Svensk zoologi/Kapitel 46

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Allmän padda
Svensk zoologi
av Conrad Quensel och Olof Swartz

Sandflundra
Vanlig syrsa  →


Svensk zoologi vol II 1806 087.jpg

[ 45 ]

N:O 46.

SANDFLUNDRA.

PLEURONECTES Flesus. Skädda. Flundra. På F. Marjankala, Kambela. På Fr. Flez. På Eng. Flounder, But. På Holl. Bet. På T. Flunder. På D. Sandskreble. På Norsk. Sandskraa. På Isl. Lura, Kola.

Ögonen sitta på högra sidan. Kroppen är ungefär rutformig; på båda sidor och i synnerhet den öfra, småknölig och skarp, och med otydliga rödaktiga fläckar.

Linn. Syst. Nat. Ed. Gmel. 1. 3. p. 1229. — Cl. 4. Pisces. Ord. 3. Thoracici. — Faun. Svec. n. 327. — Retz. Faun. Sv. p. 331. — Arted. Gen. 17. Syn. 31. Spec. 59. — Blochs Fisch. Deutschl. 2. p. 39. T. 44. — Pennant. Britt. Zool. 3. t. 200. — Qvensel i K. V. Ak. H. 1806. s. 214.




Rundt kring i Verldshafvet finnas arter af Flunder-slägtet utspridde; Polar-regionerna hysa icke mindre sina, än den afgrund hvars yta glimrar af Solens lodrätt fallande strålar. Än täflande med de smärre hvalarne i storlek som Helgflundran, eller af den lilla vidd som Skäddorna: än prydde med brokiga fläckar som Argus, och med ränder som Zebran[1], eller utan några lysande färger, äro de öfverallt såsom menniskors födämnen bekanta, och det är väl icke någon af de sistnämda, som är det mer än Sandflundran, hvars afbild och kännemärken vi här meddela.

Om, efter sannolikt utseende, ögonens läge åt högra eller venstra sidan af kroppen, bestämmer någon skillnad emellan detta fiskslägtets arter, bör Sandflundran föras till dem som ha ögonen vettande åt höger. Långt ifrån att kunna räknas till de stora arterna, är den snarare en af de smärsta, ehuru den säges stundom vexa till 5-6 marker i vigten. Emedlertid är längdmåttet af kroppen, hvars figur teckningen utvisar, af det förhållande, att om fisken från munnens spets till stjertfenans bas håller 12¼ tum, så är bredden inom fenornas fäste på bredaste ställe, 5½, och stjertens bredd 1½ tum; samt stjertens längd från ryggfenans och analfenans motsvarande slut till stjertfenans bas 1½ tum.

[ 46 ]Inom en nog liten mun, finnas käkarne försedda med mycket små tänder, och under ett ojemt gomhvalf ligger den smala tungan fri och ohäftad. Ögonen, ehuru icke stora, äro något utstående, synliga af deras guldgula Iris och mörkgröna pupill. Ofvan näsborrarne sitta några små mjuka vårtor, radtals löpande till den öfra käkens läpp. Hela hufvudet är dessutom beströdt med upphöjda hvassa punkter, undantagande emellan ögonen ända till främre gäl-lockets slutkant, der ytan är jemn och slät. Deremot ar kroppen öfver allt, särdeles midtpå ögonsidan samt på ömse sidor om sidlinien, fullsatt af dessa skarpa upphöjningar, af hvilka somliga sitta i stjernformiga ringar, i synnerhet de som äro närmast fenornas strålben. De öfrige äro oordentligt spridde utan sådan form. Likväl märkes hos några blott en eller annan rad af sådana tagglika punkter vid sidorna af sidlinien, samt vid basen af ryggfenan och analfenan, och äro då liksom något bakåt krökte. Ehuru svartaktig eller mörkgrå ögonsidan synes, och tecknad med större och smärre svarta fläckar och några mindre brunröda utan kant, hvilka dock alla försvinna vid lifsslutet, är blindsidan hvit, stundom smutsfläckig och alltid skroflig, fast ej så märkbart som den förstnämda. Hos unga fiskar af detta slag är också blindsidan nästan slät. Sidlinien börjar med gäl-lockets öfra kant utan tydlig knölrad, som på några andra arter, och går småningom nedåt öfver spetsen af bröstfenan, samt derpå rakt ned till stjertens medellinie, och ända igenom lika ojemn och sträf. Framföre der analfenan börjar, framskjuter dessutom en tagg på lika sätt som hos Rödsputtan (P. Platessa), en af Sandflundrans nära och lika allmänna slägtingar. Midtöfver öfra ögat begynner ryggrenan, som är bredast midtpå, med strålben af föränderligt antal från 54-59 och kanske mera. I analfenan räknas 40-42 och i stjertfenan 16-19, hvilket sednare Artedi säger sig funnit. Bukfenorna åter ha 6 hvardera, och de rundspetsade vid bröstet 11 strålben. Fenorna sjelfva äro brunaktiga och med mörkare fläckar ofta utmärkte. Ändteligen har skelettet 35 ryggknotor, och i anseende till fiskens inelfvor, finnas de tvenne blindtarmarne vid början af tarmkanalen mycket små och smala.

Jemföres nu Sandflundran med en annan af sitt slägte eller Pleuronectes Passer L., synes föga annan utvertes åtskillnad emellan dem förete sig, än ögonens olika läge, [ 47 ]hvilket hos den sednare är åt venster; kanske torde dock dess stjert vara något längre. Att fiskare och skärgårdsfolk under lika benämning af flundra, anse dem blott såsom artförändringar, är så mycket mindre bindande, som de samma ofta anse båda härkomne eller endast såsom ungar af Rödsputtan, hvars skiljemärken äro likså säkra som tydliga. Det fordrades, enligt en god författares utsaga, noggranna rön, om möjliga, att afgöra tvifvelsmåtet rörande dessa höger och vensterögda flundrors verkliga specifika åtskillnad. Men som man synes med fullkomlig öfvertygelse hafva antagit denna sats om ögonens oombytta läge hos flera andra arter, vid deras bestämmande, som säker, torde man icke origtigt lemna också våra höger och vensterögda Sandflundror hvar sin särskilta plats bland deras Slägtes-arter, ehuru betydande Gronovii inkast må anses om det mindre tillförlitliga i kännemärket hämtadt från ögonens läge. — Att för öfrigt denna olikhet icke beror af könens åtskillnad, är så mycket säkrare, som både hanar och honor finnas af begge arterne.

Både Norrsjön och Östersjön är Sandflundrans hemvist, men den begifver sig också tidtals såsom om våren till stränderna och till mynningarne af floder. Så sker det gemenligen vid kusterna af England och kring Östersjön, der den till ex. vid Pommern och Kurland fiskas under hela Sommaren. Westfriesländarne bruka också att plantera den i dammar, hvilket är så mycket lättare som den är seglifvad och trifves väl i sött vatten. Willughby påstår, att den som fås i floderne, är lösare i köttet, och blekare till färgen, hvars inbillade likhet med Gråsparfvens, gifvit upphof hos några författare till ett eget binamn åt fisken (Passer fluviatilis). Omkring Midsommaren är den utan tvifvel fetast; likväl beror godheten mycket af hafstrakten och tillgång på näringsämnen. Flundror af detta slag som fångas i nejden af Memel, anses för de bästa i Östersjön. I allmänhet förtäras de så väl färska kokta, som rökta, i hvilken egenskap de också utgöra en vanlig handelsvara för våra Skärkarlar,


Tab. — Fisken tecknad efter naturen. — 2. Genomskärningen.



  1. Begge Indiska Flunderarter.