Stockholms Oordenteligheter/Nummer 7

Annonserades i Dagligt Allehanda den 19 juli 1770.

[ 49 ]

Stockholms
Oordenteligheter.

N:o 7.

Det hindrar ganska mycket de nöjen som man sommartiden kunde njuta i det gröna, at man så våndeligen dyrt måste betala den minsta förtäring på wåra så kallade wärdshus. De Swenske hafwa i allmänhet namn före at med litet arbete wilja winna mycket, och wederbörande Herrar wärdshushållare tyckas i synnerhet göra skäl för denna beskyllningen. Det kan icke annat an afhålla många, som eljest hade lust at depensera några qwällar den wackra årstiden i godt sällskap, då de weta at deras räkning hwarje gång skall bli dyr: den som ej har pengar at kasta bort, håller sig hällre derifrån, och tilbringar sin tid som han kan. Men en ännu större olägenhet möter härwid; det är ojämnheten af kostnaden: jag wet aldrig hwad jag är skyldig för min förtäring. För samma rätter, samma win och til aldeles samma myckenhet får jag den ena dagen det ena målet ofta betala dubbelt emot det andra: och det ser ut, som wore det lämnat til min spiswärds caprice och despotiska godtycko, huru högt eller huru lågt han för hwarje gång behagar taxera mig. Jag tilstår för min del, at [ 50 ]en sådan caprice faller mig ganska obeqwäm, och har stundom oskyldigt bragt mången i förtretlighet, ty när man efter förra dagens betalning gjordt sig til exempel räkning på en plåts utgift, och derefter tagit pengar hos sig; men nu emot förmodan nödgas betala 9 eller 12 daler, oaktat man icke njutit mera än förra gången, blir man ganska embarasserad, om bekantskapen eller andra omständigheter ej skaffa Credit. En sådan egenwillig Taxering, tar jag mig den friheten at anmäla som en oordentlighet, och önskar at dessa tankar måtte göras allmänna, til allmänt eftersinnande. Det lär bli swårt, om icke omöjeligit, at föreskrifwa wederbörande wissa Taxor, hwartil de böra sälja hwar rätt och hwar portion. Då Taxorna på Kött, Dricka och Mjölk, midt i Stockholms Stad, efterlefwas som hwar man wet, kan man wäl föreställa sig deras noga handhafwande på wärdshusen. Men det tycker jag, kunde lättare observeras, at på alla ställen, innom och utom Staden, altid hvarje dag, för gästerne låge en sedel, som innehöll hwad slags förtäring der stode til fångs, med utsatt pris för hwart slag. En gäst kunde då någorlunda sjelf göra sin räkning och commendera in alt efter sin Tastboks tilstånd, Man slapp då uthärda ohöfligheter och owett af en grötmyndig wärd, som förargar sig öfwer gästernas dristighet, då de icke nögde med hans summariska upgift någon gång begära special räkning öfwer sit Debet.

[ 51 ]Efter jag nu rört wid detta ämnet, kan jag ej undgå, at Stockholm til föga heder anmärka den obeqwämlighet alla wåra Källare och Spisqwarter in i Staden hafwa med sig, och som ej är af ringa betydelse. Rummen äro mäst allestades mörka sombra och oangenäma; sjelfwa apparencerna upwäcka redan olust och missnöje. Man sammanpackas i en Källarstuga, der Win-os, osnygghet och et ouphörligt buller sammanstämma til deras plåga som ej älska dessa slags nöjen. Få Källarmästare hafwa försedt sig med et tilräckeligt antal rum, i hwilka särskilte sällskaper kunna innesluta sig och wara för sig sjelfwa. Betjeningen är aldeles efter Rummen. Man måste ropa sig hes, och får ändå wänta wackert efter alt det man begär. En näswis och ofta full källarpojke, eller en tredsk och förnäm Jungfru hafwa ofta så när bringat mig at förswärja all källargång. Jag har i mina unga år rest genom åtskilliga främmande Länder: på många ställen har jag betalt ganska dyrt min förtäring; men Faconerna hafwa gjordt at jag mindre ångrat min utgift. I Frankrike har jag ofta med nöje sedt en enda piga serwera et bord af 50 personer, alt med den största ordning och skyndsamhet, utan buller, skrik eller confusion; här springa pigor och pojkar om hwarannan, och gästerna äro likafullt utan uppassning. Det är wist, at jag ingenstädes funnit en sådan sömnaktig drönighet och så twära maner på denna si[ 52 ]dan, som i mitt kära Fädernesland. Wärden och alt folket ser ut som de wille bewisa mig en särdeles nåd, då mig tillåtes at emot tilräckelig och Contant betalning få mat och dricka under deras tak. Det glada utseendet, den höflighet, de prevenanta Faconer, med et ord, den lust at behaga alla, som i Frankrike caracteriserar hwar enda ifrån den högsta til den lägsta, Prinsen och Laquajen, Grefwinnan och Kammarjungfrun, gör sammanlefnaden lätt och förnöjsam; hos oss kallar man alt detta flyktighet och fåfänga; wi wilja wara alfwarsamma; wi affectera det så, at wi hälre äro trumpne och twära än rabattera det minsta af wår kära gravite. En enda reflexion til, om wåra Källare, innan jag slutar. Jag har en och annan gång förmärkt, at partierna nu mera icke kunna äta tilsammans på et och samma Spisqwarter. Det är långt gådt, och det faller nästan i det narraktiga; men det wore än tokugare, om Wärdarne sjelfwa så häftigt antoge det ena eller andra partiet, at de refuserade dem, de wiste tänka olika med sig, Rum och Spisning. Sådant tror jag, wore nästan bland de stryk-wärdigaste gerningar, om Lagen någonsin autoriserade stryk. Jag wil wäl ej tro, at denna oseden ännu försports hos oss, ehuru en eller annan händelse kunde gifwa anledning til få obehagelig gissning; wederbörande gjorde likwäl icke illa, at söka undfly all möjelig misstanka i detta hänseende: de böra hafwa til [ 53 ]walspråk Kejsar Wespasiani ordspråk, som ock werkeligen pasar desse goda Herrar bättre än en Regent: Bonus odor lucri ex re qualibet.

Ibland de flera Reservoirer för orenlighet och allehanda under det Capitlet hörande samlingar, som Kongl. Residence-Staden Stockholm offererar curieusa åskådare, tyckes det så kallade Ny-Torget på Södermalm icke intaga det sista rummet. De omkringboende Trägårdsmästare sker härigenom en märkelig tjenst: men om man wägde deras beqwämlighet, at på detta sättet få gödsel utan kostnad och så nära intil de platser där han skal anwändas, emot de flere obeqwämligheter som en stinkande luft in i Staden, och det mera som däraf följer och därmed har gemenskap, för med sig, så dristar jag tro, at detta Torg borde frias ifrån sin orenlighet. Jag antager dock denna meningen icke utan mycken twiflan och willrådighet. Jag är icke af de nygiriga, som älska at lysa med nya satser och sådana som de weta wara deras Förmän obehageliga. Tycker man derföre, at dessa tankar strida emot wanliga och antagna tankesätt; eller finner man dem stöta den fullkomliga wördnad jag hyser för Herrar weberbörande, så stryk dem hällre aldeles ut. Jag är en enfaldig Borgersman - - Huru lätt kan icke en sådan fela? hur lätt kan han icke bedraga sig? min lukt, och alla mina utwärtes sinnen, ja min hälsa sjelf re[ 54 ]bellera emot dessa orenlighets samlingar; jag har ock svårt at ej tro dem; men som jag sagt: jag underkastar i djupaste ödmjukhet mina tankar och min erfarenhet, mognare mäns uplysta ompröfwande. Likwäl efter wi tala under fyra ögon, så kan jag wäl säja Er, at jag anser för oförsvarligt at låta ränstenarne gro igen och öfwerflöda af utkastade sopor och ohyggligheter. Jag hade ment deras ändamål wara, at afföra sådant som nu stadnar qwar och gjör wärre stank än om det wore kringspridt, och om ingen ränsten wore til. Midt i Sommaren må man storkna af den pestilentska luft som utsprider sig ifrån wåra ränstenar - - Har Lagen ej befalt at de skola hållas rena, eller hwars skuld är det då at ej så sker? - - - Wid Kongsholmsbron är äfwen en Reservoir som hedrar Policen i Staden.

Huru handhafwas Förordningarne om Lurendrägerier? Det är en dristig fråga men dock hufwudsakelig för wåra Fabriquers, antingen upkomst eller ruine. Jag har hört sägas, at man ej har så ondt om utländska förbudna waror, som man werkeligen borde hafwa, och at käringar och andra ränna omkring i husen tämmeligen fritt. Jag wet at Fruntimren i synnerhet protegera detta goda folket: de få aldrig något hemgjort som dåger; til lycka blifwa de dock ej sällan bedragne, och betala Swenska tilwärkningar mycket dyrare än de el[ 55 ]jest borde kosta, endast derföre at man inbillar dem det de kommit directe ifrån Paris, ehuru wår årliga Hallstämpel timan förut blifwit bortrifwen. Det har werkeligen händt mig ibland Damer, at flere hållit de Engelska Fruntimmernas i America öfwerenskommelse, at ej dricka The innan de öfwerklagade Taxorne blifwit afskaffade, för en orimmelig dikt. De öfrige hafwa anfedt dem för dumma och enfaldiga stackare. Hos oss ska! Herren upmuntra Swenska Fabriquer och Manufacturer - - och Frun upmuntrar Lurendrägaren: man kan lätt finna hwem som reusserar bäst. Det wore ändå ömkeligast, om Förnämt och Stort Folk förnedrade sig at skydda Lurendrägerier. Hos Ängelsmännerne blefwo sådane hus stenade, de må höra til hwem de wil: och Engelska pöbelen har icke just altid orätt: den håller wederbörande i styr, och hindrar dem at ej uppenbarligen gjöra narr af Lagar, Nation och medborgares wälfärd. Til lycka finnas icke hos os sådane store. De gjöra sig twärtom en skyldighet och en heder af at wara werkeligen Swenske både i gjerningar och ord. De hata utländsk winst på inhemsk bekostnad: De kunna upoffra det lysande för det solida. Man ser dem med nöje bära en Swensk klädnad hälre än en främmande, skönt den förra ej altid wore så grann, så präktig. De stadga det flyktiga och yra modet; de förakta det utländska glittret; de låta ädelmodigt upsöka den förbudna Krämaren och befordra honom til wälförtjent näpst. Det är alt wackert och wäl, [ 56 ]säjer du; men hwarifrån kommer då den mängden främmande kram? wi hafwa Herrskaper som hata det, waksamma Fiscaler, nitisk Tullbetjening, stränga visitationer; det borde nästan icke utan Trolldoms konst kunna practiceras in. - - Min wän, jag har frågat först; en annan må swara - - -

Öfwer segelleden i Mälaren måste jag klaga inför allmänheten. - - Mälaren är ju aldeles at likna wid en Skärgård? där äro de härligaste utsigter emellan Öar, Holmar, Skär och det fasta Landet på ömse sidor; Men dessa behageligheter äro för resande ofta högst äfwentyrlige; då man på de mästa ställen, där grund eller klippor äro under watnet, saknar den högstnödiga och i Lagen befalte utprickning på så farliga ställen. Emellan Stockholm och Upsala äro sådane i synnerhet förgätne, och af hwad ordsak lärer man lätteligen kunna sluta - - - Ordspråket, då hwar och en får gjöra som han will etc. borde likwäl icke ursäkta sådant sjelfswåld: Ty et fartyg, som under en Loof eller uti iligt wäder måste, efter ögnamåttet på landet, styras til sin räddning, kan lättel. i så fatta omständigheter stöta på grundet och förolyckas. - - Men det lärer ock icke blifwa maktpåliggande, at förekomma en hotande fara, för än något fartyg blifwit olyckeligt eller förloradt. - - En annan gång skal något mer i samma ämne anmärkas, då ifrån de öfrige stora segellederne i Mälaren berättelser inkomma, öfwer de grund som icke til sjöfarandes säkerhet äro utprickade.

Tryckt i Kongl. Tryckeriet, År 1770.