Stolthet och fördom/48

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
[ 137 ]

FYRTIOÅTTONDE KAPITLET.

Hela sällskapet hoppades, att brev från mr Bennet skulle komma nästa morgon, men posten kom utan att medföra en enda rad från honom. Hans närmaste visste, att han vid alla vanliga tillfällen var en högst försumlig och trög brevskrivare, men vid ett sådant tillfälle som detta hoppades de, att han skulle visa sig mera fortfärdig. De måste draga den slutsatsen, att han icke hade några angenäma underrättelser att meddela, men till och med om detta skulle de gärna velat bli förvissade. Mr Gardiner hade endast väntat på brev, innan han begav sig av.

När han hade rest, voro de åtminstone säkra om att regelbundet få underrättelse om vad som försiggick, och han lovade vid avresan att söka förmå mr Bennet att återvända till Longbourn så snart som möjligt, vilket var en stor tröst för hans svägerska, som häri såg den enda garantien för att hennes man icke skulle bli dödad i en duell.

Mrs Gardiner med barnen skulle stanna ännu några dagar i Hertfordshire, emedan hon trodde, att hon med sin närvaro kunde vara sina systerdöttrar till hjälp. Hon bistod dem i att sköta om mrs Bennet och var en stor tröst för dem under deras lediga stunder. Deras andra moster besökte dem också ofta och alltid, som hon sade, i avsikt att muntra upp dem, ehuru, då hon aldrig kom utan att omtala något nytt exempel på Wickhams oordentliga och [ 138 ]överdådiga liv, hon sällan återvände utan att lämna dem mera nedslagna, än de voro då hon kom.

Hela Meryton tycktes nu vara angeläget att svärta den man, som tre månader förut hade varit nästan en ljusets ängel. Man förklarade, att han stod i skuld hos varenda handlande på platsen, och hans kärleksäventyr, som alla hedrades med namnet förförelse, hade blivit utsträckta till varenda handlandes familj. Alla betygade, att han var den mest fördärvade unge man i världen, och alla började upptäcka, att de alltid hade misstrott hans skenbart hederliga utseende. Ehuru Elisabet icke trodde hälften av vad som sades, trodde hon tillräckligt mycket för att bli ännu säkrare förvissad om hennes systers djupa fall, och till och med Jane, som trodde ännu mindre därav, förlorade nästan allt hopp, i synnerhet som den tid nu hade kommit, då, om de två älskande hade rest till Skottland — varom hon aldrig förut hade helt förtvivlat — man efter all sannolikhet måste ha fått några underrättelser från dem.

Mr Gardiner lämnade Longbourn på söndagen, på tisdagen fick hans hustru ett brev från honom med underrättelse, att han omedelbart efter sin ankomst hade träffat sin svåger och övertalat honom att komma till Gracechurch Street; att mr Bennet före hans ankomst hade varit i Epsom och Clapham, men utan att få några tillfredsställande upplysningar; att han nu var besluten att göra efterforskningar på alla de förnämsta hotellen i staden, då mr Bennet trodde, att det var möjligt, att de hade tagit in på något av dessa, innan de skaffade sig en bostad. [ 139 ]Mr Gardiner själv väntade sig icke något resultat av denna åtgärd, men då hans svåger var mycket angelägen därom, ämnade han bistå honom i utförandet av hans avsikt. Han tillade, att mr Bennet ej visade den ringaste lust att lämna London och lovade att skriva snart. Det fanns också ett postskriptum av följande lydelse:

»Jag har skrivit till överste Forster och bett honom att, om möjligt, genom någon av Wickhams närmaste vänner i regementet taga reda på, om han har några släktingar eller bekanta, som måhända veta, i vilken del av staden han gömt sig. Det vore av yttersta vikt, om det funnes någon, som man kunde vända sig till med hopp att få en sådan ledtråd. För närvarande ha vi ingenting, som kan ge oss något uppslag. Jag är viss om att överste Forster kommer att göra allt som står i hans makt, för att tillmötesgå oss i detta avseende. Men, när jag tänker närmare på saken, kanske Lizzy bättre än någon annan kunde tala om för oss, vilka släktingar han har i livet.

Elisabet hade ingen svårighet att förstå, varifrån denna hänsyn för hennes auktoritet kom, men det stod icke i hennes makt att giva några upplysningar av så tillfredsställande art, som denna komplimang förtjänade. Hon hade aldrig hört talas om att han haft några släktingar utom sina föräldrar, som båda hade varit döda många år. Det var emellertid möjligt, att några av hans regementskamrater kunde giva flera upplysningar, och ehuru hon icke var synnerligen sangvinisk i sina förväntningar, var det dock en sak att tänka på att hänvända sig till dem.

[ 140 ]Varje dag på Longbourn var nu en dag av ångest, och den mest ångestfulla delen därav var den stund, då posten väntades. Varje morgon motsåg man med stor otålighet ankomsten av brev. Alla, vare sig goda eller dåliga underrättelser, skulle ju meddelas genom brev, och varje dag väntade man få höra några viktiga nyheter.

Men innan de hörde något mera från mr Gardiner, hade ett brev till deras fader kommit från ett annat håll, från mr Collins. Då Jane hade fått order att öppna alla brev, som kommo till honom under hans frånvaro, läste hon det följaktligen, och Elisabet, som visste, huru egendomliga hans brev alltid voro, såg över hennes axel och läste det likaledes. Det lydde så:


Käre herr Bennet!

På grund av vår släktskap och min ställning i livet känner jag mig uppfordrad att för er uttrycka mitt deltagande i den tunga prövning, varav ni drabbats och varom vi i går fingo underrättelse genom ett brev från Hertfordshire. Var övertygad, käre herr Bennet, att min hustru och jag uppriktigt deltaga med er och hela er aktningsvärda familj i er smärta, som måste vara av den bittraste art, då den härleder sig från en orsak, som tiden aldrig kan utplåna. Å min sida skall det icke fattas framhållande av grunder, som kunna mildra en så svår olycka eller skänka er tröst under omständigheter, som måste vara alldeles särskilt smärtsamma för en faders hjärta. Er dotters död skulle ha varit en välsignelse i [ 141 ]jämförelse med detta. Och det är så mycket mera beklagligt, som det är skäl att antaga, enligt vad Charlotte låter mig veta, att detta er dotters lättsinniga uppförande har sin grund i en klandervärd svaghet hos föräldrarna, fastän jag på samma gång till tröst för er och mrs Bennet är böjd för att tro, att hennes egen sinnesart av naturen är ond, eljest kunde hon ju icke vid så unga år göra sig skyldig till ett så oerhört felsteg. Huru härmed än må vara, så är ni djupt beklagansvärd, och denna min mening delas icke allenast av min hustru, utan också av lady Catherine och hennes dotter, för vilka jag berättat saken. De befara, liksom jag, att detta felsteg av er dotter kommer att ha ett skadligt inflytande på alla de övrigas öden, ty vem, som lady Catherine själv helt nedlåtande säger, vill träda i förbindelse med en sådan familj? Och tanken härpå kommer mig att med ökad tillfredsställelse erinra mig en viss tilldragelse förleden november, ty, om det hade gått på annat sätt, så hade jag måst bli invecklad i all er sorg och vanära. Låt mig därför råda er att söka trösta er så mycket som möjligt, att förskjuta ert ovärdiga barn för alltid och låta henne skörda frukterna av sin avskyvärda förseelse. Vördsammast etc.


Från mr Gardiner kom icke något nytt brev, förrän han fått svar från överste Forster, och då hade han ingenting glädjande att berätta. Man visste icke, att Wickham hade en enda släkting, med vilken han stod i förbindelse, och det var säkert, att ingen av hans närmaste var i livet. Han hade förut haft [ 142 ]talrika bekanta, men sedan han blivit lantvärnsofficer, såg det icke ut, som om han stod på särskilt vänskaplig fot med någon av dem. Det fanns därför icke någon, om vilken man med sannolikhet kunde antaga, att han var i stånd att meddela några upplysningar om honom. Och hans bedrövliga ekonomiska ställning gjorde honom synnerligen angelägen om att hålla sig undan, vartill kom, att han fruktade att bli upptäckt av Lydias närmaste, ty det hade just blivit bekant, att han lämnat efter sig spelskulder, som uppgingo till ett betydande belopp. Överste Forster trodde, att det behövdes mer än tusen pund för att klara upp hans skulder i Brighton. Han var skyldig en hel mängd ute i staden, men hans spelskulder voro ännu mer fruktansvärda. Mr Gardiner sökte icke hemlighålla dessa detaljer för familjen på Longbourn. Jane hörde dem med fasa. — En spelare! utropade hon. Det var alldeles oväntat. Jag hade icke någon aning därom.

Mr Gardiner tillade i sitt brev, att de kunde vänta att få se sin far hemma följande dag, som var lördag. Han hade tappat modet på grund av misslyckandet av alla deras bemödanden och hade givit vika för sin svågers enträgna böner, att han skulle återvända till sin familj och lämna åt honom att företaga vad som på grund av omständigheterna kunde visa sig vara rådligt för vinnande av deras mål. När mrs Bennet fick veta detta, uttryckte hon icke så stor glädje, som hennes döttrar väntade, då de tänkte på huru stor hennes ångest för hans liv förut hade varit.

[ 143 ]— Vad för slag, kommer han hem, och utan stackars Lydia? utropade hon. Säkert kommer han inte att lämna London, förrän han fått reda på dem. Vem ska slåss med Wickham och förmå honom att gifta sig med henne, om han beger sig av?

Som mrs Gardiner började längta hem, beslöts det, att hon och hennes barn skulle resa till London på samma gång som mr Bennet kom därifrån. Den vagn, med vilken de tillryggalade det första skjutshållet på sin färd, förde därför tillbaka husbonden till Longbourn.

Mrs Gardiner var vid sin avresa lika villrådig, vad hon skulle tänka om Elisabet och hennes vän i Derbyshire, som hon varit alltsedan sitt besök där. Hennes systerdotter hade aldrig av sig själv nämnt hans namn, och den svaga förhoppning, som mrs Gardiner hyst, att ett brev från honom skulle inträffa, hade svikits. Elisabet hade icke sedan sin återkomst fått något sådant, som kunde vara avsänt från Pemberley.

Det olyckliga tillstånd, vari familjen för närvarande befann sig, gjorde varje annan ursäkt för hennes nedstämdhet onödig; ingen slutsats kunde därför med fog dragas därav, ehuru Elisabet, som nu ganska väl förstod sina egna känslor, mycket väl insåg, att, om hon icke hade vetat någonting om Darcy, så kunde hon med något större jämnmod ha burit fruktan för Lydias vanära. Hon trodde, att det kunde ha besparat henne en sömnlös natt av två.

När mr Bennet kom hem, såg han lika lugn och filosofisk ut som vanligt. Han sade lika litet, som [ 144 ]han i allmänhet brukade säga, nämnde ingenting om det ärende, som föranlett hans resa, och det dröjde rätt länge, innan hans döttrar fingo mod att tala därom.

Icke förrän på eftermiddagen, då han kom för att dricka te tillsammans med dem, vågade Elisabet föra ämnet på tal, och då hon i korthet uttryckte sin sorg över vad han måste ha lidit, svarade han: — Säg ingenting om den saken. Vem skulle väl lida om icke jag? Jag är själv skulden därtill, och det måste jag känna.

— Du får inte vara för sträng mot dig själv, svarade Elisabet.

— Du må väl varna mig för ett sådant fel. Människonaturen är så benägen att falla för en sådan frestelse. Nej, Lizzy, låt mig en gång i livet känna, hur klandervärd jag varit. Jag är inte rädd för att överväldigas av detta intryck. Det kommer nog snart att gå över.

— Tror du, att de äro i London?

— Ja, var kunna de annars vara så väl dolda?

— Och Lydia brukade önska att få resa till London, tillade Kitty.

— Hon är väl belåten då, sade hennes far strävt, och hennes vistelse där kommer troligtvis att bli rätt långvarig.

Efter en stunds tystnad fortsatte han:

— Lizzy, jag är inte ledsen på dig, därför att du fått rätt i vad du föreställde mig i maj, vilket, i betraktande av vad som nu inträffat, visar en viss själsstorhet hos dig.

[ 145 ]De avbrötos av Jane, som kom och hämtade sin mors te.

— Det här är ju stiligt, ropade han, det gör en riktigt gott och ger en sådan elegant form åt olyckan! En annan dag skall jag göra detsamma, jag skall sitta i biblioteket i nattmössa och nattrock och göra så mycket besvär som möjligt — eller jag kanske kan uppskjuta det, tills Kitty rymmer sin kos.

— Jag tänker inte rymma, pappa, sade Kitty retligt. Om jag någonsin skulle resa till Brighton, skulle jag uppföra mig bättre än Lydia.

Du resa till Brighton! Nej, Kitty, jag har äntligen lärt mig att vara försiktig och du kommer att få känna verkningarna därav. Ingen officer skall någonsin komma över min tröskel igen, inte ens passera genom byn. Baler komma att bli absolut förbjudna och all dans, så framt du inte vill ta dig en sväng med en av dina systrar. Och du får inte gå utom dörren, förrän du kan bevisa, att du tillbragt åtminstone tio minuter varje dag på ett förståndigt sätt.

Kitty som tog alla dessa hotelser på allvar, började gråta.

— Nå, sade han, bliv inte så ledsen. Om du är en snäll flicka under de kommande tio åren, skall jag vid slutet av dem ta dig med till en trupprevy.