Stockholms Oordenteligheter/Nummer 8
| ← Nummer 7 |
|
Nummer 9 → |
| Annonserades i Dagligt Allehanda den 26 juli 1770. |
Stockholms
Oordenteligheter.
N:o 8.
Då näringarne i et Land i mycket stor
proportion äro olika födande: då den
ena delen af Medborgare måste med
större arbete slafwa sig til en fattig utkomst,
samma tid som en annan, på et lättare och
icke äfwentyrligare sätt, snart kommer til
wälmåga och rikedom; då är oordning i Staten;
då blifwer jämnwigten bruten; då födas
misshälligheter, afund och owänskap; då gifwas
tilfällen för de rike, at kunna tyrannisera
öfwer de fattigare. Jag wil denna gången icke
göra application af denna These på något wisst
Land eller Rike: jag upgifwer endast i
allmänhet detta ämne til nogare granskning och
skärskådande. Satsen tål i wissa fall
inskränkning, det wet jag; men då alla
omständigheter poneras lika, tror jag, det alla
Medborgare i en Stat böra hafwa lika upmuntran,
och deras belöning, för lika möda, i det
närmaste wara lika. Om det gåfwos twänne
Handtwerk af så olika förmåner, at det ena
wore förknippat med drygt arbete hela
dagen, som ändå knapt wore tillräckeligt til den
torftigaste utkomst, det andra däremot lättare
och beqwämare, men så lönande, at dess idkare kunde därwid samla mycket pengar innom
kort tid: om bägge dessa Handtwerk woro
lika oumbärliga för Societeten; men det förra
trycktes af Taxor som tämligen blefwo
handhafde, det senare åter antingen icke hade
Taxa, eller ock utan answar kunde öfwerträda
densamma, kanske just derföre at Fiscalen
eller upsyningsmannen icke tordes stöta den
mägtiga bjässen, eller icke kunde det om han än
wille: om sådan olikhet säjer jag inträffade,
wore den ej skadelig? borde den icke ändras?
Då man går til de hemliga orsaker, hwarföre i stora Städer utomlands sådana ställen tålas, och hwarföre de ej kunna utrotas, hwarest ungdom i liderliga qwinspersoners sällskap förlora sina pengar, sin hälsa och sina seder; finner man en ibland dem wara den connivence, som wederbörande upsyningsmän hafwa för dessa hjelpsamma Damer, hwilka åter ej kunna annat än wara tacksamma, och dels genom en anständig penning-genant, dels på annat sätt, wisa sin skyldiga ärkänsla emot så mycken godhet. Man kan utwisa ställen där slika förförerskor wistas: de äro frequenterade mitt om ljusa dagen; och Herr wederbörande säjer icke därom et ord. Det wore honom den lättaste sak i werlden, at spana ut deras upförande, at ange dem och förstöra sådane olycksaliga nästen - - Men hans interesse nekar det.
Hos oss har egennyttan icke kommit så långt, och jag hoppas at det ej heller någonsin skal hända. Nog är det wisst, at Stockholm ej torde wara fritt ifrån dessa hus; nog nämnas med frihet wissa Gator och Gränder, där hemligheten icke tilräckeligen skal bewaras: nog utmärkas wissa ställen - - Men så bör man tilstå at policen werkeligen warit waksam; och man bör aldeles icke falla på några ogrundade misstankar, för det et och annat missbruk ibland kan förelöpa. Imedlertid tyckes mig, det icke skulle skada, om i allmänna Tidningarne eller eljest, särskilte förtekningar skulle utgifwas på de mål som månatligen i detta ämne blifwit anmälte, och äfwen NB. afgjorde. Om lösa qwinspersoners lefnad, som lefwa för sig sjelfwa, äfwen något flitigare skulle undersökas, torde icke eller wara så aldeles otjenligt.
Den nya Öfwerflöds-Förordningen förbjuder, likasom de föregående, alt bruk och nyttjande af Arrach och Punsch. Jag wil både önska och förmoda, at Hon blir tilräckligen efterlefwad och handhafd. En Lag utan Execution är skadeligare än ingen Lag. At den Lag, som nu gjord blifwit, är ganska nyttig därom twiflar ingen. Skadan borde blifwa på deras answar, som försumma at enligt sin skyldighet waka öfwer dess åtlydnad. Hos oss skulle man tänka, at de förflutne åren, de Förnäma och Rika warit de Laglydigaste: ty mig witterligen har ingen af högre stånd warit anklagad för brott emot Öfwerflöds-Förordningarna. Några små Jungfrur hafwa pliktat för det de druckit en kopp Caffe; och någre fattige Pigor och Gummor hafwa mistat sin Siden-Päls och sin Siden-Mössa den de ej haft lof at bära. Man tro de rika och förnäma hela denna tiden afhållit sig ifrån at dricka Dricka Caffe och fina Winer? Eller om de skulle felat mera, och deras brott i alt afseende warit skadeligare, äfwen för Exempel och förargelse skull; Månne det icke utmärker en tydelig mannamon, at de sluppit så onäpst? Detta är dock icke sagt i den mening, at förekasta wederbörande någon försumlighet; Jag känner helt noga, och hwar man wet, huru swårt, at icke säga nästan aldeles omöjeligt, det blifwer at lagföra et stort Herrskap. Den anklagande är en liten obetydelig person, hwad skal han kunna uträtta, om han än wille, hälst då han har hela Allmänheten emot sig; ty hwem wil ej arbeta emot honom i sådana saker? de interessera hwar och en alt förnära. Då execution således är så ganska swår och äfwentyrlig, böra Förbuden i det närmaste wara inskränkte; och wi böra prisa wåra Riks-Fäder, som denna gång gjort Öfverflöds-Förordningen så kort. Otaliga onödiga Rättegånger blifwa därigenom förekomne, och tid både för Domare och parter bespard. Det äro endast Roffoglar som igenom denna författning komma at lida; och af alla förtjena wäl de den minsta medömkan.
A propos af de Winer som ännu äro förbudne: Om någon beträddes at sälja et Bourgogne eller Champagne, som han kunde bewisa sig sjelf hafwa präparerat af annat slätt Win: Månne han komme at plikta efter Öfwerflöds-Förordningen? En sådan Casus låter wäl något löjlig: men han är dock hwarken omöjelig eller orimlig, och det är altid godt at icke behöfwa gjöra Lag först i det ögnablecket då Lagen behöfwes; särdeles när det ankommer uppå at straffa brott.
Tiggeriets hämmande, är et af de ämnen, i hwilket aldramäst hos oss blifwit skrifwit - - huru mycket som blifvit uträttat, därom måga andre döma. Man föregifwer omöjligheten af dess hindrande. I en Stat måste wara fattiga, och en del af dem måste tigga sitt bröd, säjer man. Anstalterna i et fattigt Land kunna icke wara sådana, at alla torftige skulle få födan på Allmänhetens bekostnad. Jag will icke disputera alla dessa och flera politiska axiomer, hwilka jag både i Stockholm och flere wåra Städer af wederbörande hört debiteras; så snart jag kommit at nämna om det grufweliga antal tiggare och almose-hjon, som allestädes hoss oss synas. Et exempel wil jag endast anföra, som i min tanka tyckes bewisa möjligheten at åtminstone minska tiggarnes myckenhet. För et år sedan gjorde jag en tour kring största delen af Riket. På alla ställen, i alla Städer, i alla Byar, på alla Wägar öfwerhopades jag af tiggare: En enda liten Stad - - en föraktad fläck - - Nådendal, wiste mig icke detta ohyggeliga och menskligheten wanhedrande spectakel. Alla menniskor woro syslosatte med et lätt arbete och sådant som de på alla stunder, och på alla ställen kunde taga med sig. Gamla utlefwade gubbar och käringar, medelålders Folk, ända til barn af 2 och 3 år, alla såg jag med en strumpa i handen, hwilken de stickade med en obegripelig snabbhet. En pojke af 6 a 7 år kunde sticka en strumpa om dagen, jag såg flickor som hunno få 2 til 3 strumpor färdiga, om de höllo flitigt på hela dagen. Mölnardrängarne i qwarnen woro ej utan sin strumpa; med et ord: jag såg ingen syslolös. Nådendal är eljest en liten usel Stad, dess Borgerskap fattigt och Staden belägen så nära Åbo, at dess Handel swårligen kan taga up sig; utom denna industrie ginge hon wisserligen innan kort under. Jag tilstår, at en sådan i Swerige owanlig syn hjerteligen gladde mig: och jag begrep mer än förr, huru man kunde wara utan tiggare. Strumpstickandet är dock icke på sådant sätt upmuntrat eller underhjelpt som wederbör. Man sade mig at denna närings-gren mycket aftagit, och jag beklagade det upriktigt i många afseenden. Jag har ofta sedermera påtänkt, då jag i Stockholm sedt Folk af alla åldrar, och med färdiga lemmar, tigga, om de icke kunde och borde tilhållas at gjöra något dylikt arbete. Wederbörande döme därom.
Herrar Skräddare, tillåten mig at icke förbigå Eder i en Wecko-Skrift som förer detta namnet. Jag skyller Eder för ingen oriktighet. Långt därifrån: Eder ärlighet är mig likasom alla andra, nogsamt bekant. Lämnen mig dock tilstånd, at äska Edert swar på några bifrågor, til ytterligare styrka för min öfwertygelse om Eder redlighet. Wore jag ej om den samma öfwertygad; så tilstår jag wäl, at olikheten i Edra räkningar fölle mig något misstänksam före. Til hwarje Klädning jag låtit gjöra, har åtgått olika alntal i Kläde, olika mängd Silke, Trå, Kamelgarn etc. Samma Mästare har fordrat så olika. Hwad månne wara orsaken därtil! Somlige of Edra owänner hafwa påstått, at Herrarne efter godtyckio förfara härutinnan. Men jag sätter ej tro til sådana beskyllningar. Imedlertid wore det wäl, om Allmänheten något nogare wiste huru mycket af hwarje slag som wärkeligen åtgår. I det besynnerliga Landet England, har en Skräddare, förmodeligen med det lofliga Skråets goda minne och samtycke, utgifwit en Bok i detta ämne, och noga uträkningar som wisa hwad som behöfts, och hwad Mästaren kräfwer til plägning. Denna Boken behöfde wi hos oss öfwersatt, på det ingen måtte framdeles oroas of onödiga misstankar. Någon af Edert Embete, Mine Herrar, borde åtaga sig denna berömliga mödan. Han kunde uplysa den främmande Autoren med noter - - Kanske det i England åtgår mindre kläde och annat tilbehör än hos oss. I wårt kalla Climat torde krympningen wara drygare: ty jag har märkt at den merendels är förunderligen stor. Sådant alt borde tydeligare utmärkas. At Knappar, Knäband, med mera dylikt, blifwa dyrare, då Mästaren bestyr om dem, än då man sjelf skaffar dem, ehuru den förre kan taga dem i större partier och följakteligen få. bättre köp, det yrkas äfwen af någre illasinnade. Andre sakna Silke nästan aldeles i sina Kläder och Knapphål etc, skönt det står i räkningen til 9 a 12 daler uptagit. De försäkra, det, om så mycket Silke werkeligen skulle upgå, som Skräddarne i sina upsatser upgifwa, så borde införskrifningen däraf blifwo ganska mycket större än den är. Nog har jag bjudit til at förswara Eder; men - - - -
Tryckt i Kongl. Tryckeriet, År 1770.