Svensk zoologi/Kapitel 45

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Tordmulen
Svensk zoologi
av Conrad Quensel och Olof Swartz

Allmän padda
Sandflundra  →


Svensk zoologi vol II 1806 077.jpg

[ 39 ]

N:O 45.

ALLMÄN PADDA.

RANA Bufo. Tossa. Pugga. På F. Sammako. På Fr. Crapaud. På E. Toad. På T. Gemeine Kröte.

Kroppen är bukig, vårtfull och mörkfärgad. Hufvudet är trubbigt, och har en mjuk aflång upphöjning öfver hvardera Örgången.

Linn. Syst. Nat. Ed. Gmel. 1. 3. p. 1047. — Cl 3. Amphibia. Ord. 1. Reptilia. — Faun. Svec. n. 275. — Retz. Faun. Sv. p. 282. — La Cépède Nat. Gesch. d. Ampbib. v. Bechstein. s. 425. — Rœael Hist. Ran. s. 85. T. 20. 21. — Cuvier Tabl. Elém. p. 294. — Pennant Britt. Zool. 3. p. 13. — Append p. 332. — Spallanzani üb. die Erzeug. der Thiere 1. 31. — Orphal Musterung. p. 61. — Mém. de l'Acad. des Sciences. 1741. p. 1744, p. 28. — Beschäfft. der Berl. Gesellsch. Nat. Freunde. 3. — Beckmans phys. œkon. bibl. 5. 120. — Histoire de l'Acad. des Sciences de Berlin 1782.




Rik och skön som den välgörande Naturen visar sig i mängden af sina alster, synas några bland dem liksom styfbarn sakna förmåner, hvilka hennes moderliga ömhet tilldelat millioner andra; det är varelser, som med fötter försedde, knappt förmå att uppresa sig ur den gyttja som omger dem; hvilka, flyende för solens strålar, dväljas hopkramade under stenröset eller i bergsrefvan, osnygga i deras nästen, motbjudande i deras lefnadsart, stygga till utseendet och färgen, misstänkte att omgifvas af en förgiftad dunstkrets, rysligt uppspärrande gapet då man nalkas dem; hvilkas hela kraft synes bestå i deras känslolöshet och tröghet, och enda försvar i den fräna vätska de utgjuta. Sådana egenskaper blefvo Paddornas iott, då naturen skänkte deras slägtingar icke mindre behagliga former än en ofta skönt tecknad yta; och kanske gaf hon upphof åt detta rysvärda, for att höja värdet af den skönare bilden.

Vi ha förut visat att Grodor och Paddor utgöra blott ett slägte, men de sednare likväl en egen afdelning. Deras kropp är rund och tjock, öfver allt besatt med vårtor 30m utsippra en hvit, stundom stinkande materia, de äga hufvudet kantigt och hoptryckt vid sidorna, och en stor porös körtel bakom örhinnan; och deras bakfötter kortare än på Grodorna, ge dem mindre förmåga att hoppa än [ 40 ]dessa. Vi upptäcka genast dessa kännetecken hos den Allmänna Paddan, hvars närmare betraktande är nu vårt föremål.

Hennes breda kropp med dess platta rygg och utsvällda mage har, utom den ljusgula strupen, en smutsgrå färg med bruna och gulaktiga fläckar. Vid början af våren är dock ytan snarare rostfärgad och förändras ofta sedan till mörk olivgrön med rödt blandad. Denna teckning blir ännu oangenämare genom den myckenhet grönsvarta och stundom högröda vårtor eller bläddror som betäcka huden. Hufvudet är nästan bredare än kroppen och munnen vidt klufven. Käftarne äro skarpa, men utan tänder. Ögonen utstående med uppsvällda ögonlock och en gulröd Iris. Hörselgångarne tillslutas af en hinna och öfver hvarje ses en mjuk njurlik upphöjning med fina fastän märkbara porer. De korta framfötterne äro klufne med 4 lika tår, och de bakre, half-lyckte, ha fem med en liten knöl såsom ämne till den sjette, som på skelettet är dock knappt märklig.

Olikheter förekomma likväl i färgen, äfvensom i storlek hos särskilta åldrar och kön. Honans grundfärg är merendels ljusare än Hanens. På de yngre eller 2:åriga är öfre delen klar olivgrön, vid hufvudet dunklare, men starkare bakåt med större och mindre, runda, rödaktiga vårtor, talrikast och smärre på frambenen. Upphöjningen öfver öronen är ljusare med en utstående kant vid sidorna, samt Iris mer blänkande. Framtåerne äro inunder försedda med stora gula vårtor, och de bakre nästan alldeles lyckta med 2 gulaktiga knölar på hälarne. Underlifvet är ljusgrått med otaliga knottror och några olivgröna fyrkantiga fläckar.

Detta slags Paddor, hvilka troligen tillhöra endast vår verldsdel, böra anses egentligen för landtboer utom parningstiden. Do söka skuggrika ställen, mörka skogstrakter, källare, grufvor, bergskrefvor, hålor under jordhögar, trädrötter, gödselstackar, med ett ord, der dagsljuset icke kan intränga och regn icke nåkar dem. Här finnas de äfven den kalla årstiden stundom också djupt nedkrupne i dyn, för att der, skyddade för kälen, öfvervintra, likväl icke som Hamstern och desslikar stelnade, utan i ett slags slummer, ur hvilken de midt på stränga vinterdagen kunna väckas och börja röra sig.

[ 41 ]När våren med säkerhet inträffar, gifva de sig snart, merendels efter solens nedgång, tillkänna genom ett sakta qväkande ljud på de platser som hysa dem. Nu nalkas också parnings-tiden, och som denna förrättning måste ske i vattnet liksom i allmänhet för grodorna, så ombyta ock Paddorna sin vistelseort. Man har under detta sett hanen, någon gång aflägse från den våta brudsängen, ertappa en hona, hvilken i ögonblicket sluten i hans armar, nödgas sålunda släpa sig fram lång väg med sin börda, till den sumpiga ort dit natursdriften leder henne att aflemna ämnet till sin afföda. Också fäller hon icke ett enda egg förrän målet tunnes. Parningen varar en vecka och äfven flera, då årstiden är kylig. Nu höres ett beständigt qväkande, och särdeles ett starkare knurrande af hanen, då en medtäflare söker att göra honom platsen stridig, hvarvid bakfötterne tjena honom till värn och försvar. Fåfängt slites han från föremålet för sitt begär: äfven betäckt med sår, ja stympad, skyndar han å nyo att para sig. Omsider börjar honan att fälla rommen som af hanen befröas, under det han med någon af bakfötterne drar den under sin bakdel och sedan släpper den. Eggen, inneslutna i ett genomskinligt segt slem och svarta till färgen, bilda 2 strängar eller snören som fasthänga vid honan. Tidtals uppkommer paret till vattenbrynet för att andas, och snart gå de åter till botten att förnya deras bemödanden, och detta sker många gånger. Strängarne förlängas vid hvarje nytt eggpar till flera tum, så alt de slutligen efter 12 timmar, då alla eggen äro lagda och Lef roade. kunna utgöra en sträcka af 20 alnar. Beundransvärd är tillika den färdighet hvarmed hanen, liksom förrättar förlossningen, då honan, oförmögen att sjelf entlediga sig, den förra medelst bakfötterne småningom utdrager de strängar, i hvilkas slem eggen ligga insvepta[1].

Endast nattens mörka lugn gynnar Paddornas biläger. Likväl har man funnit att paren under flera dagar efter eggläggningen icke varit åtskilda. Rœsel har också öppnat sådana honor och funnit deras eggstockar alldeles uttömda, och detta oaktadt har parningslystnaden hos hanen lika ifrigt fortfarit. Besynnerligt fenomen hos ett väsende, hvars natur är sjelfva tröghetens afbild.

[ 42 ]Så snart honan skiljt romsträngarne ifrån sig, blifva de liggande, och börja genast att tilltaga i vidden. Efter något mer än en vecka äro de redan dubbelt tjockare, och efter 18 dagar är fostret bildadt, som kort derpå fritt från sitt slemmiga omhölje visar sig i vattenytan, och undergår småningom en lika förvandling som den vi förut vid den Ätliga grodan omtalat, tills Paddungen, alldeles utbildad, uppkrälar, ofta tusentals, ur sitt sumpiga ursprungsnäste, för att söka sig en fristad på det torra.

Paddorna nära sig, likt hela familjen, af Insekter, Maskar, Larver och Sniglar. Mot den instundande natten lemna de sina gömställen, för att på fria fältet söka sina fördelar. I regnigt och svalt väder kunna de också visa sig midt på dagen, bland högt gräs och i skogar, der tillräcklig skugga och fuktighet finnes. Vissa stinkande vexter såsom Surkullor, Paddörten, Odörten[2] m. fl. sägas utom maskkräken äfven tjena dem till föda. Så väl vingade som andra småkräk fångas af dem på ett sätt som är Amfibierne eget. När de fått deras rof i syne, skrida de allt närmare och med fästad starrblick liksom syfta åt föremålet, hvilket de, ofta på temligt afstånd, fånga med den klibbiga tungspetsen, hastigt som blixten utskjuten. Dess rörelser ske då liksom i halfcirkel, helst tungroten synes fästad framtill i undre käken och spetsen invikt mot svalget. Denna egenskap att efter utseendet fixera objektet och med ojemförlig qvickhet göra sig deraf mästare, må gifvit anledning att förmoda en viss tjusningskraft hos dessa djur[3]: en uråldrig idé, hvaraf vissheten torde förtjena att nogare bestämmas. Man saknar icke uppgifter om Paddor, som i gräset under bistockar liggande, i deras öppna svalg liksom nedkallat de på flustret sittande bien; och hvilket äfven gifvit orsak till anvisning om bigårdars renhållande från ogräs och skuggande vexter.

Efter fyra års förlopp ernår Paddan först förmåga att föröka sitt slägte. Hananes antal torde vara talrikast, och man har anmärkt 12-14 samlade kring en enda hona. J. Hunter öppnade på en gång flera hundrade Paddor, utan att finna annat än hanar ibland dem. Möjligtvis beror detta af stället och andra orsaker, kanske äfven af årstiden. Hvad [ 43 ]åldren beträffar, är den visserligen ännu obestämd som Paddan lär upphinna. Man har föregifva en tid af 15-16 år, men trovärdiga intyg ha bevisat möjligheten för henne att uppnå mer än ett dubbelt antal. Hennes seglifvade natur synes derjemte öfverträffa de flestes af lefvande varelser. Man har funnit paddor, sannolikt under förloppet af en oberäknelig mängd af år, inneslutne i ihåliga tråd, stenmassor och hålor, der de utan gemenskap med den yttre luften, bibehållits vid lif. Sådana fenomen äro för väl bestyrkta, for att med verkliga skäl motsägas[4]. Herisant besannade genom rön, att en padda lefde i 18 månader utan föda och luft i en tätt tillsluten låda; och andre ha i kärl öfvergjutit Paddor med gipsbruk och befunnit dem efter året ännu lefvande. Hvilka orsaker må än härtill sökas i djurets organisation, kunna vi dock icke neka en så besynnerlig egenskap vår beundran.

Paddan må kallas ett Ideal af det fula. Hon har varit i alla lider ett rysligt synämne, och förfärande för inbillningen. Ælian ansåg henne så giftig, att hon kunde, lik Basilisken, döda med blicken och andedrägten[5]. Juvenal deremot nöjde sig med att låta den Romerska matronan, ledsen vid sin kära halft, blanda Paddgift med det söta vinet i den läskande drycken som hon räckte honom[6]. Sednare åldrar, ännu vidskepligare, gåfvo djuret en viss trollkraft såsom ett hemlighetsfullt medel, hvaraf Shakespeare tillegnade hexor det magiska bruket dermed störa de aflidnas lugn. Gesner åter, syntes endast befara dess vådliga inflytande på de lefvande[7]. Det var också vidskepelsen som fordom skapade ett ämne i Paddans hufvud af många fördolda egenskaper, eller den så kallade Paddstenen (Bufonites, Crapaudine, Krötenstein); men alla dess dygder ha försvunnit vid upptäckten, att det är blott en fossil tand af något fiskslag.

Men vi lemna dikterna, för att öfverväga de tillmälen som göras Paddorna såsom giftiga. Inbillningen har utan [ 44 ]tvifvel orsakat den farhåga, som man i allmänhet hyser för ett djur kanske så menlöst som något i sitt slägte. Det kan likväl icke nekas att Paddan, oaktadt sia synbara tröghet, kan retas ibland till häftigt utbrott af illska, hvarvid hon, utspänd och uppblåst, söker att med urinens kringsprutande och öppet gap sätta sig till motvärn. Bechstein såg en Padda kämpa med en Tomtorm, hvilken hon på nämde satt aflägsnade. Urinen inkommen i ögonen skall medföra de värsta följder, och den skarpa mjölksaft som utsipprar från kroppens yta, och öfverdrager den undra delen liksom med en fernissa, är säkert lika vådlig på sårade ställen, helst man sett en stark svullnad med mycken värk deraf uppkomma. I vissa landsorter äro Paddor fiuktade som Huggormar. Att de kunna bitas är likväl en orimlig beskyllning. Och då man tillika sett dem utan fara handteras med blotta händerna, att menniskor ätit dem o. s. v., torde de elaka egenskaperne kunna härledas af klimat, lokal, ålder m. m. Sjelfva det fula djuret kan, oaktadt sin naturliga böjelse för enslighet och skygghet för ljuset, såsom Husdjur ombyta sin lefnadsart. Sådant exempel visar den Paddan som Pennant omtalar, hvilken i 36 år vistades i ett hos i Devonshire i England. Hon var ovanligt stor, och hade, utom vintertiden då hon icke syntes, sin boning under trappan utanför huset. Härifrån framkom hon alltid om aftnarne, särdeles lockad när ljuset upptändes, och begärig att upplyftas på bordet för alt matas; denna visade aldrig tecken till elakt lynne, och var ett allmänt ämne för nyfikenheten på orten, och hade säkert länge varit det, om icke en lam korp beröfvat henne ett öga, hvaraf hon sattes ur stånd att med vanlig skicklighet föda sig, och aftrånade.

På somliga orter finnas Paddor i myckenhet och blifva tidtals nästan en landsplåga. I trädgårdar äro de icke sällsamma, och ofta besvärliga der de som Mullvadar underminera planterade ställen. Om jorden är lös, kunna de behändigt nedgräfva sig med bakdelen. I Ukraine är deras mängd särdeles stor, hvarföre Igelkottar födas allmänt i husen till deras ödande. För öfrigt äro Paddor en betydlig föda för falkarter och hökar, storkar och andra fåglar af samma familj, hvilket äfven tyckes neka verkligheten af någon giftig egenskap hos dem.

Som menniskan bjuder till att draga nytta af allt, hafva också Paddorna kommit i åtanka som Läkmedel. [ 45 ]Adanson omtalar Negrer på Senegal som blifvit solstuckne, att de gnedo pannan med lefvande Paddor, hvarigenom hufvudvärken stillades. Ännu märkvärdigare är den i England längesedan uppgifna metoden[8] att, genom Paddors sugande af kräftsår, borttaga eller åtminstone lindra de plågor som åtfölja en så fruktansvärd åkomma, och att, som man föregifvit, bota den. Man insydde Paddan i en linnepåse, hel och hållen utom hufvudet, hvarpå hon hölls jemte såret, som genast omfattades af hennes mun och utsögs, under ett slags smackande som af ett dibarn; djuret syntes deraf svälla, svettas, blekna på huden och släppande omsider sitt fäste, dö med synbar vånda, ökadt i vigten ofta till flera lod. Från en till sex limmar kunde Paddorna fasthänga. Nya borde dagligen förskaffas och oparationen i flera veckor fortsättas. Besvärligheterna som likväl åtfölja det, och sednare felslagna försök hafva nu mera lemnat medlet åt glömskan.

Enligt ännu nyare rön skall man i Paddor funnit en säkrare kur för Ondskorf. Sista Stor-Hertigen i Toscana gaf innehafvaren af medlet en årlig pension af 2000 Livrés, och lät kungöra uppgiften: Några lefvande Paddor läggas i en väl glaserad kruka, hvilken betäckes med ett lock som ijgenkittas att intet kan utdunsta. Krukan ställes nu i en het ugn tills Paddorna så torkat att de kunna pulveriseras. Ett med det nämda utslaget behäftadt hufvud bestrykes törst med svinister, och öfverströs sedan med pulver så att skorfven betäckes. Öfverallt bindes en hufva af svinblåsor och derofvanpå ett linnekläde. När denna betäckning aftages efter 24 timmar, går utslaget löst utan smärta. Man fortfar några dagar på lika sätt, och tillika bevarar hufvudet för luften, så läkes huden och kuren är fulländad.


Tab. — Föreställer en Hane och Hona under parningen, samt en del af Rom-strängarne.




  1. »Le mâle lui prête son secours. L'accoucheur le plus expérimenté ne s'acquitte pas mieux de ses fonctions, que ce mâle officieux & empressé s'acquiue dei siennes.» Bonnet Contemplat. de la Nature 2. p. 256.
  2. Kallas derföre på Franska Persil du Crapaud. Geoffroi Mat. med. 12. p. 148.
  3. »Insecta in fauces fascino revocat. v. Linné.
  4. Haller de corp. hum. fabr. Vol. 7. p. 151. Vett. Akad. Handl. V. 3. Hamb. Mag. 17. s. 552. 18. 265. Naturforsch. 1795. s. 3. etc.
  5. Hist. Anim. l. 9. c. 11.
  6. Occurrit Matrona potens, quâ molle Calenum
    Porrectura viro miscet sitiente rubetam.

    Juvenal. Sat. 6. 658.

  7. »Ut vim coëundi, ni fallor, in viris tollerent». Gesner Hist, quadr. ovip. 72.
  8. Pennant Britt. Zool. 3. Append.