Stolthet och fördom/25

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
[ 182 ]

TJUGUFEMTE KAPITLET.

Efter en vecka tillbragt under kärleksbetygelser och uppgörande av planer för framtida lycka kom lördagen, som tvang mr Collins att lämna sin älskvärda Charlotte. Det smärtsamma i skilsmässan kunde dock å hans sida lindras genom förberedelsen för mottagandet av hans brud, alldenstund han hade skäl att hoppas, att kort efter hans nästa besök i Hertfordshire den dag skulle utsättas, som skulle göra honom till den lyckligaste av män. Han tog farväl av sina släktingar på Longbourn med lika stor högtidlighet som förut, han önskade åter sina vackra fränkor hälsa och välgång och lovade deras far en ny tacksamhetsskrivelse.

[ 183 ]Följande måndag hade mrs Bennet den glädjen att få mottaga sin bror och hans hustru, vilka som vanligt kommo för att tillbringa julen på Longbourn. Mr Gardiner var en förståndig och belevad man, mycket överlägsen sin syster så väl av naturen som genom uppfostran. Damerna på Netherfield skulle ha haft svårt att tro, att en affärsman, som levde i sina varuhus, kunde vara så väluppfostrad och angenäm. Mrs Gardiner, som var flera år yngre än mrs Bennet och mrs Philips, var en älskvärd, intelligent, fin kvinna och en stor gunstling hos alla sina systerdöttrar. Särskilt mellan henne och de två äldsta var det ett synnerligen vänskapsfullt förhållande. De hade ofta varit hennes gäster i London.

Mrs Gardiners första bestyr efter sin ankomst var att utdela sina presenter och beskriva de sista moderna. När detta var gjort, hade hon en mindre aktiv roll att utföra. Det var hennes tur att lyssna. Mrs Bennet hade många bekymmer att framlägga och mycket att klaga över. De hade alla blivit mycket illa behandlade, sedan hon sist träffade sin syster. Två av hennes döttrar hade varit nära att bli gifta, men, när allting kom omkring, hade det gått om intet.

— Jag klandrar inte Jane, fortsatte hon, ty Jane skulle ha fått mr Bingley, om hon kunnat. Men Lizzy! Det är verkligen hårt att tänka, att hon vid det här laget kunde ha varit mr Collins’ hustru, om inte hon varit så förstockad. Han friade till henne just i det här rummet, och hon sade nej. Följden därav är, att lady Lucas kommer att få en dotter [ 184 ]gift, innan jag får det, och att Longbourns gods som fideikommiss kommer att gå ifrån oss. Familjen Lucas är verkligen mycket illistigt folk. De söka alla tillskansa sig vad de kunna få. Det gör mig ont att säga så om dem, men så är det. Min hälsa och mina nerver lida mycket av att på detta sätt se mina planer korsade i min egen familj och att ha grannar, som först och främst tänka på sig själva. I alla fall är det för mig en mycket stor tröst, att du kommit hit just vid detta tillfälle, och jag är mycket glad att höra, vad du berättar oss om långa ärmar.

Mrs Gardiner, som redan förut hört det mesta av dessa nyheter genom sin brevväxling med Jane och Elisabet, gav ett undvikande svar och bytte om samtalsämne av medlidande för sina systerdöttrar.

Då hon senare blev ensam med Elisabet, talade hon mera om saken med henne. — Det ser ut, som om det var ett utmärkt parti för Jane, sade hon. Jag är ledsen, att det gick om intet. Men sådant händer så ofta. En ung man, sådan som du beskriver mr Bingley, blir så lätt kär i en vacker flicka under några veckor, och när slumpen skiljer dem åt, glömmer han henne lika lätt, sådana fall av flyktighet äro mycket vanliga.

— En förträfflig tröst på sitt sätt, sade Elisabet, men den duger inte för oss. Vårt lidande har inte sin grund i någon slump. Det händer inte ofta, att några vänner genom sitt ingripande förmå en ung, ekonomiskt oberoende man att inte vidare bry sig [ 185 ]om en flicka, som han var våldsamt kär i endast några få dagar förut.

— Men detta uttryck »våldsamt kär» är så utslitet, så tvivelaktigt, så obestämt, att det säger mycket litet. Det användes lika ofta om känslor, som uppstå efter en halvtimmes bekantskap, som om en verklig stark lidelse. Var snäll och säg mig, hur våldsam var mr Bingleys kärlek?

— Jag har aldrig sett en mera lovande böjelse, han blev alldeles likgiltig för andra människor och helt upptagen av henne. Var gång de träffades framträdde den allt mera avgjort och märkbart. På sin egen bal förolämpade han två eller tre unga damer genom att inte bjuda upp dem, jag själv tilltalade honom ett par gånger utan att få något svar. Kan man tänka sig några tydligare symtomer? Är inte ohövlighet mot alla andra det bästa beviset på förälskelse?

— Jo visst, på det slags förälskelse, som jag antager hans var. Stackars Jane, det gör mig ont om henne, ty med sitt lynne får hon nog svårt att hämta sig efter detta. Det hade varit bättre, om det hänt dig, Lizzy, du med ditt glada lynne skulle nog förr ha klarat dig. Men tror du, att hon kunde förmås att följa med oss till London? Ombyte av vistelseort blir måhända förmånlig, och kanske en liten tids frånvaro från hemmet är lika nyttig som något annat.

Elisabet var utomordentligt belåten med detta förslag och kände sig övertygad om att hennes syster gärna skulle gå in därpå.

[ 186 ]— Jag hoppas, tillade mrs Gardiner, att hon inte kommer att påverkas av några hänsyn för den unge mannen. Vi bo i en helt annan del av staden, vi ha helt andra förbindelser, och, som du väl vet, deltaga vi så litet i sällskapslivet, att det är föga troligt, att de alls komma att råkas, om inte han rent av söker upp henne.

Det är alldeles omöjligt, ty han är nu under sin väns uppsikt, och mr Darcy skulle inte tillåta honom att uppsöka Jane i en sådan del av London! Kära moster, hur kunde du tänka dig något sådant? Mr Darcy har kanske hört talas om en sådan gata sam Gracechurch Street, men han skulle knappast tycka, att en månads tvagning vore nog för att rena honom från dess besmittelse, om han en gång kommit dit, och var viss om att mr Bingley aldrig rör på sig utan honom.

— Så mycket bättre. Jag hoppas, att de inte alls komma att träffas. Men brevväxlar inte Jane med hans syster? Hon kan inte underlåta att göra en visit hos dem.

— Hon kommer att helt och hållet avbryta bekantskapen.

Men fastän Elisabet gav sig sken av att med full säkerhet kunna betyga detta liksom det ännu mer intressanta faktum, att Bingley hindrades att besöka Jane, kände hon inom sig en ovisshet, som vid närmare eftertänkande övertygade henne om att saken icke var fullständigt hopplös. Det var möjligt, och ibland föreföll det henne troligt, att hans känsla kunde återupplivas, och att hans vänners inflytande [ 187 ]med framgång kunde motarbetas av det mera naturliga inflytande, som utövades av Janes intagande egenskaper.

Miss Bennet antog med glädje sin mosters inbjudning, och familjen Bingley var därvid endast så till vida i hennes tankar, att hon hoppades, att, då Caroline icke bodde i samma hus som sin bror, hon möjligtvis kunde vid något tillfälle få tillbringa en förmiddag hos henne utan risk att sammanträffa med honom.

Makarna Gardiner stannade en vecka på Longbourn, och icke en dag förgick, utan att några gäster voro inbjudna, såsom familjen Philips, familjen Lucas eller officerarna. Mrs Bennet hade så omtänksamt sörjt för sin brors och svägerskas underhållning, att de icke en enda gång fingo sätta sig till bords i ett sällskap, som endast räknade familjens medlemmar. Några av officerarna voro alltid bland gästerna, och en av dessa var ofelbart mr Wickham; mrs Gardiner, som fattat misstankar på grund av de lovord, Elisabet slösade på honom, observerade dem båda noggrant vid dessa tillfällen. Utan att hon av sina iakttagelser kunde sluta sig till att de voro allvarligt förälskade i varandra, var deras förkärlek för varandra tydlig nog för att göra henne litet orolig, och hon beslöt att tala med Elisabet om saken, innan hon lämnade Hertfordshire, och föreställa henne det oförsiktiga i att uppmuntra en sådan böjelse.

Wickham hade en möjlighet att bereda mrs Gardiner nöje, en möjlighet, som ej stod i något sammanhang med hans förmåga i allmänhet. För [ 188 ]omkring tio eller tolv år sedan, före hennes giftermål, hade hon tillbragt en ganska lång tid just i den del av Derbyshire, varifrån hon härstammade. De hade därför många gemensamma bekanta, och ehuru Wickham icke hade varit mycket där, sedan Darcys far avlidit, var han dock i stånd att giva henne färskare underrättelser om hennes forna vänner, än hon själv kunnat skaffa sig.

Mrs Gardiner hade varit på Pemberly och kände mycket väl till den avlidne mr Darcys karaktär. Här erbjöd sig följaktligen ett outtömligt samtalsämne. Då hon jämförde sina minnen från Pemberly med den noggranna beskrivning därav, som Wickham kunde giva, och då hon gav sin tribut av lovord åt dess avlidne ägares egenskaper, gladde hon både honom och sig själv. Då han anförtrodde henne, huru den nuvarande mr Darcy behandlat honom, försökte hon med avseende på dennes lynne i barnaåren erinra sig något, som kunde överensstämma med dessa meddelanden, och slutligen trodde hon sig med säkerhet kunna påminna sig, att hon hört, att man förr talade om mr Fitzwilliam Darcy som en mycket stursk, svårhanterlig pojke.