Svenska Parnassen/II/Bannebref

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Skaldebref
Svenska Parnassen
ett urval ur Sveriges klassiska literatur. andra bandet
av Ernst Meyer

Bannebref
Oförmodad sanning  →
Av Olof Bergklint. Ur Svenska parnassen, band II s. 222–226 av Ernst Meyer från 1889.


[ 222 ]

Bannebref
till en trög vän[1].

Kom, skalders harm, och hjelp mig skrifva:
Jag väldugt skrapa vill min vän.
För alla bref jag mäktar gifva,
Så får jag aldrig ett igen.
Hur pinligt jag må honom tigga,
Så får jag dock på landet ligga
Och ledsen längta post från post.
Jag illa ser, har dålig helsa,
Jag ber hans läkarvett mig frälsa;
Han ger mig döden förr till kost.

Välan! till trots jag ännu andas,
An ser jag pennan på mitt ark;
Här skall åt dig en dosis blandas,
Som quantum satis skall bli stark.
Du skall då rätt få lära veta,
Hur farligt är att skalder reta.
Du lär ej sett en vred poet.
Han tror, dess verk bör evigt lefva.
Räds, fluga! Spindeln vill dig väfva
I sina trådars evighet.

Dock se, hvarmed kan jag mig hämna?
Hvar får jag föda för mitt hat?
Det enda fel jag har alt nämna
Är det, att han är litet lat:
Och jag, ty värr, ej heller flitig;
(Hvar får jag rim?) nu står jag ... kritig
Och skäms för det jag börjat på;
Men det är gjordt: jag satt mig före,
Han skall ej gälla fyra öre,
Om jag satiren lärt förstå.

[ 223 ]

Jag vill med honom mönstring hålla,
Han stånde nu sitt eget kast;
Om Ekmans[2] troll ej allt förtrolla,
Så blir han väl för något fast.
Nog är han vacker karl, den styggen,
Men tjock som feter sill i ryggen —
Se der! nu fick han straxt en klick.
Men gör han aldrig något illa?
Der lär sig all min flit förvilla.
Så är han dum? Nej, han är qvick.

Än mål för tadel och för löje?
Visst icke, nej, för allt beröm:
Hans sällskap ger ett ädelt nöje.
Han älskas, som han sjelf är öm:
Han har det aldra bästa hjerta,
Det afund sjelf ej näns att svärta.
Hvart vill jag med en sådan man?
Jag ville mig till tadel truga,
Men hvarken är jag skapt att ljuga,
Ell’ vill mig lögnen här gå an.

Kanske han ej sin konst besitter
Och mindre tittat på sin bok?
Nej, han är allt, och äfven vitter,
Men vet ej sjelf, hur han är klok.
Jag måste hjerteligt för tryta,
Att han ej ens har lärt sig skryta
Och vara litet charlatan.
Han har då nåd, om han bekänner,
Han öfverlöps af sina vänner
Och är ej strängt vid möda van.

Dock ej så nåd. Du skall dig bättra,
Ell’ spelar du dig snart till Jan.
Jag skall ditt läkarvelt förkättra
Och göra dig till Stahlian[3]

[ 224 ]

Jag önskar, om du vågar dröja,
En liten uti ask och blöja
Må hittas utanför din dörr.
Jag önskar dig en kämnersträta
Med gubbar, som på saken äta,
Och äta tills du bättring gör.

Men far du fort att dig förhärda,
Då skall du röna först min hämnd.
Jag samla skall de hedervärda,
Som rida qvast, att sitta nämnd.
Nej, nej, håll upp mitt hot begabba.
Det skall dig öfverflödigt drabba:
Jag säger dig det nu förut.
Jag sjelf, som skald, kan äfven hexa.
Sök hamn, förr än som molnen växa
Hvar icke, skyll dig sjelf till slut!

Ehvar du vågar foten sätta,
På golf, på gata och på torg,
Ska’ komma de som vilja sqvätta.
I fyra hus skall du få korg.
På vägar skall du vilse köra,
Om natten idel gastar höra
Och lukta bönders två-örs-krull.
Du hvila skall i hållkarls stufva,
Der bedja Gud att snart få snufva
Och brys i regnet vid en tull.

Dig ödet skall till torget föra,
Så ofta der är skrän och gråt.
Du skall vid beck på vagnar röra
Och bannas från en roddarbåt.
Du skall på mångelstolar stöta,
I halkan dig vid Myntet blöta
Och höra salvor utaf skratt:
Än en galosch, än hårpung tappa;
Ett glöd skall spraka på din kappa
Och vädret föra bort din hatt.

En gång när du skall vara putsad,
Du narras skall af hårfrisör,

[ 225 ]

Din hvita strumpa blifva smutsad
Och hjulet brista, när du kör.
Vid bordet skall du sitta illa,
En dräng dig full med soppa spilla,
Ett tebord skall du stöta kull.
Du nödgas skall på stolen knarka,
Du sofva skall hos dem som snarka
Och få en dräng, som jemt går full.

En ofärd redes för din haka:
Hon luggas skall af två-örs-knif;
På flukor[4] skall dig isen braka,
I spel skall grannen väcka kif.
Ditt byxband skall i dansen brista.
Du skall med Ekholm[5] få att tvista
Och läsa Brandels poesi[6].
En Brunkman[7] slipa skall ditt öra;
I kyrkan skall du Berghult höra,
Och hundra två[8] skall psalmen bli.

På vinden skall du få din kammar
Bredvid en spelman och en smed;
Om ottan skall du höra hammar
Och öfver midnatt harpogned.
Der skall det in i rummet röka,
Der skola möss och kattor spöka
Med himmelsskriande musik.
Ur taket skall i sängen drypa,
Der svarta hoppa, bruna krypa,
När syrsor roa dig med skrik.

Allt brydsamt skall dig öfverskölja,
Och äfven på din bröllopsdag;
Då skall dig Klingenberg förfölja
Och allt det svultna skaldelag.

[ 226 ]

De skola dig i rocken fatta
Och dig till döds med qväden matta;
Hvart ögnablick skall skicka fler.
Till liten försmak af det sälla,
Så vill jag några droppar fälla
Af det som då skall regna ner:

»Min Clio! lilla kärleksguden!
»Kom, stäm nu upp min stumpa fjär,
»Då jag om brudgumen och bruden
»I hast så välment, ödmjukt, qvär.
»Jag ropar ej din hjelp umsonsten,
»Han är Gud i läkarekonsten.
»Herr Antonius månd han heta,
»En vacker, dejlig ungersven,
»Som döden gett mång knäpp på nosen.
»Gud signe rosende turkosen
»Han får, den perlan Margareta;
»Ty han har lärt vetenskapen
»Af grund; och han är en stor hata-
»Re af här verldsens snöda flärd;
»Så får han den som kan sig mata,
»Den himmelen hafver beskärt.
»Han aldrig pliktat straff och böter,
»Dess är han såsom solen söter:
»Trots den honom annat säger på.
»Och hon sin får på silket beter,
»Dygdglänsand’ bägge som trumpeter,
»Hon aldrig burit vattuså m. m.»[9]
 
Hvad tycker du, min vän, om detta?
Är nu ej tid att göra bot?
Ack, drif mig ej att mer berätta
Om hvad jag än har qvar af hot.
Besinna dig vid detta lilla.
Jag vill dig fattig ej så illa,
Att plåga dig till minsta del.
Men om du mig till gerning tvingar,
Skall Dagligt Allehandas vingar
Snart föra kring ditt straff och fel.





  1. Med. D:r Anton(?) Hoffman (1739—1782).
  2. Ekman, som höll den misslyckade trollransakningen i Dalarne och sedermera kallades Troll-Ekman.
  3. Hoffman och Stahl voro, såsom läkare, af helt stridiga idéer.
  4. Fluka = göl, pöl.
  5. Förmodligen notarien Er. Ekholm, bekant för sina kritiska och historiska samlingar samt för många stridskrifter.
  6. Charons ansökning om en tolft bräder, en skämtdikt, författad i anledning af en medicine doktorspromotion af H. Brandel.
  7. Brunkman var en dålig rimmare.
  8. Vid de älfver i Babylon m. m.
  9. Parodi på tidens dåliga gratulationsverser.