Slaget vid Salamis
| ← Striderna vid Artemision och Thermopylä |
|
Striderna vid Platää och Mykale → |
5. Slaget vid Salamis (480 f. Kr.).
Xerxes inträngde i Grekland, under ledning af Thessalerna, som grepo detta tillfälle för att tillfredsställa sitt gamla hat emot Phokis. Han underkastade detta land en förfärlig ödeläggelse. I Böotien delade han sin här i två afdelningar, af hvilka den ena skulle bemägtiga sig de skatter, som funnos förvarade i Delphi, den andra tåga emot Athen, hvilket han hade svurit att förstöra. Delphi hade till största delen blifvit öfvergifvet af sina invånare; men guden hade lofvat att sjelf försvara sin helgedom. Då fienden nalkades och fann gatorna öde, öfverfölls han af en hemlig förskräckelse. En storm utbrast, krigsrop genljödo från det inre af helgedomen, de heliga vapnen sattes i rörelse af sig sjelfva, och från Parnassos nedstörtade två klippor och krossade en del af fienderna. De öfrige ryggade tillbaka och flydde. Delphierna förföljde dem och stannade icke, förrän de uppnått gränsen till Böotien, lemnande vägarne bakom sig beströdde med döde. Så hade enligt traditionen Apollon hämnat sig sjelf.
Pallas gjorde mindre för sitt tempel. Athenarne hade hoppats, att alla deras bundsförvandter skulle komma för att beskydda Attika, men då de erforo att Peloponnesierna vägrade att gå utom sin halfö och blott tänkte på att genom en mur hindra öfvergången öfver Korinthiska näset, så bådo de, att flottan åtminstone skulle stanna vid Salamis. Alla grekiska fartyg kastade derföre ankar under denna ö, med undantag af Athens, hvilka höllo sig utanför Attikas kust. Sa snart flottan anländt, förkunnades högtidligt, att hvarje Athenare skulle tänka på medel att rädda sin hustru, sina barn och sina slafvar på hvad sätt han kunde. Ett järtecken hade häft de sista betänkligheterna: den heliga orm, som närdes i Pallas’ tempel, hade försvunnit, ett tecken till att gudinnan sjelf öfvergifvit sin helgedom. Alla skickade genast sina familjer till Trözen, Ägina eller Salamis. Alla, som kunde lyfta en pik eller röra en åra, begåfvo sig till flottan. Hon hade knappast hunnit att samlas, då en flykting anlände från Athen och för anförarne förkunnade, att Perserna hade bränt Thespiä och Platää, att de hade inträngt i Attika och bemägtigat sig staden. De hade der blott funnit ett litet antal gubbar och några medborgare, hvilka, litande på sin misstydning af oraklet, tagit sin tillflykt till borgen och der försvarat sig med ett förtvifladt mod; men de hade slutligen blifvit öfvermannade och nedhuggne. Templet Erechtheion var blott en askhög. Vid underrättelsen härom uppkom en sådan oro, att flere anförare utan att afvakta något beslut skyndade ombord på sina skepp, hissade segel och lagade sig i ordning att bortsegla. De, som stannade qvar för att fortsätta öfverläggningen, beslöto, att man först vid näset vid Korinth skulle leverera drabbning. Emellertid hade natten kommit, och hvar och en begaf sig efter öfverläggningens slut till sitt skepp.
Då Themistokles återvändt ombord, frågade Athenaren Mnesiphilos, hvad krigsrådet hade beslutat, och sedan han fått veta det, sade han: »Om skeppen bortsegla från Salamis, så fins ej mer någon utsigt för en strid, som kan rädda fäderneslandet; hvar och en skall öfvergifva flottan för att återvända hem. Hvarken Evrybiades sjelf eller någon i verlden skall kunna hindra krigshärens upplösning, och Grekland skall gå förloradt af brist på ett förståndigt råd. Återvänd derföre och försök, om det ännu är möjligt, att upphäfva hvad som blifvit beslutadt: öfvertala Evrybiades att qvarstanna, der vi äro.»
Themistokles uppsökte Evrybiades och lyckades förmå honom att ånyo samla krigsrådet. Der aktade han sig noga för att omtala det skäl, som Mnesiphilos anfört, hvilket blott skulle hafva sårat de öfrige hufvudmännen, men han förestälde dem, att, om man droge sig tillbaka till näset, skulle man nödgas strida i ett öppet farvatten, en stor olägenhet för en till antal underlägsen flotta; vidare att man utan nödvändighet öfvergåfve Megara, Salamis och Ägina, slutligen att man inlockade fienden på Peloponnesos, hvarigenom allt hopp skulle vara förloradt, om man blefve besegrad. Då visade sig i öppen dag Peloponnesiernas blinda och okunniga afundsjuka. Korinthern Adeimantos afbröt Themistokles och ville tvinga honom att ej tala, förrän hans tur kom. Men han fortsatte att uppvisa fördelarne i den plan, han föreslagit. De öfrige befälhafvarne förargades. Evrybiades sjelf förtörnades öfver den stormiga öfverläggningen, i hvilken Athenarens röst var den herskande, och gick emot honom med lyftad käpp. »Slå till», sade Themistokles, »men hör på!» Lugnet återkom, och öfverläggningen begynte ånyo. Adeimantos förvånades, att man Athenarne till behag utsatte sig för att ej i fall af nederlag hafva någon annan tillflyktsort än ön Salamis. »Hvarföre behöfver man dessutom», tillade han, »längre lyssna till en man utan fädernesland?» — »Vårt fädernesland», utropade Themistokles, »är här på de tvåhundra skepp, som vi ställa till Greklands förfogande. Vi hafva för det gemensamma bästa samtyckt till att se våra tempel i ruiner och våra hus i lågor!» Sedan, vändande sig till Evrybiades, sade han: »Om du qvarstannar här, skall du handla som en behjertad man, hvarom icke, skall du bringa Grekland i undergång; ty krigets öde är beroende af våra skepp. Jag besvär dig sålunda att följa mitt råd; men vet, om du ej går in derpå, skola vi föra våra familjer ombord och segla till Italien, hvarest oraklen lofva oss en långvarig sällhet i Siris. Då I förlorat sådane bundsförvandter som oss, skolen I erinra eder Themistokles’ ord.» Detta kraftfulla språk och denna hotelse behöllo segern. Man stannade qvar vid Salamis.
Följande dagen anlände några förstärkningar, hvarigenom den grekiska flottan uppgick till 380 segel. Persernas, hvilken anländt till Phalerons redd, räknade ännu öfver 1000. På samma gång närmade sig deras landthär Peloponnesos. Denna marsch återväckte fruktan hos dem, som hade rådt att draga sig tillbaka till näset. Knot och rop höjde sig ånyo, ett krigsråd blef ännu en gång sammankalladt, och flertalet röstade för återtåg. I denna ytterliga fara fattade Themistokles ett ytterligt beslut. Han bortgick från krigsrådet och skickade en pålitlig man till Persernas anförare med följande uppdrag: »Themistokles, Athenarnes befälhafvare, är Perserkonungen i hemlighet tillgifven; han skickar mig, för att säga dig, att Grekerna intet ondt ana, och att du kan innestänga dem i sundet från båda sidor; sålunda omringade skola de lätt blifva besegrade.» Xerxes, som trodde detta råd vara uppriktigt menadt, gaf genast befallning att innesluta Grekerna. Themistokles hade emellertid återvändt till krigsrådet, hvarest han afsigtligt förlängde öfverläggningen. En man kom och frågade efter honom, det var Aristides, hvilken återkom från sin landsflykt, för att strida tillsammans med sina medborgare. »Må vi alltid vara rivaler», säger han, »men må vi täfla i nit för fäderneslandets bästa, Under det att I här med toma ord förstören tiden, kringränna barbarerna eder». — »Jag vet det», svarade Themistokles, »det är på min inrådan, som detta sker.» Derpå införde han Aristides i rådet, för att der omtala denna nyhet. Det blef sålunda nödvändigt att strida på det slagfält, som Themistokles med djerfhet och snille tog på sitt ansvar att för sina medborgare utvälja.
Från en antik basrelief..
En vind brukade på bestämd tid uppblåsa i sundet; Themistokles afvaktade densamma, innan han anföll; de tunga persiska skeppen stötte emot hvarandra uti de upprörda vågorna och hade svårt att undvika de betydligt lättare grekiska fartygens snabba anfall. Härtill kom det misstroende, Jonerna ingåfvo Phenicierna, svårigheten för så många nationer att åstadkomma någon enhet i stridsplanen och slutligen det för Perserna högst ogynnsamma läget. De kunde uti det trånga sundet ej utveckla alla sina krafter, utan hämmade hvarandras rörelser. Phenicierna, som voro uppstälde emot Athenarne, begynte anfallet. Deras amiral, Ariabignes, en broder till Xerxes, kastade sig tappert öfver ett athenskt fartyg, som anfallit hans amiralskepp, men blef snart genomborrad, och hans död spridde oordning bland den högra flygeln, öfver hvilken han förde befälet. För att undgå en allmän undergång måste till sist den persiska flottan söka sin räddning i flykten mot Phaleron. En qvinna, Artemisia, Kariens drottning, utmärkte sig. Då hennes fartyg häftigt ansattes af ett athenskt, gjorde hon ett häftigt anfall på ett persiskt, hvilket borrades i sank. Den athenske befälhafvaren, hvilken då trodde sig förfölja en vän, vände sig mot en annan motståndare. Xerxes, som åsåg Artemisias handling, trodde, att det krossade fartyget vore grekiskt, och utropade, att qvinnorna den dagen stredo som män och männen såsom qvinnor. För att hedra hennes mod. anförtrodde han henne under återtåget sina barn, hvilka hon återförde till Ephesos.
Perserna förlorade 200 fartyg, Grekerna 40; den persiska flottan hade sålunda ännu ett öfverlägset antal. Xerxes låtsade för ett ögonblick mod och tillförsikt; han befalde att förena Salamis med fasta landet genom en bro och att förbereda ett nytt anfall. Men i sjelfva verket hade han förlorat allt hopp, och han fruktade redan att bli afskuren ifrån Asien, om han ej skyndsamt återvände dit. Mardonios, som så ifrigt tillstyrkt detta olyckliga krigsföretag, såg sin undergång uti detta nederlag. För att förekomma densamma, erbjöd han sig att stanna qvar i Grekland med 300,000 man, hvilket han för klarade vara tillräckligt för att fullborda dess eröfring. Cyprierna, Phenicierna, Cilicierna, sade han, äro de ende som blifvit besegrade, icke Perserna, hvilka ej haft tillfälle att strida. Xerxes, angelägen om att sjelf hastigt komma undan, mottog detta förslag med glädje, och så snart han uppnått Thessalien, gaf han Mardonios i uppdrag att ur krigshären utvälja de soldater, han önskade. Under det konungen genomtågade Makedonien och Thrakien, skyndade sig flottan, som brutit upp från Phaleron midt i natten, att uppnå Hellesponten. Grekerna, som derom för sent underrättades, förföljde densamma till Andros, utan att upphinna henne. Der hölls ett krigsråd. Themistokles föreslog, att man skyndsamt skulle begifva sig till Chersonesos, för att för Xerxes och hans här afskära återvägen till Asien. Evrybiades gick ut ifrån den åsigten, att Grekland, långt ifrån att hos sig qvarhålla barbarerna och bringa dem till förtviflan, snarare borde underlätta deras flykt. Themistokles gaf vika; men affärdade i hemlighet ett sändebud med underrättelse härom till Xerxes, vare sig för att hos honom tillegna sig förtjensten af detta beslut eller för att ännu mera påskynda hans flykt. Xerxes behöfde emellertid 45 dagar för att uppnå stränderna till Bosporen, betecknande sin väg genom döde, som antingen fallit för infödingarnes pilar eller dött af hunger, törst och sjukdomar. En storm hade upprifvit bryggorna; men flottan väntade honom och öfverförde honom till Abydos. Under det att konungen tog vägen mot Sardes, seglade flottan till Kyme och Samos, för att undertrycka den jäsning, som rådde i de joniska städerna.
Grekerna åter utpressade penningar af öboarne på Kykladerna till straff för, att de förrådt den gemensamma saken. De belägrade Andros. »Jag kommer till eder», sade Themistokles till dess invånare, »med två mägtiga gudomligheter, öfvertalningen och tvånget.» — »Vi hafva två andra», svarade de. »fattigdomen och oförmågan, hvilka aldrig lemna vår ö». De gjorde ett så tappert motstånd, att han måste bortsegla. Andra öar köpte sig fria genom att i hemlighet gifva Themistokles penningar. Då man återkommit till Salamis, delades bytet, och af den åt Apollo aflagda delen gjorde man en kolossal bildstod. På Korinthiska näset utdelades belöningar för tapperhet. Hvar och en af anförarne tillerkände sig sjelf den första, men de fleste röstade i andra rummet på Themistokles. Sparta, dit han någon tid derefter begaf sig, visade tillräckligt hela Greklands åsigt genom de ovanliga hedersbetygelser, som det bevisade honom. Han belönades med en olivkrans, erhöll den skönaste vagnen, som fans i staden, och blef på återresan beledsagad ända till Tegeas område utaf 300 ynglingar af de förnämsta familjerna.