Stolthet och fördom/33

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  Kapitel 32 Stolthet och fördom
av Jane Austen
Översättare: Carl Axel Ringenson

Kapitel 33
Kapitel 34  →



[ 238 ]

TRETTIOTREDJE KAPITLET.

Mer än en gång hände det, att Elisabet under sina strövtåg i parken helt oväntat mötte mr Darcy. Det föreföll henne som en gemen otur, att han just skulle styra sina steg dit, där ingen annan brukade vandra, och för att hindra, att det hände en gång till, var hon första gången angelägen att underrätta honom, att detta var en av hennes älsklingspromenader. Hur det kunde inträffa en andra gång var därför högst besynnerligt! Och dock var det så, och det hände till och med en tredje gång. Det såg ut som uppsåtlig elakhet eller någon frivillig penitens å hans sida, ty vid dessa tillfällen var det inte bara några tvungna frågor och en förlägen tystnad och så farväl, utan han fann det verkligen nödvändigt att vända om och gå med henne. Han sade aldrig mycket, ej heller gjorde han sig det besväret att tala eller höra på mycket, men det slog henne under loppet av deras tredje möte, att han gjorde några egendomliga, osammanhängande frågor om den trevnad, hon kände på Hunsford, hennes kärlek till ensliga promenader och hennes åsikt om mr och mrs Collins lycka, och att då de talade om Rosings och att hon icke riktigt förstod sig på detta hem, han tycktes vänta, att hon, vid ett kommande besök i Kent skulle vistas någon tid där också. Hans ord tycktes giva detta vid handen. Kunde han tänka på överste Fitzwilliam? Hon antog, att [ 239 ]om han menade något, så måste det vara en anspelning på vad som kunde komma från det hållet. Det gjorde henne litet ledsen, och hon var glad, då hon befann sig vid grinden i staketet mitt emot prästgården.

Hon var en dag under sin promenad sysselsatt med att åter genomläsa Janes sista brev, och hon dröjde vid ett ställe, som visade, att Jane icke hade varit vid gott mod, då hon skrev det; i stället för att återigen överraskas av mr Darcy, såg hon, då hon tittade upp, att överste Fitzwilliam kom emot henne. Hon gömde ögonblickligen brevet och, framtvingande ett leende, sade hon:

— Jag visste inte förut, att ni någonsin promenerade åt det här hållet.

— Jag har gått runt parken, svarade han, som jag vanligtvis gör varje år, och jag ämnar sluta min promenad med ett besök i prästgården. Tänker ni gå mycket längre?

— Nej, jag skulle ha vänt om ett ögonblick.

Och följaktligen vände hon, och de gingo tillsammans åt prästgården till.

— Ämnar ni verkligen lämna Kent om lördag? frågade hon.

— Ja, om inte Darcy uppskjuter avresan igen. Men jag står till hans förfogande. Han får ordna saken just som han tycker.

— Och om han inte finner nöje i anordningen, så skänker dock makten att få sin vilja fram honom ett stort nöje. Jag känner inte någon, som tycks [ 240 ]mera njuta av sin makt att kunna göra vad honom lyster, än mr Darcy.

— Han tycker mycket om att få sin vilja fram, svarade överste Fitzwilliam. Men det göra vi alla. Saken är bara den, att han har större möjligheter därtill än många andra, emedan han är rik och många andra äro fattiga. Jag talar med känsla och övertygelse om saken. En yngre son måste, som ni vet, vänja sig vid självförsakelse och beroende.

— I mitt tycke kan en yngre son till en greve mycket litet känna till dessa saker. Allvarsamt talat, vad vet ni om självförsakelse och beroende? När har ni av brist på pengar hindrats från att resa vart ni vill, eller skaffa er vad helst ni önskar?

— Det där är allvarsamma frågor — kanske jag inte kan säga, att jag erfarit många svårigheter av detta slag. Men i viktigare saker kan jag nog lida av penningebrist. Yngre söner kunna inte gifta sig med vem de vilja.

— Så framt de inte vilja ha förmögna flickor, vilket jag förmodar mycket ofta är fallet.

— Vi äro alltför beroende av våra vanor, och det är inte många i min levnadsställning, som ha råd att gifta sig utan att ägna någon tanke åt pengar.

Jag undrar, tänkte Elisabet, om det där är menat åt mig. Hon rodnade vid denna tanke, men återvann snart fattningen och sade helt frankt: — Nå, vad är det vanliga priset på en greves yngre son? Så framt inte den äldre brodern är mycket sjuklig, [ 241 ]förmodar jag, att ni inte skulle begära mer än femtitusen pund.

Han svarade henne i samma ton, och man lämnade ämnet. För att avbryta en tystnad som kanske kunde komma honom att tro att hon var illa berörd av vad som passerat, sade hon efter en liten stund:

— Jag tror, att er kusin tagit er med sig huvudsakligen för att ha någon som står till hans förfogande. Det förvånar mig, att han inte gifter sig, så att han får någon, som han ständigt kan råda över. Men kanske hans syster för närvarande kan fylla en sådan plats lika bra, och att, då hon står helt och hållet under hans uppsikt, han kan göra med henne som han behagar.

— Nej, sade överste Fitzwilliam, det är en förmån, som han måste dela med mig. Jag är jämte honom förmyndare för miss Darcy.

— Verkligen? Och, om jag får fråga, vad slags förmyndare är ni? Gör ert uppdrag er mycket besvär? Unga damer av hennes ålder äro ibland en smula svårhanterliga, och om hon har det riktiga Darcylynnet, så har hon nog sitt huvud för sig.

Under det hon talade märkte hon, att han såg allvarligt på henne, och det sätt, varpå han strax därefter frågade henne, varför hon antog, att miss Darcy antagligen förorsakade dem åtskillig oro, övertygade henne om att hon på visst sätt hade kommit ganska nära sanningen. Hon svarade genast:

— Ni behöver inte vara rädd. Jag har aldrig hört något ont om henne, och jag tror visst, att hon [ 242 ]är en av de mest lätthanterliga varelser i världen. Hon är en stor favorit hos några damer, som jag känner, mrs Hurst och miss Bingley. Jag tror jag hört er säga, att ni känner dem.

— Ja, jag känner dem något litet. Deras bror är en angenäm, mycket belevad man — han är en nära vän till mr Darcy.

— Ja visst, sade Elisabet kallt, mr Darcy är ofantligt snäll mot mr Bingley och är ett utmärkt stöd för honom.

— Stöd för honom! Ja, det tror jag verkligen. Darcy är i de förhållanden, vari han mest behöver ett stöd. Av någonting, som han berättat mig under vår resa hit, tror jag mig förstå, att Bingley har honom att tacka för mycket. Men jag borde be honom om ursäkt, ty jag har ingen rätt att antaga, att Bingley var den person, han menade. Det var bara en gissning.

— Vad menar ni?

— Det är en sak, som Darcy naturligtvis inte önskade skulle bli allmänt känd, ty om den komme fram till den ifrågavarande damens familj, skulle det medföra obehagliga följder.

— Ni kan lita på att jag inte talar om det.

— Och kom ihåg, att jag inte har starka skäl att antaga, att det är fråga om Bingley. Vad Darcy nämnde för mig var helt enkelt följande: han var mycket glad över att nyligen ha räddat en vän från ett opassande, högst oklokt giftermål, men han omtalade detta utan att nämna några namn eller några andra omständigheter, och jag bara [ 243 ]misstänkte, att det var Bingley, därför att jag tror, att han är en sådan ung man, som kan ställa så där dumt till för sig, och därför att jag visste, att de varit tillsammans hela förra sommaren.

— Sade mr Darcy, vilka skäl han haft att på detta sätt träda emellan?

— Jag förstod, att han hade mycket grava anmärkningar att göra mot den unga damen.

— Och vilka konstgrepp använde han för att skilja dem åt?

— Han sade icke något till mig om sina konstgrepp, sade Fitzwilliam leende. Han bara talade om för mig, vad jag nu har talat om för er.

Elisabet svarade ingenting och gick vidare med hjärtat svällande av harm. Sedan Fitzwilliam uppmärksamt betraktat henne en stund, frågade han, varför hon var så tankfull.

— Jag tänker på vad ni berättat mig, sade hon. Jag kan inte gilla er kusins beteende. Vilken rätt hade han att uppträda som domare?

— Ni är böjd för att kalla hans inblandning i saken närgången?

— Jag inser inte, vilken rättighet mr Darcy hade att avgöra över lämpligheten av sin väns böjelse, eller varför hans utslag ensamt skall bestämma, på vilket sätt hans vän skulle bli lycklig. Men, fortsatte hon lugnare, som vi inte känna till någon av detaljerna, är det inte snällt att döma honom hårt. Det är inte antagligt, att det var mycket sympati med i spelet.

— Det är icke något osannolikt antagande sade [ 244 ]Fitzwilliam, men det förminskar på ett betänkligt sätt den heder, min kusin har av sin triumf.

Detta sades i en skämtsam ton, men Elisabet tyckte, att det gav en så riktig bild av mr Darcy, att hon icke tilltrodde sig att kunna svara därpå; hon bytte därför plötsligt om samtalsämne och talade om likgiltiga saker, tills de nådde prästgården. Så snart deras gäst lämnat dem, gick hon in i sitt eget rum, där hon ostörd kunde tänka på allt som hon hört. Det var icke antagligt, att Fitzwilliam hade syftat på några andra personer än dem, som stodo henne nära. Det kunde icke i världen finnas två män, över vilka mr Darcy hade ett så gränslöst stort inflytande. Hon hade aldrig betvivlat, att han haft sin hand med i spelet, då det gällde att skilja mr Bingley och Jane åt, men hon hade alltid trott, att miss Bingley spelat främsta rollen därvid. Men om icke mr Bingleys egen fåfänga vilselett honom, så var det alltså mr Darcys stolthet och nyckfullhet, som voro orsaken till allt vad Jane lidit och fortfarande led. Han hade för någon tid krossat varje förhoppning om lycka för det mest hängivna, ädla hjärta i världen, och ingen kunde säga, hur långvarigt det lidande skulle bli, som han tillfogat detta hjärta.

— Man hade några mycket grava anmärkningar mot den unga damen, så föllo överste Fitzwilliams ord, och dessa anmärkningar voro troligtvis, att hon hade en morbror, som var praktiserande jurist på landet, och en annan, som var affärsman i London.

— Jane själv, utbrast hon, kunde man ju [ 245 ]omöjligen ha något emot, så älsklig och god som hon är! Hon har ju ett utmärkt gott förstånd, fin bildning och ett intagande sätt. Inte heller kunde någon anmärkning göras mot min far, som med sina små egenheter har själsgåvor, som inte ens mr Darcy behöver förakta, och som åtnjuter en aktning, som denne troligen aldrig kommer att få på sin lott. När hon tänkte på sin mor, vacklade verkligen hennes tillförsikt något, men hon ville icke medgiva, att några anmärkningar på det hållet hade någon väsentlig betydelse för mr Darcy, vars stolthet — därom var hon övertygad — skulle känna sig mera sårad av bristen på anseende hos sin väns blivande släktingar än av deras brist på fint vett. Till slut fick hon alldeles klart för sig, att han dels behärskats av sin omätliga stolthet, dels av sin önskan att lägga beslag på mr Bingley för sin systers räkning.

Den oro och de tårar, som denna sak förorsakade, gjorde, att Elisabet fick huvudvärk, och denna förvärrades så mot kvällen, att den, i förening med hennes obenägenhet att träffa mr Darcy, bestämde henne för att icke följa med sina släktingar till Rosings, dit de voro inbjudna att dricka te. Mrs Collins, som såg, att hon verkligen var illamående, yrkade icke på att hon skulle gå dit och sökte så mycket som möjligt hindra sin man från att påyrka det, men mr Collins kunde icke dölja sin farhåga, att lady Catherine skulle taga mycket illa upp, att hon stannade hemma.