Julkalaset
| ← Komiska Fantasier |
|
Siegmunds Idéer → |
Herr Hector af Cyniska Skolan oss glädde
Med tjutande välkomst, förutan all list.
Ja, sjelfva Herr Prosten till möte oss trädde,
Med Sammetskalott, i sin förstuguqvist.
Der stod han och buga, må läsaren veta,
Och ödmjuka tjenare fingo vi heta.
Vi kröpo ur skinnet; men när vi befria
Oss hunnit ur pelsarnes hämmande band,
Som grisar sig tränga kring modren att dia,
Så vi kring värdinnan att kyssa på hand.
Men Prosten läst Josua; der fick han höra,
Hur Israels barn man till Canaan skall föra.
I spetsen högtidligt Gudsmannen sig rörde
Med pustande mun, uppå stackiga ben.
Han oss till ett bord uti hörnet förförde,
Der flaskan hon blänkte, den stumma Siren.
Hon började gråta för Presten, men tyste
Vi tårarna borrt från förförerskan kysste.
Att Damerna ej något våld måtte röna,
Nu högtidens hjeltar med trånande blick
Den ene sin fula, den andre sin sköna
Till matsalen förde på Riddareskick,
Der bordet står rikt uppå mat, käre bröder,
Fast tiggarelikt det på träben sig stöder!
Som djuren till arken, den Noach beredde,
De månde nu parvis till matsalen gå.
Just ridderligt ej jag dervid mig betedde:
Jag ensam gick efter och motade på.
Omsider oskadde till matsaln vi lände,
Och ingenting märkligt på resan oss hände.
Vi Herrar oss bugade, Damerna nego,
Och, enligt Värdinnans förnuftiga ord,
De Fogdar och Länsmän till högrummen stego;
Jag också fick äta vid Herrskapets bord.
I anletes svett, som den Svenska Soldaten
I Götha kanalen, vi gräfde i faten.
Snart månde Herr Prosten sig låta förnimma
Och vred sin kalott något litet på sned.
Go Herrar, man sagt mig att fisken vill simma,
Och ej må vi hindra hans lofliga sed!
Då fyllde man glasen och gästerne glade
Fromt lade på sinnet, hvad Presten dem sade.
Hvem räknar de alla uppbyggliga orden,
Som foro i vädret, än hit och än dit?
Ej skapt af vår Herre till talare vorden,
Jag gjorde dess bättre med maten min flit,
Och såg så fundersam i tallriken neder,
Som när ett problem ur Euclides jag reder.
Men bäst som jag slutat, J männer och bröder,
Och midt öfver bordet min tjusblick sig smög,
Och ögat, som svalan från Norden till Söder,
Helt lifligt från Tant till Förtjuserska flög,
Magistern skär grisen, det lät öfver bordet,
Och aldrig jag glömmer det gräsliga ordet.
Han låg uppå knä, (ack mitt hjerta, det rördes!)
Lik älskaren uti Poëternes land.
Jag gråtögd grep knifven och af mig han fördes,
Som tveäggadt svärd i en Skräddares hand.
Se’n satt jag vid hörnet och njöt af min ära
Och gladde mig åt att jag slutat att skära.
Som Bonaparte bland sina vänner och fränder
Fördelte Europa, jag delat min gris.
Som konstverk mottogos utaf mina händer
Stekstycken ej skurna på menniskovis.
Fyrkantiga några, åttkantiga andra
Att granskas och ätas de kring månde vandra.
Omsider vi upp ifrån stolarne stego,
Och knäppte ihop våra händer, så små.
Vi Herrar oss bugade, Damerna nego;
Se’n månde vi alla ur matsalen gå.
Så dyster liksom jag begrafvit min maka,
Jag följde den makliga likfärd tillbaka.
Nu sömnen mig lät sina lockelser röna,
Dock höll jag mig rask för anständighets skull.
Vi drucko vårt kaffe, och, mellan de sköna,
Länsmännerne mådde som perlor i gull.
Omsider vi fikne till spelbord oss vände
Då strålade kronan på dagens elände.
O, hören J männer hvad jag eder säger,
Emedan jag sjelf det skenbarligen sett!
Två hufvu’n hvar Konung i kortverlden äger,
Då jordens Regenter bestå sig knappt ett.
Här lyster mig deras historia förklara:
Hon tör nog så märklig, som gästernes vara.
Först må Alexander erhålla sin visa!
Hon skall på min heder dock icke bli lång.
Hvad lönar det mödan de döde att prisa,
Ty icke de kunna betala vår sång? —
Han bodde i slott efter Fädrens exempel,
Men när han blef rik, lät han bygga sig tempel.
Kung David var också en Konung i tiden,
Och lefde han ännu, han vore ej ung.
Med stenar i skräppan han gick ut i striden
Och stenade Goliath, men se’n blef han Kung;
När Samuel olja i halsgropen hällde,
Och, fast han var liten, han kom till stort välde.
Och Cæsar är Chef öfver Ruternas stammar,
Han aldrig blef Kung, men han ville det bli.
Cleopatra han i Egypten anammar:
Den Damen var icke för spökrädsla fri,
Och aldrig hon tordes bli ensam om natten,
Men Cæsar, han låg såsom draken på skatten,
Den 13 Mars, trotts en dröm af sin sköna,
Till Rådstufvan gick han att guldkrona få.
Brutalt skrek Herr Brutus: jo, vi ska dig kröna,
Och dolkarne höjdes. I närmaste vrå
Stalp kronpretendenten mot väggen tillbaka.
Och naggad han blef, som en knäckebrödskaka.
Det är ock min pligt att Kung Carl ej förglömma;
Jag gör det ej heller, när allt kommer kring.
Vi högligen vilja den Kungen berömma:
Han var litet tokig; det gör ingenting,
Ty skulle vi Skalder de visa blott välja,
Vi finge i sanning ej stort att förtälja.
Frun gjort honom tokig. Det bör man besinna
Och aldrig i verlden sig taga en Fru.
De kloke då kortspelet månde uppfinna
Och att honom göra mer tokig ännu,
Hvar dag och hvar natt, som vår Herre tilldelte,
Stortoker med tokiga Kungen de spelte.
Nu Vishetens bok uti handen vi togo,
Med brokiga bladen, en hvar i sin stad,
Och mynt utur dem mina motparter drogo,
Som bien dra honing ur blommornas blad.
Jag passade tappert, men lyckan mig felte,
Och halfva min årslön på qväll’n jag förspelte.
Då talade Prosten till råga på qvalen
Och vred sin kalott något litet på sned:
Min gunstige Herre, ren öppnad är balen
Och Damerna otåligt vänta Herrn ned.
Och neder mig dref den förskräckliga presten,
Liksom man ett offerdjur motar till festen.
Och ödmjukt jag nederst vid dörren mig ställde.
Der Linus och Orpheus stampade takt.
Som syrsor de begge fiolerna gnällde,
Men Länsmännen gripne af tonernas makt,
De struttade kring i den granna salongen,
Likt rimmen i denna gudomliga sången.
Lik trollet i Ljungby en hedersam qvinna,
Till mig, som stod dörrvakt nu närmade sig.
Hon talade till mig — det var vår värdinna —
”O ungersvän kom och tråd dansen med mig.”
Jag stretade mot, Amazonen dock rådde,
Och dansen med gråtande ögon jag trådde.
Men, när min kometbana ändat jag hade,
Ur högsätet steg i högvördig gestalt
Vår öfverste Prest och qvickt skämtande sade:
Go Herrar, jag rädes vårt brännvin blir kallt
Då fyllde man glasen och gästerna glade
Fromt lade på hjertat, hvad Presten dem sade.
Vår Herre sjelf kunde vår bordsbön ej höra,
Förty hon var utan båd’ tankar och ord.
Men sedan vi ätit, som gäster det böra,
Så drucko vi skålar vid Herrskapets bord.
Se’n Länsmän och Fogdar vi ärona gifvit,
Dracks äfven min skål, sedan druckne vi blifvit.
Vi kysste värdinnan på hand, kära vänner!
Och hem till vårt land vi så drogo igen.
Så gjorde ock fordom de tre visa männer
Och alla vi äro ej tokige än.
Dock medges, att visheten längre kan drifvas,
Om ej man far bort, der man icke kan trifvas.