Svensk zoologi/Kapitel 64

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Liten vatten-salamander
Svensk zoologi
av Conrad Quensel och Olof Swartz

Tobis
Task-kräfta  →


Svensk zoologi vol II 1806 247.jpg

[ 57 ]

64.

TOBIS.

AMMODYTES Tobianus. Linn. Sandål. På D. Sandgræling. Tobis. Tobiesen. På N. Sill. Sölvfisk. Sandsild. På T. Tubies. Sandaal. På E. Sand-Launce. På Holl. Sandspiring. På Grönl. Putsrotak.

Kroppen är silfverblänkande, blåagtig. Den undre käken något förlängd och spetsad.

Linn. Syst. Nat. ed, Gmel. I. 3. p. 1144. Faun. Suec. p. 109. Cl. 4. Pisces. Ord.5. Apodes. Linn. Skånska Res. s. 142. Öl. Res;. s. 87. — . Artedi Gen. p. 16. r. 1. sp. 55. — Retz. Faun. Su. p. 314. — Bloch Fisch. Deutschl. 2. s. 24. Tab. 75. f. 2. — Penn. Britt. Zool. 3. p. 156. — Fabr. Faun. Grönl, p. 141. — Olafs. & Påv. Isl. Res. p. 587. t X. f. 11-15. — Fischer Lifl. s. 114.




Så visst som det egna i skapnad och organisation utmärker Fiskarne från andra Djurklasser, så synes ock det förnämsta kännemärket bland de simmande flockar, som äro med öppna gälar försedde, kunna hämtas af förhållandet hos Bukfenorna. Dessa, hvilka de fleste äga, saknas likväl hos den så kallade fotlösa flocken (Apodes), och det är till denna som Sandålen hör.

Jemförd med sina slägtingar består Tobisens väsendtliga skillnad i dess hoptryckta, afsmalnande hufvud, och undre spetsigare käke, nålfina tänder ock 7-stråliga gälhinna, en trind ålformig kropp, hvarå fjällen äro ganska små och lätt affallande, samt stjertfenan skiljd från de öfriga.

Det var Artedi som först bestämde detta slägte såsom eget, hvilket von Linné och Gronovius äfven sedan antogo; likväl var Salvianus den förste bland Ichtyologerne, som omtalat Tobisen och äfven tecknat den, fastän lika så origtigt som sedermera Gessner, Aldrovand, Jonston, Ruysch och Willoughby, hvilka blott lånat en och samma afbild, utan vidare granskning. Sannare blef omsider den som Ray meddelte; dock må Kleins figurer anses förtjena företrädet.

Så rike vissa slägter verkligen äro på arter, så sparsamt är deras antal hos andra: Tobisens intygar det, ty ännu känner man blott en enda art.

Denna äger ett långlagdt hufvud, något sammantryckt vid sidorna, och smalare än bålen. Käkarne äro af olika längd: den undre är litet mer utdragen och hvassare än den öfre, hvarå läppen synes likasom dubbel. De inom [ 58 ]munnen befintlige tänderne äro klena och likna fina nålar; blott i svalget finnes ett par skarpa knölar, hvarmed rofvet eller födämnet fasthålles. Gälöppningen är temligen vid, och locken bestå af 4 små skifvor, samt gälhinnan af 7 strålar. Näshålen sitta mellan munnen och ögonen som äro ganska små, med deras svarta pupill inom en siifverfärgad iris. På den trinda, ålformiga bålen är ryggen gråagtig, med en långsefter gående fåra för den långa ryggfenan; tver-ränder gå också ned åt buken, som lyser sillvefärgad och något i blått skiftande. Anus sitter nära stjertändan, och sidolinien löper raskt efter kroppen, hvarå fjällen äro, såsom mycket små, knappt synliga och lätt affallande. Alla strålarne i fenorna, hvaraf Bröstfenan äger 12, Analfenan 28, Ryggfenan 60, och den i stjerten 16, äro veka, och den huden mycket, tunn som förenar dem. I Rygg och Analfenorna befinnas de enkla, men deremot delade i ändarne hos så väl Bröst- som Stjertfenan, hvilken sistnämnde är till skapnaden gaffellik.

Vid granskningen af de inre delarne förekomma Lefren, Mjelten och Magen hvar för sig odelte; men vid den sista synes ett temligen stort bihang. Tarmkanalen äger mänga krökningar, samt dess hud en mörk svartprickig yta. Både Rom och Mjölke äro hos hvardera könet ofvantill sammanvexta och vid nedra ändan delta. Simblåsa saknar man helt och hållet hos denna fiskart, hos hvilken man för öfrigt räknar 63 ledknotor i ryggraden.

Ehuru fiskens vanliga längd är 5-7 tum, och tjockleken knappt en half, träffas dock stundom en större artförändring af ½ alns längd, och 1 tums bredd tversöfver. Denna benämnes då Tobiskung: såsom stor och sällsam.

Naturen gaf Tobisen sitt stamhåll i det Nordligare Europas Haf, och han träffas både i Norrsjön och Östersjön, såsom nära Gottland och Öland (öster ut) samt nedåt Blekinge och Skåne, och der ymnigast vid Cimbritshamn, merendels längre ut ifrån stranden, och på sandbotten, der han beqvämligen kan nedgräfva sig qvartersdjupt, och har denna egenskap och bostället jemte formen utan tvifvel gifvit första anledningen till det namn han i allmänhet bär.

Hans vanliga föda sägas de Mask-kräk och Blötdjur vara, som vistas i samma element som hyser honom, Med sitt spetsiga hufvud uppsöker han dem i sanden och skonar icke ens sina egna ungar, enligt intygandet af Bloch, som funnit dylikt hos tvenne af honom öppnade. Allmännast hål[ 59 ]ler han sig på djupet, och man skall i klart och stilla väder se honom ligga krökt i ring som en orm på sanden, eller deruti nedkrupen, ibland 1 qvarter djupt, blolt uppsticka ändan af sitt hufvud. I Maj månad är hans lektid, då rommen afsättes eller fälles på den sandiga bottnen, der Tagelmasken och andra vattenkräk tjena honom till föda. Bland fiskar är Makrillen hans värsta förföljare; han är icke heller fridlyst för dem som mest beskatta Hafvets invånare; ty han fångas medan ebben varar, genom dertill förfärdigade räfsor hvarmed han ur sanden uppdrages. Vanligast begagnas han då till bete på krok. Emedlertid fortäres han på flera orter, äfven i de sydligare af Sverige, utan annan tillredning än blott torkad; han säges äfven utrikes ätas med syrlig sås, och Grönländaren räknar honom bland sina läckerheter.


Tab. föreställer Fisken i nat. storlek, samt vidden af dess genomskärning derunder.