Striderna vid Platää och Mykale
| ← Slaget vid Salamis |
|
Från slaget vid Mykale till och med Aristides’, Pausanias’ och Themistokles’ sista öden → |
6. Striderna vid Platää och Mykale (479 f. Kr.).
Grekland firade sin triumf, under det ännu hälften af dess jord var besatt af fienden, men ett grundadt hopp om fullständig seger uppfylde allas sinnen. Under det att Xerxes befann sig i Thessalien, mottogo Spartanerna ett orakel från Delphi, hvilket uppmanade dem att begära upprättelse af Xerxes för Leonidas’ död och taga emot, hvad han än gaf dem. Spartanerna afsände en härold till Xerxes, hvilken till honom rigtade följande ord: »Konung öfver Mederna! Lakedämonierna och Herakliderna i Sparta begära upprättelse för sin konungs död, hvilken du dödat, då han stred för Grekland.» Konungen, förvånad öfver detta tal, förblef en stund svarslös, men slutligen pekade han på Mardonios och sade till härolden: »Mardonios skall gifva Lakedämonierna hvad de begära.» Härolden mottog den erbjudna upprättelsen och aflägsnade sig. Mardonios skulle också i sjelfva verket blifva det utsedda försoningsoffret.
Snarare befriad från ett onödigt påhäng än försvagad genom konungens borttågande med de oordnade skaror, som åtföljde honom, öfvervintrade Mardonios i Thessalien. Vid vårens början sände han Alexander af Makedonien till Athenarne för att föreslå fred. Beundrande deras tapperhet, önskade storkonungen hafva dem till bundsförvandter; han skulle återgifva dem deras område, återuppbygga deras tempel och dessutom gifva dem hvilka andra länder, de önskade. Sparta, förskräckt öfver dessa anbud, skickade genast dit sändebud, för att motarbeta denna underhandling. Athen afgaf ett kort och manligt svar: »Så länge solen på himmelen följer sin bana, skola Athenarne ej ingå någon förbindelse med Xerxes; de skola bekämpa honom under förtröstan på sina skyddsgudar och sina heroer, hvilkas bilder och tempel Perserkonungen öfverlemnat åt lågorna.»
Presterna anbefaldes att åt underjordens gudar inviga hvar och en, som underhöll någon slags förbindelse med fienden. Det är sorgligt att behöfva tillägga, att de stores parti, hvilket redan begynt den långa raden af förräderi mot friheten, ansåg denna allmänna uppoffring för frihetens sak såsom vansinnig. En af dem föreslog, att man skulle underkasta sig, andra, till och med Platäer, tänkte på affall. Sparta hade erbjudit sig att under hela fälttåget underhålla Athenarnes familjer. Athenarne vägrade att emottaga detta anbud och begärde blott, att den peloponnesiska krigshären skulle hålla sig färdig i tillräckligt god tid, för att Attika icke en tredje gång skulle blifva prisgifvet åt fienden.
Det blef det likväl; ty Spartanerna, nöjde att hafva afbrutit underhandlingen, återvände till sin halfö och sysselsatte sig uteslutande med att fullborda den mur, som tillslöt ingången till densamma. Mardonios kunde sålunda utan hinder genomtåga Böotien och åter intränga i Athen. Dess invånare voro ännu qvar i Salamis. Mardonios förnyade sina förut gjorda anbud. En af senaten, som vågade föreslå öfverläggning derom, blef stenad, och Athenarne läto hans hustru och barn undergå samma öde. För att göra vanäran odödlig, liksom de förevigade äran, blef en bronspelare sedermera uppförd på Akropolis, hvilken genom en inskrift omtalade förräderiet och dess straff. Man var nästan lika förbittrad emot Sparta, Sändebud afskickades att förebrå Spartanerna deras fega uppförande. Desse voro då sysselsatte med att fira Hyakinthiafesten och lade ej någon vigt vid dessa klagomål. Aftonen före sändebudens afresa hade ännu ingen enda soldat uttågat ur staden; men då en Tegeat förestälde ephorerna, att, om Athen slöte fördrag med Perserna, skulle det finnas tusen ingångar öppna för fienden att intränga på Peloponnesos, blefvo de slutligen öfvertygade om nödvändigheten af att hålla sitt löfte och läto redan samma natt 500 hopliter bryta upp, hvar och en åtföljd af 7 heloter. Då de athenska sändebuden sedan före sin afresa infunno sig hos ephorerna för att förklara, att deras ovärdiga overksamhet utgjorde en brytning med Athen, bedyrade de senare, att krigshären redan var på väg.
Af Argiverna underrättad om denna rörelse, öfvergaf Mardonios Attika, hvarest han sköflat allt. och sökte sig på Böotiens slätter ett för sitt rytteri mer lämpligt ställe. Han uppdrog ett förskansadt läger på venstra stranden af Asopos. Den spartanska hären med Pausanias till befälhafvare öfvergick näset och upptog på sin väg alla de Greker, som förblifvit fäderneslandet trogne. Anlände till Elevsis, slöto sig Athenarne, hvilka lemnat sin flotta, till dem. Grekerna, uppgående till 110,000 man, slogo läger på kullarne vid Erythrä i närheten af Perserna, som hade 300,000 man förutom 50,000 man grekiska hjelptrupper. Flere dagar förflöto under skärmytslingar. För att draga Grekerna bort ifrån det fasta läge, hvarest de envisades att stanna qvar, lät Mardonios anfalla dem med hela sitt rytteri under Masistios’ ledning. Megarerna fingo ensamme uthärda anfallet, Efter ett tappert motstånd begärde de understöd af Pausanias. Den ytterliga faran kom alla att tveka. Olympiodoros, en Athenare, erbjöd sig att med 300 man betäcka Megarernas återtåg. Ett kraftfullt anfall bragte oordning bland fienderna; deras anförare föll, en blodig kamp uppstod kring hans kropp, hvilken förblef i Grekernas våld. »Under det att den persiska hären tillkännagaf sm sorg genom dystra klagorop, hvaraf hela Böotien genljöd, fördes Masistios’ döda kropp på en vagn igenom Grekernas leder, och hvar och en öfvergaf sin plats, för att se den, som näst Mardonios värderades mest utaf Perserna och deras konung.»
Emellertid voro Grekerna på det ställe, de innehade, utsatte för vattenbrist. Pausanias nedsteg derföre på slätten vid Platää, hvilken bevattnas af talrika bäckar, och lät sina Spartaner slå läger vid källan Gargaphia.
Tjenande till fotställning under den trefot af guld, som segrarena vid Platää skänkte templet i Delphi. Kejsar Constantin I lät flytta denna kopparorm till Constantinopel, der den ännu, ehuru i skadadt skick, finnes.
Mardonios hade likaledes gjort en rörelse, och båda härarne befunno sig åter i hvarandras närhet, endast åtskilde af Asopos. Men i båda lägren hotade spådomar med nederlag den här, som började striden. Grekerna hade tydligen fördel af detta dröjsmål, ty de erhöllo oupphörligt understöd och lifsmedel, och i det persiska lägret hoppades man kunna begagna sig af detsamma för att besticka några af anförarne och upplösa förbundshären. Mardonios var den, som först förlorade tålamodet. Oaktadt sin omgifnings farhågor och afstyrkande, förklarade han efter tio dagars förlopp, att han den följande dagen skulle anfalla. Öfver oraklen, sade han, stode den lag, som föreskref, att Perserna genast skulle föras i striden.
Tid nattens inbrott infann sig en ryttare i Grekernas läger och bad att få tala med befälhafvarne. »Varen på er vakt», sade han, »Mardonios skall, trots spådomarne, anfalla eder i morgon i daggryningen. Begagnen derföre den underrättelse, som jag gifver eder. Nödsakad att mot min vilja åtfölja Perserna, gifver jag eder ett tydligt bevis på min tillgifvenhet för Grekland; jag hoppas att I icke förråden mig, och att I skolen hålla mig räkning för, att jag utsatt mig för de största faror, för att kunna lemna er denna underrättelse. Jag är Alexander, Makedoniens konung.» Sedan han yttrat dessa ord, bortred han i sporrstreck.
Följande dagen lyckades Mardonios’ rytteri förstöra den förr omnämnda källan Gargaphia. Emedan Grekerna hade hemtat allt sitt vatten derifrån, ty de fiendtliga ryttarne hindrade dem att närma sig stränderna af Asopos, och emedan äfven deras transporter af lifsmedel, som anlände på de trånga vägarne öfver Kithäron, nu blifvit afbrutne, beslöto de att under följande natt bryta upp och närma sig Platää. Vid nattens början satte sig en stor del af trupperna i rörelse, men i stället för att stanna på den punkt, som derför blifvit bestämd, framtågade de ända till Heras tempel bredvid sjelfva staden. Spartanerna och Athenarne bröto ej upp förrän emot morgonen. Pausanias hade till återtåg ej kunnat förmå en tapper spartansk anförare, hvilken ansåg för en skam att rygga tillbaka. Följden af detta dröjsmål blef, att de två truppafdelningarna ej hunnit aflägsna sig synnerligen långt, då Perserna vid solens uppgång märkte, att fienden var stadd på återtåg. Mardonios öfvergick helt glad Asopos, men bragte sina barbarer i oordning genom att alltför skyndsamt förfölja Spartanerna, hvilka långsamt framskredo utmed foten af berget. Athenarne hade redan uppnått och bestigit de första kullarne, som sänka sig ifrån Platää, då de genom ett ilbud från Pausanias underrättades om Persernas anfall. De begåfvo sig genast Spartanerna till hjelp. Men de Greker, som voro Mardonios’ bundsförvandter, hade följt dem i spåren och begynte striden med så mycken hetta, att Athenarne fingo nog att göra för att försvara sig sjelfve. Spartanerna och Tegeaterna, hvilka, med sina lätta trupper inberäknade, utgjorde 53,000 man, lemnades sålunda allena. De begynte offren, för att utforska gudarnes vilja. Emedan de första offren icke voro gynsamma, uppsköts anfallet. Denna overksamhet var olycklig för Spartanerna, hvilka fingo många af de sina dödade eller sårade; ty Perserna, skyddade af sina i jorden fästade sköldar, afsköto sina pilar på dem, utan att sjelfve kunna nås. Uti denna grymma belägenhet vände Pausanias, förtviflad öfver att ej erhålla gynsamma offer, sina blickar mot Heras tempel och bad gudinnan att ej låta Grekernas förhoppningar blifva besvikna; Han talade ännu, då Tegeaterna, som blefvo otålige, började rycka an mot fienden. Ett ögonblick derefter erhöllo Spartanerna slutligen gynsamma förebud och satte sig likaledes i rörelse. Persernas bågar voro ett svagt vapen emot den spartanska falangen. I början utspann sig striden framför den af Perserna uppförda sköldborgen, och då denna förskansning blifvit intagen, börjades en blodigare kamp vid Demeters tempel, hvilken varade länge. Striden fördes man emot man, barbarerna grepo tag i Grekernas lansar och krossade dem med sina händer. Perserna visade sig lika tappre som sina motståndare, men voro utan skicklighet, utan erfarenhet och illa beväpnade; de stredo nästan nakne emot män med en fullständig rustning. Det saknades enhet i deras anfall, i det de, än en och en i sänder, än skarvis, och alltid utan ordning, rusade emot Spartanerna, hvilka med lätthet nedgjorde dem.
»Den punkt, hvarest Grekerna häftigast ansattes, var den, der Mardonios befann sig, ridande på en hvit häst och omgifven af tusen man, hvilka voro utvalde bland de tappraste af Perserna. Så länge han var vid lif, trotsade hans trupper Spartanernas alla ansträngningar: men då han stupat, och elitkåren omkring honom blifvit nedgjord, grepo de återstående Perserna till flykten.» De flydde till det läger, som Mardonios låtit uppföra. Spartanerna förföljde dem ända dit, men då det gälde att anfalla förskansningarne, visade sig deras oerfarenhet. Upprepade gånger tillbakaslagne, nödgades de invänta Athenarne, hvilka hade haft att utkämpa striden med de grekiska hjelptrupperna. Ibland desse voro Thebanerna de ende, som stredo med tapperhet. Då äfven de blifvit bragte till flykt, skyndade Athenarne Spartanerna till hjelp och nedbröto efter en hård kamp en del af muren. Genom denna öppning inströmmade Grekerna i mängd och anstälde ett sådant blodbad, att af Mardonios’ 300,000 krigare knappast 3000 kommo undan, om man undantager de 40,000, som Artabazos ej lät deltaga i striden, och hvilka han, vid åsynen af nederlaget, skyndsamt bortförde på vägen till Thrakien under utspridande af det rykte, att Mardonios vore segervinnare. Spartanerna hade, enligt Herodotos, blott förlorat 91 man, Tegeaterna 16 och Athenarne 52. De öfrige Grekerna hade icke deltagit i striden, med undantag af Megarerna. hvilka på slätten blifvit öfverrumplade af det thebanska rytteriet och dervid förlorat 600 man.
Spartanerna och Athenarne tvistade om tapperhetspriset. En Megarer föreslog dem att afstå ifrån detsamma, och allas röster förenade sig till förmån för Platäerna, hvilka, såsom vanligt, hade kämpat tillsammans med Athenarne. Aristides genomdref följande beslut: »De förenade folken skola emot Perserna bilda ett förbund till försvar, hvilket skall beväpna 10,000 hopliter, 1000 ryttare och 100 treroddare. De skola alla år skicka sändebud till Platää, för att der genom högtidliga offer fira minnet af dem, som i denna strid förlorat lifvet. Hvart femte år skall man der anställa så kallade frihetslekar, och Platäerna, hvilka få i uppdrag att anställa offer och tacksägelser för Greklands räddning, skola betraktas såsom ett okränkbart och heligt folk.» Ett altare upprestes i staden åt Zevs, räddaren.
Ofantliga rikedomar hade fallit i segervinnarnes händer. Vid deras fördelning tänkte man i första rummet på gudarne. Apollon i Delphi (bild 119), Zevs i Olympia och Poseidon på Isthmos erhöllo hvar och en sin tiondedel af bytet; Pausanias fick likaledes en tiondedel; återstoden fördelades bland de öfrige segervinnarne. Grafvårdar upprestes åt de Spartaner, Heloter, Tegeater, Athenare och Megarer, som stupat i striden. De Greker, som ej deltagit i striden, uppbyggde framdeles, för att bli delaktige af efterverldens beröm, likaledes grafvårdar, såsom hade äfven en del af deras krigare fallit på denna Greklands stora befrielsedag.
Thebanerna hade kämpat tappert till Persernas förmån. På elfte dagen efter striden infann sig den segrande hären framför deras murar och tvang dem att utlemna upphofsmännen till deras affall till Perserna. Desse bortfördes af Pausanias till Korinth, hvarest de afrättades.
Samma dag som Grekerna vunno sin lysande seger vid Platää, tillintetgjorde den grekiska flottan, under befäl af Spartanen Leotychides och Athenaren Xanthippos, återstoden af den persiska flottan. Oaktadt de landsflyktige Jonernas böner, vågade den grekiska flottan, som låg vid Delos, ej att hemsöka Asiens kuster; men sändebud från Samos lyckades öfvertala Leotychides att segla till denna ö, och då Perserna, hvilka befunno sig derstädes, vid hans annalkande flydde undan, förföljde han dem ända till Mykale. Den persiska besättningen öfvergaf flottan för att skaffa sig skydd af den 60,000 man starka krigshär, hvilken Xerxes, som ännu befann sig i Sardes, hade i Jonien. Följden blef, att äfven Grekerna stego i land. Snart uppkom bland Perserna den största förvirring. Af fruktan för förräderi afväpnade de Samierna och aflägsnade Milesierna ur lägret under förevändning, att de skulle bevaka bergpassen. Just som striden skulle begynna, spriddes det ryktet, att Mardonios hade blifvit besegrad i Böotien. Denna nyhet ökade Grekernas mod och tillförsigt, persiska lägret blef intaget, och befälhafvarne jemte de flesta af soldaterna omkommo. Detta var Xerxes’ sista här. Athenarne hade största förtjensten af denna seger, hvilken de nästan ensamme tillkämpade sig.
Sålunda hade Grekerna icke blott afvärjt kriget från sitt eget land, utan började redan anfalla den stolte fienden på hans eget område. Denna sista lysande seger var detsamma som eröfringen af det Ägäiska hafvet. Inom mindre än ett år hade de slagit Perserna vid Salamis, Platää, Mykale, och rollerna hade blifvit alldeles ombytta: ifrån att hafva varit de anfallne, hade de nu blifvit eröfrare. Hvem skulle några månader förut hafva trott, att Asiens storhet skulle finna sin graf i Grekland? Orientens oräkneliga massor hade kommit till korta emot den lilla grekiska nationen, hvilken inom sitt läger inneslöt snillet, civilisationen och friheten. Det var en ny verld, som besegrade en gammal. Grekerna tycktes också sjelfve hafva medvetande derom. Den gudomlighet, som de vid Mykale anropade, var Hebe, ungdomens gudinna, Samma dag som slaget vid Salamis stod, hade Grekerna på Sicilien likaledes varit segerrike: Gelon i Syrakusa hade vid Himera besegrat 300,000 Karthager. Stunden för den helleniska stammens storhet och seger hade slagit öfverallt.
