till Kassamåla, »ståndandes utanför gården och sköt tre skott inåt gården». Häraf togo bonden och hans folk sig tillfälle att våga deras lif emot skogsmannen och fånga honom. —

Likaledes ransakades på tinget med Albo härad, vid rättan tingstad Aridsås (^ɔ: nu Aringsås) d. 10 Juli 1621, om den hemsökelse som en skogsman, vid namn Nils Blantingsson i Die, hade gjort på Harald i Die. Härvid vittnades, att skogsmannen först gick fram och sköt Haralds band-hund. Sedan sköt han igenom en lofts-glugg midt för sängen der Harald låg, viljandes honom ihelskjuta. Och gick sedan så ofta till honom i samma ärende, att han sköt tretton skott på Harald; men utan att kunna drabba honom.

När skogsmannen så icke kunde ihelskjuta Harald, »undsade han honom till lifvet, såsom han ville uppbränna gården», sändandes hemliga bud till Haralds gårdman Trufvid, att denne skulle utbära sitt gods ur husen; och bekände Trufvid inför rätta, att han på detta sätt erhållit icke mindre än tio serskilda bud ifrån Nils Blantingsson. »Under tiden låg Harald innekättader och tordes för räddhåga skull icke gå utom sin dörr». Omsider trugade skogsmannen af honom penningar, 20 daler, för att icke innebränna honom, och satte tre män i löfte, att Harald skulle af honom hafva frid och säkerhet.

Men när skogsmannen fått penningarne och förslösat dem, kom han annan gång till Harald, der denne stod i sin smedja, och sände honom bud, begärandes en kanna öl. Sedan Nils hade fått ölet, trugade han åter Haralds hustru, att hon skulle sälja honom öl för en mark, eller han ville göra annat till saken. Då sände hustrun sin piga till honom med ett öl-ämbar, och skogsmannen tog ölet, men slog pigan tre slag med bössan till lön för hennes omak. När han så hade druckit allt hvad han förmådde, gick han först till och högg sönder en åle-lana. Sedan gick han ned till jernvällaren, som blåste malm och deraf gjorde jern; för honom högg han sönder begge bälgarne, jagandes honom derifrån. Derefter ropade han och undsade Harald å nyo, att hvar denne icke ville gifva honom ett hundra daler, så skulle han bränna honom inne. Då fattade Harald sin bössa och sköt åt skogsmannen, drabbandes honom något litet, så att han ej kunde undkomma; samt tog honom derefter till fånga och förde honom fängslig inför tinget.

Innestockning

eller husfolkets innestängning i stofvan, genom att sätta stockar eller bommar för dörren, förekom i äldre tid antingen i förening med innebränning eller med uppenbart röfveri och stöld. Flera fall af detta senare slag bli omtalade i våra tings-handlingar. Sålunda förtäljer Konga härads dombok om en skogsman, vid namn Peder Nilsson Porre, att han »i tre samfälda år gått vid skogen och genom stöld och uppenbart röfveri gjort många välmågandes bönder blotta och husfattiga. Såsom då han, sjelf tredje, på ljusa dagen medan folk var i kyrko, förskylde ansigtet med klutar och hål för ögonen och innestockade hustrun i Skatemålen, och sedan bortröfvade allt det bonden åtte». En annan skogsman i Albo härad, vid namn Grönhulta-Jössen, blef år 1630 dömd till galga och gren och ogilder för sine gerning, så väl för andra missgerningar, som »för det han hade innestockat folk på allmännelige helgedagar och högtids-dagar». Ståthållaren lät genast exequera domen, och Grönhulte-Jössen blef med yxa justificerad och hans hufvud satt på en staka.

Samma år inträffade i Mörhult af Wierstads socken, att fyra tjufvar kommo till gården, medan bonden var vid kyrko, och »hade burit bommar och strax stockade barnen inne». Men »när tjufvarne voro komne af gården med tjufnaden, halp den lille pojken sin syster upp genom taket och hon tog bommen ifrån dörren, så att pojken kom ut, mötandes sin fader på kyrko-vägen, och budade honom huru hans legda-karl hade sysslat i gården». Bonden tog så med sig en kamrat och gaf sig efter tjufvarne, och upphann dem två mil in i Danmark. Nu uppstod en strid, i hvilken bönderna blefvo segrare och grepo tjufvarne och förde dem till tinget med godset. »Och efter förbemälde tjufvar sin gerning bekänna och äro en hop onyttigt parti, som i denna dyra tiden gå i lättja och intet slå sitt facit på annat än stjäla och göra illa, och sådant parti finnes på gränsen, var allmogens begäran, att de måtte blifve straffade». De blefvo derföre dömda till galga och gren.

Innebränning.

Eld och brand är, såsom domböckerna visa, ännu på 1600-talet en vanlig undsägning af skogsmännen, vare sig af hämnd eller för att truga sig till gods. Ibland andra förtäljes om en biltoga-man i Kinnevalds härad, vid namn Kyrko-Pellen, att »de fattige folk, som på enstaka hemman boandes voro, hade för honom ingen frid, utan måste köpa sig af honom frid, och när de det icke göra ville, undsade han dem med brand, det mångom veterligt är». Emellertid antogo de enskilda fejderna sällan denna form af ytterlig vildhet, och blott ett enda fall af verklig innebränning omtalas ifrån Konunga härad, år 1599, »den tid en hop skälmar uppbrände gården Torfvastehult med by och bonde, hustru och barn». Denna våldsgerning väckte ock på sin tid ett stort uppseende, så att Gudmund i Blötemåla, ännu så sent som d. 14 Juni 1621, »lät inför rätta uppskrifva sina lag-gerdsmän och ville göra sig fri, att han aldrig var i råd eller gerning med det parti, som uppbrände Torfvastehult med bondens hustru och barn». Ett försök till innebränning gjordes ock, år 1621, af den beryktade skogsmannen Nils Blantingsson i Die. På samma gång denne skogsman stal en hop silfver och annat gods ifrån Truls i Snågenäs, hade han nemligen »af öfvermodighet stuckit eld tre städer i näfvern under taket, viljandes innebränna bonden med hustru och barn om natta-tid. Men», tillägger domboken, »Gud Allsmäktig, för de menlösa barn och annat oskyldigt folk der i huset sofvo, halp att elden af sig sjelf utslocknade». —

De våldsamheter, hvilka på detta sätt i olika form utöfvades af skogsmännen, framkallade ännu vid början af 1600-talet en allmän osäkerhet, och gåfvo i Wärend en bild af det gamla nordens outvecklade rätts-tillstånd. Synnerligast var denna osäkerhet stor i gräns-trakten, der den ökades under fejderna med Danmark, och våra tings-handlingar vittna mångfaldigt om den fruktan, hvarmed hela det oroliga partiet af biltogamän och fredlösa blef betraktadt af menigheten på gränsen. Vid Kinnevalds härads ting i Kolshaga d. 19 Mars 1611 klagar derföre allmogen, »att en hel hop dråpare, tjufvar, horkarlar och andra missgernings-kroppar gingo fridlösa och förhöllo sig i Danmark, der dem blef frid och tjenst tillbuden. Derföre, efter allmogen här vid gränsen för sådana fridlösa skalkar och bogar bär stor fara, hafver menige man här på tinget enhälleligen begärt, att öfverhets-personer ville göra sin högsta flit, att sådana fridlösa menniskor kunde på något sätt komma af skogen och njuta frid och lejd här i Sverige». Likaledes klagas i Konunga härads dombok för d. 31 Okt. 1621, att »här i häradet finnes, det Gud bättre, många uppenbara ogerningsmän som gå vid skogen, dråpare, förrymda knektar och andra illgernings-män, så att de som bo vid gränsen, på instakade hemman, bära för dem stor skada och icke veta huru brådt de blifva instockade, deras gods bortröfvadt och de eljest i andra måtto hotade». Af sådan anledning var ock år 1624 i samma härad »hela häradet begärandes, att sådana skogsmän måtte benådas, på det de icke, i brist på nåder, skola taga orsak begifva sig till en hop löst och oroligt sällskap här vid gränsen, och blifva så af ett ondt dubbelt värre och H. K. M:ts undersåter hafva för sådana stor fara».

§ 187. Den forngotiska grundsattsen af individens rätt till full och fri sjelfständighet, icke blott gentöfver andra individer utan ock gentöfver hela samhället, måste i sin tillämpning nödvändigt leda till fortsatta brytningar emellan de gäsande samhällskrafterna. Visserligen fann det enskilda oafhängighets-begäret en naturlig motvigt i styrkan och djupet af den religiösa känsla, hvarmed individen var fästad vid sin ätt; men detta patriarkaliskt-religiösa band blef alltför svagt, när helst lidelserna väcktes i sin fulla våldsamhet. De gotiska folkens forntid var derföre blott en fortsatt inre och yttre kamp, och den gamla stam-författningen tjenade ofta blott till att gifva åt de enskilda stridigheterna en större utsträckning. Individens fejd utvecklade sig nemligen, genom ättens inblandning, till slägt-fejd eller ätta-fejd, och ätta-fejden kunde lätt urarta till en stam-fejd, som väpnade det ena folket emot det andra.

Spåren af dessa i folk-lynne och folk-sed djupt rotade förhållanden äro i Wärend fullt märkbara ända in på 1600-talet. Enskilda stridigheter bli således ännu på denna tid i domböckerna omtalade, under det betecknande namnet af fejd eller ofrid, och antaga i allmänhet samma karakter af yttre våld, som vi ofvan bemärkt i afseende på skogsmännen. Fiendtligheterna inledas nästan alltid genom det slags offentliga uppsägning af freds-tillståndet, som vi tillförene omtalat under namn af undsägning, och afslutas under bemedling af häradet, genom ett ordentligt fred-slut, som i domböckerna får namn af förbund eller förlikning. Genom sådan förlikning, bekräftad inför rätta och på öppet ting med hand och mund, återställes då det brutna freds-fördraget, i domböckerna kalladt frid eller trygder, trögder, så att hvar och en af de stridande blir felug, eller tryggad emot all vidare fiendtlighet. Först efterhand och med mera utvecklade politiska förhållanden, begynner samhället sjelf, representeradt af folk-matgen eller konunga-magten, att ingripa i dessa freds-slut, icke blott såsom medlande, utan tillika såsom högre bjudande myndighet. Detta sker då antingen genom serskildt utsatt vite, såsom f. ex. när i Albo härad 1621, emellan de stridande gårdmännen i Smörhöga »upprättades ett sådant förbund, att hvem som denna förlikning rifver och här emot misshandlar, skall hafva förbrutit en oxe till kronan och kyrkan och 2 daler till nästa hospital;» eller ock genom att emellan de tvistande ljusa konungens frid. En sådan fridlysning omtalas i Albo härad 1623 med följande ord: »sedan blef dem emellan ljuster konungens frid, att ingen skall sig emot annan förverka, antingen på konungs allmännings-väg, i skog, eller hvar dem händer att mötas, vid edsöre-brott tillgörandes».

Af den utsträckning, som de enskilda fejderna icke sällan antogo, såsom ätta-fejder och stam-fejder, bibehålla sig jemväl märkbara spår fram i nyare tid. Ätten var nemligen, enligt folkets uppfattning- in på 1600-talet, ännu solidarisk (jfr. § 175) och domböckerna visa oräkneliga exempel, hurusom hämnden sökte den ena fränden såsom ansvarig för den andre. Skogsmannen Nils Rob hämnades derföre, såsom vi ofvan berättat, på Nils Svensson i Kampingemåla, i stället för att söka brorssonen till Nils’ hustru, och en annan skogsman, Måns Löf, öfverföll Nils i Guttemåla, då han blifvit osåt med dennes broder (jfr. § 186). Likaledes öfverföll biltogamannen Nils Pedersson i Rimsehult bonden Per Störgesson i Stensmåla, utan annan gifven orsak, än att denne var en frände och således äfven blodshämnare till en man, som skogsmannen tillförene ihelslagit. Samma åsigt låg äfven gömd på botten af den råa fornseden att bränna icke blott by och bonde, utan ock hustru och barn. Den enskildes fejder voro således i grunden tillika slägt-fejder, hvilket äfven uttalar sig i Anders Kråcks yttrande, sedan han år 1618 gifvit banesår åt Per Håkonsson i Trollemåla: »jag har tillförene slagits med den slägten; de skola en gång bli ledse vid mig».

En lemning af dessa medeltids-fejder har ända fram i vår egen tid bibehållit sig uti de blodiga slagsmål, hvilka ännu i mannaminne, utan någon märkbar yttre anledning, årligen föreföllo vid Wärends större marknader. Man kämpade nemligen vid dessa marknads-slagsmål alltid sockna-vis, så att socknaboarne, eller den gamla ätten, oföränderligen slöto sig tillsammans och kämpade på samma sida med sina närmaste stamfränder i angränsande socknar. Vid Enderyda slogos således alltid Wislanda, Skatelöf och Thorsås socknar å ena sidan, med Wierstads och Stenbrohults socknar å den andra; vid Moheda stredo likaledes de norra socknarne i Albo härad emot de södra socknarne o. s. v. Saken var så djupt rotad i folkseden, att åtal för dylika slagsmål aldrig förekommo vid häradsrätterna, om icke någon blifvit dräpen, utan det tappande partiet nöjde sig att stämma möte med sina fiender till nästa marknad, då de skulle få så godt igen. Deremellan var stillestånd. Enahanda var äfven förhållandet på marknaderna nere vid gamla gränsen, endast att slagsmålen här voro om möjligt ännu vildare och blodigare. Vid Loshults marknad föreföllo länge ordentliga drabbningar emellan Smålänningar och Skåningar, likasom vid Ebbemåla emellan Smålänningar och Blekingar. Marknads-striderna på gränsen bibehöllo således hela karakteren af en regelbundet fortsatt stam-fejd. En annan märklig qvarlefva af det gamla stam-väsendet, och ett bevis på ätternas länge bibehållna politiska oafhängighet, förekom ock inom denna del af vårt land ännu vid slutet af 1600-talet. Socknarne på ömse sidor om gränsen brukade nemligen »efter plägsed» afsluta serskilda freds-traktater med hvarandra, oberoende af det allmänna krigs-tillstånd som kunde råda emellan Sveriges och Danmarks riken. Dessa freds-slut omtalas under namn af Bonda-freder. En sådan bonda-fred, förmodligen den sista, afslöts emellan Wierstads socken i Wärend samt Osby och Loshults socknar i Skåne, under Snapphana-fejden i konung Carl XI:s tid, och sjelfva freds-instrumentet meddelas tryckt hos Bring, i hans akademiska afhandling om Göinge härad.

§ 188. Såsom af det föregående blir klart, kunde, i det äldre outvecklade gotiska samhället, individerna fritt uppsäga freds-tillståndet sins emellan och derefter vädja till våldet. Den något yngre seden, att efter ömsesidig öfvereskommelse slita en tvist med vapen i hand, var vid sådant förhållande icke blott ett folkbruk, utan ock ett ordnadt rätts-bruk, och har varit så betraktad af Wärendsfolket ännu långt fram i senare tider.

De gamla domböckerna gömma således in på 1600-talet mångfaldiga exempel af tvekamp och envig, icke blott inom adeln och knekta-befälet, utan ock inom menige knekta-hopen och framför allt inom allmogen. Ja, seden var så djupt rotad i folklynnet, att icke ens presterna kunde helt och hållet frigöra sig derifrån. När derföre den hetsige presten i Hofmantorp, Herr Lars Björnsson, råkat i tvist med sin stätte-granne Anders Hångeson, fordom höfvitsman öfver Albo, Kinnevalds och Norvidinge häraders knektar, och höfvitsmannen, vid Brittemessotid år 1614, drog till Wexiö med några beskedliga dannemän, så kom Herr Lars ridande efter honom på Risinge gärde, och när höfvitsmannen kom inemot Holstorp, red Herr Lars fram om honom, sägandes: »nu skulle alla de tusan djeflar vara prest, att jag icke skulle få stiga af min häst och slås med dig»! Stånds-skillnaden var icke heller ännu denna tid så märkbar, åtminstone icke i vår aflägsna lands-ort, att deraf vållades någon betänklighet hos den frie bonden att kalla herremannen till personlig strid, och förf. hörde i sin barndom berättas om en adelsman, vid namn Steuch, som, långt in på 1700-talet, blef af en Wislanda-bonde fordrad till envig på den stora skogen söder om Oby.

Då möten af denna art, för bibehållande af sin rättsliga karakter förutsatte full och ömsesidig frivillighet, föregingos de i vanliga fall af en utfordran, i hvilken den ena parten vädjade till den andres heders-känsla, för att så vinna hans bifall till en tvekamp. Af de häftiga ordalag, hvari denna utfordran frambars, erhöll den sitt namn af maning, och när Per Stråle år 1624 blef trätandes med fändriken Jakob Man och kräfde honom till envig, nyttjar domboken derom de betecknande uttrycken, »när han länge blotas och mant». Maningen får eljest oftast heta utmaning, eftersom en sådan ordnad strid alltid borde försiggå ute, under bar himmel, hvadan ock domboken härom nyttjar uttrycket, att den ene manade den andre ut, eller ut för dörren att slås. När år 1627 Jon Månsson i Transjö och Jöns Gudmundsson i Hult vid kyrkan fört sig samman om ett par oxar, och Jon skuffat sin trätobroder för munnen med ett par handskar, blef Jöns häraf förorsakad att »mana honom ut af kyrkogården att slås med sig», och drog sin knif i kyrko-lokan och steg utöfver och hade dragna knifven i handen, o. s. v.

Sjelfva den fria plan, på hvilken enviget utkämpades, får i domböckerna namn af vigvallen, och synes i forntiden ha varit serskildt utmärkt å de gamla tings-platserna. Ännu på 1600-talet hörde i Wärend till ett ordnadt envig, icke blott att kampen skulle försiggå under bar himmel och inför vittnen, utan ock att vigvallen skulle betecknas med en uppsatt stång, eller med brinnande ljus, således med helgade och symboliska tecken lånade ur den hedniska sol-kulten. I Kinnevalds dombok för år 1609 omtalas en tvekamp, der den ene manade den andre med de orden: »kom ut om dörren, du och jag!» hvarefter han sjelf »gick ut och satte en stång tillreds». Vid ett annat tillfälle omtalas, huru som den ene sprang upp ifrån bordet, tog sin värja och begynte med många förtretliga ord mana den andre ut. Och en af de närvarande tog ett ljus och en annan tog ett ljus och följde med ut och ljuste, och utmanaren stod med sin dragne värja. Meningen med dessa urgamla bruk kan för öfrigt icke vara tvifvelagtig. De afsågo helt enkelt att gifva helgd icke blott åt strids-platsen, utan ock åt strids-sättet. Att nyttja svek i striden och att slå en fallen, eller den som var satt ur stånd att försvara sig, räknas derföre ännu i allmogens uppfattning för nidingsverk, och den som så gör blir i våra äldre tingshandlingar betecknad såsom niding, gorr-niding.

Ett annat envigs-bruk, ännu icke alldeles förgätet i landets sägner, omtalas af Rudbeck sålunda, att de som i forntiden ville utföra sitt trätomål genom tvekamp, »bredde en fäll (eller kappa) under sina fötter, utom hvilken de stridige intet fingo vika, förr än endera fallit på fällen döder». Vi hafva dock ingenstädes funnit bevis, att detta bruk varit iakttaget vid något af de envigen, som förekommo hos Wärends-folket så sent som i början af 17:de århundradet.

Ännu allmännare, serdeles utefter den gamla riks-gränsen emot Skåne, Halland och Blekinge, äro sägnerna om ett slags tvekamp med knif, som i allmogens berättelser får namn af spänna bälte. Detta forntida stridssätt blir ock omtaladt så väl af Rudbeck i hans Småländska Antiqviteter, som i S. Kroks bekanta tal år 1749, om Urshults pastorats inbyggares seder. Enligt dessa sammanstämmande berättelser, så väl som enligt den ännu lefvande folksägnen, skedde utmaningen till sådan tvekamp derigenom, att den ene kämpen drog sin knif och frågade sin fiende huru långt han tålde kallt jern i lifvet. Svaret lydde gemenligen: »jo, jag tål så långt som du». Utmanaren mätte då af ett stycke på sin knif, med den vilda hotelsen: »jag skall skära dig ena flise, som sol och måne skall skina i». Härefter blefvo knifbladen nedom märket virade med skinnremmar, tröjorna afkastades och kämparne, med upplyftade armar och knifvarne i högsta hugg, fattade hvar med venster hand om sin fiendes högra armlofve. På detta sätt stående bröst emot bröst, barhufvade, och nakna intill midjan, bundos de samman med ett bälte som spändes rundt om dem begge, eller ock så, att man spände ihop deras egna bälten, så att ingen kunde slita sig ifrån den andre. Sedan begynte striden på lif och död, hvarvid det gällde att med venster hand afvärja sin fiendes stötar, medan man sjelf sökte frigöra sin högra hand, för att med knifven skära sin fiende. Denna blodiga lek fortsattes tills någon af kämparne föll, och blef segervinnaren sedan »väldig aktad ibland de andra». Men ännu oftare inträffade att bägge två hade fått bane-sår, innan man skilde dem ifrån hvarandra.

Vi hafva i Hestra socken af Finveden antecknat en hithörande sägen om tvänne bröder, hvilka hvar åt sitt håll varit ute »på ringfärd», och vid återkomsten fattade tycke för en och samma flicka. De råkade så i ordvexling och drogo knifvarne, hvarvid flickan sprang emellan dem och kastade sig i famnen på den yngste brodren, som hon höll kärast. Nu kunde tvisten icke förlikas, utan bröderna skulle spänna bälte. De klädde så af sig och spände ihop; men när striden begynte, funnos de vara så jemnstarka, att ingendera förmådde rycka sin hand ifrån den andre, utan kampen fortgick tills begge två dignade ned och föllo döda.

»Af detta faseliga anfäktande», skrifver Rudbeck, »skedde att mången man satte till lifvet, och är det ingen mans-ålder, sedan det blef aflagdt.» Likaledes talar Krok om bälte-spänningen, såsom »en hård lek, som äfven i senare tider ej afklädt sig burskap». Domböckerna omtala dock aldrig något envig under denna form, så att seden efter all anledning måste föras tillbaka till 1500-talet, eller kanske ännu längre upp i medeltiden.

§ 189. Desto allmännare voro deremot, in på 1600-talet och ännu senare, det slags oregelbundna strider med olika slags vapen, som i domböckerna få namn af vapna-skiften eller Perlementen och i folkmålet heta knifva-byten. År 1618, d. 3 Aug. klagar Konga härads dombok, att »de här uti bygden äro mycket lättfärdige till att skjuta, hvilket alldeles är ochristeligt och borde afskaffas»; och år 1626, d. 6 Febr. heter det likaledes i Albo härad, att »folket är lättfärdigt bruka mordvärjor med skjutande och slå med knif.» Rudbeck, som skref emot slutet af samma århundrade, skildrar sina landsmän på enahanda sätt. »Thy», säger han, »aktade de sitt lif ingen ting, utan der någon dem med minsta ord eller mine förtretade, hämnades de det grymmeligen, fastän de än sjelfva deröfver lifvet tillsätta skulle. Hvarföre, när de i gästabud eller samqväm blefvo oense, togo de till sina knifvar.» Han tillägger, hurusom »gamla hustrur ännu berätta, att de aldrig följde sina män i gästabåd, med mindre de togo ett svepe-lakan med sig att svepa sina män eller söner uti; ty de voro intet säkra om de med lifvet kommo derifrån.» Krok (1749) omtalar samma folk-sed med den anmärkningen, att »nu mera höres mycket sällan något buller och oväsen vid deras bröllop och gästabud, då deremot i fordna tiderna hustrun alltid tog med sig sin mans döds-skjorta.» Vid gamla riks-gränsen, serdeles emot Halland, ihågkommer man detta bruk än i dag. »Af detta», skrifver Rudbeck, »är det ordspråket kommet, att när någon talar med dem som äro komne ur gästabudet, så frågar han först, om de voro bra lustiga der och om de slogos. Svarar den andre, att de intet slogos, så säger han strax: »skam få det gästabudet!»

Med afseende på förloppet vid dessa gästabudsstrider må i förbigående anmärkas, att de ofta hade sin rot i något gammalt agg, som gaf sig luft; men ännu oftare i något oförsigtigt ord, som sårat den så ytterst ömtåliga heders-känslan hos dessa stolta skogsboar. Hit hörde framför allt, om någon beskyllde en annan att tala osanning, eller, såsom det heter i den tidens språk, lygtade honom. Svaret på en sådan blodig förolämpning blef då ofta ett s. k. kannehugg, eller att den som var lygtad slungade öl-kannan emot sin fiendes hufvud. Till och med om en prest, Herr Måns i Lenhofda, förekommer d. 31 Juli 1623, att han i ölsmål »slagit en bonde, Hegge i Nöbbele, i pannan med en tallerk». Eljest yppades ock striden med något utmanings-ord, såsom: »nå väl! gäller det till hugg?» eller: »kom ut om dörren och slås med mig eller du skall få hugg der du sitter!» eller det fruktansvärda tillropet: »det är inte längre till hjertat på dig än på mig. Nu skall jag se ditt hjerteblod!» Huru striden sedan utfördes torde bäst kunna inhemtas af här följande berättelser, dem vi utan serskildt urval hemtat ur de wärendska domböckerna, för att karakterisera det gotiska kämpa-lynnet i dess våldsammaste utbrott.

Bytet i Baggatången. 1614.

Det hände sig i fejde-tiden, att en man ifrån Tvings socken i Danmark (Blekinge), vid namn Nils i Baggatången, blef af det svenska krigsfolket förd till Kalmar skans, och när han en tid suttit fången blef han lösgifven emot en ranson af 60 riksdaler. Och såsom Nils hade en slägtman vid namn Sone Öde, landsknekt under manhaftig Sven Håkonssons fan i Södra Möre, utlade Sone Öde i denna summa 34 daler svenska, men de andra penningarne lade Nils sjelf ut.

Någon tid derefter blef Nils i Baggatången död, och hans arfvingar voro på ena sidan Sone Öde och dennes broder Per Öde, och på den andra sidan Gudmund i Grönedal och Påvel i Strånganäs. Dessa alla församlade sig i Baggatången och skulle ärfva bonden.

Och när arfvingarne kommo för att hålla byte, fanns intet qvar utom gården; ty, efter arfvet föll uti fejde-tiden, hade den danska öfverheten borttagit allan lös-ören. De begynte så jämka om gården och allt gick deras snack derpå ut, att Per Öde ville hafva gården för de penningar han (hans bror) utlagt; men de andra arfvingarne ville det icke samtycka. På det sista blefvo de så öfverens och förlikte, att det skulle stå i stillestånd dem emellan intill Michaëlis samma år; då skulle de på nytt mötas åt och göra fullkomlig förlikning sig emellan om gården.

Sedan de sålunda blifvit öfverens och väl förlikte, gingo de in i stufvan och begynte dricka. Och emot aftonen gingo Påvel och Jon i Strånganäs samt Gudmund i Grönedal ut och sadlade sina hästar, och ville färdas derifrån. Men medan de så voro ute, gjorde Per Öde, Sone Öde och bonden i gården råd på Påvel och hans stallbröder, och togo till sig sina värjor och sutto beredda, och Per Öde tog sin sabel och hade dragen framför sig och Sone Öde tog sin bössa och höll Gudmunds yxa i handen.

När det så lidit en stund, kommo stallbröderna åter in och ville bjuda god natt. Då uppstod bonden i gården och bad Gudmund i Grönedal sätta sig i högsätet. Gudmund svarade: »nej, skall jag sitta längre, då vill jag sitta på sätet.» Han gick så och satte sig på sätet, vändande sig åt golfvet, och Påvel i Strånganäs satte sig i bänken. Då sade Gudmund till Sone Öde: »få mig min yxa igen!» Straxt gaf Sone honom yxan och satte sig ofvan om honom på sätet, men Per Öde och bonden i gården sutto tillsammans i högsätet.

Medan de nu drucko en gång eller två omkring, föllo några ord emellan Påvel och Sone Öde om en annan gård, som Påvel menade att Sone hade för honom bortvändt emot hans vilja. Vid att dessa så snackade sins emellan, dock utan vrede och vredes-ord, sade Per Öde till Påvel i Strånganäs: »jag skulle ha sändt bud med dig hem», och högg straxt till Påvel med sabeln, öfver pannan och näsan, så att Påvel bar märket i all sin tid. Då drog Påvel ut sin sabel och högg Per Öde i hufvudet, så att han svimmade. Straxt kastade bonden i gården sin kanna och slog Påvel i bröstet, och med detsamma reste sig Sone Öde, som satt på sätet, och slog Påvel med bössan tre slag, så att denne seg å sned emot väggen. Men vid att Sone skulle fullfölja med flera hugg med bössan, högg Påvel i yrseln igen och högg Sone Öde i hufvudet, så att han straxt blef död.

Påvel ville nu gifva sig omkring bordet och ut på golfvet. Då kom bonden i gården emot honom vid bords-ändan och slog till honom med en knif; men Påvel bar armen framför sig och blef stucken igenom armen, så att tre fingrar deraf blefvo klumpne. Då kom Per i Långasjö emellan och ville taga frid, och tog uti Påvel och ville hafva honom emot dörren. Men bonden i gården stack ännu en gång öfver Peders axel och drabbade Påvel emellan skuldrorna, så att denne sedan var och blef en krympling, så länge han lefde.

Och Påvel låg vid sängen i tio veckor och lät bära sig ut i skogen på en bår.

När denna dråps-sak kom för rätta på tinget med Konunga härad d. 3 Febr. 1615, infunno sig Påvels i Strånganäs närmaste slägt och förvandter och begärde lejd för dråparen till tinget, hvarefter Påvel sjelf inför sittande rätt bekände, att han å vigvalle var, dess viljandes, och hade ihelslagit Sone Öde. Äfven bevisades, att dråparen hade tillbudit böter och förlikning; men den dödes slägt var obillig och ville icke låta sig tillfreds, med mindre dråparen ville till dem utfästa en odräglig summa, nemligen öfver 2000 daler. Och sedan nämnden hade lutat sin hufvud tillhopa och härom rådslagit, gåfvo de sådana svar, att eftersom Per Öde, utan någon gifven orsak, först utslog, hade Påvel orsak att slå igen. »Men mycket mer, efter de andre honom tillika stormade, hade han orsak att hjelpa sitt lif, om han gat (^ɔ: gitte). Och är klart nog, att Påvel på intet annat sätt kunde hjelpa sitt lif, utan han antingen skulle ligga eller med alfvar slå igen och våld med våld vedergöra. Är ock allom kunnigt, att Per Öde, Sone Öde och bonden i gården voro starka, frimodige och alfvare karlar, och Sone Öde hade något tillförene slagit en karl ihel och der gifvit böter före; Påvel i Strånganäs var deremot en blygsam karl, så att han aldrig var beslagen med det ringaste perlemente. Derföre kunde härads-rätten icke döma Påvel ifrån lifvet, utan till en skälig och lidelig bot.»

Knifva-bytet i Söftesmåla. 1619.

Det hände sig i Konunga härad år 1619, att en bonde i Söftesmåla hade en fjerding öl eller två, och dit kom Kapitenen manhaftig Olof Persson med flera andra öl-gäster, och de drucko och gjorde sig glada. Men när det lidit på qvällen for Kapitenen sina färde, och de öfriga gästerna blefvo qvarsittande, och voro de så skipade, att Gudmund Lasseson i Udden hade sin plats främst i galbänken och Jon Germundsson i Söftestorp satt väl neder på sätet, så att der sutto fem personer ofvanför honom.

Vid de nu drucko och glammade, blefvo de talande om en liten åla-bäck, och om en qvarn som Jon hade byggt. Då sade Gudmund: »antingen vill du mala min mäld utan tull eller skall jag bygga mig en ny qvarn?» Jon svarade: »du må väl bygga dig en ny qvarn.» Gudmund sade: »du skall inte taga min bäck ifrån mig.» Jon svarade: »jag vill inte taga bäcken; men jag vill vinna honom ifrån dig.» Gudmund återtog: »det gäller ett par oxar», sedan sade han: »det gäller en oxe», och sist: »det gäller fyra tyska daler.» Härom vaddes de och slogo händer tillsammans. Gudmund sade till Jon: »du vest inte hvad jag menar.» Jon svarade: »jo, jag vet hvad du menar. Du skall inte slå mig till skada, som du gjorde min fader.»

När detta var taladt satte Gudmund sin hand under kind och satt en lång stund och teg; men de andre som voro vid bordet talade hvad de hade sins emellan och ingen visste af någon vrede. I detsamma sprang Gudmund upp på bordet med knifven i venster hand; ty han var läthänder (^ɔ: vensterhänd), och med en talerk i höger hand, och flögde så hastigt på Jon, att ingen kunde häkta honom, sägandes: »du skall få ett tusand kneflar.» Men förr än Gudmund fick sitt slag fram, tog Jon en knif och stack Gudmund i flygten, så att han föll framstupa öfver sätet och ned på golfvet, och ingen tog emot honom. Och straxt de kommo upp ifrån bordet och upptogo honom, var han död.

Dråpet i Sibbahult. 1621.

I Sibbahult, af Konunga härad, hade år 1621 gårdmännen råkat i ovänskap med hvarandra. Den ene af dem het Per Udd och den andre het Jon Gertonsson; denne senare hade till svåger Olof i Anemåla, som åtte Jons syster.

Det hände sig om hösten, att Per Udd gjorde skjurd-öl i sin gård och hade bjudit vänner och grannar. Men han hade icke bjudit sin gårdman Jon Gertonsson, eftersom de voro osåte. Jons svåger Olof i Anemåla var deremot bjuden och hade äfven infunnit sig vid gillet.

Samma lördags-qväll kommo två bönder, Mattis i Bogesjö och Per i Totamåla, af en händelse till Sibbahult. Då sade Jon Gertonsson: »J skolen hafva tack, att J viljen komma hit till mig och vara hos mig och dricka af mitt öl, och inte göra som min svåger Olof i Anemåla; han kunde inte dricka hos mig, utan gick ned till min ovän och dricker der.» Jon Gertonsson begynte sedan flux undsäga Olof, att han ville byta svågerskap med honom. Men allt hvad Mattis och de andre som såto vid bordet bådo honom, att han inte skulle undsäga sin granne eller sin måg (^ɔ: svåger), kunde det inte hjelpa.

Mattis gick nu i säng och lade sig, men när han hade sofvit en stund, vaknade han vid att han hörde qvinnfolken qväda (^ɔ: klaga). Och en hustru gick bort till Mattis, der han låg i sängen, och bad honom stå upp och förtaga Jon Gertonsson, att denne icke skulle gå i byn, sägandes: »vi hafve förtagit honom, så länge vi hafve förmått; nu råde vi intet med honom.» Då steg Mattis upp och sade: »det är Söndags-natt; vi vilje intet mer dricka.» Jon svarade: »i afton vill jag gifva dig dricka; i morgon får du intet.» Mattis satte sig nu till bordet, men Jon Gertonsson tog en kanna, som han satt under bordet, och gick ut och i den andre gården, och hade öl-kannan i ena handen och knifven dragen i andra handen.

Som nu Jon Gertonsson med berådt vredesmod kom gångandes ur sin gård och in i Per Udds stuga, sade han: »här kommer Jon Gertonsson; huru tro J på den?» De svarade: »väl, om du vill låta väl». Genast gick han obeden till bordet och satte sig, frågandes: »hvar är den gor-nidingen, bonden i gården? Jag vet han gömmer sig.» Derefter skänkte han öl i en marbo-stop och drack Olof i Anemåla till. Och när Olof icke ville dricka rent ut, slog han till honom med kannan, sägandes: »nu skall jag taga ditt lif», och i detsamma slog ut med knifven och förbröt hemfriden och gjorde sin svåger blodvite. Men Olof i Anemåla, som föresatt och visste af ingen undsägning eller fejd, slog honom igen, hvartill han hade stor sak och stor nöd. Och är betänkandes, att Jon i Sibbahult, fjorton år förut, i samma stuga och vid samma bord ihelstack sin egen hustrus broder Jon Håkansson. Och nu slog hans systers man honom ihel igen, på samma ställe och vid samma bord.

Perlementet i Iremåla. 1628.

År 1627 lefde i Konunga härad en bonde, vid namn Olof Åkesson i Mårslätt. En dag på vintren hade han ringt två räfvar i ett enda sått på sitt eget byamål, och han och hans folk hade utsatt näten och allt var färdigt. Då kom dit en annan bonde, ifrån Kinnevalds härad, vid namn Jöns i Förnan, som hade följt samma spår ifrån sitt byamål. Jöns sade: »nu vilja vi vara lika delagtige af hvad som här kan falla». Olof svarade: »det kunnen J icke begära, alldenstund jag så tideligen hafver vängt räfvarne; såsom jag tror förr än J vissten af spåret». Härtill svarade Jöns spotskeligen och blef af idel motvillighet ståendes vid näten, aktandes bortjaga hvad som framkom. Likväl lyckades det så, att den ene räfven fick hugg; men den andre slapp undan. När så Nils i Förnan gick sin väg, sade han till Olof: »en annan gång skola vi hårdragas härom», jemte flera andra undsägningar.

Det hände sig nyårs-dagen år 1628, att en man, vid namn Erik i Iremåla, hade budit Olof i Mårslätt, som var hans styffader, tillika med flera sina förnämsta vänner och fränder, till barns-öl. Då kommo ifrån Kinnevalds härad tre unga soldater till kyrkan, nemligen Nils Jönsson, som var son till förenämnde Jöns i Förnan, samt tvänne bröder, Markus Persson och Nils Persson, och när kyrkofolket kom hem, gingo soldaterna fram till gästabuds-gården. Såsom nu Olof i Mårslätt hade kif med Jöns i Förnan, sade han till sin styfson: »vill du bjuda Nils Jönsson in, så vill jag gå härifrån». Derföre blefvo soldaterna icke inbjudna till barns-ölet, utan gingo framom till ett annat gästabud.

Men dagen derefter vid middags-tiden kommo de förenämnda tre soldaterna igen till Iremåla, obudna, öfverdruckna, skriandes och ropandes, och gingo så obudna in i stugan och helsade ingen, hvarken ute eller inne, utan satte sig i södra bänk, läggandes sina värjor bakom sig. Då bådo bonden och hustrun i gården dem vänligen till bords; men Nils Jönsson svarade, såsom hans ordspråk var: »det är omöjligt». Emedlertid stod Olof i Mårslätt upp och dansade, och två af de främmande togo äfven vid och dansade en stund, hvarefter alla tre soldaterna följdes åt till bordet. Här begärde de brännevin, som skänktes i för dem af hustrun och som Nils Jönsson mest ensam utdrack. Sedan bar hustrun fram för dem ett färskmats-fat, bedjandes dem få sig mat, sådan förhanden var. Men Nils Jönsson tog ut knifven, rörde i fatet och svarade: »intet äter jag häraf, det är räfva-färskt». Dessa ord upprepade han flera gånger, kallandes Olof i Mårslätt mycket oqvämligt; men allt teg denne stilla, utan att svara honom ett ord.

Till att förtaga soldaterna deras onda mening och uppsåt, begynte nu Olof i Mårslätt dricka Guds åminnelse-skål, såsom deras plägsed är, och tackade Gud för ett godt framgånget år, önskandes ett lyckosamt nytt år, bättre och inte värre, såsom hans ord föllo. Härtill svarade Nils Jönsson och hans stallbröder: »vi hafva allt lika godt, anten det blifver värre eller bättre», hvarefter de uppstodo att dansa och ville intet dricka skålen.

En stund derefter gick bonden i gården ut i källaren, för att hemta öl. Som han nu gick förbi Nils Jönsson, stötte denne honom i ryggen med knytte näfven; men bonden aktade icke derom, utan gick sin väg. När han så kom ut ur källaren, stodo alla tre för honom på gården och hade lönligen talat sins emellan. Då böd bonden dem dricka; men de brukade sitt ordspråk, sägandes: »det är omöjligt», hvarefter både husvärden och de tre främmande gästerna följdes åt till stugan.

När de nu kommo in, var Olof i Mårslätt uppå golfvet och dansade. Då fattade Nils Jönsson om ärma-klädet, som Olof hade i handen att dansa med, efter som deras sed är. Men när Olof icke fick igen ärma-klädet med god vilja, lät han det fara, sägandes till sin hustru: »se till, på hvad sätt du får ifrån honom ärma-klädet; jag vill inte narras med honom». Dermed gick Olof ut; men två af soldaterna trädde honom efter, tätt i hälarne, förde på honom med händerna och bådo honom gå åt räfva-kulan med mera oqvämligt.

När Olof återkom in i stugan, sedan de så plötsligen hade följt honom ut, sade han till sin styfson: »jag vill sitta hos dig i högsätet; jag tror dig om, att du håller hemfrid, efter du äst bonde i gården och skattar för stugan». Detta blef honom ock af husvärden fritt tillsagdt. Under tiden voro soldaterna ännu ute, och hvad råd de upplade kan der ingen så noga veta; men likligt är att de öfverlade, huru de skulle fanga an med slagsmålet.

Ty när det åter lidit en stund, kom Nils Jönsson in, åtföljd af de andra två, och skriade och hvippade fast faseligen, slog vidt ut med händerna och armarne, och hade underliga fakter. Då sade husvärden Erik: »hvem hvippar du på? Här hafver ingen gjort dig ett ord emot». Nils Jönsson svarade: »det skall du få se!» och sprang så genast fram med dragen knif och öfrade hugg åt Olof i Mårslätt. Men hustru Bengta i Iremålen hindrade slaget, genom att fatta Nils under armen, och fick så sjelf skada af knifven. När nu Nils Jönsson icke fick knifs-slaget fram, lopp han med hast tillbaka i södre bänk och fattade bössan; Markus Persson tog likaledes sin bössa, allt i hast, och den tredje knekten, Nils Persson, grep till sin värja; men blef hållen af gästabuds-folket, så att han ej fick göra skada. Då hade bonden en kroksabel hängandes i högsätet; denna grep Olof till och ville bjuda värn för sig; men hindrades af husbonden, som sjelf åter hölls i famnen af sin hustru, Segridt Abramsdotter, som ej ville släppa sin man ut på golfvet.

När sakerna så stodo, sade Olof i Mårslätt, som icke var någon strids-karl: »då måste jag ut», och sprang straxt uppå golfvet. Men de andra voro snare och snälle, att komma emellan honom och dörren, så att när han kom midt under tak-fönstret gensköts han af Nils Jönsson, som slog honom frammantill öfver venstra axlen två slag med bössan, så att bösse-stocken gick sönder och bössan kroknade som en båge. Och Markus Persson slog honom bak öfver ryggen och högra axlen, två eller flera slag, tills att bössan gick i två stycken. Olof i Mårslätt hade nu fått så hårdt hugg, att han var på knän och knektarne slogo så fast, att ingen tordes gifva sig emellan och styra till godo. När han gå var kringhvärfd på alla sidor, och hade inga andra utvägar än att antingen hjelpa sitt lif eller lida döden, höll han fram sin arm emot det nästa slaget, tog så i hastighet knifven af snappsäcken och stack Nils Jönsson i bröstet. Straxt veko de alla ut; men när Nils Jönsson kom ut, föll han omkull och gaf genast upp andan.

Sedan detta dråp hade skett och förr än den dräpne vardt begrafven, blef derom straxt ransakadt och protokolleradt af kyrkoherden, vällärd Mäster Arfved i Wäckelsång. Vidare ransakades derom på Konunga härads ting i Ingelstad, d. 11 Juni 1628, hvarvid icke blott dråparen kom tillstädes, på Ståthållarens legde-bref, och sjelf godvilligen bekände sin gerning, utan ock den dräpnes nästa slägt-män på fäderne och möderne, som fast många voro, framträdde inför rätten. Men emot slägtens alla insagor kunde de tolf i nämnden icke döma dråparen värd gifva lif för lif, utan dömde denna dråps-sak för ett rätt nödvärn, och att Olof i Mårslätt gjorde det dråpet trängder och af rätta lifs-nöd.

§ 190. Af de gamla tings-seder och till någon del rent symboliska rätts-bruk, hvilka en gång varit iakttagna af våra gotiska förfäder, hafva i Wärend några spridda qvarlefvor bibehållit sig. Vi uppsöka här deras nötta spår, så vidt dessa för oss blifvit märkbara vid granskningen af landets folk-mål, sägner och äldre tings-handlingar.

Ropa Ulfsgäld. — När en dråpare eller annan missdådare blef på tinget förklarad fredlös, iakttog man af ålder vissa symboliska rätts-bruk, hvaraf domböckerna bevara uttrycken: att läggas biltog och att »freden blef huggen dem ifrån» (K. h. 1626). Ett annat hithörande bruk var, att häradet ropade ulfsgäld öfver ogerningsmannen. I Konga härads dombok för år 1616 talas på ett ställe, om en »öfvergifven skalk och orolig menniska, så att hela häradet ropade ulfsgäld öfver», och i Albo härads dombok för d. 14 Jan. 1630 förklaras meningen med detta tingsbruk sålunda, att ogerningsmannen derefter var »feg för hvar man, att hvilken honom öfverkom, måtte honom slå, likasom en ulf eller annat skade-djur, och han måtte ligga ogilder.» Ordens sammanställning visar ock, att vid ulfs-gäld hela tings-menigheten på en gång upphäfde ett rop öfver missdådaren, likasom när man ropar efter ulfven, hvarmed symboliskt betecknades, att han derefter var fredlös inom häradet, såsom en ulf i skogen. Det gamla ordet gäld härledes nemligen af vb. gala ^ɔ: sjunga, skrika (hvaraf höns-gäld, hane-gäll, gall-skrika o. s. v).

Stå. Gå. — När någon skulle utföra sin talan inför rätta, skedde det alltid stående. Häraf talesätten: stå uppå en sak (»utan stod ändteligen deruppå») ^ɔ: påstå, påyrka; stå till en sak, stå till munds ^ɔ: tillstå, erkänna, försvara; fästa fot ^ɔ: bevisa inför domstol o. s. v. I tvistemål och sedan parterna blifvit hörda, uppgjorde rätten förslag till förlikning, hvarefter de tvistande gingo ut, för att afhandla vilkoren med hvarandra, och åter in, sedan förlikning blifvit träffad. Häraf talesätten gå ut på en sak ^ɔ: ha för afsigt, hänsyfta, och gå in på en sak ^ɔ: antaga vilkor, träffa öfverenskommelse. När en sak skulle fästas med ed, gingo edamännen en efter annan inom ting-stockarne och gjorde sin ed med tu finger å lagboken. Häraf talesätten gå ed, gå lag, fästa lag, fästa ed. Eds-formuläret var härvid olika för olika fall, och det heter någon gång att eden gjordes »så högt rätten den förestafva kunde». Såsom bekant förestafvades eden i äldre tid af målseganden. För öfrigt torde kunna anmärkas, att den gamla eden, som snarare var en samvets-ed än en vittnes-ed, fick olika namn efter lag-kynnets, laggärds-männens eller laggärds-folkets olika antal och beskaffenhet. Domböckerna tala således om triggamanna-ed, sexmanna-ed, tolfmanna-ed, sex danneqvinno-ed o. s. v. Lagfästning eller edgång blef ock i gamla tider använd äfven i de mest grannlaga fall, såsom f. ex. när Erik Nilsson, på Uppvidinge ting år 1624, måste befria sig med en tolfmanna-ed, »att han ej vunnit Karins ära genom trolldoms-konst, utan var en vilja-gerning», eller när Nils i Sönnerön, på Albo ting år 1631, utfäste en tolfmanna-ed, »att hans dotter var mö och oskämd.»

Uppräcka händerna. — År 1615 d. 28 Aug., vid laga ting i Uppvidinge härad, förhandlade Ståthållaren Isak Hendriksson med menige allmogen och lät uppläsa Kongl. Maj:ts bref af d. 27 Juni 1615, med varning, att de icke måtte låta sig förföra af en hop patenter, som här och der instickas öfver gränsen af en hop förrymda skälmar och ovisst parti. Dertill blef svaradt af presterskapet, nämnden och menige tings-allmogen, att de alla samteligen tacka Gud för den konung och herra, den Gud Allsmägtig oss alla till beskärm unnat och beskärt hafver. »Den samme utlofvade allmogen med uppräckta händer och munn, att de härefter som tillförene vilja hafva H. K. M:t och Sveriges krona uppsatt och ospardt lif, blod, och allt det i deras förmögenhet är eller blifva kan, och aldrig afvika. Detta de alle med uppräckta händer samtligen bejakade.» — Samma gammalnordiska tings-bruk blef på denna tid nästan alltid iakttaget, när helst en större menighet samfäldt åtspordes om sin mening och gaf jakande svar. Det heter således vid ett annat tillfälle, då en af konungens ämbetsmän uppböd sig till häradets skottsmål och begärde tings-vittne om sin förvaltning, att »nämnden och menige härads-män uppräckte händer och gåfvo honom ett ärligt skotts-mål». Vi hafva häraf ännu det gamla talesättet att taga emot med uppräckta händer, d. v. s. villigt och med fullaste bifall emottaga någonting.

Räcka hand. Sträcka händer samman. — Alla aftal och löften blefvo fordom bekräftade med handsträckning. Att räcka hand under ryttarefanen är således, på 1600-talet, att låta städja sig till ryttare. År 1618 förekommer om en bonde i Kinnevalds härad, som ville räcka hand för sin son, att denne skulle tjena troligen (^ɔ: troget) för en annan. Att räcka hand för en annans gäld är liktydigt med att gå i borgen för en annans skuld o. s. v. Likaledes blefvo ock alla förlikningar bekräftade med hand-sträckning. Häraf sådana uttryck, som: »derom blefvo de för rätten med hand-sträckning förlikte»; »derom de här för rätten sträckte händer samman», eller »derom blefvo de öfverens och räckte händer samman» o. s. v.

Äfven köpe-aftal bekräftades på enahanda sätt med hand-sträckning. Till ett fullkomligt köp hörde dock alltid ett köp-vittne, som borde slå af, genom att vid hand-sträckningen föra sin hand uppifrån och nedåt emellan parternas händer. Ett sådant med hand-sträckning bekräftadt köp eller annat aftal heter i Wärends-målet handel, att handla. Upphäfvandet af en redan uppgjord handel kunde icke ega rum, utan på grund af nytt aftal, oftast med skade-ersättning till den lidande parten. En sådan återgångs-handel heter i Wärends-målet, såsom i domböckerna, refköp, och bekräftades af köp-vittnet genom att slå upp, d. v. s. genom att vid handsträckningen föra sin hand emellan parternas händer nedifrån och uppåt. Häraf det ännu gängse talesättet att slå upp med någon, slå upp en trolofning. Uttrycken att rifva ett köp, rifva en förlikning, synas dock härröra från ett annat medeltids-bruk, då uppslagningen skedde med ett kläde, som parterna refvo sönder sig emellan.

Sköta. Skafta. Stångfälla. — För det lagliga fullbordandet af ett jord-köp iakttogos af våra förfäder åtskilliga symboliska rätts-sedvänjor. Hit hörde, att säljaren borde öfverlåta jorden till köparen genom att offentligen på tinget nedlägga en jord-torfva i dennes sköte. Denna rätts-handling heter derföre att sköta, tingsköta, och blir i våra domböcker ofta omtalad, ehuru aldrig närmare beskrifven.

Rätten egde derefter att å häradets vägnar fasta eller bekräfta den gjorda öfverlåtelsen. Detta skedde genom att skafta eller å skafte hålla, d. v. s. fatta i skaftet af ett framräckt spjut, till ett tecken, att samhället hädanefter ville försvara den nye egarens rätt. Gamla småländska permebref nyttja härom uttrycket: »oc XII æro festæ aath, som æro &c.» eller »thesse tolff sattho i næmpdene oc æru festhe aath» o. s. v. Ännu i en dom af Konunga härad år 1616 heter det, att »derföre uppstodo härads-nämnden och alla samteligen å skafte höllo, tingskötte och afhände förenämnde gård» o. s. v. Fästarne skulle således ifrån början vara tolf män och utgjordes i reglen af bisittarne i rätten, om vi än i senare tid få se säljaren och hans bördemän någongång sjelfva framträda såsom faste-vittnen. Ännu senare utbyttes spjutskaftet emot en vanlig stång, då skaftningen får namn af stång-fällning. År 1666 den 9 Maj, när författarens stamfader, uppbördsmannen Erngisle Olufsson med sin hustru Kirstin Jonsdotter, erhöll fasta på Sunnanviks gård, anmärker kalfskinns-brefvet uttryckligen, att samma hemman är »lagbudet och lagligen lagståndet; desslikes stångfäldt och tingskött efter denna lands-orts lofliga sedvana». Att erhålla fasta på ett jordköp, heter ännu i Wärends-målet att få skaft eller att få bref och sköte.

Gifva sitt gods till sköflings. — Uppvidinge härads dombok för 1616 anförer om en enka, som efter mannens död afstod sin egendom till borgenärerna, att »hon icke hafver veterligen undandolt ett marka-värde af hela bohaget, utan satte nycklarna uti dörrarne och antvardade gäldenänerna godset, så långt det räcka kunde, och förenämnde Karin med sina många små barn gingo derifrån, gråtandes.» En dom af år 1632, ifrån Konunga härad, lydde i ett liknande fall, att »efter det Märit i Lekaremålen, enka, hafver efter sin mans död satt nycklarna i dörren och gifvit allt hvad hon åtte till sköflings, att betala sin mans gäld med, och hon gick derifrån. Derföre, om Gud hjelper henne till magt igen, och hennes gods ökas och förkofras, skall hon framdeles vara fri för samma gäld.» Ett annat hithörande medeltids-bruk var, att enkan hängde nycklarne på mannens bår, när denne skulle föras till kyrkogården. Folk-uttrycket slå vantarne i bordet, om den som icke längre kan betala, synes ock härröra från någon nu förgäten medeltids-sed, ehuru af ovisst ursprung.

Läppa-gäld. — Hade någon tjuftat en annan (^ɔ: kallat honom tjuf), eller annars gifvit honom sak, utan att vilja fästa fot eller saken tingföra och lagfölja, så fälldes han till böter, hvilka fingo namn af Läppa-gäld. Tillika måste han då äfven urtjufva sin motpart och upprätta dennes kränkta heder. Detta skedde genom ett egendomligt rätts-bruk, som blir omtaladt i Kinnevalds härads dombok för år 1626. När Jöns Bengtsson i Marklanda hade utspridt äreröriga beskyllningar om Håkons hustru, blef han nemligen af tinget »sakfälld för läppa-gäld, till penningar — 9 mark, och slå sig sjelf på munnen och gå afviger (^ɔ: baklänges) af rätten». Otvifvelagtigt är det på grund af detta gamla rätts-bruk, som det i rim-krönikan anföres om en man, att

han war ärlös oc slagen vppa hans mwn.

Göra utskotta-stol. — Den symboliska handling, hvarigenom husbonden efter gammal hus-rätt skiljde sig vid en otrogen eller brottslig hustru (jfr. § 172), blir i Wärends tingshandlingar någon gång omtalad. Den får då namn af att förskjuta sin hustru eller att göra utskotta-stol. Ett ställe i Uppvidinge härads dombok för 1627 lyder: »så förskjuter han sin hustru belångande äktenskapet, så att han gör utskotta-stol». På ett annat ställe, i Konunga härads dombok för 1628, heter det: »Item, för utskotta-stol, för sin hustru, att han henne utom dom dref utur bohaget». Domböckerna tala således oföränderligen om en mannens handling, som antagligen bestått deri, att han sköt hustrun ut ur stolen eller ur hennes plats i högsätet; ty att här tolka ordet stol med qvinno-kappa (Lat. stola) synes gifva en både sökt och främmande mening.

Utom dessa qvarlefvor af forntidens rätts-bruk, bevara domböckerna äfven några spår af det äldre poëtiska lag-språket. Hit höra sådana uttryck, som: att »döma en sak under Guds dom», ^ɔ: ställa en blind sak till framtiden; »stjäla undan Guds lås» ɔ: stjäla på öppna fältet; »vara i Guds våld» ^ɔ: vara afliden. Äfven allitteration förekommer någon gång; såsom i talesätten »att följa

brinnande brånde
och rykande rök»:

 eller att »intet är

i handom taget
eller i husom funnet».

I sammanhang med de gamla rätts-bruken må slutligen anmärkas, att man ännu vid början af 1600-talet brukade pröfva trollbackor på vattnet (jfr. § 110), och att år 1611 blef, för crimen bestialitatis, en man i Sunnerbo härad dömd qvick i jord (^ɔ: att lefvande begrafvas), ehuru häradet bad att han måtte komma till yxen.

§ 191. Ur de äldsta traditionela rätts-bruken, hvilka i tidernas längd antogo en allt fastare form, utvecklade sig småningom en lag-stiftning, serskild för hvart och ett af de äldre svenska landskapen. Denna lagstiftning skjuter således sina rötter djupt tillbaka i den gamla stamförfattningen, då hvarje landskap ännu bildade ett sjelfständigt rike, med sin egen stam-konung och sitt eget lands-ting. Hvad serskildt beträffar Wärend, går denna primitiva samhälls-bildning med dess lika primitiva lag-stiftning långt upp i tiden. Redan S. Sigfrids legend, författad år 1205, talar derföre om landets gamla lagar, res publica sive leges antiquæ, eller laghin och landzretten.

Att dessa i legenden omtalade gamla lagar ursprungligen och närmast tillhört blott de fem härader, hvilka ifrån början bildat den lilla wärendska förbunds-staten, framgår af flera omständigheter. Märkligast deribland är utan tvifvel den serskilda lag-stiftning i fråga om arf, hvilken såsom gammal rätts-sedvänja länge varit i dessa fem härader gällande. Nämnde arfs-sedvänja, som skiljde sig ifrån arfs-bruken icke blott i det öfriga landet, utan ock i den öfriga delen af Tiohärads lagsaga, är nemligen tydligt en qvarlefva af en äldre lag-stiftning, som varit inskränkt till det egentliga Wärend. Densamma blef ock i folkets sägner, ännu vid slutet af 1600-talet, omtalad under det betecknande namnet af Wärends häraders rätt eller Wärends-rätten.

Lagmannen i Tiohärad, Harald Strömfelt, anförer härom år 1691, i sin officiela berättelse till konung Carl XI,

»att uti Tio härads lagsaga äro fem härader, nemligen Konga, Albo, Kinnevalds, Norrvidinge och Uppvidinge härader, som af ålder och gammalt bruk nyttjat stads-lags vilkor, så att hustrun tagit halft med mannen och brodren halft mot systren, hvilken sedvana de hållit för lag och med stort bekymmer påstått sig dervid blifva behållne. Och som bemälde gamla sedvana i min lagsaga härtill blifvit efterlefvad och hållen för lag &c.»

Äfven P. Rudbeck omtalar samma gamla rättsbruk, (ehuru här satt i förbindelse med Blända-sägnerna; Smål. Antiqvit. c. 17), såsom ett serskildt privilegium för Wärends tappra qvinnor, nemligen att

»en syster och bror skulle gå i löst och fast i alla arf med hvarandra lika i byte.»

Vid granskning af landets äldre tings-handlingar finna vi ock bevis, att samma rätts-sedvänja varit i de nämnda fem häraderna iakttagen, blott med undantag för mannens häst och vapen, hvilka endast kunde ärfvas på mans-sidan (jfr. § 169). Albo härads dombok innehåller således ett byte eller arf-skifte ifrån år 1623, der intet tvifvel kan uppstå, det ju alla syskonen togo lika arf efter sin fader, nemligen: »Sven Sonason — sölfver 15 lod. Börge Sonason — sölfver 15 lod. Jon Månsson i Sinhult, på sin hustru Bengta Sonasdotters vägnar, — sölfver 15 lod. Anna Sonasdotter — sölfver 15 lod. Kirstin Sonasdotter — sölfver 15 lod» o. s. v. Andra exempel att här förtiga.

Långt efter Wärends-rättens uppkomst, ehuru rimligtvis redan under hedniska tiden, förband sig Wärend med de angränsande fem häraderna i Finveden och Niudung till en samhällig och rättslig enhet. Sålunda bildades Wärends lagsaga i Tiohärad (legiferatus Værendiæ in decem provinciis), hvars lag blir åberopad i ett permebref redan af år 1219. Af den serskilda landskaps-lag, Tiohärads-lagen, som sålunda här utbildade sig på grundvalen af den äldre Wärends-rätten, ega vi ännu qvar en enda balk, Kristnu-Balken, i en redaktion, som anses härröra från slutet af 1200-talet eller början af 1300-talet. Så mycket blir dock tydligt af sjelfva inledningen, som att Tiohärad redan på denna tid hade vunnit hela sin närvarande utsträckning. Lagsagan sträckte sig nemligen i vester och öster: ifrån Miöhult (Mioahult), en gammal sätesgård i Sandviks socken, vid sjön Fegen, i vestra kanten af Westbo, till gården Mörtelek i Åsheda socken, i östra kanten af Uppvidinge; samt i söder och norr: ifrån Brutabek, som måste sökas vid lagsagans södra gräns emot Skåne och Blekinge, till Bjureke eller Björkö, beläget längst upp i norr emot S. Wedbo och Tveta, på sjelfva gränsen emellan Östra och Vestra härader.

Sedan landets äldre lagar till det mesta gått förlorade, upphöra dock ej alldeles och på en gång spåren af den lag-stiftning, som fordom sjelfständigt tillhörde Wärend och Tiohärad. Tvärtom äro dessa spår länge märkbara i tings-bruk och rätts-sedvänjor, och vi meddela efter domböckerna några hithörande drag, till upplysning af Wärends forna lag-stiftning och rätts-skipning.

Afvikelser ifrån den gällande lands-lagen, på grund af egna äldre rätts-bruk, förekommo i Wärend, på 1600-talet, förnämligast i följande fall:

i fråga om arf. — Den wärendska arfs-lagen gällde, såsom vi ofvan anmärkt, icke för hela lagsagan, utan blott för de fem Wärends-häraderna, och är således en qvarlefva icke af den yngre tiohärads-lagen, utan af den vida äldre Wärends-rätten.

i fråga om äktenskaps-spjell. — År 1614, fredagen efter S. Michaëlis dag, vid laga tinget med Konunga härad i Ryd, afkunnades dom öfver Måns Olsson i Mökleryd, för det han belägrat sin grannes, Per Gudmundssons i Mökleryd hustru, Ingerd Thoresdotter. »De blefvo för sin gjorda och bekända gerning, efter Guds lag och landsens gamble sedvana, dömde ifrån lifvet. Måste om skonsmål söka höga öfverheten». Samma år blef i Albo härad om en hor-karl »afsagdt, att han skall gå till sin lott, efter Sveriges och Albo härads samsätilse lag». År 1628 d. 10 Nov. dömes i ett liknande mål, att »rätten, efter landsens sedvana, icke kan fri hans lif». En dom, afsagd vid Provesta-tinget i Albo härad, d. 25 Nov. 1631, lydde, att »alldenstund här är hor i trolofning och derefter äktenskaps-spjeld, såsom tvänne skyldskaper efter kyrko-rätten och landsens urminnes sedvana; derföre kunde rätten icke befria deras lif». Ett annat äktenskaps-spjell blef likaledes dömdt »efter kyrko-rätten och landsens urminnes sedvana». Och i ytterligare ett hors-mål emellan gifta folk, »blefvo de efter Guds lag, Sveriges urminnes rätt och gammal sedvänja, dömde ifrån lifvet.»

i fråga om lägers-mål i förbjudna leder. — En dom af Uppvidinge härads-rätt år 1624, lyder, att »rättes öfver dem med elde, efter Guds lag och riksens stadga och sedvana.»

i fråga om lägers-mål emellan gift man och ogift qvinna. — År 1614 förekommer i Uppvidinge härads dombok, om en sådan qvinna, att »hon utfäste efter en gammal lag och sedvana, för hon hade gått å bolster och blye i andra kone säng, penningar — 40 mark.»

i afseende på sjelfspillingar. — I Kinnevalds härads dom öfver sjelfspillingen Håkon Nilsson i Rimsehult, af d. 14 Nov. 1616, förekommer: »Och efter det hafver varit en gammal lands-sed här i lands-ändan, att der sådana grufvelige och alldeles obetänkta ofall hända, antingen det sker med hängande, skjutande eller stingande, eller i vatten löpande, eller igenom annor tillfälle; och der liken finnas igen, då plägar intet ärligt folk sådana ynkeliga fallna lik röra eller vidkomma, utan mästermannen plägar gemenligen dit kallas till sådana rum och handla med sådana lik, efter föregången dom och sentens, likasom med annor lefvandes missgernings-kropp, som honom blifver öfverantvardad.»

i fråga om Tattare, som begått tjufnad. — Kringstrykande Tattare, Tatterskor, Tattare-pigor, samlade i Tattara-följen, bli icke sällan omtalade i domböckerna, och »höllo sig sjelfva, efter föräldrarne, för Tattare, änskönt de aldrig sett Tattara-land. År 1624 hade ett Tattara-följe brutit sig in i Pietteryds kyrka och der bortstulit en förgyld kalk och disk (patén); en messe-hake, gjord såsom kor-kåpa på gamla sättet, mäkta dyr, deruppå härlig silfversnöre; en messe-serk samt åtskilligt barna-gods (^ɔ: omyndigas lös-ören) af skedar, sölfverstop, ett hvitt länka-bälte o. s. v. Tattarne blefvo kort derefter gripna och förda till Uppvidinge ting. Men i stället att döma dem till galga och gren såsom kyrko-tjufvar, lydde domen, att de »förvisades landet och häradet, efter gammalt vis och sedvana. Ty denna rätten kan icke minnas någon Tattar vara rättad (^ɔ: afrättad).»

---

______________