Sverige och Norge 1814/XV

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  XIV
Sverige och Norge 1814
skildringar af
H.M. Drottning Hedvig Elisabet Charlotta
enligt utdrag ur hennes brefväxling med
H. Exc. Herr Grefve E. Ruuth
samt hennes efterlämnade egenhändiga memoarer
öfversatta och utgifna af Carl Carlson Bonde

XV
XVI  →


[ 121 ]

XV.

Från h. m. drottningen till h. exc. herr grefve Ruuth.




Uddevalla den 26 augusti 1814.

I detta ögonblick emottager jag, min bäste grefve, edert bref af den 21 i denna månad, och skyndar mig att besvara detsamma; jag har själf skrifvit till kronprinsen för att skicka honom edert bref, liksom jag äfven har ansett mig böra meddela honom de underrättelser, som funnos uti edert bref till mig. Det är säkerligen för närvarande af den största vikt för honom att få kännedom om tänkesätten på ön. Jag har lämnat kungen hans bref, och han har likaledes fått kännedom om innehållet af edert bref till mig. Han hoppas, att eder spådom måtte blifva besannad, och jag tror, att han ämnar svara eder redan i dag.

Kröningen i Norge kommer säkerligen icke att försiggå i år; det är redan för sent, då riksdagen ej kan komma tillsammans förrän de första dagarna af oktober, och dessutom tyckes det icke ännu vara tillräckligt lugnt där uti landet; det har nämligen på senaste tiden varit mycket bråk uti Kristiania. Folkmassan har därstädes företagit sig att angripa herr Haxthausens hus för att få utkräfva hämnd på honom för de osanningar, som han har utspridt, men då de icke funno honom därstädes, förstörde de allt, som fanns uti huset, och begåfvo sig för att söka honom på hans landställe, hvarest de, då de icke heller där funno honom, anställde en stor förödelse samt förklarade, att han bedragit dem. Björnstjerna, som [ 122 ]kronprinsen skickat för att tillse, att villkoren för vapenstilleståndet blefve uppfyllda, hvilka hufvudsakligen bestå däruti, att de norska trupperna skola afväpnas och alla, förutom de värfvade, hemförlofvas, blef utaf den så kallade regeringen underrättad om denna händelse. (Det är statsrådet, som nu regerar, emedan prins Kristian endast fått tillstånd att kvarstanna för att sammankalla ständerna och uti deras händer nedlägga sin så kallade kungliga makt men ej under tiden får blanda sig uti regeringsgöromålen utan har varit tvungen att öfverlämna hela sin myndighet åt statsrådet.) Statsrådet lät alltså underrätta Björnstjerna, att det icke kunde ansvara för hans säkerhet, utan uppmanade honom att afresa, hvilket han var nog medgörlig att genast göra.[1] De begärde [ 123 ]dessutom utaf Björnstjerna tillstånd att få låta norska dragoner komma in till Kristiania för att där upprätthålla ordningen, hvilket han äfven medgaf; härefter [ 124 ]återvände han till Moss och sedan till Fredriksstad. Vi hafva icke erhållit några vidare underrättelser, och vi veta icke heller, om upploppet är slutadt eller huruvida han (Björnstjerna) återvändt eller icke; vi hafva likväl förnummit, att [ 125 ]åtskilliga trupper, som skulle hafva återvändt hem, fått befallning att icke aftåga. Vi veta icke heller, när kronprinsen skall komma tillbaka. Flottan, hvaraf en del skulle återvända hem med trupper, har fått befallning att dröja. Jag hoppas för min del, att detta möjligen kan blifva en lämplig förvändning för att kunna låta svenska trupper intåga i Kristiania och göra ett slut på alla dessa underhandlingar. Emellertid kan ni vara öfvertygad om att någon kröning i Norge icke kommer i fråga, men det är ännu icke alls afgjordt, hvilken väg vi skola taga för vår återresa till Stockholm. Så snart kronprinsen kommit tillbaka hit, skola vi emellertid resa till Göteborg. Kronprinsen har permitterat åtskilliga officerare af staben äfvensom andra, men dessa permissioner äro endast gifna under villkor, att de antingen skola vara honom till mötes i [ 126 ]Stockholm eller också hålla sig i beredskap för att afvakta vidare order att infinna sig hos kronprinsen. Jag önskar af allt mitt hjärta, att vi må kunna taga vägen för återresan öfver Helsingborg, hvilket törhända skulle kanna utöfva ett visst inflytande på våra grannar och deras känslor för oss. Så snart jag kan komma uti tillfälle att meddela eder någonting härom, skall jag göra det, men det är likväl ovisst, om detta skall låta sig göra, i anseende till den framskridna årstiden. — — — — — — — — — — —

H. E. Charlotte.





  1. Drottningen skrifver i sina memoarer under augusti månad 1814: — — — Björnstjerna rönte vid sin ankomst (till Kristiania) från tjänstemännens sida ett föga välvilligt emottagande, och de skaffade honom knappast en tjänlig bostad; hans adjutanter märkte, då de foro genom gatorna, att folkmassorna föreföllo missnöjda och mumlade samt till och med spottade efter dem. Björnstjerna anmälde sig genast hos prins Kristian för att göra sin uppvaktning likasom äfven hos statsrådet, med hvilket han hade i uppdrag att underhandla; han kände på förhand sedan konventionens undertecknande två utaf dem, Collet och Aal. Prinsen lät svara honom, att han var sjuk och ej kunde taga emot någon; man var oviss, om han verkligen var det eller om det var en förevändning för att slippa taga emot svenskarne; han lär emellertid verkligen hafva varit opasslig och till och med haft anfall utaf vansinne. Björnstjerna blef likväl ganska väl emottagen utaf statsrådet, som nu fungerade såsom regering.

    Genom ett fönster uti sin bostad fick han se, att en stor folkmassa församlat sig på gatan utanför samt framför det hus, som låg snedt emot, där en herr Hoxthausen bodde, hvilken haft i uppdrag att sörja för arméens proviantering. En af hans adjutanter vid namn Weidenhielm, som öppnade fönstret för att se efter hvad som stod på, emedan folksamlingen blef allt större och större, erhöll en sten uti ansiktet samt hörde, huru man på gatan ropade, att man ämnade stena dem. Folkmassan stormade porten på huset och trängde in, så att Björnstjerna nätt och jämt hann göra sig i ordning till försvar i händelse af angrepp. Han och hans adjutanter mötte den inträngande folkmassan med dragna sablar och pistoler i händerna. Möjligen ville folkmassan endast skrämma dem, eller också var det förskräckelsen öfver motståndet, som hejdade den att begå någon våldsamhet. Medan detta pågick, anlände herrar Rosencrantz och Aal för att göra general Björnstjerna en visit. Herr Rosencrantz tilltalade och lugnade folkmassan, som därefter angrep huset midt emot, där herr Haxthausen bodde, hvilken den ansåg såsom fosterlandsförrädare och ville stena. Då de emellertid icke funno honom där emedan han var på landet, begingo de åtskilliga våldsamheter uti huset samt slogo sönder möbler och fönster. General Björnstjerna drog sig emellertid upp uti andra våningen af sitt hus för att icke vara utsatt för vidare förolämpningar och afvaktade därstädes slutet på uppträdet. Regeringen, som vid början af detta oväsen hade församlats för att emottaga generalen, skickade en adjutant till honom för att bedja honom icke komma, emedan den fruktade att själf blifva utsatt för förolämpningar, för den händelse han utaf densamma blefve emottagen; han anmodades äfven att icke gå ut eller visa sig på gatorna. Då folkmassan emellertid icke hade funnit herr Haxthausen hemma, begaf den sig för att utkräfva sin hämnd till hans landställe uti närheten af staden, dit den trodde att han tagit sin tillflykt. Norska regeringen ansåg sig tvungen att till staden inkalla en skvadron norska dragoner, som fanns uti närheten, för att upprätthålla ordningen, hvilket borgerskapet förklarade sig vara oförmöget att kunna. General Björnstjerna erhöll härom underrättelse jämte förklaring, att en sådan åtgärd icke finge betraktas såsom ett brott mot konventionen. Enligt densamma skulle nämligen Kristiania vara neutralt, och där skulle hvarken få finnas svenska eller norska trupper, på det att det sammanträdande stortinget ej från någotdera hållet skulle blifva oroadt och det icke skulle kunna sägas, att svenskarne genom sitt inflytande och närvaron af sina trupper hade utöfvat något tvång på öfverläggningarna. Af denna anledning hade kronprinsen nödgats afstå från att ditsända trupper, och en demarkationslinie hade blifvit bestämd så väl för de svenska som för de norska trupperna, hvilka senare uteslutande utgjordes af de värfvade linieregementena, emedan de öfriga, eller som man på svenska plägar kalla dem »indelta», jämte landtvärnet redan blifvit hemförlofvade. De norska trupperna befunno sig dock ganska nära Kristiania för att i händelse af oroligheter kunna inkallas. För öfrigt gjorde borgerskapet militärtjänst så väl i staden som på Akershus fästning.

    Prins Kristian, som återkommit till Kristiania och bebodde ett landställe alldeles utanför staden, skickade några timmar senare en af sina adjutanter till general Björnstjerna för att bedja honom taga sin tillflykt till prinsens hus uti Kristiania, där han antagligen skulle vara uti större säkerhet, men regeringen, som fruktade, att svenskarne skulle kunna blifva utsatta för flera förolämpningar, lät bedja honom att aflägsna sig från staden och först återkomma, sedan lugnet blifvit återställdt. Björnstjerna ansåg sig böra gå in därpå, och afreste, sedan regeringen skaffat honom hästar, samma natt samt afskickade en kurir med berättelse härom till kronprinsen. I Moss inväntade han kronprinsens vidare befallningar. Denne gaf genast amiral Cederström order att med en del af sin eskader begifva sig till Kristiania redd samt befallde general Boije att med sin division marschera emot staden för att erbjuda hjälp emot upprorsmakarne, men regeringen tackade så mycket härför och förklarade, att den hoppades på egen hand kunna hålla folkmassan i styr. Man har trott, att detta uppror endast var tillställdt för att man ville blifva utaf med svenskarne, som man mycket ogärna tycktes se därstädes, men de våldsamheter, som begingos, hade nog ej ägt rum, om det ej äfven gifvits en annan anledning härtill, eller att man var missbelåten med herr Haxthausen, därför att han i sin egenskap af generalkommissarie för norska arméen icke försett denna med nödig proviant. De norska trupperna hade nämligen hvarken proviant eller försvarsmedel, och man anklagade honom att hafva uraktlåtit att tillgodose arméens behof utan i stället hafva behållit de penningar, som han för detta ändamål fått lyfta. Jag vet icke, om anklagelsen var befogad, ty det är ju möjligt, att det mött svårigheter att anskaffa det nödvändiga till följd af den allmänna brist och den hungersnöd, som den pågående blockeringen af hamnarna och den felslagna skörden förorsakade uti landet.

    Kronprinsen afvaktade uti Fredrikshald ytterligare underrättelse och erhöll från Björnstjerna ännu en rapport, hvars innehåll var af beskaffenhet att oroa honom ganska mycket. En matros hade nämligen kommit till Moss, och antingen därtill föranledd af verklig förskräckelse eller också endast af håg att utsprida rykten, förklarade denne, att han nödgats rädda sig från Kristiania, dit han rott amiral Cederströms slup, emedan folkmassan omringat det hus, där amiralen vistades, och denne således befann sig utsatt för fara. Karlen tycktes så uppskrämd, att han icke ens kunde gifva klart besked om hvar amiralen befann sig, men Björnstjerna ansåg sig dock tvungen att vidtaga åtgärder för att befria och rädda Cederström samt afsände en adjutant till Kristiania med förklaring, att han, för den händelse man gjorde amiral Cederström den minsta skada, ämnade sätta staden i eld och blod. General Boije gjorde sig äfven i ordning att med vapenmakt angripa staden i spetsen för sin division. Björnstjerna, som ännu var uppskrämd af hvad som händt honom själf, när han var uti Kristiania, lyckades så oroa kronprinsen, att äfven han skickade en adjutant för att skaffa sig säkra underrättelser men fick genom denne veta, att det hela var den största osanning och att amiral Cederström landstigit utan att vara utsatt för den ringaste förolämpning. Det är visserligen sant, att folkmassan samlat sig omkring honom och följt honom till hans bostad, men det var endast af nyfikenhet. General Boije var äfven sedermera i Kristiania, och allting aflöpte lugnt. Kronprinsen ansåg sig emellertid i trots af konventionen tvungen att lämna sitt tillstånd till att en garnison utaf norska trupper skulle få finnas uti Kristiania.