Siegmunds Idéer
| ← Julkalaset |
|
Tal af Gudinnan Venus, då hon lemnade Vapen till sin son Æneas → |
Förnämast Siegmund var bland Arnolds svenner:
Rädd om sin hy och i sin klädsel grann.
Men Riddarn sade: handling egnar männer;
Ej äran bakom ugnen vinnas kan.
Ett tecken gifs, hvarpå man Riddarn känner:
Lägg uti hast de gyllne spårrar an,
Att du må draga ut och namn förvärfva:
Det är den skönsta rätt, som du fått ärfva.
Dock måste först en natt du vapnen vakta
I närmaste kapell, som seden är.
Symbolen må du ej förnämt förakta,
Som tidens skröplighet så allmänt plä’r.
Vill du i honom nedgå och betrakta,
Du från dess botten denna kunskap bär,
Att Riddarns lif är evig hjeltevaka.
För sin Idé skall han sig sjelf försaka.
Då sade han: det må en ann’ försöka.
Det sker så mycket ondt vid midnatts stund.
Det kunde börja uti kyrkan spöka
Och mörkrädd är jag utaf hjertans grund.
Eld är det alltid, der det plägar röka,
Och mycket har jag hört af ammans mund.
Det vore ju precist att våga lifvet?
”Gud skall du icke fresta,” står det skrifvet.
Men om ej trollen något ondt mig göra
Och hafva för mitt tappra blod respekt,
Kan dock den stränga kölden mig förstöra:
Jag är sensibel för hvar väderfläkt.
Men jag ett roligt lefverne vill föra,
Och vårda så stamträdet i min slägt,
Att ej dess sista löf med mig försvinner:
Se’n får jag se, om något mer jag hinner.
Men om blott Pagerne så vilja laga,
Att all min vapenskrud hit opp blir bragt,
Så vill jag mycket gerna på mig taga
Att här på kammarn hålla vapenvakt.
Och ser jag, att jag det ej kan fördraga,
Så har jag der ju sängen i min makt,
Och, att jag der må uti ro få vara,
Förut jag inga mått och steg vill spara.
Ty jag med lås och riglar tänker stänga
Båd’ dörr och port och allt, hvad ingång är,
Att ingen fiende må till mig tränga,
Och göra mig för vapnens skull besvär.
Jag kan ju mot min skugga svärdet svänga,
Om seden prof af tapperhet begär,
Men ej jag vill i aftonsången vandra:
Kyrkvaktartjensten lemnar jag åt andra.
En hög idé sig månde uppenbara,
Alltverkande, i hvarje stor mans själ.
Jag har ock en, för det att så skall vara:
Hur jag må länge lefva och må väl.
Ej något argument kan krig försvara,
Ty man deri slår menniskor ihjäl. —
Gör någon mig förnär, vill jag förlåta,
Och ingen enka skall för min skull gråta.
Det kan jag aldrig få uti mitt sinne,
Hvi man berömmer så den gamla tid.
Man kan ju rysa för dess blotta minne,
Ty såg man ut om dörrn, man hade strid.
Der hade jag fått evigt sitta inne,
Ty ingen lag än gafs om qvinnofrid.
Min tids esprit kan jag med vördnad fatta
Och lag och samhällsordning vet jag skatta.
Då sade Riddarn: du kan sjelf ej veta
Hur ypperligt du talar, unge man!
Ej liljor nå’nsin, menar du, arbeta,
Dock mer än Salomo är Liljan grann.
Du ej behöfver efter ära leta;
Ty du så mycket har som mången ann’.
Och, om du ej får lust att mened svärja,
Så kan du henne mycket säkert bärga.