Sjöfröken/Första sången
← Inledning |
|
Andra sången: Holmen → |
FÖRSTA SÅNGEN
Jagten.
Sin törst vid källan hjorten släckt.
Om qvälln, då månen sken så täckt,
Och i Glenartneys skogslund valt
Sitt midnattsläger, mörkt och svalt;
Men när som solen tände opp
Sin röda båk på fjällets topp
Den glupska spårhunds grofva skall
Helt nära ljöd bland bergens tall.
På afstånd hördes ljudet af
Gällt jägarhorn och hästars traf.
2.
Som borgens höfding, då han hör
Sin oväns härskri utanför,
Spratt öknens hornbekrönte kung
Upp, från sin mjuka bädd af ljung;
Men innan han tog flykten, skygg,
Han riste daggen från sin rygg,
Och grenig hjessa höjde han
Lik stolt och hjelmprydd höfvitsman.
Hans spejarblick i dalen flög,
Han vinden långsamt till sig sög,
Och hörde larmet tränga fram
Allt nämre; men då han förnam
Den främsta fienden, ett språng
Han tog ut hidet på en gång,
och ilade, i loppet snar,
Till hedarne vid Uam-Var.
3.
Men hundarne som drefvo snällt
Vid hjortens åsyn gnällde gällt,
Och genast läten utan tal
Besvarades af berg och dal.
Än hördes hundens röst så grof,
Än skrällde hästens skodda hof,
Än jagthorns ljud med menskorop
I skogen blandades ihop.
Ej eko fick den minsta ro
För buller, stoj och jagthollo.
Den skrämda råget flykten tog,
Och hinden långt från hidet drog,
Den fria falk från humlet såg
Bestört på detta granna tåg,
Tills långt bortom hans skarpa blick
Den yra villervallan gick:
Se'n hördes jagtens vilda dån
Allt svagare och långt ifrån;
Sist blef allt tyst och ljudet dog
På branta berg, i ödslig skog.
4
Så starkt dock jagtens larm ej var
På höjderna vid Uam-Var,
Der i en kula fädren trott
En jette fordom skall ha bott;1
Ty förrn man höjden kunde nå,
Stod solen högt på himlen blå,
Och mången ryttare som bäst
Lät pusta ut sin trötta häst;
Och mången, som för häftigt red,
Ej längre kunde följa med,
Så mödan kylt det heta blod,
Samt pröfvat allas kraft och mod.
5.
Den ädla hjort höll stilla här
På bergets södra sluttning, der
Han nedanför i all dess prakt
Såg Menteiths sköna, rika trakt.
Hans blick for öfver äng och kärr,
Men ingen fristad der, ty värr!
Dock märkte han en småskog grön,
Som nickade vid Achray-sjön,
Och tallarne af blågrön färg
På sluttningen af Venue-berg.
Ny kraft han fick med vaknadt hopp,
Och styrde vesterut sitt lopp.
På heden, ljungbeväxt och slät,
Knappt märktes lätta fotens fjät.
6.
Det blir för långt att tala om,
Hur, då till Cambus-kärr han kom,
Så mången häst stod trött och varm;
Hvad tyglar höllos in med harm
Vid Ledis berg; hur mången red
Tillbaka från Bochastles hed;
Hur mången icke hade mod
Att vada öfver Teithens flod;
Ty hjorten käckt två gånger sam
Från strand till strand, och då han fram
Till sjön Vennachar hunnit gå;
Han jagades af några få,
Och sist, då bryggan Turk han nått,
Han följdes af en enda blott.
7.
Ja, ensam kom han; men med fart,
Ty spö och sporrar han ej spart;
Och nu han såg den ädla hjort,
Som sprang mer matt och mindre fort,
Högt flämta af sitt stränga lopp,
Med fradgad mund och dystänkt kropp,
Två hundar, af det svarta slag,
Sankt Hubert nyttjat fordomdag2,
Som drefvo ifrigt, oförsagdt,
Så när gjort slut på denna jagt;
Ty knappast längden af en lans
Dem skiljde ifrån djurets svans;
Men hvarken kopplet närmre hann
heller hjorten försprång vann.
Så jagten gick på ljungväxt sand,
Med lodrätt berg på venster hand,
Och på den högra, insjöns strand.
8.
När jägarn såg den höga brant,
Som stängde insjöns vestra kant,
Han tänkte få det stolta djur
Att hålla stånd vid denna mur.
Han redan, åt sitt rof förnöjd,
Med ögat mätte hornens höjd,
Till banesår sin jagtknif drog3
Till dödssignal sitt valdthorn tog,
Men när för dessa ändamål
Han ryckte fram med blottadt stål,
Det sluga vildbråd vände om,
Och i ett bergpass undankom,
Sprang sedan bort af hjertans grund
Från både jägare och hund,
Till Trosach-skogens vilda vrår,
Och gömde sig i mörka snår.
Här, af den kalla daggen sköljd,
Af löf och vilda rankor höljd,
Den frälsta kronhjort hörde, fri,
De svikna hundars ilskna skri.
9.
Men jägarn utan ro och rast
Sågs muntra hundarna med hast,
Att drifva villbrådet på nytt,
Som listigt genom passet flytt;
Dock, när han jagade som bäst,
Så nedföll död hans goda häst.
Förjäfves ryttarn sporrar, träns,
Begagnar; ingendera känns;
Den hästen steg ej upp igen,
Och Sorgsen sade jägaren:
Min stackars grålle! Då min hand
Först tämde dig vid Seinens strand,
Jag trodde ej på detta vis
Dig lemna Högländsk örn till spis!
Ve sådan stund! Ve sådan jagt,
Som grållen min om lifvet bragt!
10.
Ur hornet, som i dalen ljöd,
Med stolta toner nu han bjöd,
Från fruktlöst språng, de hundar två,
Som bäst och tapprast drifvit på:
Och dessa jagtens hufvudmän
Till husband' vände om igen,
Helt spaka från den vilda dans,
Med sårad fot och slokig svans;
Men ännu skogens dofva mund.
Förlängde hornets ton så rund.
Ur drömmen väcktes ufven opp,
Hemsht örnen skrek på bergets topp;
Af många ljud från flera håll,
Blef eko sist ett pratsamt troll,
Och jägarn vände om, helt flat,
Att söka någon jagtkamrat,
Men ofta han hetänkte sig,
Så vilda voro nejd och stig.
11.
Mot vestern dagens lugna våg
Re'n började sitt återtåg;
Högt glödgad hvarje fjällspets stod
Och badade i purpurflod,
Men ingen enda stråle stal
Sig ned uti den trånga dal,
Der stigen slingrande sig smög,
Än utmed klippan, brant och hög,
Som lodrätt reste upp mot skyn
Sin taggiga och klufna bryn,
Än kring ett kummel, högt och stort
Som tornet, hvilket vi försport
Att menniskors förmätna ätt
Uppstaplade på Sinars slätt.
Stolt reste höga, brustna fjäll
Sig, såsom borgar och kastell
Med torn och annan härlighet —
Der en pagod — här minaret —
Som någon österns arkitekt
Med spiror och kupoler täckt.
Dock intet ibland dessa slott,
Vår utan prydnad, bart och blott;
Ty glindrande af aftondagg
Satt nyponbusken såsom flagg
På tinnarne; och som banér
De vilda rankor hängde ner,
Svagt hviftande i brokig drägt
För vestanvindens varma flägt.
12.
Naturen, moderligt och mildt,
Här utsått växter fritt och vildt;
Hvitsippan stod i dunkel sal,
Af hagtorn, hassel, grön och sval;
Der äfven oxlägg och viol
Blygt gömde sig för regn och sol;
Lukttörnet doftade så skönt,
Och alla skiftningar af grönt,
Inblandades i mossans färg,
På skrofliga och spruckna berg.
Vid bäcken aspen sina qval
Förtäljde för den kalla al;
På kullar stodo ask och ek,
Som kämpar uti bardalek;
Än högre upp, der borgens brant
Mest tycktes mötas kant mot kant,
Sågs tallen ifrån vresig stam,
De krökta grenar skjuta fram
Tvärs öfver himlens smala streck,
Som mellan bergens toppar geck,
Att vandrarn endast då och då,
Fick se en skymt af himlen blå;
Och hela scenen var så vild,
Som någon dröm- och feberbild.
13.
Framför sig jägarn såg en rand,
Af vatten skymta fram ibland
Emellan skogen; men så trång,
Att vildands-kullen på en gång,
Knappt kunnat simma der i bredd.
Den vattenstrimman, stundom sedd,
Och stundom utaf buskar skymd,
Blef småningom af mera rymd,
Ju längre jägarn gick; och snart
Han berg och skogar såg helt klart
I mörkblå spegel brösta sig. —
Nu vidgades den trånga stig,
Ej vattnet mer han blandas såg
Med berg; det bredde ut sin väg
Till täcka fjärdar, vikar, sund,
Med höga klippor, skär och grund,
Som flöto i det stilla haf,
Likt slott, omgifna med sin graf;
Sist mången holme blef till ö,
Uti en stor och vidsträckt sjö.
14.
Men bäst han gick, var vägen slut,
Och att från dalen komma ut,
Fanns icke något annat sätt,
Än, uppför berget, brant och slätt,
Med slipprigt fäste för hans fot,
Bestiga ginstens sega rot.(4)
På denna stege, och vid stöd.
Af hasseltelningar, med nöd,
Han nådde upp till luftig höjd,
Och nu han skådade förnöjd
Den vackra sjön Katrin, hvars våg
Så klar i aftonsolen låg,
Som en polerad plåt af stål,
Skönt fattad in i brokigt prål
Af gröna uddars blomsterstrand. —
Små öar uti purpurbrand,
På spegeln liksom summo kring,
Och klippor reste sig i ring,
Som jettar, stående på vakt,
Att värna en förtrollad trakt.
I söder Venues höga fjäll,
Med vittrad topp och naken häll,
Sig höjde öfver land och fjärd,
En lemning af den fordna verld.
I norr med blottad hjessa stod,
An-berget högt i ljusets flod.
15.
Förvånad främlingen besåg
Den nejd som för hans fötter låg;
”Ack!” sade han, ”hvad tjenlig trakt,
För andlig stolthet, furstlig prakt!
På berget — slottets höga mur,
I dalens djup — en jungfrubur,
I skogen — klostrets mörkgrå torn!
Hur skönt att höra jägarhorn
Vid denna vik en morgonstund!
Hur ljuft uti den tysta lund,
För älskaren att öm och säll,
Sin luta slå, en vacker qväll,
Och när i källan, månan, blid,
Sin panna badar midnattstid! —
Hur skulle klockornes bingbong
Högtidligt ringa ottesång,
Och väcka upp till morgonbön,
En Eremit på den der ön!
Och hornets, lutans, klockans ljud
Bli vänliga, välkomna ljud,
Till lustbarhet och gästfritt slott,
För främlingen som vilse gått."
16.
Då vore roligt vandra här,
Men nu — ty värr — jag tvungen är,
Sen hjortens list mig narrat hit,
Att lefva, som min eremit,
Af rötter från den gröna äng.
En mossig kulle blir min säng,
Till sängtak får jag lummig ek;
Men detta allt blott vore lek,
Ty dålig säng och tarflig mat,
Är hvardagslif för en soldat
Och en i skogen tillbragt natt,
Blott ämne ger til skämt och skratt
För morgondan; men värre dock
Det vore, om jag här en flock
Af plumpa gäster stötte på,
Som kanske uti öknen gå;
Och höglands röfvare, minsann,
Nog kunna hota ensam man
Med följd af svårare natur,
Än mistning af båd häst och djur(5).
Med hornet jag då kalla skall
Mitt följe, och, i värsta fall,
Min goda och försökta knif,
Som förr, försvara skall mitt lif.”
17.
Men knappast hördes hornets låt,
Så se — stack fram en liten båt
Ur skuggan af en ek, som sned
Från klippans sluttning hängde ned.
En jungfru, nästan englalik,
Med båten rodde till den vik,
Hvars runda bugt, behagligt böjd,
Gick intill foten af den höjd,
Der jägarn stod och hänryckt såg
Den lugna, spegelklara våg,
Knappt märkligt vaggande mot land,
Tyst kyssa stenarne på strand,
Och fukta tår-pilns slaka gren. —
Att smyga ner han var ej sen,
Och kom just jemnt till vassen fram,
Dä båten intill stranden sam.
Här, gömd ibland den höga rö,
Han skådade den sköna mö,
Som stadnade och tycktes lyss
På hornet som hon hörde nyss;
Med upplyft hufvud, ögat spändt,
Och örat emot höjden vändt;
Med bakslängt hår, halföppen mund,
Hon stod uppmärksam der en stund,
En bildstod lik, af Grekisk hand,
En vaktande Najad på strand.
18.
Nej! Uti Konstens gyllne dar,
Grekisk mejsel bildat har
En Nymf med sådan englamin,
En Gratie med växt så fin! —
Fast solen lindrigt brynt dess hy,
Sågs på dess kind en rödlätt sky,
(Ty hon af rodden blifvit varm)
Och flyktig skymt af snöhvit barm,
Som höjdes fylligt, fort och tätt. —
Fast hon ej lärt att trippa nätt
På hofmanér, så liten fot
Än aldrig trampat gräsets rot;
Ej någonsin så lätta spår,
Från blomman skakat daggens tår.
Fast i sitt tal hon något bröt
På nordiskt språk, dess röst så söt.
Så ljuflig var, att man ändå
Höll andan, för att höra på.
19.
Att dömma af dess hufvudband,
Klenoderna på hals och hand,
Och sidenmanteln som hon bar,
En Höfdings-dotter jungfrun var;
Men sällan band man skåda får
Gömdt i så rikt och vackert hår,
Emot hvars mörka lockars natt
Den blanka korpens färg var matt,
Och sällan guldked prydt en barm
Så skön, och sådan rundad arm;
Och aldrig mantel blygsamt gömt
Ett hjerta mera godt och ömt,
Och Elins hjerta, själ och håg
Man tydligt i dess öga såg;
Ej sjön Katrin i spegel blå
Mer troget speglar bergen grå,
Än hennes rena, öppna blick,
Allt hvad i själen föregick:
Om glädjen bodde i dess bröst,
Om hon åt uslingen gaf tröst,
Om själen led af motgångsrön,
Om andakt ställde fram en bön,
Om orätt, gjord af mäktig arm,
Framkallade en ädel harm.
En känsla blott, med något våld,
Den kloka flickan höll fördold
I blygsamhets och oskulds famn;
Jag säger ej den känslans namn.
20.
Då hornet hon ej hörde af,
Sin röst åt vindens flägt hon gaf:
”Min far!” hon ropte. Berg och dal
Upprepade det ljufva tal.
Hon teg en stund, men fick ej svar:
”Ack Malkolm, månn ditt horn det var?”
Sad' hon mer lågt, och eko teg.
Nu jägarn fram ur vassen steg
Och sade: "Min, var hornets stöt;"
Och flickan skrämd, med äran sköt
Sin lätta båt från land så brådt,
Och när hon bort ett stycke nått,
Hon drog sin halsduk högre opp.
(Så svanen, skrämd i hastigt lopp,
Från stranden flyr och stadnar se'n
Att plocka vingen slät igen)
Nu säker, fastän häpen, blyg
Hon såg på fremlingen i smyg;
Ej flickor plåga fly, min sann,
för karlar som se ut som han.
21.
Visst medelålderns mogenhet
Tryckt på hans uppsyn sitt signet;
Men dock ej kylt hans varma blod,
Ej släckt hans eld, ej qväft hans mod.
Tvärtom, man kunde läsa der
Fri glädje, häftiga begär,
En stadig vilja, vågsam själ,
Och blicken kunde, lika väl,
Uttrycka kärleks milda makt,
Som ljunga vrede och förakt,
Hans manliga gestalt var lagd
För hårdan lek, för krigisk bragd,
Och fast han obeväpnad var
Och blott en krokig jagtknif bar
Och endast klädd i jägarråck,
Hans stolta skick förrådde dock,
Så högsint själ, så dristig köld,
Som mången med baronlig sköld;
Och då han flyktigt talte om
Hur han på jagten vilse kom,
Så flöt hans tal otvunget, lätt,
I artigaste ordasätt.
Dock var han — det man kunde se
Mer van att herrska än att be.
22
Då flickan sett på jägaren
En stund, hon svarte ändtligen:
”Ej Höglands salar stängas till
För främlingar som fara vill;
Vet att ni äfven väntad är
Uti vårt hem på holmen der,
Ty re'n vi bäddade er säng
Då daggen ännu låg på äng,
Och på det berg der skimrar rödt,
För er ha orre, ripa blödt,
Vi äfven fiskat god forell
Att dermed fägna er i qväll.”
”Nej, sköna flicka!” sade han
”Er artighet tar fel; jag kan
Hos er ej vara väntad gäst,
På jagten störtade min häst
Jag vilse geck, skild från min svit,
Och oförmodadt kom jag hit.
Tro mig, min sköna, aldrig jag
Er bergsluft andats, förr'n i dag
Jag träffade, vid denna strand,
En Fé uti förtrolladt land.
23.
Nu Jungfrun sågs mot landet ro,
Och svarade: ”Jag nog kan tro,
Att aldrig förr ni varit här;
Men likafullt ni väntad är.
Ty Allan-bane, en gråhårsman,
Som dunkel framtid skåda kan (6)
Oss i går aftons förutsagt
Ert äfventyr på dagens jagt.
Han såg er grå och vackra hingst
Död ligga uppå bergens gingst,
Beskref er växt, gestalt och min,
Er jägarklädning dyr och fin,
Ert valdthorn, rikt förgyldt och prydt,
Med snören, tofsar, grannt och nytt,
Och fästet på er krökta knif,
Gehänget, fästadt kring ert lif,
Den fjäder ni i mössan har
Och dessa svarta hundars par.
Han bad oss, att på bästa sätt
Ta mot en gäst af ädel ätt;
Dock, denna spådom knappt jag trott,
Och blott till detta ställe rott
Att hemta hem min goda far,
Hvars horn jag tyckte att det var”.
24
Då smålog fremlingen och sad':
”Till edert hem jag färdas glad;
Kanske profeten, klok och sann,
Bebådat mig som Riddersman,
Kringvandrande på äfventyr;
Nå väl! Jag ingen pröfning skyr,
Och för en vänlig blick af er
I all slags fara mig beger;
Må det då bli mitt första rön
Att ro ert Fé-skepp öfver sjön!”
I tysthet jungfrun hjertligt log
Åt fremlingen, som på sig tog
Slikt ovandt släp; han sällan fört
Och kanske aldrig åra rört;
Dock rodde han med friska tag:
Hans hand var fin, men icke svag.
Hans hundar summo efteråt
Med höjda hjessor, gnäll och låt;
I krusig bugt sågs båtens ban
Pä insjöns mörka segelplan.
Så hunno de till ön med hast
Och gjorde der sin farkost fast.
25.
Förundrad jägarn såg sig kring,
Ty här ej syntes någonting
Förutan täta buskars snår,
Ej heller märktes minsta spår
Af menskofot, förrän till slut
Sjöjungfrun, vandrande förut,
Vek af uppåt en krokig stig,
Som genom trasslet svängde sig
Fram till en liten gräsväxt plan
Af tårpils, hängbjörks slaka blan
Lent sopad, och der lugnt och tryggt
En höfding sig en boning byggt (7).
26.
Det huset var väl temligt stort,
Men bygdt besynnerligt och fort,
Af virke, som på stället fanns
Och timmermännen närmst till hands.
I väggarne var hvarje stock
Af ask och ek, ofantligt tjock,
I fyrkant huggen, slurfvigt nog,
Men skickligt tätad hvarje fog,
Med mossa, löf, och ler till slut,
Att vinterkölden slänga ut.
Den smala tallen, lätt och rak,
Var resningen till husets tak
Och torra ruskor, vissnad ljung,
Dess himmel, fastän brun och tung.
Midt för den lilla gröna slätt
Åt vester till, på öfligt sätt,
Man såg en tung och plump portik,
De Greska mönster föga lik,
Med pelare från inhemsk mark
Af reslig tall med skroflig bark,
Kring hvilka murgrön slingra lärt
Af Elins hand, som ock beskärt
Ett rum åt hvarje blommas prål,
Som bergens bistra vindar tål.
Här dröjde hon en liten stund
Och sad', med löjet på sin mund:
Ӂkalla Gud och flickan din,
Och i förtrollad sal träd in!”
27.
”Jag sätter”, svarte han, ”min lit
Till ledaren som fört mig hit,"
Men då han trädde in, en klang
Af vredgadt stål i salen sang;
Till värn han höjde re'n sin arm
Men blygdes snart för blindt allarm,
Ty skrällens orsak nu han såg.
Ett blottadt svärd på golfvet låg
Ur slidan fallet, hvilket hängt
Uppå ett hjorthorn vårdslöst slängdt.
Ty minnen efter strid och jagt
Utgjorde rummets största prakt.
Här jagtspjut jemte skölden hård,
Ett valdthorn vid en hillebård.
Der tänder af en vildsvinsgalt
Och slagsvärd, bågar öfverallt.
Här grinade en lo, så arg,
Der hängde huden af en varg
På elgens horn, och midt emot
Ur-oxen blängde fram sitt hot,
På slitna fanor och standar
Satt mången svartnad blodfläck qvar,
Och skinn af rådjur, utter, skäl,
Beklädde väggarne så väl,
Att deraf blef ett draperi,
Och knappt en öppning sågs deri.
28.
Se'n jägar'n sin förundransgärd
Betalt, han tog det fallna svärd
Från golfvet, och det vägde lugnt
I handen: ”Detta svärd är tungt
Och svårt att föra”, sade han;
”Jag känner blott en enda man,
Hvars starka arm i blodig kamp
Förmår att föra dylik pamp.”
Hon suckade och sedan log
Då skämtsamt hon till ordet tog:
”Vår väktares gevär ni ser,
Må för dess hugg ni akta er!
Så lätt det svigtar i hans hand
Som uti min ett blomsterband;
Han kunde spela rollen snart
Af Ferragus och Ascabart; (8)
Men då vår jette borta är
Blott gubbar, qvinnor finnas här.”
29.
I sal'n värdinnan insteg nu
En hygglig, något åldrig fru,
Men så förnäm i gång och blick,
Liksom i furstligt hof hon gick.
Hon artigt gästen emottog,
För hans undfägnad omsorg drog,
Med all anständig höflighet
Som väntas kan af gästfrihet,
Men ingen frågade dervid
Hans namn och stånd; (9) ty denna tid,
Slik aktning visades en gäst,
Att han till måltid eller fest
Hos dödlig ovän okänd kom,
Och obefrågad vände om,
Väl nöjd och plägad, från hans hus.
Men jägarn sjelfmandt, utan krus,
Sad ”att han Riddarn Snowdoun var
Och James Fitz James det namn han bar.
En mager egendom, hans arf,
Från tidehvarf till tidehvarf
Hans ätt med svärdsmakt blott behöll;
I dylik fejd hans fader föll
Och sjelf han redan ofta nog
Till sjelfförsvar i härnad drog.
I dag med Lord Moray på jagt,
Blef han på villostigar bragt,
Då han för djerft förföljt en hjort
Och som han ridit strängt och fort,
Så störtade hans goda häst;
Dock, det som sker, är alltid bäst.”
30.
Man Riddarn ej förtänka må
Att han nyfiken var, att få
Upplysning, om hos hvem han var,
Om Elins börd och hennes far. —
Den äldre damens fina ton
Hos honom stadgade den tron
Att hon besökt båd Hof och stad;
Och Elin, fastän barnsligt glad
Och anspråkslös, på landtligt sätt,
Dock tydligt var af ädel ätt;
Ty sällan uti lägre stånd
Sågs dylik blick, fanns slikt förstånd,
Men Riddarns frågor Fru Margret
Stumt hörde på med gravitet,
Och Elin svarade helt kort,
Med skämt hans forskningar slog bort.
”Vi Féer", sad hon, "gerna bo
Långt bort från stan i landtlig ro.
Vi hejda floder, väcka storm.
Och byta skepnad, drägt och form,
Men alldrahelst utöfva vi
På Riddare vårt trolleri,
Då till vår trollsång stäms ibland
En harpa af osynlig hand.”
Hon sjöng, och osedd harpas ljud (10)
Instämde straxt på hennes bud.
31.
Qväde.
"Krigsman sof, här råder frid:
Må din hvila ostörd vara!
Dröm ej mer om kamp och strid
Nattlig vakt och daglig fara!
Féer bädda här din säng
Och med ljufva bilder söfva,
Och förtrollad harpas sträng
Alla bittra känslor döfva,
Krigsman, sof! Här råder frid!
Dröm ej mer om blodig strid
Må din nattsömn ostörd vara,
Dag och morgon utan fara!
Hästars stampning, vapens gny
Här ej skola nå ditt öra;
Posters anrop dig ej bry
Trummor ej din hvila störa:
Lärkans pipa likväl må
Drilla gällt från blomsterlanden
Och en rördrom trumman slå,
Då han sväfvar hit från stranden.
Annat ljud dig ej skall bry,
Hästar, vapen här ej gny,
Pipans ton ej nå ditt öra,
Trumman ej din hvila störa.”
32.
Hon tystnade och harpan teg,
På kinden högre rodnad steg,
Ty nu hon tänkte på som bäst
Att ställa qvädet till sin gäst.
Med silfverton och sluten mund
Hon sakta gnolade en stund,
Tills uti rigtig metrisk takt
Hon tankarna i ordning bragt.
Qvädets fortsättning.
”Sof, ty slutad är din jagt
Valdthorn ej dig skola väcka;
Englar hos dig hålla vakt
Att ej drömmar dig förskräcka.
Sof, till hidet hjorten gått;
Sof, din hund är hos dig trogen,
Sof, ty hästen sofver godt
Der han ligger död i skogen.
Sof, ty slutad är din jagt;
Englar hos dig hålla vakt,
Att ej valdthorn dig må väcka
Eller drömmar dig förskräcka”
33.
Man tog godnatt vid slutad sång,
Och uti saln, som mången gång
Hyst hundra gästers syskonsäng,
Med ljung och gräs från skog och äng,
Åt Riddarn reddes till en bädd,
Der han sig lade oafklädd;
Men fåfängt blomman vällukt göt,
Ej heller Elins trolldom bröt
Den heta febern i hans blod.
För själen mången drömbild stod
Af faror, mödor, sorg och gråt.
Än sjönk på sjön hans lilla båt,
Än hästen han i dödskamp såg,
Än förde han på återtåg
En slagen här, som fanan mist
Och sjelfva äran med till sist.
(Från denna fasligaste bild
Bevara Herren mig så mild!)
Se'n ställdes fram hans ungdomstid
Med vänskap, samvetslugn och frid.
På nytt han rönte tro och tröst
Vid länge kalla vänners bröst,
Och mången död och trolös vän
Blef lefvande och god igen,
Och trädde fram i dunkel rad
Med hand så varm och blick så glad,
Liksom de hade skiljts i går;
Och tvifvelsmål hos Riddarn rår
Om hvad han drömt var villa blott,
Och icke aning om hans lott.
34.
Till slut med Elin i en lund
Han tycktes gå en aftonstund;
Hon hörde rodnande och öm
Hans kärlekstal… Ack, ljufva dröm! —
Med lifvadt hopp och kind i brand,
Han ville fatta hennes hand,
Som räcktes honom; men, hvad spratt!
Han fick en iskall jernhand fatt,
Och flickan hastigt blef en karl
Som stâlhjelm på sitt hufvud bar;
Dess jetteanlet, bistert, grymt,
Af gråsprängt skägg till hälften skymdt,
Med kinden svart och blicken vild,
Dock liknade skön Elins bild.
Förskräckt han spratt ur sömnen opp
Och nattens drömmar genomlopp. —
I spisen brasan slocknat re'n,
Dess bränder spredo dystert sken
Uti den stora, hemska sal,
Samt på troféer utan tal;
Och deribland på värjan stor,
Som af sig sjelf ur slidan for. —
Af aningar om äfventyr
Och grubbel Riddarn blef så yr
Att han i månljus natt gick ut,
För att på yrseln göra slut.
35.
Den vilda ros sin vällukt göt
Bland gingstens ånga, ljuf och söt;
Lugnt aspen sof i stormfri natt
Och björken slokade så matt;
På vattnets yta, blank och ren,
Skalf månans klara silfversken, —
De vilda lidelsernas strid
Sig lugnar i Naturens frid;
Sjelf Riddarn erfor det också,
Och inom sig han talte så:
”Hvarför är allt, på något sätt,
Ett minne af en biltog ätt?
Då landtlig flicka åt mig ler,
Straxt jag en Douglas öga ser!
Ett högländskt svärd ur slidan föll
Straxt Douglas hand i fästet höll!
Jag somnar efter tröttsam dag,
Straxt om en Douglas drömmer jag!
Nej, jag ej mera drömma skall,
En manlig själ, i intet fall,
Är villans slaf; — jag mig beger
Till sängs, och skall ej drömma mer.“
Han tog sin gyldne rosenkrans,
Till Gud han bad om lugn och sans.
Och efter denna midnattsbön
Blef oafbruten sömn hans lön,
Tills han af orren väcktes opp
Och solen sken på Venues topp.