Svensk zoologi/Kapitel 65

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Tobis
Svensk zoologi
av Conrad Quensel och Olof Swartz

Task-kräfta
Dynt-kräket  →


Svensk zoologi vol II 1806 253.jpg

[ 95 ]

65.

TASK-KRÄFTA.

CANCER Pagurus. Krabbtaska. På Fr. Crabe. På Eng. Crab. På T. Krabbe, Meer-Tasche.

Ryggskalet är finknottrigt, och har 9 rynkor i kanten å ömse sidor.

Linn. Syst. Nat. ed. Gmel. I. V. p. 2973. 27. Faun Suec. 2. n. 2038. C. 5. Insecta. Ord. 7. Aptera (rättare Cl. 6 Crustacea. Ord. 2. Malacostraca). — Linn. Vestg. Res. s. 270. — Mus. Adolph. Fred. 1. p. 83. — Fabr. Spec. Ins. 1 p. 501. Mant. 1. p. 321. — Herbst. Cancer. 5. p. 165 u. 71. t. 9. f. 59. — Penn. Brit. Zool. 4. t. 3. f. 7. — Aldrov. Exsangu. 186.




Innan de Naturkunnige, genom åskådandet af den inre organisationen hos Djuren, föranleddes att sorgfälligare betrakta de lefvande föremålen, saknade de ännu helt visst en sannare åsigt af dem. Erfarenheten lärde väl att olikhet i utvertes bildning oftast, om icke alltid, antydde särskilta anlag och egenskaper, men det återstod att genom djupare forskningar kunna intränga i den doldare Naturen. Det var vår samtid förbehållit att bana sig vägen dertill, och de Snillen som visat den, hafva beredt sig en odödlig ära; och hvilken bifaller icke, att Cuvier och Blumenbach stå främst ibland dem?

Von Linné gaf åt en flock bland djuren, dem han benämnde Insecter, så vidsträckta kännetecken, att de äfven först syntes billiga föreningen af varelser, hvilka dock sedermera befunnits väsendtligen olika. Sådant är hans Cancer-slägte, så vidsträckt och mångfaldigt, gränslinien mellan hvilket och Insecterne (egentligen så kallade) nyare Zoologer, utan tvifvel med fullgoda skäl, uppdragit. Må hända den Classbenämning af Skorpdjur (Crustacea) som blifvit antagen, synes något obestämd; men man har skapat namnet efter dem man först lärt känna, som neml. äga kroppen och ofta äfven lemmarne beklädde med en kalkartad skorpa, hvilken de årligen ombyta. Bevis äro ock förut (N:o 29) anförde, i hvilka utmärkta fall dessa djur skilja sig från alla andra, danade liksom de utan ryggrad. De andas medelst organer like gälar; deras hufvud har fyra spröt, och, som det synes, mera sammansatta mundelar; de hafva ett märkbart hjerta och en mage af egen structur. Eggen äro först synliga inom kroppen, och, omsider utkomne, bäras hopgyttrade under stjerten eller derom[ 96 ]kring, för att mogna; fostrets form utvecklas genast; kroppens yta undergår periodiska ombyten; och lägges nu härtill den fullkomligare organisationen, kroppsstyrkan och ett köttagtigare väsende, tyckes detta allt gifva Skorpdjuren, ibland varelser med ofärgad blodvätska, en upphöjdare plats än Insecterne.

Skorpdjuren[1], i en mindre vidsträckt bemärkelse, innefattande egentligen de så kallade kräftlika, förete i allmänhet tvenne familjer, till skiljemärke, af hvilka man antagit stjertens längd och läge. Utur en af dessa har Hummern (Astacus marinus), såsom typ af de långstjertade (macrouri), erhållit ett föregående rum i detta Verk. Ett exempel af den andra, af motsatt förhållande (brachyuri), gemenligen kallade Krabbor, må också nu anföras.

Taskkräftan (Cancer Pagurus)[2] uppehåller sig i stora hafvet och nalkas våra vestra kuster, så väl som några flera, hvilka äro såsom särskilta Arter med henne beslägtade. Hon igenkännes på Ryggskalet, som, å ömse sidor om hufvudet framtill, har 9 veck eller fåror i kanten; hennes [ 97 ]klofötter äro derjemte svarta i ändarne. I storleken förekommer hon olika, stundom öfverträffande den teckningen visar. Ryggskalet eller skölden är nästan dubbelt bredare än dess längd, oval, kupig ofvanpå, mest jemn, ej knölig, men finknottrig yta, och kanten, särdeles baktill, något uppåt vikt — samt dessutom å ömse sidor från ögonen, bakåt, utmärkt af nio tver-rundade veck. Färgen ar ljusbrun, ehuru åt sidorna något i mörkt stötande. Framtill, eller hufvudet mellan ögonen, är tvert och trubbigt 5-tandadt. Munnen täckes ytterst af tvenne större af flera små sammansatta lameller, hvilka leda sig utåt och nedåt; under dessa synes ett par mindre, smala och äfven med leder försedda; dernäst ett par än smalare, och innerst ett par, hopsatta af tre, liksom särskilta och i kanten håriga skifvor. På inre sidan om hvardera af dessa eller emellan dem, äro två käkar, utåt kupige, men inåt skålige, med skärande kanter, som, då de inbördes röras, kunna afbita födoämnet, samt falla något öfver hvarandra till qvarhållandet deraf. På främre kanten, under och emellan käkarne, är en hinnagtig läpp, mot hvilken, på bakre sidan om munnen, svarar en annan mindre tydlig, men af lika hinnagtig natur. Sjelfva munöppningen är stor, och utan flera märkbara delar. Utom de förutnämnde 5 trubbiga tänderne eller taggarne emellan ögonhålorna, finnas under hvardera ögat tre sådana, nära intill de två yttersta af dem, tvenne inre spröt af fyra leder utgå, å hvilka den näst före den sista ändas med en hårfin spets. Sprötens baser utgöras af de två understa större, benhårda och nästan trekantiga lederna. Ofvanföre dessa spröt, som kunna hopläggas och gömmas i sin hålighet, utgå från en egen grop emellan de 2 första tänderna på det trubbiga snytet tvenne andra korta, tagellika spröt med två tydliga leder nedtill och flera små deröfver. Å ömse sidor af bålen äro vid och under densamma fästade, främst kloerne och dernäst 5 fötter, Klofötterne eller Armarne bestå af 4 små runda och 2 större leder; hvaraf den 5 är bred, oval och framtill naggad. Den yttersta eller Kloleden är störst, oval, slät, blekbrun, med spetsiga ändar eller knipklor, hvaraf den inre rak, den yttre rörlig, skärlik, och begge innantill naggade och svartagtige. På benen eller de fyra fötterne äro de två nederste lederne nästan klotrunda, de öfrige utdragne, trinda och plattade, samt de yttersta kortare, smala och spetsade. Vid kanterne, men icke på den platta sidan, sitta pensellikt [ 98 ]förenade hår, men på de yttersta lederna rundt ikring; dessutom äro desse delar spräckligt tecknade öfverallt med rostbruna fläckar eller punkter. Stjerten, som är oval, har 6 afdelningar från basen, som utgöras af en smal, nästan jemnbred lamell som binder stjerten vid kroppen. De fyra första lederne äro ungefär af lika bredd, den femte är störst, och den sjette eller yttersta mest triangulär med rundade hörn. Alla äro håriga i kanten. Inunder stjerten går längs efter densamma midtpå en upphöjd knölig kanal med öppning i spetsen för excrementerne, och på sidan om kanalen, fyra gaffelformiga, rörliga, hårkantade brosk. Dessa sitta parvis på hvar led af de fyra bredaste, men de två yttersta äga inga. I håligheten på kroppens undre sida, der stjerten ligger liksom inpassad, är en fåra och på midten af denna ett stort rundt hål vid hvar sida, samt ett udda framför dem midt i fåran, från hvilka hål rommen utgår. Af dessa äro de 2 som sitta i bredd störst och försedde med en hinna, som intränger i kroppen, men saknas hos det främre, hvilket är minst, och kanske ej öppet. Så förhåller det sig på Honan. Hos Hanen har stjerten, på lika sätt betraktad, endast fyra hårkantade leder; den andra från basen längst och bredast. För öfrigt är stjerten mycket smalare. Under betäckningen ligger ett hvitt kött, uttömnings-kanalen intager hela bredden, och öppningen (anus) tillsluten med en valvel. I stället för de gaffellika brosken hos Honan, finnas här blott 2 enkla, raka och nederst ledfulla utskott, fästade på första leden, vid hvar sida om förrnämnde kanal. De beskrifna hålen under Honans stjert, saknas här alldeles, blott ett synes midt i fåran, och går snedt framifrån inåt. Hanen tyckes hafva större klor och ben. Eljest äro könen till utseendet mycket lika hvarannan.

Flera fenomen, som i dessa djurens ekonomi förekomma, förtjente väl att nu anföras, t. e. om parnings sättet, affödans framalstrande, den skorpagtiga ytans förnyande, lefnadssättet, styrkan, m. m.; men några upplysningar, dem vi funnit nödigt att än vidare inhämta, nödga oss att spara dessa tillägg för en annan gång, då beskrifningen öfver en inhemsk Art af samma slägte åter öfverlemnas till den benägna Läsaren.

Detta slags Krabba fångas i Vestra Skärgården, vanligen i Hummerlinor jemte Hummern, och betalas väl, då den finnes till salu, helst den anses i orten som en läcker [ 99 ]mat och bättre än Hummer, ehuru Fiskare icke särdeles värdera den. Tillredandet för bordet sker genom stufning med Vin, Smör, Hvetebröd och Kryddor.

Icke mindre begärligt användes Krabborna, både under och efter Roms tidehvarf, för de kräsliga borden, änskönt Galenus säger dem vara en mindre lättsmält föda. Man uttömde skalen och åter ifyllde dem med köttet blandadt med det af flere, jemte Peppar, Kanel, Såcker, Russin, Eggegula och rifven Ost. De lades derpå i smör och stektes med glöd ofvan och under, och slutligen anrättades med Pomerans saft och påströdd Peppar[3].

Likväl har Task-kräftan icke varit köket ensamt till begagnande förbehållen. Dioskorides, Plinius och många Æsculapii fordna Söner efter dem, både Greker, Romare och Araber, ansågo Krabbor och Kräftor värde ett rum på Apoteken, derifrån de föreskrefvos både rå och kokta såsom motgifts-medel. Det brända Pulvret af dem berömdes såsom nyttigt utvertes på kräftsår ock för bett af rasande djur, Orm- och Spinnelstyng. Soppor på dem kokta brukades af Lungsiktige, att förbigå flera andra sjukdoms-tillfälligheter, för hvilka de på ett eller annat sätt troddes gagnelige[4], men sedermera, utan rigtigt anspråk att såsom Läkmedel blifva bibehållna, i upplystare tider äro förde på öfverblifna listan.


Tab. föreställer en Task-kräfta af mindre storlek, — och den blinda figuren derjemte, samma djur från undre sidan.



  1. Vår tids bäste Zoologer hafva delat Crustacea i tvenne ordningar: Entomostraca och Malacostraca (Astacoridea Dumeril). De förre omfatta 3 familjer; Clypeacea, Ostrocardoa och Gymnota, hvilka närma sig mycket till hvarandra i hänseende till organisationen. Deras kropp är icke helt och hållet betäckt med en sådan kalkskorpa som de följande, utan snarare med liksom tunna böjliga lameller af hornlik natur. Deras antenner förbytas ofta till simfötter, och munnens frät-redskan äro mindre sammansatta. Ögonen äro derjemte mycket små, stundom i ett enda förenade, och fötterne sällan ändade med knipklor. Stor del af dem äro dessutom idel mikroskopiska djur.

    Malacostraca utgöra de egentliga skorpdjuren, och hafva alla en hård kalkartad betäckning, och de flesta hufvudet förenadt med Ryggskalet. De sammanfördes alla af von Linné under ett gemensamt slägte, Cancer, hvars stora olikformighet emellan dess talrika, så kallade Arter föranledt till deras indelning i familjerna Oxyrinchi, Cancriformes, Macrouri och Arthrocephali. Det bör ock billigt nämnas, att Hr. Leach, Englands berömde Entomolog, äfven föreslagit en genare indelning af denna flock, 1) uti Podophtalma (med skaftade ögon) och desse i Brachyura och Macroura, och 2) uti Edriophtalma (de, hos hvilka ögonen icke äro utstående.)

  2. Namnet Pagurus, som härleder sig från Grekiskan, betyder in præruptis, ripis habitans. Man igenfinner det hos Plinius och andra forntidens författare. Utan tvifvel tillegnades detsamma åt flera särskilta arter; och som man tidigt bemödade sig att utfinna natur, anlag och egenskaper hos de lefvande varelserna, blef Krabban ansedd som en symbol af visdom och slughet, hvilken hon för sitt sjelfbestånd sades visa vid flera tillfällen. Paguri sapientia var också en ordspråk hos Romarne, och det är sannolikt att Krabban för denna förmenta dygd hängdes om halsen på den Ephesiska Dianas bild.
  3. Aldrovand, exsangv. p. 196.
  4. Den kallades Cancer officinarum i Pharmacopéerne. Dal. Pharm. p. 400. n. 24.