Sverige och Norge 1814/XXI

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  XX
Sverige och Norge 1814
skildringar af
H.M. Drottning Hedvig Elisabet Charlotta
enligt utdrag ur hennes brefväxling med
H. Exc. Herr Grefve E. Ruuth
samt hennes efterlämnade egenhändiga memoarer
öfversatta och utgifna af Carl Carlson Bonde

XXI
XXII  →


[ 151 ]

XXI.

Från h. m. drottningen till h. exc. herr grefve Ruuth.




Göteborg den 11 september 1814.

Hofmarskalken Platen har berättat mig, att herr Bagge i morgon bittida ämnar afresa till Helsingborg och därstädes hoppas få träffa eder; jag begagnar mig därutaf för att skrifva några ord till eder, herr grefve, och lämna eder de nyheter, som vi härstädes erhållit. Först och främst är nu grefve G. Löwenhielm återkommen från Petersburg[1] och har träffat kronprinsen uti Örebro; han [ 152 ]hade mycket goda underrättelser från kejsar Alexander, hvilken för närvarande vid alla tillfallen ådagalägger en nästan faderlig omsorg om Sverige, konungen och kronprinsen. Den ryska fregatten, som ligger härstädes, har [ 153 ]begärt tillstånd att med anledning af kejsarens födelsedag få salutera i dag klockan tolf. Två engelska fregatter hafva äfven beslutat att däruti deltaga. Sedan de båda befälhafvarne anmält denna sin afsikt för kommendanten, [ 154 ]har kungen befallt, att ett batteri härifrån skall göra likaledes och besvara saluten, hvilket är så mycket mera ovanligt, som det i allmänhet icke är brukligt att besvara någon salut, då kungen finnes på platsen. Då man gjorde kungen uppmärksam på detta, svarade han: »Det är just därför, som jag önskar kunna få göra någonting ovanligt till kejsar Alexanders ära.» Herr Suchtelen hitkom i går, och vi togo genast emot honom. Kungen hade låtit honom veta, att han kunde få komma, när han ville, och att han vore välkommen redan i kväll. Han har försäkrat oss, att allt nu är lugnt i Norge, därifrån han kom, och han ämnar stanna kvar här till kronprinsens återkomst. Härutaf kan ni finna, min bäste grefve, huru godt förstånd det är oss emellan.

Från Norge komma lugnande underrättelser. Wirsén, som varit skickad till Kristiania med särskilda instruktioner, [ 155 ]har återkommit till Fredrikshald och lär hafva bestämt sig för att genast afresa till Stockholm för att ännu kunna hinna träffa kronprinsen därstädes och få öfverlägga med honom angående åtskilliga viktiga frågor. Hittills har jag trott, att Wedel-Jarlsberg icke var bättre än alla de andra, som äro danskt sinnade, men de underrättelser angående honom, som jag nyligen har fått från Norge visa, att jag misstagit mig, hvarför jag förändrat åsikt rörande honom; han tyckes verkligen icke vara lika opålitlig som alla de öfriga utan synes vara en man, på hvilken kungen och kronprinsen kunna lita; han vill det bästa och älskar en ordnad frihet,[2] han har, min bäste grefve, ungefär likadana åsikter som vi, och då kan ni förstå hvad det vill säga; han lär önska, att de båda rikena skola blifva förenade samt att Norges konstitution skall göras lika med vår, det vill säga hvarken aristokratisk eller demokratisk utan i egentlig mening monarkisk.

Det skulle blifva alldeles för vidlyftigt att lämna eder ytterligare detaljer, och det finnes dessutom åtskilliga saker, hvilka jag icke anser mig kunna omtala och långt mindre anförtro åt papperet, uti stort sedt har ni i alla fall fått veta allt, hvarom det är fråga, och detta torde äfven vara [ 156 ]tillräckligt, för att ni skall kunna inse, att man har allt skäl att vara belåten med hvad som skett. England tyckes vara oss en trogen bundsförvant, och Preussen lär äfven, efter hvad som berättas, hafva låtit Danmark få veta, att, vid minsta motsträfvighet att uppfylla de genom traktaterna bestämda och öfverenskomna villkoren rörande Norge, skall det låta sina trupper med vapenmakt genomdrifva hvad som genom underhandlingar på fredlig väg borde kunna uppnås. Allt tyckes nu taga en lycklig vändning. Sedan nu likväl Wirsén har afrest till Stockholm, betviflar jag, att kronprinsen blott kommer att stanna därstädes tre dagar, hvarigenom vår afresa härifrån kan blifva fördröjd. Jag tror icke, att vi kunna resa förrän den 20 eller möjligen först den 24, ja, kanske ändå senare. Allt beror emellertid på omständigheterna. Kungen tyckes befinna sig ganska bra härstädes.





  1. Drottningen skrifver uti sina memoarer under juli månad 1814: — — — Kronprinsen skickade grefve Gustaf Löwenhielm till kejsaren af Ryssland för att underhandla om de norska angelägenheterna under förhoppning att kunna få understöd utaf en rysk armé, han önskade äfven få hela Kiel-traktaten annullerad för att med anledning utaf det förmodade upproret från prins Kristians sida (hvilket dock i själfva verket icke kan anses såsom ett uppror, emedan han uti detta hänseende erhållit befallningar från konungen af Danmark) kunna fritt få förfoga öfver Pommern till Sveriges fördel — — —. (September månad 1814): — — — Grefve G. Löwenhielm gjorde alla möjliga försök att få träffa kejsar Alexander, hvilken efter intåget i Paris hade stannat kvar där en tid för att med sina trupper betrygga Ludvig XVIII:s återval, hvarefter han, sedan trupperna fått order att i korta dagsmarscher begifva sig hem, i sällskap med konungen af Preussen besökt London, och öfver Holland och Tyskland återvändt till Ryssland, för att längre fram begifva sig till den kongress, som skall sammanträda i Wien under november månad. Före sin afresa från Paris hade kejsaren gifvit general Suchtelen befallning att skyndsamt begifva sig utaf till kronprinsen, som han också träffade uti Uddevalla, och underrättade om att kejsaren, hans herre, vore beredd att göra allt för att få Kiel-traktaten respekterad.

    Grefve Löwenhielm gjorde hvad han kunde för att så snart som möjligt kunna få träffa kejsar Alexander, hvilket dock var ganska svårt, då denne reste natt och dag. I Frankfurt fick han veta, att kejsaren därstädes hade låtit beställa hästar; där afvaktade äfven åtskilliga andra sändebud från tyska hof, hvilkas väl eller ve helt och hållet berodde på kejsarens beskydd, monarkens ankomst. Kejsaren anlände verkligen men endast för att utan uppehåll byta om hästar. Grefve Löwenhielm beslöt sig för att gå fram till vagnen och tala med grefve Tolstoj, som var den ende, som åtföljde kejsaren. Han fick af denne det svar, att kejsaren vore trött och därför omöjligen kunde gifva honom något besked genast, utan att det vore bäst, att han följde efter kejsaren, hvilken säkerligen mycket gärna skulle vilja tala med honom, emedan han vore afsänd från kronprinsen, som denne höll så mycket utaf. Grefve Löwenhielm måste därför genast gifva sig utaf och följa efter uti sporrstreck. Han lyckades också under vägen få tala med kejsaren och förbereda underhandlingarna, men denne bad honom komma till Petersburg, där han lofvade att gifva honom ett nöjaktigt svar. Det svar, som han därstädes sedermera erhöll, var äfven mycket tillfredsställande, och han har själf berättat för mig, att han under en längre tid kunde anse sig hafva Danmarks öde uti sin portfölj. Kejsar Alexanders afsikter blefvo dock aldrig uppfyllda till följd af en utaf dessa ödets nycker, som äro så svåra att förstå eller beräkna; möjligen bidrog härtill, att England icke helt och hållet ville undertrycka Danmark och kanhända dessutom för egen del hade vissa planer att framdeles kunna komma i besittning af Själland. Kejsar Alexander, hvilken, så väl som de båda grefvarne Löwenhielm, som voro hos honom, varit uti fullkomlig okunnighet om fälttåget i Norge och de med anledning häraf pågående underhandlingarna, erhöll först genom amiral Gyllenskiöld, som utaf kronprinsen omedelbart efter stilleståndets ingående afsändes till Petersburg, kännedom om hvad som inträffat. Till följd däraf fick också general Bennigsen, hvilken utaf sin suverän blifvit ställd under kronprinsens befäl, ej förrän långt därefter befallning att tåga vidare. Det var grefve Engeströms försummelse, oskicklighet eller liknöjdhet, som förorsakade, att grefvarne Löwenhielm icke blefvo underrättade om händelsernas gång, ty han uraktlät att meddela dem hvad som hade händt uti Norge. Uti Tyskland var postgången visserligen oregelbunden, emedan den därstädes icke ännu hade blifvit ordnad efter kriget, men detta var ingalunda förhållandet med posten mellan Sverige och Ryssland; man hade därför ganska väl kunnat meddela sig med dem, men emedan detta försummades, gick Sverige törhända miste om stora fördelar, hvilka skulle hafva konsoliderat dess makt och betydligt ökat dess område, nu kommer det törhända att förlora en provins utan att vinna någon förmån i stället; det är nämligen troligt, att, såsom hörande till Tyskland, Pommerns öde kommer att blifva föremål för öfverläggningar vid kongressen och att de där församlade suveränerna skola vilja förfoga öfver detsamma. Emedan man från svensk sida icke vill öfverlämna Pommern åt Danmark, hafva hemliga underhandlingar rörande denna provins blifvit inledde med Preussen, hvilket jag förut omtalat. (På ett annat ställe skrifver nämligen drottningen följande:) — — — Kronprinsens afsikt var visserligen att afträda Pommern men icke till Danmark, som handlat falskt och trolöst, utan han önskade kunna få sälja eller utbyta detsamma; han hade därför äfven redan afsändt en hemlig agent till Berlin med uppdrag att för en högst betydlig penningsumma erbjuda denna provins åt konungen af Preussen, men det svar, som han under loppet af augusti månad erhöll, var dock ingalunda gynnsamt, emedan Preussen, som var utblottadt på medel, icke kunde betala den begärda summan annorlunda än med löften, men kronprinsen ville erhålla hela beloppet, innan han lämnade ifrån sig provinsen. (Härom skrifver drottningen i sina memoarer ytterligare under november månad samma år:) — — — Kronprinsen var bestämd att ingenting afstå och troligen borde de främmande makterna ej heller hafva någonting emot, att Sverige, genom att få behålla Pommern, fortfarande skulle kunna räknas till kontinenten samt såsom en medlem utaf Tyskland blifva inveckladt uti andra makters tvistigheter, och därigenom förhindras att i lugn och ro uppnå för stort välstånd. Här uti landet funnos nog äfven rätt många, hvilka hoppades på att Sverige skulle kunna få, såsom ett minne från vår forna ärorika tid, behålla denna, genom dess stora konungars tapperhet eröfrade besittning. Möjligen hoppades man, att Pommern skulle kunna förse oss med hvad som kunde behöfvas för att föda Norge. Kronprinsen fruktade likväl, att Pommern skulle kunna inleda oss uti krig utan någon fördel för Sverige, och önskade därför kanna göra sig utaf med denna provins antingen mot någon större penningsumma eller också emot någon annan lämpligt belägen provins. Själland, hvars erhållande smickrade hans fåfänga, skulle nog också kanna bidraga till att föda Norge, intill dess att landets egen jord hunnit blifva uppodlad. Bornholm vore också en ö, som låg lämpligt till för oss. Underhandlingar härom måste emellertid på förhand inledas, för att bestående fordringar skulle kunna framställas vid den snart i Wien sammanträdande kongressen. Kronprinsen, som mycket räknade på kejsar Alexanders bemedling, hade redan under hand börjat underhandla härom samt därför afskickat en hos grefve Essen anställd sekreterare vid namn Tomas till Berlin för att försöka sälja Pommern till Preussen, som nog önskade göra denna landvinning men för tillfället saknade erforderliga medel och icke ens kunde fastställa någon bestämd betalningstid. Preussen kunde antagligen ej heller våga lita på någon ny traktat, så länge den, som var ingången i Kiel, ännu icke var annullerad, samt hade all anledning hoppas att genom underhandlingar vid kongressen i Wien kunna slippa ifrån att betala så mycket, som nu fordrades.

  2. Drottningen skrifver i sina memoarer under oktober månad 1814: — — — Vid tidpunkten då Sveriges och Norges förening bestämdes tilldrog sig ett tal, som hölls af grefve Wedel-Jarlsberg, allmänna uppmärksamheten. Jag har förut omtalat, hurusom han hittills icke hade vågat att bestämdt uttala sig till förmån för Sverige, men genom detta sitt tal ådagalade han, att man misstagit sig, di man misstänkt honom att ej vara en god svensk, ty han tyckes helt och hållet vilja arbeta för vår sak. I detta sitt tal sökte han vederlägga allt, som blifvit anfördt emot föreningen, och påvisade, att denna förening under nuvarande förhållanden vore nödvändig och för Norge skulle medföra obestridliga fördelar.