Stolthet och fördom/26
TJUGUSJÄTTE KAPITLET.
Mrs Gardiner framförde sin varning till Elisabet punktligt och med stor vänlighet vid första lägliga tillfälle, då hon kunde tala med henne i enrum; sedan hon rent ut sagt henne, vad hon tänkte, fortsatte hon på följande sätt:
— Du är en alltför förståndig flicka, Lizzy, för att förälska dig bara därför att du blivit varnad därför, och detta gör, att jag inte är rädd för att tala öppet med dig. Allvarsamt talat vill jag be dig vara på din vakt. Hänge dig inte och försök inte att få honom att hänge sig åt ett tycke, som till följd av bristen på förmögenhet skulle vara så oklokt. Jag har ingenting att säga mot honom, han är en högst intressant ung man, och om han hade den förmögenhet, han borde äga, skulle jag tycka, att det vore det bästa, du kunde göra. Men som förhållandet nu är, får du inte blint hänge dig åt din böjelse. Du har gott förstånd, och vi hoppas alla, att du skall bruka det. Jag är säker om att din far litar på din beslutsamhet och din fasta hållning. Du får inte bereda din far missräkningar.
— Kära moster, det här kan man verkligen kalla att vara allvarlig.
— Ja, och jag hoppas kunna förmå dig att också vara allvarlig.
— Nåväl, du behöver inte vara orolig. Jag skall nog sköta om både mig och mr Wickham. Han skall inte bli kär i mig, om jag kan hindra det.
— Elisabet, nu menar du inte allvar.
— Ursäkta mig, jag skall göra ett nytt försök. I denna stund är jag inte kär i mr Wickham, nej, det försäkrar jag dig. Men han är utan all jämförelse den behagligaste man, jag någonsin sett — och om han verkligen blir fästad vid mig — nej, jag tror att det vore bäst, att han inte bleve det. Jag inser, hur oklokt det vore. O, den där avskyvärde mr Darcy! Min fars goda tanke om mig är mycket hedrande för mig, och jag skulle känna mig högst olycklig, om jag förverkade den. Min far är emellertid partisk gentemot mr Wickham. Kort sagt, kära moster, det skulle göra mig mycket ont, om jag förorsakade någon av er sorg, men då man varje dag ser, att, där verklig böjelse är för handen, unga människor sällan av brist på förmögenhet låta sig avhållas från att knyta förbindelser med varandra, hur kan jag då lova att vara förståndigare än så många av mina medmänniskor, om jag blir frestad, eller hur skall jag ens veta, att det skulle vara förståndigast att avvisa ett anbud? Allt vad jag därför kan lova dig är att inte förhasta mig. Jag vill inte förhasta mig så till vida, att jag tror, att jag är det första föremålet för hans känslor. Då jag är i hans sällskap, skall jag inte ge fritt lopp åt mina önskningar. Kort sagt, jag skall göra mitt bästa.
— Kanske det vore så gott, att du sökte avstyra, att han kommer hit så ofta. Åtminstone bör du inte påminna din mor om att hon skall inbjuda honom.
— Som jag gjorde härom dagen, sade Elisabet med ett medvetet leende; mycket sant, det torde nog vara förståndigt av mig att låta bli sådant. Men tro inte, att han alltid kommer hit så ofta. Det är för er skull som han blivit bjuden så många gånger den här veckan. Du känner till mammas idéer om nödvändighet av ständigt sällskap för hennes gäster. Men på min ära jag vill verkligen försöka vad jag tycker vara förståndigast, och nu hoppas jag, att du är nöjd.
Hennes moster försäkrade henne, att hon var det, och sedan Elisabet tackat henne för de vänliga vinkar, hon givit henne, skildes de. Ett förunderligt exempel på råd, givet i en sådan sak och mottaget utan ovilja.
Mr Collins kom tillbaka till Hertfordshire snart efter familjen Gardiners och Janes avresa, men som han denna gång gästade familjen Lucas, så kom han icke särdeles olämpligt för mrs Bennet. Hans bröllop närmade sig nu med stora steg, och hon hade slutligen fogat sig däri så till vida, att hon trodde, att det var oundvikligt; hon sade till och med upprepade gånger i en allt annat än vänlig ton, att hon önskade att de skulle bli lyckliga. Torsdagen skulle bli bröllopsdagen, och på onsdagen gjorde miss Lucas sitt avskedsbesök; när hon reste sig för att säga farväl, följde henne Elisabet, som skämdes för sin mors ovänliga och ovilliga lyckönskningar, henne ut ur rummet. Då de gingo ned för trappan tillsammans, sade Charlotte:
— Jag litar på att jag ofta får höra från dig, Eliza.
— Det skall du säkert få.
— Och jag har ännu en vänlighet att be dig om. Vill du komma och hälsa på mig?
— Jag hoppas, att vi komma att träffas ofta i Hertfordshire.
— Det är inte troligt, att jag lämnar Kent på någon tid. Lova mig därför att komma till Hunsford.
Elisabet kunde inte säga nej, ehuru hon motsåg föga nöje av ett sådant besök.
— Min far och Maria komma till mig i mars, tillade Charlotte, och jag hoppas, att du går in på att följa med dem. Du skulle verkligen bli lika välkommen som någon av dem.
Bröllopet stod på den bestämda dagen, bruden och brudgummen avreste från kyrkdörren till Kent, och alla hade lika mycket som vanligt att säga eller höra om saken. Elisabet fick snart underrättelser från sin vän, och deras brevväxling blev lika regelbunden och livlig som den någonsin varit; det var omöjligt, att den kunde vara lika öppenhjärtig. Elisabet kunde aldrig tillskriva henne utan att känna, att förtrolighetens hela behag var slut, och ehuru hon var besluten att icke slappna av i sin korrespondens, var detta snarare för vad som hade varit än för vad som nu var. Hon mottog Charlottes första brev med ganska stort intresse; hon var naturligtvis nyfiken att få veta, vad hennes vän sade om sitt nya hem, hur hon tyckte om lady Catherine och hur lycklig hon vågade säga att hon var, men när Elisabet läst breven, kände hon, att Charlotte uttryckte sig just på det sätt som hon kunde ha väntat. Hon skrev glada brev, tycktes vara omgiven av all slags bekvämlighet och nämnde ingenting, som hon icke kunde berömma. Hemmet, möblerna, grannskapet, allt var i hennes smak, och lady Catherines sätt mot henne var ytterst vänligt och förekommande. Det var mr Collins’ målning av Hunsford och Rosings i något dämpade färger, och Elisabet märkte, att hon måste vänta, tills hon själv fick göra ett besök där, för att få veta resten.
Jane hade redan skrivit några rader till sin syster för att omtala, att de lyckligt och väl ankommit till London, och Elisabet hoppades, att, när hon skrev igen, hon skulle vara i stånd att säga något om familjen Bingley.
Hennes otåliga väntan på detta andra brev fick den belöning, som en sådan väntan vanligtvis får. Jane hade varit en vecka i London utan att vare sig träffa eller höra något från Caroline. Hon antog emellertid, att skälet därtill var, att hennes sista brev till sin vän från Longbourn genom någon tillfällighet förkommit.
— Moster, fortsatte hon, ämnar i morgon bege sig till den stadsdel, där hon bor, och jag skall taga tillfället i akt att göra ett besök vid Grosvenor Street.
Hon skrev igen, när hon gjort sitt besök och träffat miss Bingley. Jag tyckte inte, att Caroline var vid gott humör, voro hennes ord, men hon var mycket glad att träffa mig och förebrådde mig, att jag inte låtit henne veta, att jag skulle komma till London. Jag hade alltså rätt; mitt sista brev hade aldrig nått henne. Jag frågade naturligtvis efter hennes bror. Han mådde bra, sade hon, men var så upptagen av mr Darcy, att de knappast någonsin sågo till honom. Jag hörde, att miss Darcy väntades till middagen. Min visit blev inte lång, då Caroline och mrs Hurst skulle gå ut. Jag hoppas snart få se dem här.
Elisabet skakade på huvudet, när hon läst detta brev. Det övertygade henne om att endast en slump kunde yppa för mr Bingley, att hennes syster var i staden.
Fyra veckor förgingo, och Jane såg icke en skymt av honom. Hon försökte övertyga sig om att hon icke var ledsen däröver, men hon kunde icke längre vara blind för miss Bingleys ohövlighet. Sedan hon under fjorton dagar stannat hemma varje förmiddag och varje afton utfunderat en ursäkt för henne, kom hon äntligen på visit, men hon stannade en så kort stund och, vad mera var, hennes sätt var så förändrat, att Jane ej längre kunde sväva i villfarelse. Det brev, hon vid detta tillfälle skrev till sin syster, bevisar, vad hon kände.
»Jag är säker om att du, min kära Lizzy, vid närmare eftersinnande inte kan visa skadeglädje mot mig, då jag erkänner, att jag fullständigt bedragit mig med avseende på miss Bingleys tillgivenhet mot mig. Men, kära syster, ehuru vad som inträffat bevisar, att du hade rätt, tyck inte, att jag är egensinnig, om jag fortfarande vidhåller, att i betraktande av hurudant hennes beteende mot mig varit, mitt förtroende var lika naturligt som din misstanke. Jag förstår inte alls, vilket skäl hon hade att önska att komma på förtrolig fot med mig, men om liknande förhållanden åter skulle inträda, är jag viss på, att jag återigen skulle bli bedragen. Caroline besvarade inte mitt besök förrän i går, och under den mellanliggande tiden fick jag inte en biljett, inte en rad från henne. När hon verkligen kom, var det tydligt, att det inte alls roade henne; hon ursäktade sig helt flyktigt och stelt för att hon inte kommit förr, sade inte ett ord om att hon önskade träffa mig igen, och var i alla hänseenden så förändrad, att, när hon gick, var jag fast besluten att inte längre fortsätta bekantskapen med henne. Jag beklagar henne, fastän jag inte kan låta bli att klandra henne. Hon gjorde mycket orätt i att göra mig till föremål för sin vänskap; jag kan tryggt säga, att första steget till ett förtroligt förhållande oss emellan togs av henne. Men jag beklagar henne, därför att hon måste känna, att hon handlat orätt, och därför att jag är viss om att hennes oro för hennes bror är orsaken därtill. Jag behöver inte utlägga saken vidare, och fastän vi veta, att denna oro är alldeles onödig, så kan den dock, ifall hon känner den, lätt förklara hennes beteende mot mig, och så värd som han är sin systers tillgivenhet, så naturlig och så vittnande om ett gott hjärta är varje slags oro, som hon kan hysa för honom. Jag kan likväl inte annat än undra över att hon nu har sådana farhågor, ty, om han på något sätt brytt sig om mig, skulle vi för länge sedan ha träffats. Han vet, att jag är i staden, det förstår jag av något, som hon själv sade, ock dock, att döma av hennes sätt att uttrycka sig, ser det ut, som om hon ville intala sig, att han har ett visst tycke för miss Darcy. Jag kan inte förstå det. Om jag inte vore rädd för att fälla ett hårt omdöme, vore jag nästan frestad att säga, att det ser ut som om falskhet vore med i spelet. Men jag vill försöka att bannlysa varje pinsam tanke och endast tänka på vad som skall göra mig lycklig — din tillgivenhet och min morbrors och mosters oföränderliga godhet. Låt mig höra av dig mycket snart. Miss Bingley nämnde någonting om att han aldrig mer skulle komma tillbaka till Netherfield, att hans vistelse där var slut, men hon kunde inte säga det med säkerhet. Det är bäst, att vi inte omtala det för någon. Jag är synnerligen glad, att du har så goda underrättelser från våra vänner i Hunsford. Du kan gärna göra dem ett besök tillsammans med sir William och Maria. Jag är viss på att du kommer att få det mycket trevligt där.
Detta brev gjorde Elisabet rätt ledsen, men hon
repade åter mod, då hon betänkte, att Jane
åtminstone icke längre skulle låta narra sig av systern.
Allt hopp med avseende på brodern var nu
fullständigt slut. Hon önskade icke en gång, att han åter
skulle börja visa Jane uppmärksamhet. Han sjönk
i hennes aktning för varje gång hon skärskådade
hans karaktär, och som ett straff för honom ej mindre
än en möjlig fördel för Jane hoppades hon
uppriktigt, att han verkligen snart skulle gifta sig med mr
Darcys syster, eftersom hon, enligt vad Wickham
försäkrade, skulle komma honom att bittert sakna
vad han förkastat.
Vid denna tid påminde mrs Gardiner Elisabet om hennes löfte med avseende på mr Wickham och bad om underrättelser, och Elisabet hade att meddela henne sådana, som snarare kunde tillfredsställa hennes moster än henne själv. Värmen i hennes känslor för honom hade avtagit, han visade henne ej längre samma uppmärksamhet som förr, han beundrade någon annan. Elisabet var tillräckligt skarpsynt för att märka allt detta, men hon kunde märka det och skriva därom utan någon allvarsam smärta. Hennes hjärta hade endast varit lindrigt berört, och hennes fåfänga var tillfredsställd med den tanken, att hon skulle ha blivit det enda föremålet för hans känslor, om omständigheterna hade tillåtit det. Ett oväntat arv på tiotusen pund var det mest intagande hos den unga dam, som han nu uppvaktade, men Elisabet, som kanske var mindre klarsynt i denna sak än i fråga om Charlottes giftermål, förebrådde honom icke hans önskan att ej känna sig bunden. Ingenting kunde tvärtom vara naturligare, och fastän hon kunde förmoda, att det kostade honom någon strid att överge henne, var hon redo att medgiva, att det var ett förståndigt och förmånligt steg för dem båda, och hon kunde uppriktigt önska honom lycka.
Allt detta erkände hon för mrs Gardiner, och sedan hon redogjort för saken, fortsatte hon så: Jag är nu övertygad, kära moster, att jag aldrig varit mycket förälskad, ty hade jag verkligen varit gripen av en varm och häftig lidelse, skulle jag nu avsky till och med hans namn och önska honom allt slags ont. Men mina känslor äro inte endast vänliga mot honom, de äro till och med opartiska mot miss King. Jag kan inte alls finna att jag hatar henne eller att jag på ringaste sätt är ovillig att tycka, att hon är en mycket snäll flicka. I allt detta kan ej finnas kärlek. Mitt försiktiga uppförande har haft goda följder, och fastän jag helt visst skulle vara vida mer intressant för alla mina bekanta, om jag vore vansinnigt kär i honom, kan jag inte säga, att jag är ledsen över min jämförelsevis stora obetydlighet. Att något vara får man stundom betala ganska dyrt. Kitty och Lydia taga mycket mer illa vid sig än jag på grund av hans obeständighet. De äro unga och veta ej, hur det går till här i världen, och de ha inte fått det förödmjukande förhållandet klart för sig, att vackra unga män måste ha något att leva av lika väl som fula.