Sigwaldh och Thora
| ← Uret och Solvisaren |
|
Astolf → |
Sigwaldh och Thora.
(Från Danskan.)
Från Thoras unga kärleksfulla bröst
Slet Sigwaldh sig, då nattens stjernor brunno.
Förgäfves bad hon med en engels röst:
Förgäfves hennes ömma tårar runno.
Den grymme flydde bort till andra land,
Att ej för den förskjutnas klagan ömma.
För guld han köpte titlar, ordensband:
I nöjets rus han lärde Thora glömma.
Men tio år förgå: hans guld försvann,
Och helsans ros var från hans kind fördrifven.
Ej skygd, ej värn, ej mer en vän han fann:
Han ensam stod åt nöden öfvergifven.
Då vaknade i själen söfda qval,
Och Thoras bild i drömmen återvände.
Hon tycktes vinka honom till sin dal,
Och hennes tårar på hans hjerta brände. —
Med tiggarstafven i sin matta hand,
I slitna kläder, ej som fordom granna,
Han sökte upp sitt glömda fosterland:
Der vill hans lefnads villsna irring stanna.
En höstlig midnatt, under stormens fejd,
Han vacklar fram med ångrens vilda smärta.
Hvar blick, hvart steg i hemmets lugna nejd,
Bar minnets dolkstyng åt hans qvalda hjerta.
Allt der var tyst: allt låg i slummer sänkt.
Af fordna grannar han förgäfves beder
Om nattligt skygd — men hvarje hus var stängdt:
Han visas bort med bannor och med eder.
Han mins en bänk vid kyrkans hvälfda dörr,
Der almarna sin täta skugga sprida.
På den, som barn, han satt så ofta förr
I aftonstunden vid sin moders sida.
Nu kyrkogårdens portar öppna stå,
Ett flygtigt ljus vid norra muren flammar.
Han hör en sång; han fruktar längre gå
Och ej ett ord hans häpna tunga stammar.
Eo lykta detta sken i natten gaf:
Dödgräfvarn såg han der sin spade föra.
Från sten och grus han öppnade en graf
Och sagta sjöng: ”när lifvet skall upphöra” — —
Hemskt ljöd i nattens tystnad mannens sång;
Der syskonsängen jordens barn förenar.
Ihåligt doft det skallade, kvar gång
Han hvälfde opp ett ben bland grafvens stenar.
”Förfärligt är ditt lefnadskall, min vän!
Hur kan du, utan skräck och fasa, töra
Här, under dystra midnattstimman än,
De dödas stilla frid i grafven störa?” ―
””Åh, jag är van: allt är mig nu en lek.
Vi känna, spökena och jag, hvarandra.
Förr — det är sannt — blef kinden ofta blek,
Då jag dem såg vid Sakristian vandra.
Dock, ingen dödlig stör de dödas blund:
Från deras boning kan ej lugnet vika.
I marmorhvalf, på hafvets djupa grund,
På hjul och stegel — alla sofva lika.
Blott medan de i lifvet vandra här
Kan sorg och ondska deras lugn förjaga.
På jorden ej — i jorden frid det är.
Säll den, som lifvets tyngd kan tåligt draga.”” — ―
”Hvem — sporde Sigwaldh — ”skall begrafvas här
I denna dystra vrå?” — ””Du honom känner
Kanhända”” ― svarte karln — ””det mördarn är,
Som genom sjelfmord undgick bödelns händer.””
””Stenbunden marken är, att bryta svår.
På mycket länge här ej gräfning skedde:
Det har försvunnit tio runda år,
Se’n sist jag här de dödas sängar redde.
En vacker flicka med sitt barn det var:
Hon i förtviflan tog sig sjelf af daga,
Då grymt hon öfvergafs af barnets far,
Som hånlog, då han borde henne klaga.”” ―
Blek Sigwaldh stod och kall, som grafvens sten. ―
”Hvad hette hon?” ― hans ord, som blixten hastar. —
””Hon hette Thora: det är hennes ben,
Jag här kring dig ur griftens gömma kastar.”” ―
Och Thoras hufvudskål mot muren klang:
Nu föll ett ben, nu åter ett i dagen.
I Sigwaldhs hjerta lifvet söndersprang,
Och tornets ur slog långa midnattsslagen.
Hans panna tumlade mot murens sten:
Den hvita väggen af hans blod bestänktes.
Tre droppar föllo på de spridda ben: —
Så Thora åt förförarn återskänktes.
Förgäfves kalkslås kyrkans gamla mur:
Blod-blomstren ständigt fram ur kalken glimma,
Ännu i dag, då tornets hemska ur
Påminner mördaren om hämdens timma.
