Hoppa till innehållet

Svenska Parnassen/II/Ett hundrade vargar

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Ur »En gammal mans bref till en ung prins»
Svenska Parnassen
ett urval ur Sveriges klassiska literatur
. andra bandet
av Ernst Meyer

Ett hundrade vargar
Lustspel – Inledning  →
Ur Svenska parnassen, band II s. 291–292 av Ernst Meyer från 1889.


[ 291 ]

Ett hundrade vargar.
Saga[1].

I fullt språng, svettig, snafvande och andtruten, kom Olle in uti sin faders stuga. »Söte far», ropade han med halfbrutna ord, »söte far, kom ut! Hundrade vargar stå omkring vår täppa.» — »Ljug i Blåkulla, pojke!» svarade den beskedlige fadren, som täljde på en fimmerstång och hatade lögn. »Nå nå, käre far, sextio voro der visst», åtrade Olle. — »Hut!» sade Mats, »när såg du, byting, sextio vargar? Hur ser vargen ut?» »Vargen — —» sade Olle, [ 292 ]som skubbade sin arm, »vargen går ju i valmarsjacka, är stor som mors hvita qviga, ögon som eldkulor, tänder långa som yxskaft, breda och hvassa som de största huggjern, lurfvig och lång råmpa. Jo men, jag har sett honom afmålad hos klockar’s. Tjugo stodo utmed mig, de andra tjöto nedanför ledet. Hu! det var så ohyggligt. Jag qvista’ förut, de skumpade efter, och — — » »Jag skall lära dig qvista, jag!» invände fadren, »du sqvallerbytta! Jag mente du gäckades, men lell ser jag det är allvare. Malin! på hyllan vid skåpet ligger riset, som gumman min band i ottan.» — »Riset!» ropade gossen. »Inte kunde jag under skräcken så noga räkna; men tio i rad.» — »Rada dig, du kärrkråka!» svarade den förtörnade fadren, »upp med styret!» »Ack!» qvidde Olle, »i en olycklig stund såg jag dessa vargar. Jag skall aldrig mer koxa efter dem. Ack mor! be för mig. En varg hade ju så när fått mig i rocken och var in på hasana på mig.» — »Byxorna ned», ropade Mats, »ingen af de grå har synts i hela verlden, ja, ej ens i detta härad på tjugo år. Fort, fort! Jag har annat att göra än att basa barnstjertar och pruta med dig hela dagen om ett kok slängar. Kusja ner på bänkbrädden!» »Kanhända», framsnyftade ungen, »var det prestens hund.» »Nåväl», sade gubben, »prestfars bandhunds skål!» Gossen fick stryk så det hven i stugan och ljög sedan aldrig mera.





  1. Ur T:s skrifter utg. af G. Frunck.