Svenska flottans historia: åren 1635-1680/kapitel 47

←  Fyrar och båkar

Svenska flottans historia: åren 1635-1680 av Axel Zettersten

Bilagor  →

47.

AMIRALITETSARMBÖSSAN.

Med armbössa förstods en med lås försedd bössa eller rund låda, vanligen af jern, för insamlande af medel till fattige. En sådan bössa fans vid hvarje kyrka på landet för socknens fattiga, som äfven på hvarje skepp för emottagande af frivilliga bidrag till fattiga sjömäns underhåll.

Armbössor funnos äfven på kronans skepp och farkoster.^[1] År 1634 beslöt amiralitetskollegium att två tredjedelar af sakörena, som inflöto på grund af amiralitetsfiskalens stämningar, skulle tillfalla “armbössan“.^[2] Häraf kan man draga den slutsats, att ordet armbössa äfven upptagit i sig betydelsen af en kassa och att denna kassa stod under amiralitetets uppsigt.

Armbössans inkomster voro naturligtvis högst osäkra och alldeles otillräckliga. För att hjelpa detta beslöt det högre befälet vid amiralitetet d. 1 juni 1642, att en och hvar under amiralitetet skulle afstå en fyrk på hvar daler, som han i kontant eller proviant, dock ej kosten ombord, uppbar i aflöning, för att bereda medel till årligt understöd åt dem vid sjöstaten, som för ålder, sjukdom eller annan svaghets skull ej förmådde tjena eller eljest voro så fattiga, att de icke hade något att uppehålla sig med. Detta beslut, hvilket har ansetts såsom armbössans stiftelse-urkund, är infördt i amiralitetskollegiets registratur. Det är undertecknadt af riksamiralen, alla amiraler och majorer, utom viceamiral Peter Blume och major Lars Mattsson (Strusshjelm), af kommissarien R. Leuhusen, af holmamiralen Johan Clerck på handtverksfolkets vägnar, af sex chefer för båtsmans- och bösseskyttar kompanier å underofficerares och gemenes vägnar samt af två kaptener utan kompani. Fem kompanichefers namn saknas.

Då nu penningar började inflyta och armbössan fått säkra inkomster, uppstod fråga om inrättande för amiralitetet af ett sådant hospital (invalidhem), som landtmilitien nyligen erhållit i Vadstena. Amiralitetskollegium ingick derför år 1646 till drottning Kristina med begäran om upplåtande af någon beqväm plats i Stockholm, hvarest ett sådant hospital kunde uppbyggas.^[3] Med bifall härtill resolverade drottningen d. 10 febr. 1648: “Till ett hospitalshus för de förlamade och sjuka under amiralitetet och sjöfolket här i Stockholm vill k. maj:t nådigst hafva förärat en tjen- och läglig plats på Ladugårdslandet på någon ort, som är under k. maj:ts fria disposition och ladugården icke allt för när belägen, hvilken plats amiralitetskollegium jemte Vår öfverståthållare måge utse och afsticka låta“.^[4] Något sådant hus kom likväl icke till stånd.

Amiralitetsarmbössan inrättades således från början uteslutande för männen vid amiralitetsstaten, men icke för deras enkor eller efterlemnade barn. Då konungen år 1675 hade beviljat ett nådår till en kaptens enka af armbössans medel, skref amiralitetskollegium till konungen, att sådant ej förut beviljats och att “armbössan ej egde några medel för dylika utbetalningar, emedan den var inrättad att endast hjelpa dem, som tjenat länge under amiralitetet och hvilka för ålder eller sjukdom ej kunde vidare förvärfva sig föda.“^[5]

Styrelse och tjenstemän.Enligt 1642 års stiftelse-urkund skulle de inflytande löneafdragen jemte de medel, som kunde falla i armbössorna hemma och på skeppen, emottagas och redovisas af amiralitetsbokhållaren under tillsyn af holmamiralen och superintendenten. Dessa egde dock icke att förordna om någon utbetalning, utan sådant tillkom allenast amiralitetskollegium.^[6] Den första redogöraren af armbössans medel blef alltså amiralitetsbokhållaren Johan Mikaelsson. Den 23 mars beslöt amiralitetskollegium, att han skulle upphöra med denna redovisning och att i stället skulle antagas en särskild kassör för armbössans uppbörd.^[7] Härtill utnämndes fyra dagar derefter Jöns Nilsson, som således blef armbössans första tjensteman. Hans lön bestämdes till 200 daler pr år.^[8] Då Johan Mikaelsson nu skulle öfverlemna räkenskaper, värdehandlingar och kontanta medel, hvilka senare skulle utgöra 10,112 daler, så fattades deri mer än hälften eller 6,500 daler, som Mikaelsson utlånat utan säkerhet till en sin broder och icke kunde tillrättaskaffa. Med anledning häraf blef Mikaelsson afskedad d. 8 aug. 1650.^[9]

Den nye armbössekassören fick ej länge behålla sin beställning. Han lemnade den af obekant anledning d. 24 febr. 1651, då armbössans uppbörd åter uppdrogs åt amiralitetsbokhållaren.^[10] Denne, hvars namn var Lars Johansson, efterträddes d. 13 januari 1655 af Tomas Tomasson. Äfven Lars Johansson brast i redovisningen vid aflemnandet af armbössans medel, så att amiralitetskollegium måste begära qvarstad å hans egendom i staden för oredovisade 6,000 daler.^[11]

Dessa upprepade försnillningar förklarades till en del deraf, att armbössan var utan tillsyn. De år 1642 förordnade tillsyningsmännen hade ej gjort sin pligt. Det heter härom i amiralitetskollegiets öppna bref d. 10 maj 1664 rörande armbössemedlens förvaltande: “Som ingen härtill har befattat sig med armbössepenningarne, utan bokhållaren allena, dock under amiralitetskollegiets disposition, men man finner nödigt, att flera må härefter dermed hafva att beställa, så förordnas att holmamiralen, en major, sekreteraren, kamreraren och en kapten härefter skola förvalta armbössemedlen, dock icke låna ut eller dispona något deraf utan amiralitetskollegiets skriftliga order. De skola för medlen årligen afgifva redovisning, som verificeras med nöjaktiga dokumenter“^[10].

År 1655 fick armbössan ånyo en egen kassör. Härtill utsågs d. 30 juni Olof Persson Lindeblad med en årlig lön af 200 daler. Han skulle uppbära alla inflytande medel och hvarje månad ingifva till amiralitetskollegium en uppgift å inkomst och utgift samt årligen en verificerad redogörelse.^[12]

Icke heller amiralitetsbokhållaren Tomas Tomasson kunde behörigen aflemna sin uppbörd af armbössemedlen. Ännu 1668 var aflemnandet icke fullgjordt och Tomasson befaldes strängeligen att genast aflemna till Lindeblad alla panter, förbindelser och kontanta penningar, som tillhörde armbössan.^[13] Han afled 1672, utan att hafva redovisat, ty ännu 1680 häftade hans sterbhus i skuld till armbössan för 1,864 daler.^[14]

År 1675 beslöts att en särskild hufvudbok skulle upprättas öfver armbössemedlen, hvarför kassör Lindeblads lön ökades till 300 daler per år.^[15] Lindeblad upprättade då en sådan bok för år 1674, hvilken ännu finnes i behåll.^[16] Han var en duglig och redbar man och erhöll 1675 titel af “bokhållare af armbössemedlen“.^[17] Hans lön hade utgått af armbössans medel till år 1677, då den uppfördes i riksstat, men indrogs i 1679 års stat. Amiralitetets kassör skulle handhafva armbössemedlen.^[18] Lindeblad blef således utan tjenst och hans uppbörd öfvertogs utan anmärkning af amiralitetskassören Petter Fougman.^[19]

Inkomster och utgifter.Armbössans inkomster bestodo denna tid af:
 afdragen å lönerna enligt 1642 års beslut (den s. k. “fjerdedelsöre-kontributionen“),
 tullkontorens armbössemedel,
 lästpenningar,
 frivilliga bidrag i amiralitetets armbössor,
 sakören och böter samt
 räntor å utgifna lån.

Dessa olikartade inkomster sammanfördes utan åtskilnad, emedan de alla voro afsedda för samma ändamål.

Enligt ofvan anförda beslut af år 1642 skulle en hvar under amiralitetet afstå till armbössan en fyrk af hvarje daler, han uppbar i lön och underhåll. Denna innehållning utgjorde således ett fjerdedels öre på dalern eller 0,8 procent. Den uträknades och innehölls af amiralitetskassören å all utgående aflöning, utom presternas. Innehållningen uppgick år 1653 till 653 daler och 1669 till 1,294 daler.^[20]

År 1646 underrättade amiralitetskollegium drottning Kristina om amiralitetets “officianters“ beslut år 1642. Men som så många sjuka, förlamade, åldriga och utlefvade karlar funnos vid sjöstaten, som icke kunde tjena längre och derför saknade uppehälle och som det vid Danvikens hospital “var fullt“, så blef det beslutade bidraget ej tillräckligt. Derför anhöll kollegiet, att för ändamålet måtte anvisas alla de penningar, som falla i armbössorna vid licentkontoren i Sverige, Finland, Ingermanland och Livland.^[21] Detta bifölls kort derefter af drottningen.^[22] Men dessa armbössepenningar voro frivilliga och således ganska oberäkneliga. Drottningen förordnade derför året derpå, att två öre för hvar hundrade dalers värde af ut- och ingående gods skulle erläggas i armbössorna, och efter hand som de föllo, inlevereras till amiralitetet af tullkontoren i Sverige, Finland, Ingermanland, Livland, Pommern och Mecklenburg. Härifrån undantogs dock det, som föll vid tullkontoren i Stockholm och Dalarö, hvilket fortfarande som dittills, skulle lemnas till underhåll af Danviks hospital.^[23]

Denna tydliga föreskrift oaktadt underläto tullkontoren att inskicka några medel. Amiralitetskollegium klagade hos k. m:t år 1661, att armbössan njutit föga eller intet af dessa medel.^[24] Samma klagan fördes åren 1666 och 1669 hos generaltullförvaltaren Vilhelm Drakenhjelm.^[25] Allt utan verkan. Men äfven hos amiralitetskollegium kunde tålamodet slutligen tryta. I maj 1669 gaf kollegiet generalguvernementsfiskalen i Riga Erik Beckman fullmagt att indrifva armbössepenningarne, som allt från år 1647 bort tillkomma amiralitetet.^[26] Inom årets slut hade Beckman lyckats indrifva 2,800 daler.^[27] I februari 1676 skref kollegiet till kammarkollegium och begärde att följande armbössans fordringar för innestående procenter vid stora sjötullen måtte indrifvas:
hos aflidne Vilhelm Drakenhjelms sterbhus för åren 1663—1670  dal. 18,600
hos generaltullförvaltaren Joel Gripenstjerna för åren 1671—1675  dal.  6,414
hos tullnären Jöns Nilsson i Stockholm för åren 1670—1673  dal. 6,380^[28]

Men beloppen förblefvo obetalda. Följden blef dock, att tullbetjente förbjödos att taga annan befattning med armbössepenningarne, än att omedelbart insätta dem i banken till amiralitetets disposition.^[29]

Lästpenningarne tillkommo år 1680. De utgjorde ett öre s. m. för hvar läst och skulle erläggas af alla in- och utgående skepp i stället för den förut vanliga “godtyckliga föräring“. Dessa medel skulle af tullkontoren liksom armbössepenningarne aflemnas till amiralitetet.^[30]

De frivilliga bidragen i amiralitetets egna armbössor fortforo under hela denna period. Armbössans kassör skulle utlemna till hvarje kronans skepp, då det gick ut på resa, en låst armbössa af jern, men utan nyckel. Bössan skulle vid hemkomsten återställas och öppnas i närvaro af holmamiralen, kommissarien och kassören.^[31]

Sakören tillföllo armbössan på grund af amiralitetsfiskalens stämningar, såsom förut är meddeladt. Till samma kassa gingo äfven de böter, som skulle erläggas af skeppare, hvilka seglade ut eller in i skären utan att taga lots.^[32]

Armbössans utgifter voro enligt ofvannämnde stiftelseurkund afsedda till underhåll åt dem vid sjöstaten, som af ålder eller sjukdom ej längre förmådde tjena eller eljest voro så fattiga, att de hade intet att uppehålla sig med. De allra flesta af dessa understödstagare voro underofficerare, gemene och handtverksfolk. År 1660 funnos omkring femtio sådana, hvilka njöto 3 à 4 daler i månaden.^[33] År 1678 gingo understöden till omkring 300 daler i månaden.^[34]

Utdrag ur armbössans hufvudbok för år 1679:^[35]

			Daler s. m.
Fordringar vid årets början			202,265
Inkomster:
af stora sjötullen		5,294
af livländska tullen		1,200
influtna räntor å meddelade lån		3,083
diverse		46	9,623
		Summa	211,888
“Någon 1⁄4-öres kontribution är för detta år icke optagen“.
Utgifter:
“Förlamades underhåll”: 1 majorsenka	35
1 kapten	392
1 löjtnant	84
1 fiskal	144
2 gevaldiger	96
1 kanslist	114
19 underoffic.	1,209
29 gemene	853
12 af handtv. folket	356	3,283
afskrifning af aflidne major Henrik Hansson Lindorms återstående skuld		555
expenser		5	3,843
Fordringar vid årets slut:
k. maj:t och kronan		69,108
amiralitetet		79,851
stora sjötullen i Stockholm hos V. Drakenhjelm	18,600
d:o d:o hos Joel Gripenstjerna	4,418
d:o d:o hos Jakob Sneckenberg	5,240
öfriga sjötullsrestantier	3,531	31,789
livländske licenten hos Joakim Möller		6,622
meddelade lån till åtta personer mot 8, 10 och 12 procent ränta:
kapital	1,414
ränta	2,821	4,235
lån till amirallöjtnant Gustaf Horn		2,027
öfriga fordringar:
aflidne kamreraren Tomas Tomasson	1,819
Ladugårdslands kyrkobyggnad	5,878
“Riksens ständers banco”	5,602
diverse	1,114	14,413	208,045
		Summa	211,888

Lånerörelse.Armbössan bedref en ganska omfattande lånerörelse, ehuru med mindre framgång i afseende på återbetalningen. Lån utlemnades mot pant af guld och silfver eller säkerhet i stenhusegendom i Stockholm, men ej i träbyggningar, “som kunde af vådeld lätt brinna upp“. Intet lån fick utlemnas utan efter amiralitetskollegiets resolution.^[36]

Många, kanske de flesta, af lånen utlemnades till amiralitetets egna embets- och tjenstemän. Såsom exempel härpå anföras följande meddelade lån:
 till riksamiralen Karl Karlsson Gyllenhjelm 1,500 daler år 1647 mot tio procent ränta; hans sterbhus hade ännu år 1660 icke gäldat skulden;^[37]
 till amiralen Åke Ulfsparre, ett icke uppgifvet belopp, som var oguldet ännu två år efter hans död;^[38]
 till amirallöjtnant Gustaf Wrangel 400 daler år 1657 mot tio procent ränta, deraf större delen var oguldet ännu år 1679;^[39]
 till amirallöjtnant Didrik Wrangel 500 daler år 1674 mot åtta procent ränta;^[40]
 till amirallöjtnant Gustaf Horn 2,000 daler år 1679 mot åtta procent och säkerhet i landtgods;^[41]
 till major Henrik Hansson Lindorm (död 1657) 320 daler; då enkan dog år 1679, hade skulden med upplupna oguldna räntor växt till 755 daler; ur hennes efterlemnade bo kunde blott 200 daler uttagas och resten afskrefs;^[42]
 till kapten Johan Simonsson Bilesköld 350 daler år 1650 mot tio procent ränta:^[43]
 till assessorn Johan Lang Palmström 4,000 daler, hvilka skulle exekutivt uttagas år 1679;^[44] m. fl.

Den största låntagaren var dock kronan. Så uttog amiralitetskollegium ur armbössan för amiralitetets behof år 1647 200 daler, 1648 4,000 daler och 1650 10,112 daler^[45] o. s. v. År 1661 upplyste amiralitetsbokhållaren, att armbössan hade att fordra af amiralitetet tillhopa 36,533 daler, som vid behof försträckts i smärre poster.^[46] På amiralitetskollegiets anmälan härom hos k. maj:t resolverades, att till dess denna fordran blef godtgjord, skulle åt armbössan anvisas gods i Norrland, som årligen afkastade sex procent å nämnda belopp.^[47] Men räntorna af dessa gods voro redan disponerade för andra ändamål och år 1680 hade de 36,533 dalerna med upplupna sex procent räntor ökats till 72,244 daler. K. maj:t befalde då kammarkollegium att till godtgörande häraf immittera armbössan i aflidne generaltullförvaltaren Vilhelm Drakenhjelms gods i Småland.^[48] Kronan hade nemligen en stor fordran i Drakenhjelms sterbhus. Armbössans fordran blef dock icke härigenom betald.^[49]

Man kunde hafva väntat, att kronan skulle hafva förlorat krediten hos armbössan, då hon var en så dålig återbetalare. Ingalunda. Räntefoten blef blott ökad! Armbössan utlånade nemligen ytterligare till amiralitetet år 1670 340 daler, 1671 1,300 daler, 1673 1,000 daler, allt mot åtta procent ränta, och år 1679 9,000 daler mot tolf procent.^[50]

Armbössans kapitalbehållning var vid periodens slut, som ofvan visats, icke obetydlig och mer än tillräcklig för utgifterna. Men behållningen var blott skenbar och existerade ej i verkligheten. I sin berättelse till k. maj:t d. 7 oktober 1697 yttrar amiralitetskollegium rörande armbössan, att dennas tillgångar voro år 1680 “alldeles distraherade och dels till andra usus disponerade samt resten till sådana personer utlånta, hos hvilka man föga eller nästan ingen betalning med säkerhet hade att förvänta, så att vid denna kassa då intet öfver några hundrade daler s. m. funnos i behåll“.^[51]

Armbössans förvaltning är typisk för sin tid. Hvad som saknades och vållade hennes ofärd, var en god tradition.

⁎              ⁎
⁎

1. Salvius förslag år 1636 till instruktion för Am:tskoll.
2. A. K. reg. 12⁄11 1634.
3. A. K. reg. 31⁄8 1646.
4. R. R.
5. A. K. reg. 20⁄12 1675.
6. A. K. reg. 1⁄6 1642.
7. A. K. prot.
8. A. K. prot. 27⁄4 1650.
9. A. K. prot.
10. A. K. reg.
11. A. K. prot. 9⁄5 1656.
12. A. K. reg. 30⁄6 1665.
13. A. K. prot. 2⁄5 1668.
14. A. K. prot. 20⁄3 1680.
15. A. K. prot. 26⁄3 o. 30⁄3 1675.
16. I flottans pensionskassas arkiv.
17. A. K. prot. 11⁄12 1675.
18. R. A. riksstater.
19. A. K. prot. 19⁄1 1679.
20. S. K. A. afd. D 11.
21. A. K. reg. 31⁄8 1646.
22. R. R. 30⁄10 1646.
23. R. R. 30⁄3 1647.
24. A. K. prot. 11⁄6 1661.
25. A. K. reg. 4⁄8 1666 o. 15⁄1 1669.
26. A. K. reg. 6⁄5 1669.
27. A. K. reg. 7⁄12 1669.
28. A. K. reg. 19⁄2 1676.
29. R. R. 5⁄12 1679.
30. R. R. 20⁄3 1680.
31. A. K. reg. 30⁄6 1665 o. 19⁄12 1667.
32. R. R. 10⁄12 1674.
33. A. K. prot. 17⁄10 1660.
34. A. K. prot. 3⁄8 1678.
35. Flottans pensionskassas arkiv.
36. A. K. reg. 30⁄6 1665.
37. A. K. reg. 22⁄3 1652 o. A. K. prot. 9⁄11 1660.
38. A. K. prot. 29⁄6 1659.
39. A. K. reg. 20⁄3 1680 och armbössans hufvudbok för 1679.
40. A. K. reg. 23⁄5 1674.
41. A. K. prot. 3⁄10 1679.
42. Armbössans hufvudbok för 1679.
43. A. K. prot. 20⁄6 1650.
44. A. K. prot. 31⁄10 1679.
45. A. K. reg. 3⁄2 1647, 19⁄12 1648 o. 25⁄4 1650.
46. A. K. prot. 13⁄8 1661.
47. R. R. 8⁄12 1662.
48. R. R. 20⁄3 1680.
49. Komitébetänkande år 1875 rörande flottans pensionsväsende sid. 32—33.
50. A. K. reg. 19⁄5 1670; 22⁄4 1671, 25⁄8 1673 o. A. K. prot. 8⁄9 1679.
51. S. Loenbom: Handl. till Carl XI:s hist., 11:e samlingen sid. 153.