Sverige och Norge 1814/XVI

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  XV
Sverige och Norge 1814
skildringar af
H.M. Drottning Hedvig Elisabet Charlotta
enligt utdrag ur hennes brefväxling med
H. Exc. Herr Grefve E. Ruuth
samt hennes efterlämnade egenhändiga memoarer
öfversatta och utgifna af Carl Carlson Bonde

XVI
XVII  →


[ 127 ]

XVI.

Från h. m. drottningen till h. exc. herr grefve Ruuth.




Uddevalla den 1 september 1814.

Då jag med anledning af kronprinsens återkomst icke fick tid att tillskrifva eder med den sista posten, vill jag nu med denna post taga min skada igen. Vi voro fullkomligt uti okunnighet om att han skulle komma. Man började verkligen frukta för att kriget skulle bryta ut på nytt på grund af så väl de norska myndigheternas opålitlighet som ock de oroligheter, som utbrutit i Kristiania, Bergen och Trondhjem, hvarom berättelserna dock sedermera befunnos vara öfverdrifna. Oron för detta ökades äfven, då en från Kristiania flyktad sjöman omtalade, att amiral Cederström hade blifvit omringad af folkmassan därstädes. Björnstjerna tog det, som hade händt honom, alldeles för häftigt och öfverdref betydelsen däraf. Ifrån Moss, dit han dragit sig tillbaka, afsände han en förklaring till Kristiania, att han skulle sätta staden i eld och blod, om man därstädes vågade röra vid ett hår på någon svensk. Kronprinsen skickade så väl Cederström från hafssidan som äfven general Boije med sin division från landsidan för att därigenom skrämma befolkningen, men innan de hunno framkomma, var lugnet återställdt.

Efter att hafva gifvit Wirsén i uppdrag att uppgöra allting med den norska regeringen begaf sig kronprinsen hit, utan att vi därom hade någon aning. Axel Mörner, som härstädes afvaktat hans återkomst, hade samma eftermiddag begifvit sig till Fredrikshald, där han trodde [ 128 ]att prinsen skulle dröja kvar ännu någon tid, men kom genast tillbaka med underrättelse om prinsens återkomst, som dock ej inträffade förrän kl. 1 på natten. Kronprinsen stannar här för att invänta vidare meddelanden om lugnets återställande, hvilket man har anledning att hoppas på, emedan prins Kristian numera icke tyckes äga något parti alls för sin sak, som är ganska naturligt, då han verkligen aldrig gifvit prof på någon energi.[1] Vi få nu se, huruvida regeringen kommer att handla med lugn och klokhet. Det är kronprinsens stora kärlek för folkfriheten jämte hans fruktan för att se ett långvarigt och inrotadt hat uppblossa emellan de båda nationer, som han önskade förena, som förmått honom att ingå på denna konvention, som efter Kiel-traktaten borde vara öfverflödig. Härtill hafva också kronprinsens välvilliga afsikter och hans själsstorhet bidragit I trots utaf alla berättelser om att Själland skulle vilja öfverlämna sig åt oss ämnar kronprinsen icke göra någonting för att söka framkalla detta för att icke gifva de främmande makterna någon anledning till missnöje, utan han vill hellre låta händelserna utveckla sig utaf sig själfva. Den norska riksdagen skall icke sammanträda förrän den 7 oktober. Jag tror, att det nu är meningen, att vi öfver [ 129 ]Göteborg skola med det första återvända till Stockholm, där man behöfver anskaffa åtskilliga papper och upplysningar, för att försöka ordna deras författning på sådant sätt, att den blifver någorlunda öfverensstämmande med vår. Jag hoppas likväl, att våra jakobiner i Stockholm icke skola få blanda sig uti dessa angelägenheter utan att allt skall aflöpa på bästa sätt. Ett rykte har härstädes blifvit utspridt, att prins Kristian skulle hafva blifvit tokig. Förhållandet lär vara, att han verkligen haft nervfeber med en attack åt hjärnan. I går hitkom hans adjutant herr Brock[2] med ett bref till kronprinsen för att begära ett pass till Danmark för denne. Ibland lär prins Kristian uttrycka sin afsikt vara att slå sig ner i Amerika, ibland åter på Jylland; han tyckes icke veta, hvad han vill. Grefve Engeström påstår, att han haft »kanonfeber», emedan han aldrig vågat visa sig någonstädes och efteråt blifvit sjuk.[3] Prins Kristian tyckes verkligen vara en stackare, och han [ 130 ]skrifver till kronprinsen »som en skolpojke», såsom man säger på svenska. I sitt bref uttrycker han fortfarande sin önskan att få sammanträffa med kronprinsen och berättar äfven om sin sjukdom. Han lär hafva befunnit sig uti något slags svaghetstillstånd och emellanåt till och med varit utsatt för våldsamma utbrott. Norrmännen hafva endast användt honom såsom en mannequin, hvilken de fört framför sig, ty han saknar själf fullkomligt både beslutsamhet och hufvud utan förefaller såsom ett barn, hvilket velat spela en roll, som han hvarken haft förmåga eller mod att uppehålla. Man hyser ännu hopp, att han skall afresa och ej närvara vid riksdagen. Det anses dock fortfarande vara nödvändigt att göra allt för att lugna sinnena där borta men likväl samtidigt uppträda med bestämdhet, ty kronprinsen själf fruktar, att någon annan person kan komma att sätta sig i spetsen för dem och uppreta dem ännu mera[4]; de hafva verkligen aldrig velat blifva svenskar, och allting, som man därom försäkrat, har varit osant [ 131 ]samt antagligen endast uppdiktadt af somliga personer härstädes, hvilka gärna vilja spela en viss roll. Det tyckes, som om det vore fruntimren, hvilka i Norge äro mest uppretade emot Sverige.

Konungen höll statsråd i går och gjorde några utnämningar. Kronprinsen hade lämnat konungen en lista öfver de utnämningar, som skulle göras, men denna hade han slarfvat bort, ty oss emellan sagdt är konungens minne nu sämre än någonsin; ibland kommer han inte ihåg någonting alls, och därför blefvo nu också, då listan var förkommen, somliga utnämningar gjorda men andra däremot icke; det enda, som hittills är bekant, är att general Adlercreutz och Puke hafva blifvit grefvar; utnämningarna af friherrarna samt af en hel mängd officerare hafva blifvit uppskjutna. Kanhända kommer det att hållas statsråd ännu en gång före vår afresa eller möjligen i Göteborg; i annat fall blir det väl först uti Stockholm, där vi [ 132 ]antagligen böra vara i medio eller slutet af denna månad. Jag vet verkligen icke, hvad jag skall säga rörande kungens hälsotillstånd, ty egentligen befinner han sig ganska bra, äter och sofver ordentligt; det gifves dagar, då han talar och rör sig obehindradt, men andra däremot, då han hvarken kan göra det ena eller det andra; somliga ögonblick kan han minnas allting och uppfattar äfven allt, men ibland är hans minne fullkomligt borta, och då är han så nedsatt till kropp och själ, att man skulle kunna tro honom vara trettio år äldre, än han verkligen är. Gud låte det icke inträffa, att konungen blifver sittande i en stol och blifver sådan, som fordom konung Fredrik var, hvilken ju icke visste, till hvem han talade eller hvad han själf sade. — Jag är emellanåt förtviflad öfver detta hans tillstånd, som synes mig så mycket mera oroande, som han verkligen, när vi kommo hit, tycktes vara bättre och liksom tio år yngre; men detta har kommit nu efteråt, sedan årstiden blifvit mindre vacker än förut, hvilket gör, att jag mycket fruktar för vintern samt att han möjligen skall blifva sängliggande eller fastspikad vid sin stol utan att kunna röra sig.

Konungen har ovillkorligen velat resa till Fredrikshald, och det har till och med varit fråga om att jag skulle följa med dit, men jag tror just icke, att kronprinsen gärna skulle önska det, ehuru han visserligen utaf artighet svarat, att det skulle vara honom ett stort nöje att se konungen därstädes. Detta förslag väcktes under de första dagarna efter kronprinsens återkomst, men vi hafva sedan lyckats öfvertala kronprinsen att förmå konungen att i stället återvända till Stockholm; man önskar nämligen, att samtliga statsråden skola deltaga uti de beslut, som måste fattas [ 133 ]med afseende på den norska regeringsformen för att åstadkomma, att densamma blifver likformig med den svenska.

Det tyckes nu vara meningen, att konungen, om hans hälsa det tillåter, skall komma att vistas en eller två månader (om året) uti detta rike. Kronprinsen har högt förklarat, att alla norrmän önskade det. Hvad som emellertid är säkert, det är, att kronprinsen ämnar fara dit, så ofta som han kan, ty detta land tyckes vara så mycket efter sin tid, att man är tvungen att försöka att göra allt, hvad man kan, för att civilisera detsamma. Emellertid äro vi ännu kvar härstädes, utan att någonting blifvit vidare bestämdt om huru det skall blifva, och det är ganska lång tid kvar till den 7 oktober, då det är bestämdt att ständerna skola sammanträda. Se här, min bäste grefve, de nyheter, som jag kan lämna eder härifrån.

Den 2 sept. I dag synes konungens hälsotillstånd vara ganska godt. Vädret bidrager äfven härtill, ty det är härligt. Adjö! Jag måste sluta nu. Om någonting blifver afgjordt rörande vårt öde före nästa postdag, skall jag då meddela eder det, eller i annat fall från Göteborg, om vår afresa härifrån skulle helt hastigt blifva bestämd. Emottag försäkringar om min synnerliga högaktning.

I tidningarna har ni säkert redan läst, att Te deum blef sjunget här uti kyrkan dagen efter kronprinsens hitkomst. Det var ofantligt mycket folk i kyrkan vid detta tillfälle. Hela berättelsen om fälttåget blef uppläst, och vi afgåfvo våra tacksägelser för detsammas lyckliga afslutande samt för att konungen och kronprinsen blifvit skonade.

Som jag hade glömt att omtala detta, har jag velat tillägga det, innan jag tillsluter detta bref.

[ 134 ]Ännu ett par ord! Det tyckes nu vara alldeles bestämdt, att någon resa till Fredrikshald icke kommer att äga rum utan att så väl konungen som vi alla andra uti nästa vecka skola fara till Göteborg, dit kronprinsen äfven skall följa med oss. Han har, oss emellan sagdt, redan börjat att skrifva den norska författningen, d. v. s. de ändringar, som äro nödvändiga för att få densamma att passa ihop med vår. Det är Valerius, som skrifver.[5] Engeström och Adlercreutz deltaga uti öfverläggningarna, och jag tror verkligen, att prinsen själf tager liflig del uti arbetet, äfvenså [ 135 ]hör jag, att De Camps, som uti sina fickor har anteckningar utaf vissa personer — ni förstår nog, hvad jag menar —, rådfrågas under hand. Så stå sakerna för närvarande. Jag ber eder likväl behålla detta för er själf allenast. Efter att hafva stannat fem eller sex dagar uti Göteborg lär konungen ämna taga den kortaste vägen till Stockholm; jag för min del har för afsikt att taga vägen öfver Jönköping men vet likväl icke ännu bestämdt, huru det kommer att blifva. Hvad kronpinsen beträffar, tyckes det ej ännu vara afgjordt, huruvida han skall fara till Stockholm eller ej, emedan han önskar att vara närvarande vid riksdagen i Norge eller åtminstone så nära till hands som möjligt för att kunna leda densamma. Detta är nu allt nytt för närvarande. Jag måste sluta för att hinna afsända detta med posten, som går i eftermiddag.





  1. Drottningen skrifver uti ett bref till prinsessan Sofia Albertina, dateradt Uddevalla den 28 augusti 1814: — — — — Det är en lycka för oss, att han (prins Kristian) så fullkomligt saknat mod eller kraft, emedan han annars skulle kunnat göra oss mycket ondt, ty man får verkligen icke göra sig några illusioner, och kronprinsen söker icke ens att själf fördölja, att det nog skulle hafva varit alldeles omöjligt att vinna någonting emot norrmännen, om de ej själfva velat det, emedan man icke på något sätt kan komma åt dem bland deras höga fjäll och ointagliga pass, om de endast hafva en god ledning och själfva vilja försvara sig. Man kan nog lyckas drifva dem tillbaka till Kristiania, men det står icke uti någon armés förmåga att vidare förfölja dem.
  2. Drottningen skrifver i sina memoarer under oktober månad 1814: — — — — Kort före kronprinsens afresa från Uddevalla till Stockholm ditkom en af prins Kristians förtrogna adjutanter vid namn Brock, som anmälde sig hos kronprinsen för att erhålla hans tillstånd att passera till Köpenhamn med depescher till konungen af Danmark, innehållande enligt hvad han uppgaf förfrågningar rörande prinsens återresa till Danmark samt huru han där skulle blifva emottagen af konungen. Ehuru denne adjutant tycktes handla mycket öppet, misstänkte man likväl, att han ej var fullt uppriktig utan att detta blott var en förevändning för att kunna få nya instruktioner. Efter hans afresa fick man veta, att det varit två adjutanter, som passerat Uddevalla, ehuru bara den ene af dem visat sig.
  3. Drottningen skrifver i sina memoarer under september månad 1814: — — — — Prins Kristians sjukdom var antagligen föranledd af det löfte, som han afgaf uti Moss, att han skulle söka någon förevändning för att öfverlämna den verkställande makten åt det norska statsrådet. Möjligen kan likväl hans rädsla och hans sorg öfver att hafva misslyckats uti sina planer att få förblifva konung i Norge hafva bidragit att verkligen göra honom sjuk.
  4. Drottningen skrifver i sina memoarer under september månad 1814: — — — — En anekdot, som sedermera blifvit bekant och som tydligt visar, huru konungen af Danmark på allt sätt sökte framkalla svårigheter för Sverige med afseende på Norge, förtjänar att här berättas. Efter freden i Paris ägde alla de franska krigsfångarne att återvända från Ryssland, ehuru det stora afståndet och andra omständigheter fördröjde deras återkomst. Bland dessa krigsfångar befann sig äfven general Vandamme med hela sin stab. Under böhmiska fälttåget hade han blifvit tillfångatagen uti det olyckliga slaget vid Dresden, där Moreau stupade och där kejsaren af Ryssland genom sitt ingripande räddade de österrikiska och ryska trupperna. Denne general åtnjöt på grund däraf, att han var grym, hämndlysten och omänsklig, ett mycket dåligt anseende och brukade just därför alltid användas af Napoleon, när denne ansåg grymhet behöfvas. Som han fruktade att blifva utsatt för förnärmelser, om han efter freden återvände till Frankrike genom Polen och Tyskland, föredrog han att taga sjövägen till en hamn vid Östersjön. Han begaf sig därför ombord på ett handelsfartyg, som förde honom till Köpenhamn, dit han anlände ungefär samtidigt med eller möjligen strax efter uppgörelsen om stilleståndet. Oaktadt något understöd icke längre var att hoppas från Napoleon, sedan Ludvig XVIII återkommit till Frankrike, emottogs Vandamme med stor utmärkelse. Konungen af Danmark, som kommit till insikt om huru feg prins Kristian verkligen var och i likhet med sina ministrar önskade vinna tid genom fortsatta förvecklingar med Sverige, erbjöd honom att ingå uti dansk tjänst och sökte förmå honom att begifva sig till Norge för att därstädes i spetsen för arméen å nyo drifva svenskarne tillbaka. Detta har blifvit mig berättadt af personer, hvilka böra hafva ganska väl reda på dessa förhållanden. Vid en middag, som chefen för inrikesdepartementet Kaas gaf för denne general, föreslog han en skål för Frankrikes förre kejsare Napoleon, hvilket, oaktadt det är fullkomligt sant, förefaller mycket egendomligt, alldenstund denne redan var afsatt och fördrifven från Frankrike, och kan blott förklaras därigenom, att herr Kaas var en varm beundrare af Napoleon samt en af Sveriges hätskaste motståndare.
  5. Drottningen skrifver i sina memoarer under augusti månad 1814: — — — Genast efter sin ankomst till Uddevalla talade kronprinsen med kungen rörande de åtgärder, som måste vidtagas för att kunna gifva en liberal form åt den regeringsform, som man skulle föreslå det norska stortinget; prinsen lät efter sin diktamen nedskrifva de förändringar, som han hade beslutat uti den redan vid riksdagen i Eidsvold antagna norska konstitutionen. Det var en sekreterare uti inrikesdepartementet, vid namn Valerius, som fick detta arbete uti uppdrag och satte upp de fattade besluten, under det att general Adlercreutz och grefve Engeström voro närvarande vid öfverläggningarna. Denne Valerius var en mycket kvick karl, som hade studerat vid akademien men som, efter att hafva lämnat denna, haft en rätt egendomlig karriär; han blef nämligen, alldenstund han var skicklig sångare och musiker, aktör vid stora operan i Stockholm. Han skref äfven vers och var mycket bildad samt i synnerhet hemmastadd uti statskunskap, historia, konst och vetenskaper. Han tog emellertid afsked från teatern, efter att hafva misslyckats som aktör, och alldenstund han redan förut hade varit anställd som kopist uti civildepartementet, ägnade han sig därefter åt en mera aktad bana. Efter att vid revolutionen haft tillfälle att utveckla sin förmåga och sina kunskaper blef han snart därefter anställd såsom revisionssekreterare uti civil- och finansdepartementet och utnämndes att vara föredragande i statsrådet uti statssekreterarens frånvaro. Hans skicklighet och hans förmåga gjorde, att han blef använd uti särskilda uppdrag och tilldrog sig äfven kronprinsens uppmärksamhet, hvilken icke trodde sig kunna göra ett bättre val för det föreliggande arbetet, som han också utförde med både skyndsamhet och förstånd. Han utnämndes sedan att såsom sekreterare följa de kommissarier, hvilka uti kungens namn skulle underhandla med stortinget rörande Sveriges och Norges förening.