Hoppa till innehållet

Svenska flottans historia: åren 1635-1680/kapitel 10

Lägg till länkar
Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Själavård
Svenska flottans historia: åren 1635-1680
av Axel Zettersten
 Rättsväsende  →



[ 106 ]

10.

HELSOVÅRD.


Denna tids helsovård var af ett mycket enkelt slag. Någon hygien var ej känd. Några allmänna föreskrifter meddelades icke om skeppens rengörande och hållande i ett sundt skick. Följden blef, att kort efter sedan skeppen mottagit friska besättningar, blefvo många sjuka och mångdubbelt flere föllo offer för brist, umbäranden och vanvård, än för fiendens vapen.

Ombord.Då amiral Erik Ryning låg år 1635 med flottan utanför Danzig, skref han d. 2 augusti till amiralitetskollegium, att ett par hundra man af folket voro sjuka och hade dött af “en smittosam brännesjuka och stark näsblod“.[1] Tre veckor derefter skref Ryning, att nu hade sjukdomen alldeles tagit öfverhand, sedan folket under fjorton dagar ej haft annat än saltvatten att dricka. Han bifogade en uppgift å besättningsstyrkan, enligt hvilken af 1,357 man 641 voro sjuka, 74 döda och blott 642 man friska.[1] När Ryning sedermera hemkom, afgaf han d. 17 sept. i rådet en berättelse om sin expedition. Han yttrade då bland annat, “att mycket folk hade af en häftig och underlig sjukdom dött på flottan“ och att han icke kunnat segla hem, om ej riksmarsken Jakob de la Gardie sändt honom 250 knektar att besätta skeppen med.[2]

År 1644 hade flottan under amiral Klas Fleming äfven ganska många sjuka. Då flottan i juli låg i hamnen vid Kristianspris, hade de sjuka blifvit förda till Kiel, hvarvid [ 107 ]Fleming befalde att de “qvästa“[3] skulle läggas för sig i andra logement, än de öfriga sjuka.[4] Sedan flottan kommit tillbaka till Dalarö i början af augusti, befalde kungl. maj:t att alla sjuka skulle förläggas hos allmogen på Vermdö och i Vesterhanninge, på det de måtte få frisk luft och behörig skötsel.[5] Flottans besättning i Dalarö utgjorde då 1,536 man, af hvilka 322 voro sjuka.[6] Riksamiralen befalde, att skeppen skulle rökas med svafvel och enris under det styckeportarne höllos tillslutna.[7]

Ej bättre var det på flottan följande år 1645. Amiral Ryning skref till drottningen d. 22 juli under Dornbusch, att på hvarje skepp funnos tolf à sexton man sjuka, men på de stora skeppen Kronan (1) och Svärdet (1) fyratio à femtio. Trehundra sjuka hade förts till Landtrügen att vårdas, till dess de kunde komma sig för igen.[8] Enligt Rynings förslag d. 4 augusti öfver flottans besättning voro af 3,321 man sjöfolk och 2,261 soldater eller tillhopa 5,582 man 488 sjuka och 157 döda.[9] Ryning kom d. 28 augusti tillbaka till Dalarö med hela flottan och befaldes då att rengöra och röka tio af de smärre skeppen, som skulle gå till Landskrona.[10] Alla sjuka båtsmän, som kunde forslas hem, skulle hemförlofvas, men de öfriga sjuka förläggas hos bönderna omkring Dalarö.[11]

I december 1655 låg flottan i Stockholmsskären och skulle afmönstra. En löjtnant kommenderades då att följa de sjuka båtsmännen till deras hemorter i Södermanland, Östergötland, Småland och på Öland, men de, som voro alltför sjuka för att kunna följa med, skulle inqvarteras hos borgerskapet i Vaxholm.[12]

Den 14 augusti 1657 klagade amiral Klas Bjelkenstjerna i rådet öfver den stora sjukligheten på flottan i Dalarö, enär under de sista fjorton dagarne tvåhundra man dött och många ligga sjuka. Han ansåg, att det sura dricka, som måst utspisas, var härtill orsak.[13] Den 28 augusti anmodade Bjelkenstjerna befallningsmannen på Vermdö att förlägga de sjuka [ 108 ]båtsmännen hos bönderna, till dess de blifva så friska, att de kunde bege sig hvar till sitt hemvist.[14] Enligt rapport från Bjelkenstjerna d. 11 okt. samma år, då han låg med flottan i Wismar, hade af 3,032 man sjöfolk 400 sjuka förts i land för att bättre vårdas och 100 man hade dött.[15]

Då flottan efter slaget i Öresund d. 29 okt. 1658 tog sitt vinterqvarter i Landskrona, blef sjukligheten ganska stor. Visserligen skickades både sjuka och qvästa efter striden så fort som möjligt derifrån, hvaraf 400 man till Lund, 500 till Malmö och 100 till Trelleborg.[16] Men sjukligheten minskades icke derför i Landskrona. I slutet af november skref Bjelkenstjerna till konungen och klagade, att han hvar dag måste begrafva tio à tolf man.[17] Den 10 dec. skref han att sjukdomen blef allt värre och började nu äfven angripa borgerskapet i staden.[18] Enligt förslag öfver sjöfolket på flottan i Öresund d. 5 januari 1659 voro af 4,354 man: 2,726 friska, 1,103 sjuka, 47 qvästa och 478 döda. Af de sjuka voro 400 inqvarterade i Landskrona stad, 163 på landet deromkring, 107 i Malmö, 317 i Lund och 60 i Helsingborg.[19] Man hoppades, att det skulle blifva bättre, sedan flottan fått komma i verksamhet och lemnat Landskrona. Den 29 mars gick flottan derifrån åt Belt, men redan d. 14 april klagade riksamiralen i bref till konungen, att sjukdomen inrotat sig på flottan af saltvattnet, som folket måst förtära i brist af dricka.[20] Den 29 april klagade på samma sätt amiral Bjelkenstjerna, att folket af brist på bröd och öl blef alltmera sjukt och att den smittosamma “blodsjukan“ nu åter innästlat sig på skeppen.[20] Konungen befalde, att det sjuka folket skulle förläggas i städerna på Seland.[21]

Under dessa krigsår var således bristen på dricksvatten en hufvudorsak till sjukligheten på flottan. Dertill kom ibland bristande eller osund föda. Major Klas Uggla, som blifvit detacherad med skeppet Amarant (2), rapporterade till konungen d. 3 augusti 1659, att han då seglat i fyra dagar med [ 109 ]blott vatten och bröd: tretton man hade under natten dött på skeppet.[22]

Samma klagan öfver den stora sjukligheten ombord upprepades, då hela flottan första gången efter 1660 års fred gick till sjös i okt. 1675. Expeditionen varade blott tio dagar, men sjukantalet uppgick det oaktadt vid återkomsten till Dalarö till 2,618 man af 10,563, som var besättningsstyrkan.[23] I Dalarö dogo dagligen en mängd båtsmän, hvarför amiralitetskollegium befalde, att en del sjuka skulle inqvarteras hos bönderna på Vermdö och återstoden föras in till Stockholm att vårdas.[24] Vid kollegiets sammanträde d. 8 dec. 1675 inlemnade regementsskrifvaren förslag öfver båtsmännen, innehållande att 900 voro döda och 800, “som man intet vet besked oppå“. Amiralitetsrådet Hans Hansson Clerk mente, att af de 800 icke många lefva.[25] Den 15 december vidtogs den gamla beqväma utvägen att hemförlofva 1,000 båtsmän, af hvilka de flesta voro sjuka.[25]

För att förekomma den ständigt återkommande stora sjukligheten på flottan, föreskrefs i amiralen Lorents Creutz instruktion för 1676 års sjötåg, att han skulle förordna vissa skepp för de sjuka, på det de icke må “inficiera“ de friska på de andra skeppen och på det dem måtte gifvas bättre mat och skötsel; blifva de icke friska, kunde de sättas i land här och der på rikets kuster.[26] Emellertid blef resultatet icke mycket bättre, ty när Creutz flotta, eller större delen deraf, kom tillbaka till Dalarö, så befans vid mönstring d. 26 juni, att af 4,898 man voro 1,102 “sjuka och qvästa“ samt 141 man “döda och ihjälskjutna“.[22] Rådet befalde, att alla sjuka skulle lemna flottan i Dalarö; de, som voro behäftade med smittosam sjukdom, skulle föras på lodjor in till Stockholm och läggas i vissa hus, men de öfriga förläggas hos bönderna i orten. Dessa skulle erhålla den kost, som tillkom de sjuke, mot det att de vårdade och underhöllo dem.[27]

Efter hemkomsten från 1677 års expedition mönstrades besättningsstyrkan i Dalarö den 26 juli och befans, att af 1,896 man voro 240 sjuka.[28] Äfven nu förlades de sjuka hos [ 110 ]bönderna på Vermdö. De sjuka hade härunder half månadskost, hvilken bönderna mottogo.[29] För skeppens rökande användes fem lispund svafvel.[30]

Sjögående flottan låg under större delen af år 1678 i Kalmarsund. “Sjukligheten är stor“, skref amiral Hans Wachtmeister till konungen den 26 juli, “och tio à tolf man sjukna hvarje dag“.[31] Fyrahundra sjuka båtsmän skickades i espingar till Öland d. 18 juli och förlades hos bönderna; de hade med sig en månads kost.[31]

I land. I 1644 års sjöartiklar föreskrifves, att när någon sjuknar vid kompaniet eller skadas i kronans tjenst, skall rotmästaren derom underrätta kaptenen. Denne skall genast anmoda bardberaren att hjelpa den sjuke. Försummar bardberaren den sjuke, skall han mista en månads hyra. Men blir någon sargad i slagsmål, det hans tjenst icke angår, förlike då sjelf bardberaren, som han bäst kan.[32] De gemene hade läkemedel fritt, men till officerare och underofficerare utlemnades medikamenter från amiralitetets apotek mot ersättning genom innehållning i kassan å deras lön.[33]

Ofvan är flera gånger nämdt, huru sjuka båtsmän brukade hemförlofvas, i stället för att behållas qvar och botas.

Oafsedt det obarmhertiga i ett sådant tillvägagående, så kunde det icke alltid tillämpas, såsom då årstiden lade hinder i vägen för hemforslandet. Amiralitetskollegium fann det derför vara nödvändigt, att uppföra några stugor, der sjuka kunde vårdas och beslöt d. 14 sept. 1667 att beställa sådana från Åland.[34] Stugorna kommo till Stockholm sommaren 1668 och uppsattes på Djurgårdens sydvestra udde, midt emot nuvarande Kastellholmen. Vintern 1669 började de anlitas för sitt ändamål och en arklimästarhustru sattes till att sköta de sjuka.[35] Derjemte ålades en bardberare att flitigt uppvakta.[36] År 1672 fick arklimästarhustrun sin dotter till biträde och skulle de hvardera få en gemen båtsmans lön eller 641⁄2 daler jemte fri bostad.[37] Sedan ökades antalet sjuksköterskor, [ 111 ]så att år 1676 voro de åtta. Detta ansågs vara för många, hvarför fyra afskedades.[38]

Uppsigten öfver sjukstugorna uppdrogs åt kommendör Pål Rumpf. Han skulle se till att de sjuka sköttes ordentligt, erhöllo nödiga medikamenter och fingo färskt kött tre gånger i veckan.[39] Ty man fäste stor vigt vid förplägningen. Två båtsmän förordnades att draga not att få fisk åt de sjuka och två mjölkkor upphandlades för deras räkning.[40] Måltiderna voro tvänne: middag kl. 11 f. m. och aftonvard kl. 6 e. m.[41]

Antalet sjuka, som på en gång kunde vårdas i Djurgårdens sjukstugor torde icke hafva varit så litet. I januari 1677 funnos der 104 sjuka enligt kommendör Rumpfs rapport.[42] Men för de många sjuka från riksamiral Stenbocks flotta i november 1675 kunde sjukstugorna ej lemna utrymme. För dem tillhandahöllos husrum, kläder och kokkärl af Stockholms stads magistrat, men de sjukas underhåll bekostade amiralitetet.[43]

För smitta var man rädd. “Som några sjöbetjente hafva fått den smittosamma sjukdomen Frantsoserna, så skola de få ett särskildt rum på Djurgården att cureras i“.[44]

Den 20 mars 1680 rapporterades, att några sjuka båtsmän dåmera icke funnos på Djurgården.[45]

Af några den tidens kurer anföras följande ur amiralitetskollegiets protokoll:
 “majoren Måns Assarsson (Mannerfelt) förebragte en bösseskyttare, som hvar torsdag afton faller i brått och sade att bödeln hade lofvat göra honom frisk och färdig igen, om han finge fyra daler, hvilket honom gerna bejakades“;[46]
 hustru Malin Andersdotter, som botat en skeppsgosse för “ondskorfvan“, fick härför två daler;[47]
 hustru Elin Hansdotter, som läkt två förbrända båtsmän, fick härför fyra daler;[48]
 en f. d. regementsbardberare Jakob Bruun, som uppgaf sig kunna “curera rödsjukan“ på ett dygn och fem dagar [ 112 ]derefter skulle den sjuke vara alldeles restituerad till sin förra helsa, antogs på prof och skulle få en riksdaler för hvar båtsman som han botade.[49] Fjorton dagar derefter anmälde bardbermästaren Boltenhagen, att de karlar, som Jakob Bruun fått till prof att kurera för “rödsjukan“, hade alla dött.[50]

En konstapel fick 1641 tillstånd att resa till Karlstad för att söka bot för sina ögon hos en “chirurgus“ derstädes.[51] Löjtnant Georg Liddel fick 100 riksdaler till respenningar att resa till den nyss upptäckta sundhetskällan i Tyskland för att bota sin kropps stora olägenhet.[52]

Amiralitets­medikus.År 1654 fick amiralitetet sin första medikus eller examinerad läkare. Dertill antogs Petrus Schallerus (adlad Gripenflycht 1675), som förut varit fältmedikus vid armén. Han omkom på skeppet Kronan (1) d. 1 juni 1676, hvarefter man hade stora svårigheter att få någon ny amiralitetsmedikus. Slutligen lyckades man öfvertala doktor Gustaf Lohrman att åtaga sig detta embete, ehuru med rätt för honom att icke behöfva blifva qvar på något skepp under sjödrabbning, utan skulle han då sättas i land eller på någon farkost, som ej användes i striden, så länge denna pågick.[53]

Doktor Lohrman tjenstgjorde ej längre än några månader år 1676 eller till årets slut, emedan han i oktober blifvit konungens lifmedikus.[54] Härefter mötte åter samma svårighet att få embetet besatt. Amiralitetskollegium beslöt slutligen att skrifva till samtliga doktorerna i hufvudstaden med förfrågan om någon af dem ville tjena såsom amiralitetsmedikus.[55]

Amiralitetsmedikus hade att bota inre sjukdomar och utöfvade tillsyn öfver bardberarne, som hade yttre åkommor om hand. På sjögående flotta var han sjelfskrifven på amiralsskeppet. Doktor Schallerus förbjöds 1668, att icke utan riksamiralens tillstånd resa till sin gård på landet.[56]

Bardberare. Bardberarne voro antingen mästare eller gesäller. Vid amiralitetet funnos under hela perioden tre ordinarie bardbermästare utom åren 1641—1648 och 1677—1680, då det fans fyra.[57]

[ 113 ]Hvarje mästare hade skyldighet att hålla två gesäller. Detta var likväl ej tillräckligt, då flottan skulle till sjös. Då fick amiralitetskollegium öfverenskomma med bardberare-embetet i Stockholm om skeppens försörjande med så många mästare och gesäller, som behöfdes.[58] Under krigsåren på 1640, 1650 och 1670-talen funnos på flottan tjugu à trettio extra bardberargesäller.[59]

Bardbermästarne antogos och afskedades af amiralitetskollegium, liksom gesällerna af sina mästare.[60] Det var under krig ej så lätt att få tillräckligt antal gesäller på skeppen, hvarför kollegiet måste vända sig till öfverståthållaren med begäran, att han ville låta anskaffa det behöfliga antalet.[61] Och år 1679 förordnade kollegiet, att “de bardberare, som efter vanligheten sticka sig undan, när skeppen skola afgå, skola fasttagas och föras fängsliga till Kalmar och skola deras namn slås på kåken och de göras till infama personer“.[62]

Af bardberarnes namn framgår, att de allra flesta voro af utländsk härkomst. År 1644 befaldes viceamiral Peter Blume att värfva en god bardberare i Hamburg.[63] Amiral Mårten Ankarhjelm skulle hyra två bardbermästare och fem gesäller i Holland.[64] Med amiral George Ayscue kommo år 1658 tre bardberare från England, för hvilka lönen uppfördes i 1659 och 1660 årens stater.[65] Åren 1676 och 1677 funnos äfven tre engelska bardberare på flottan.[66]

Då denna afgick, 44 segel stark, från Stockholm d. 22 maj 1644, fans en bardberare på hvarje af de femton största skeppen.[60] Men sedermera förordnades en bardberare på hvarje skepp i flottan. Det hände nemligen, då flottan låg i Dalarö i augusti 1657, att officerarne förklarade sig icke vilja gå till sjös mot fienden, med mindre de fingo en bardberare på hvarje skepp. Amiral Klas Bjelkenstjerna anmodade då öfverståthållaren att sända ut till flottan alla bardberare, som funnos i Stockholm, “hvar icke med godo, då taga dem vid hufvudet, så att de sist i morgon afton äro på flottan med sina kistor“.[67] På hvarje af sex till Portugal år 1666 [ 114 ]beordrade skepp förordnades en bardbergesäll.[68] I 1675 års flotta fans på hvardera af de största amiralsskeppen en bardbermästare med en gesäll och på hvarje af de öfriga skeppen en gesäll.[69]

Bardbermästarnes skyldigheter återfinnas i deras fullmagter. De äro i det närmaste lika lydande och innehålla, att bardberaren skall försörja skeppsflottan med goda och tjenliga medikament samt kurera och läka sjöfolket för alla sjukdomar och skador, så på Skeppsholmen som på tåg och sjöresor; dessutom skall han sjelf löna två mästersvenner.[70] De voro egentligen fältskärer och ej skyldiga att bota invärtes sjukdomar; dock fordrades af dem att kunna bruka de vanliga medikamenten för “blodsoten eller annan besmittelig sjukdom bland sjöfolket“.[71]

Då en bardberare förordnades till sjös, skulle han alltid hafva med sig sin medikaments- och instrumentskista. År 1657 bestods hvar mästare 150 daler och hvar gesäll 30 daler för kistornas “furnerande“.[72] År 1675 anvisades 880 daler för utredande af sexton bardberkistor, hvaraf fyra mästerkistor à 100 daler och tolf gesällkistor à 40 daler.[73] Men år 1677 bestods blott 50 daler för en mästerkistas furnerande.[74]

Bardberarens sociala anseende torde denna tid icke hafva varit synnerligt högt. På begäran utfärdade amiralitetskollegium år 1663 en attest af innehåll att bardbermästarne Herman Fuchs, Valentin Emmerich och Johan Barkow, hvilka ännu tjenade vid amiralitetet, hade uppfört sig väl på flottan under sista danska fejden och “varit af en och annan under denna staten estimerade för ärliga personer“.[75]

Bråcksnidare. Bråcksnidaren var en oumbärlig person, som förklarades flera gånger vara “omistandes“ vid amiralitetet.[76] Han har uppförts på amiralitetets stat från år 1652. Då antogs dertill mäster Johan Malm med skyldighet, att när någon, som tillhörde sjöstaten, “blir behäftad med tarmelop eller annan sjukdom, som förmedelst bråcksnideri cureras måste, honom med största flit hela och hjelpa tillrätta igen“.[77]

[ 115 ]Malm drunknade år 1666 och efterträddes samma år af mäster Johan Ampfert. År 1672 beslöts att afskeda honom och i stället betala “för hvar gång han skär någon af amiralitetsstaten“.[78] Men detta undandrog sig mäster Ampfert och en tid derefter måste amiralitetskollegium återtaga afskedet och gifva honom lön för hela tiden, allt sedan han antogs.[79] Men år 1676 begärde Ampfert sjelf afsked, hvarpå resolverades: “ehuruväl han hafver många skurit ihjäl, likväl och emedan nu för tiden af det handtverket här i staden ingen annan är, thy är han omistandes.“[80] Han måste således stanna qvar i tjensten.

Apotekare.Sedan amiralitetet år 1654 fått en medikus, som hade att bota invärtes sjukdomar, så uppstod behof att äfven få en egen apotekare för tillredande af medikamenten enligt doktorns ordinationer. Till amiralitetsapotekare antogs år 1655 Hemming Hintz.[81] Derefter uppfördes en apotekare i amiralitetsstaten ända till år 1680.[82] Han antogs och afskedades af amiralitetskollegium .[83]

Apotekaren skulle tillreda medikamenten enligt amiralitetsmedikus recepter och anvisningar. Han fick ej utlemna medikament till någon utom sjöstaten och skulle årligen afge redovisning till amiralitetskollegium för de medikament och andra saker, som han hade om händer.[84] Han skulle äfven gå ut i trakten af Stockholm att insamla nyttiga kryddor, blomster och rötter för apotekets räkning, hvarvid han egde att få några båtsmän till biträde.[85] Öfriga droger för apoteket upphandlades från Amsterdam.[86] Slutligen skulle ock apotekaren tillverka diverse skrifmaterialier för amiralitetet, såsom vax, bläck och lack.[87]

Apoteket eller “apotekarstugan“ uppfördes först på Skeppsholmen, men flyttades 1672 till Djurgården, der det fans ännu 1680.[88] För detsamma upphandlades på hösten 1674 tre läster kol och tolf famnar björkved.[89]

[ 116 ]På skeppsflottan omtalas apotekare första gången år 1655, då en sådan fans på riksviceamiralen K. G. Wrangels skepp Tre Lejon (1) vid Greifswalderön i juli.[90] På 1676 och 1679 årens flottor synes äfven en särskild apotekare varit anstäld.[91] Men de för skeppsflottan behöfliga vanliga medikamenten tillverkades ej af amiralitetsapotekaren, utan bestäldes hos apotekaren Kristian Heræus.[92]

Ett tusen alnar lärft upphandlades år 1675 till plåster.[93]



En uppgift å amiralitetsmedici, bråcksnidare, amiralitetsapotekare och några bardbermästare meddelas i bil. 5.

  1. ↑ 1,0 1,1 A. K. ank. handl.
  2. ↑ Rådsprot.
  3. ↑ De, som blifvit sårade i slaget på Kolbeyer Heide d. 1 juli.
  4. ↑ A. K. reg.: Flemings journal.
  5. ↑ R. R. 7⁄8 1644.
  6. ↑ A. K. reg.: Åke Ulfsparres rapport 23⁄8 1644.
  7. ↑ A. K. reg. 21⁄8 1644.
  8. ↑ A. K. reg.: Rynings journal.
  9. ↑ R. A. afd. sjöexpeditioner.
  10. ↑ R. R. 28⁄8 1645.
  11. ↑ R. R. 1⁄9 1645.
  12. ↑ A. K. reg. 13⁄12 och 21⁄12 1655.
  13. ↑ Rådsprot.
  14. ↑ A. K. reg.: Bjelkenstjernas journal.
  15. ↑ A. K. reg. samt R. A. afd. sjöexpeditioner.
  16. ↑ A. K. reg.: Bjelkenstjernas Landskrona diarium 14⁄11 1658.
  17. ↑ A. K. reg. 22⁄11 och 26⁄11 1658.
  18. ↑ Bjelkenstjernas Landskrona diar.
  19. ↑ R. A. afd. sjöexpeditioner.
  20. ↑ 20,0 20,1 A. K. reg.: sjöjournal 1659.
  21. ↑ A. K. reg.: sjöjournal 22⁄5 1659.
  22. ↑ 22,0 22,1 R. A. afd sjöexpeditioner.
  23. ↑ 1882 års helsovårdskomités betänkande om flottan sid. 4.
  24. ↑ A. K. reg. 17⁄11 1675.
  25. ↑ 25,0 25,1 A. K. prot.
  26. ↑ R. R. 18⁄4 1676.
  27. ↑ R. R. 12⁄8 1676.
  28. ↑ A. K. ank. handl.: Hans Hansson Clerks rapport.
  29. ↑ A. K. ank. handl. samt A. K. reg. 8⁄10 och 28⁄11 1677.
  30. ↑ A. K. reg. 21⁄7 1677.
  31. ↑ 31,0 31,1 A. K. reg.: Wachtmeisters reg.
  32. ↑ 1644 års sjöartiklar, 29:e punkten.
  33. ↑ A. K. prot. 4⁄3 1657.
  34. ↑ A. K. prot.
  35. ↑ A. K. prot. 21⁄5 1669.
  36. ↑ A. K. prot. 23⁄7 1669.
  37. ↑ A. K. reg. 1⁄3 och 15⁄7 1672.
  38. ↑ A. K. prot. 11⁄12 och 13⁄12 1676.
  39. ↑ A. K. prot. 29⁄11 1675 och A. K. reg. 15⁄12 1676.
  40. ↑ A. K. prot. 14⁄5 1669 och 11⁄5 1670.
  41. ↑ A. K. prot. 15⁄12 1676.
  42. ↑ A. K. prot. 30⁄1 1677.
  43. ↑ A. K. prot. 1⁄12 1675.
  44. ↑ A. K. prot. 3⁄4 1677.
  45. ↑ A. K. prot.
  46. ↑ A. K. prot. 26⁄6 1665.
  47. ↑ A. K. prot. 8⁄6 1678.
  48. ↑ A. K. prot. 12⁄6 1678.
  49. ↑ A. K. prot. 17⁄10 1676.
  50. ↑ A. K. prot. 3⁄11 1676.
  51. ↑ A. K. Reg. 12⁄1 1641.
  52. ↑ R. R. 31⁄7 1646. Liddel dog fyra år derefter.
  53. ↑ A. K. reg. 18⁄7 1676: Lohrmans fullmagt.
  54. ↑ R. R. 17⁄10 1676.
  55. ↑ A. K. prot. 12⁄4 1677.
  56. ↑ A. K. prot. 6⁄8 1668.
  57. ↑ R. A. riksstater.
  58. ↑ R. R. 30⁄3 1640. Embetets privilegier af år 1628 konfirmerades af k. maj:t d. 30⁄6 1655. (R. R.)
  59. ↑ S. K. A. besättningslistor.
  60. ↑ 60,0 60,1 A. K. reg.
  61. ↑ A. K. reg. 8⁄5 1645.
  62. ↑ A. K. prot. 28⁄3 1679.
  63. ↑ A. K. reg. 20⁄3 1644.
  64. ↑ A. K. reg. 5⁄2 1645.
  65. ↑ R. A. riksstater.
  66. ↑ A. K. reg. 24⁄5 1678.
  67. ↑ A. K. reg.: Bjelkenstjernas reg. 24⁄8 1657.
  68. ↑ A. K. prot. 5⁄9 1666.
  69. ↑ A. K. reg. 17⁄8 1675.
  70. ↑ A. K. reg. 23⁄7 och 1⁄10 1640, 2⁄4 1645, 12⁄5 1655, 1⁄11 1660, 28⁄7 1675, 30⁄12 1680 m. fl.
  71. ↑ A. K. reg. 15⁄6 1648.
  72. ↑ A. K. prot. 31⁄7 1657.
  73. ↑ A. K. reg. 4⁄8 1675.
  74. ↑ A. K. prot. 3⁄4 1677.
  75. ↑ A. K. reg. 9⁄11 1663.
  76. ↑ A. K. prot. 28⁄1 1676, 16⁄8 1677 och 8⁄4 1678.
  77. ↑ A. K. reg. 1⁄3 1652.
  78. ↑ A. K. prot. 9⁄9 1672.
  79. ↑ A. K. prot. 11⁄12 1674.
  80. ↑ A. K. prot. 28⁄1 1676.
  81. ↑ A. K. prot. 17⁄3 och 21⁄5 1655.
  82. ↑ R. A. riksstater.
  83. ↑ A. K. reg.
  84. ↑ A. K. reg. 1⁄10 1664 m. fl.
  85. ↑ A. K. prot. 25⁄5 1658 och 27⁄5 1679.
  86. ↑ A. K. reg. 16⁄3 1655, 13⁄5 1665 m. fl.
  87. ↑ A. K. prot. 11⁄11 1665 och A. K. reg. 29⁄4 1670.
  88. ↑ A. K. reg. 2⁄11 1672 och A. K. prot. 10⁄4 1680.
  89. ↑ A. K. reg. 26⁄9 och 17⁄10 1674.
  90. ↑ R. A. afd. sjöexpeditioner.
  91. ↑ A. K. reg. 17⁄7 1676 och A. K. prot. 8⁄2 1679.
  92. ↑ A. K. prot. 2⁄9 1678 och 17⁄1 1679 m. fl. Heræus var den förste innehafvaren af apoteket Morian i hufvudstaden. (Sackléns apotekarhist.)
  93. ↑ A. K. reg. 13⁄8 1675.
Hämtad från ”https://sv.wikisource.org/w/index.php?title=Svenska_flottans_historia:_åren_1635-1680/kapitel_10&oldid=561376”