Stolthet och fördom/34

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
[ 1 ]

TRETTIOFJÄRDE KAPITLET.

När de hade gått, företog sig Elisabet, som om hon ämnade skärpa sin förbittring mot mr Darcy så mycket som möjligt, att genomläsa alla de brev, som Jane skrivit till henne, sedan hon kom till Kent. Hon beklagade sig icke egentligen däri, ej heller påminde hon om händelser under flydda dagar eller gav någon antydan om nuvarande lidanden. Men i dem alla och nästan på varje rad spårade man en brist på den glättighet, som förr alltid kännetecknade hennes stil, och som, i det den gav uttryck åt harmonien i en själ, som var i jämvikt och vänligt stämd mot alla människor, nästan aldrig hade undanskymts av dysterhetens moln. Elisabet lade nu märke till varje mening, som vittnade om oro i sinnet, och detta med en uppmärksamhet, som hon knappast ägnat däråt vid första genomläsningen. Mr Darcys skamliga skryt över den oförrätt, han kunnat tillfoga hennes syster, gav henne en djupare inblick i hennes lidanden. Hon fann någon tröst i att tänka, att hans besök på Rosings skulle sluta om två dagar och en ännu större i den tanken, att hon om mindre än fjorton dagar skulle vara vid Janes sida igen och kunna bidraga till att uppmuntra henne genom allt, vad systerlig tillgivenhet förmådde göra.

[ 2 ]Hon kunde icke tänka på Darcys avresa från Kent utan att på samma gång erinra sig, att hans kusin skulle följa med honom, men överste Fitzwilliam hade tydligt visat, att han ej hade några avsikter alls, och hur angenäm han än var, ämnade hon icke bli olycklig för hans skull.

Under det hon gjorde detta klart för sig, for hon plötsligt upp vid en ringning på dörrklockan och hon blev en smula oroad av den tanken, att det kunde vara överste Fitzwilliam själv, som en gång förut hade kommit på besök sent på aftonen och kanske nu kom särskilt för att fråga om hennes befinnande. Men blott ett ögonblick fick denna tanke rum hos henne, och hon blev på ett helt annat sätt bragt ur fattningen, då hon till sin ytterliga förvåning såg mr Darcy stiga in i rummet. På ett brådskande sätt började han genast fråga efter hennes tillstånd och sade, att hans besök berodde på hans önskan att få veta, att hon var bättre. Hon svarade honom med kall hövlighet. Han blev sittande några ögonblick, sedan steg han upp och gick fram och tillbaka i rummet. Elisabet var häpen, men sade icke ett ord. Efter några minuters tystnad kom han fram till henne mycket upprörd och sade:

— Jag har kämpat förgäves. Det hjälper inte. Mina känslor låta sig inte kvävas. Ni måste låta mig säga er, hur varmt jag beundrar och älskar er.

Elisabets förvåning var outsäglig. Hon stirrade rodnande, tvivlade, om hon hörde rätt, och var tyst. Han såg däri en tillräckligt stor uppmuntran, och yppandet av allt vad han kände och länge hade [ 3 ]känt för henne, följde genast. Han talade väl, men känslor andra än hjärtats måste uttryckas, och han var ej mindre vältalig, då han talade om sin stolthet, än då han gav luft åt sin djupa böjelse. Hennes ringare levnadsställning, den »mésalliance» han skulle ingå, de familjehinder, som klokheten alltid uppställer mot böjelsen, om allt detta talade han med en värme som tycktes vara att tillskriva den kränkning, han trodde sig tillfoga sin förnäma släkt, men som antagligen var föga ägnad att befordra framgången av hans frieri.

Trots sin djupt rotade antipati kunde hon icke vara okänslig för en sådan mans hyllning, och ehuru hon ej ett ögonblick vacklade i sitt beslut, var hon i början ledsen över den smärta, hon skulle förorsaka honom, men hennes harm väcktes av det språk, han sedan använde, och allt hennes medlidande försvann. Hon försökte dock att vara lugn och svara honom utan överilning. Till slut framhöll han för henne styrkan av den böjelse, som han trots alla sina bemödanden ej förmått undertrycka, och han uttryckte den förhoppning, att den nu skulle bli belönad därigenom, att hon gav honom sitt jaord. Då han sade detta, kunde hon lätt se, att han icke hyste något tvivel om ett gynnsamt svar. Han talade om farhågor och ängslan, men hans ansikte uttryckte den största trygghet. Denna omständighet kunde icke annat än öka hennes förbittring, och när han slutade, färgades hennes kinder, och hon sade:

— I sådana fall som detta tror jag att det är brukligt att uttrycka sin tacksamhet för de känslor, [ 4 ]som lagts i dagen, huru litet besvarade de än må vara. Det är naturligt, att man bör hysa erkänsla, och om jag kunde känna tacksamhet, skulle jag nu tacka er. Men jag kan det icke — jag har aldrig önskat att bli avhållen av er, och ni har säkerligen mot er vilja låtit denna känsla få insteg hos er. Det gör mig ont att ha vållat en person smärta. Jag har emellertid gjort det utan min vetskap, och jag hoppas, att den skall bli av kort varaktighet. De känslor, som, efter vad ni säger, länge ha hindrat er från att uttala er böjelse, kunna nog utan svårighet övervinna denna smärta, sedan ni givit mig denna förklaring.

Mr Darcy, som stod lutad mot spiselkransen med blicken fäst på hennes ansikte, tycktes höra hennes ord med ej mindre harm än förvåning. Han blev blek av vrede och hans upprörda sinnestillstånd avspeglade sig i varje drag. Han kämpade för att synas behärskad, och han ville icke öppna munnen, förrän han trodde sig hava nått detta mål. Denna paus var förfärlig för Elisabet. Slutligen sade han med konstlat lugn:

— Detta är således det enda svar, jag har den äran att vänta av er! Kanske jag kunde bedja att få veta, varför jag på detta sätt får ett avslag, framfört utan ens ett försök till hövlighet. Men det är av ringa betydelse.

— Jag kunde lika väl fråga, svarade hon, varför ni med så tydlig avsikt att förolämpa och skymfa mig vill säga mig, att ni håller av mig mot er vilja, i strid mot ert förstånd och till och med mot er [ 5 ]karaktär? Var inte detta en ursäkt för min ohövlighet, om jag nu verkligen var ohövlig? Men jag har haft andra anledningar till harm. Ni vet, att jag haft det. Hade inte jag själv hyst antipati mot er, hade mina känslor varit likgiltiga eller hade de till och med varit sympatiska, tror ni, att någon hänsyn i världen skulle ha frestat mig att antaga ett anbud av en man, som har varit ett verktyg att skövla, kanske för alltid, en högt älskad systers lycka?

Då hon uttalade dessa ord, skiftade mr Darcy färg; men hans rörelse var av kort varaktighet, och han lyssnade utan att försöka att avbryta henne, medan hon fortsatte:

— Jag har alla skäl i världen att ha ofördelaktiga tankar om er. Ni kan inte anföra något motiv, som kan ursäkta den orättvisa och oädla roll, ni spelade i denna sak. Ni törs inte, ni kan inte förneka, att ni har varit det huvudsakliga, för att icke säga det enda verktyget för att skilja dessa två från varandra, för att utsätta den ene för människors klander för nyckfullhet och ostadighet och den andra för deras hån till följd av svikna förhoppningar och göra dem båda till offer för den bittraste smärta.

Hon gjorde ett uppehåll och såg med icke ringa förbittring, att han hörde på henne med en min, som visade, att han icke kände det ringaste samvetskval. Han såg till och med på henne med ett leende, som uttryckte konstlad misstro.

— Kan ni neka till att ni gjort det? upprepade hon.

[ 6 ]Med låtsat lugn svarade han då: — Jag vill inte förneka, att jag gjort allt, som stod i min makt, för att skilja min vän från er syster, eller att jag gläder mig över min framgång. Jag har varit mera godhjärtad mot honom än mot mig själv.

Elisabet försmådde att visa sig uppfatta denna fina reflexion, men dess mening undgick henne icke, ej heller var den ägnad att slå an på henne.

— Men det är icke endast på denna sak, fortsatte hon, som min motvilja mot er beror. Långt innan detta hade inträffat, var mitt omdöme om er färdigt. Er karaktär hade blivit klar för mig genom den skildring därav, som jag för många månader sedan fick av mr Wickham. Vad har ni att säga om denna sak? Kan ni till ert försvar anföra någon inbillad handling av vänskap? Eller kan ni lura andra genom någon vrängd framställning?

— Ni hyser ett livligt intresse för den där herrns angelägenheter, sade Darcy i en mindre lugn ton och med blossande kinder.

— Vem som känner de olyckor som, träffat honom, kan låta bli att hysa intresse för honom?

— Hans olyckor! upprepade Darcy föraktfullt, ja, hans olyckor ha i sanning varit stora!

— Och ni har varit skulden därtill, utropade Elisabet med kraft. Ni har bragt honom till hans nuvarande tillstånd av fattigdom — relativ fattigdom. Ni har undanhållit honom de fördelar, som, enligt vad ni måste veta, voro honom tillämnade. Ni har berövat de bästa åren i hans liv det oberoende, som med rätta tillkom honom och som han så väl [ 7 ]förtjänat. Ni har gjort allt detta, och dock kan ni tala om hans olyckor med förakt och löje.

— Och detta, utropade Darcy, i det han med raska steg gick tvärs över rummet, är således er åsikt om mig! Detta är den aktning, ni hyser för mig! Jag tackar er för den fullständiga förklaring av saken, ni givit mig. Mina fel äro enligt er åsikt i sanning mycket stora! Men kanhända, tillade han, i det han stannade och vände sig till henne, kanhända ni kunde ha översett med dessa försyndelser, om inte er stolthet blivit kränkt genom min ärliga bekännelse av de betänkligheter, som länge hindrat mig från att fatta ett bestämt beslut. Dessa bittra anklagelser kunde jag ha sluppit höra, om jag hade varit klok nog att förtiga mina strider och hos er väckt den angenäma föreställningen, att jag behärskades av en avgjord, oemotståndlig böjelse, att jag leddes av förnuft, av eftertanke, av allting. Men all slags förställning är mig förhatlig. Inte att jag blyges för de känslor, jag lade i dagen. De voro naturliga och rättmätiga. Kunde ni vänta, att jag skulle vara glad över er släkts låga samhällsställning, att jag skulle fröjda mig över förhoppningen att få anhöriga, vilkas levnadsvillkor stå så avgjort under mina egna?

Elisabet kände sin förbittring ökas i varje ögonblick; dock gjorde hon de yttersta ansträngningar att bibehålla sitt lugn, då hon sade:

— Ni misstar er, mr Darcy, om ni antar, att det sätt, varpå ni framförde ert frieri, förskaffade mig någon annan tillfredsställelse än den, att det [ 8 ]besparade mig det deltagande, jag kunde ha känt för er vid ett avböjande svar, om ni hade uppfört er på ett mera gentlemanlikt sätt.

Hon såg, hur han ryckte till därvid, men han sade ingenting, och hon fortsatte:

— Ni kunde inte ha erbjudit mig er hand på något sådant sätt, att det hade frestat mig att antaga ert anbud.

Återigen var hans förvåning ögonskenlig, och han såg på henne med ett uttryck på en gång av misstro och förödmjukelse. Hon fortfor:

— Från första början, jag kan nästan säga från första ögonblicket av min bekantskap med er gav ert sätt mig ett livligt intryck av er förmätenhet, er inbilskhet och ert själviska förakt för andras känslor och lade grunden till det ogillande, som genom sedan inträffade tilldragelser utvecklats till en outrotlig motvilja, och jag hade icke känt er en månad, förrän jag kände, att ni var den sista man i världen, som jag någonsin kunde förmås att gifta mig med.

— Ni har talat alldeles tillräckligt, min fröken. Jag förstår fullkomligt era känslor, och jag måste nu endast blygas för mina egna. Förlåt mig, att jag upptagit så mycket av er tid och tillåt mig att hjärtligen tillönska er god hälsa och lycka.

Med dessa ord lämnade han hastigt rummet och Elisabet hörde honom i nästa ögonblick öppna förstugudörren och bege sig av.

Hon befann sig nu i ett pinsamt upprört tillstånd. Hon visste icke, hur hon skulle kunna hålla sig uppe, [ 9 ]krafterna sveko henne alldeles, och hon satte sig ned och grät en halvtimmes tid. Hennes häpenhet, då hon begrundade vad som hänt, ökades varje gång hon i tankarna genomgick det. Att hon skulle mottaga ett giftermålsanbud av mr Darcy! Att han skulle ha varit kär i henne så många månader — och så kär, att han ville gifta sig med henne trots alla de invändningar, som hade kommit honom att hindra sin väns giftermål med hennes syster och som i hans egen sak måste synas ha samma vikt — detta var hart när otroligt! Det var visserligen smickrande för henne att, utan att veta det, ha väckt en så stark känsla hos honom, men hans stolthet, hans avskyvärda stolthet — hans skamlösa förklaring, vad han hade gjort med avseende på Jane, den oförlåtliga självsäkerhet, varmed han erkänt detta, fastän han icke kunde försvara det, det känslolösa sätt, varpå han talat om mr Wickham, vars grymma behandling han icke sökt förneka — allt detta besegrade snart det medlidande, som tanken på hans djupa böjelse ett ögonblick hade väckt hos henne. Hon fortsatte dessa dystra betraktelser, till dess ljudet av lady Catherines vagn kom henne att tänka på, hur föga skickad hon var att möta Charlottes prövande blick, och hon skyndade till sitt rum.