Sverige och Norge 1814/XXIV

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  XXIII
Sverige och Norge 1814
skildringar af
H.M. Drottning Hedvig Elisabet Charlotta
enligt utdrag ur hennes brefväxling med
H. Exc. Herr Grefve E. Ruuth
samt hennes efterlämnade egenhändiga memoarer
öfversatta och utgifna af Carl Carlson Bonde

XXIV
XXV  →


[ 162 ]

XXIV.

Från h. m. drottningen till h. exc. herr grefve Ruuth.




Stockholm den 18 oktober 1814.

Jag har fått, herr grefve, det bref, som ni efter eder återkomst till Marsvinsholm har adresserat till mig, med underrättelse om afresan af den kutterbrigg, som skulle gå för att afhämta prins Kristian. I går anlände hit en från kronprinsen afsänd kurir, nämligen ordonnansofficeren Lewenhaupt, hvilken hade i uppdrag att omförmäla, att prins Kristian meddelat stortinget sitt beslut att abdikera[1] men [ 163 ]att han i anseende till sin sjukdom, bedt stortinget utse några medlemmar för att komma till honom och emottaga det meddelande, som han hade att afgifva.

Den 10 kommo också tjugufem medlemmar af stortinget till honom på hans landtställe, kalladt Ladugårdsön, för att emottaga detta meddelande. När han skulle hålla ett tal till dem, föll han i gråt och kunde icke fortsätta utan nödgades låta en annan person läsa upp det uti sitt ställe; då hans afsägelse endast afsåg honom själf men icke hans efterkommande, gjorde en af deputationens medlemmar, en doktor Kaas(?), honom uppmärksam härpå och förklarade, att det vore nödvändigt, att han äfven skulle afsäga sig Norges krona å sina arfvingars vägnar och [ 164 ]förehöll honom, att han annars inför Gud måste svara för alla de olyckor, som kunde inträffa; norrmännen, som visat honom en så stor tillgifvenhet och ett sådant förtroende, att de valt honom till sin konung, ägde också rättighet att af hans erkänsla fordra, att han åtminstone beredde dem lugn och trygghet för framtiden. Då han skulle svara häruppå, kunde han det icke för tårar men lofvade att underskrifva allt hvad de önskade, hvilket han också gjorde. Det är verkligen en mycket ynklig människa, denne stackars prins! Deputationen var hos honom den 10, och natten mellan den 10 och 11 begaf han sig[2] [ 165 ]ombord uppå den norska brigg, som var iordninggjord för hans räkning. Nu är således hela denna historia slut. Prinsen hoppas, att allting skall aflöpa lugnt, och man [ 166 ]försäkrar, att för närvarande till och med herr Rosencrantz och biskop Beck, som varit bland våra bestämdaste motståndare, tyckas vara bland våra ifrigaste anhängare. Dessa människor äro otroligt envisa och okunniga. Bland annat vilja de på intet villkor, att det skall finnas någon adel i Norge, och förvägra konungen rättighet att kunna utnämna adelsmän, som skulle hafva rätt till säte uti deras storting,[3] men kungen är likväl [ 167 ]oförhindrad att, om han vill, lämna norrmän diplom såsom svenska eller pommerska adelsmän samt äfven att utnämna adelsmän till tjänster, hvilket innebar en motsägelse. Det tyckes, som om man skulle vilja gå in på alla deras fantasier [ 168 ]för att snart få slut på detta slags riksdag och att man därför vill uppskjuta afgörandet af alla dessa frågor, till dess att de en gång blifvit förenade med Sverige;[4] detta [ 169 ]förefaller verkligen vara meningen, men måste blifva endast oss emellan. Fem kommissarier voro redan i Kristiania, hvilkas utnämning ni troligen redan har eder bekant. Nu har ännu en tillkommit, nämligen statsrådet Platen,[5] hvilken, som ni vet, varit skickad med ett bref från kronprinsen till prins Kristian och som nu äfvenledes befinner sig därstädes.

—  —  —  —  —  —  —  —  —  —  —  —  — 





  1. Drottningen skrifver i sina memoarer under oktober månad 1814: — — — Efter åtskilliga öfverläggningar om hvem som skulle öppna stortinget under konungens sjukdom (en förevändning, som denne gifvit för sitt uteblifvande), öppnades det den 9 oktober utaf statsrådet, oaktadt det uti början icke hade velat medgifva detta. Statsrådet meddelade därvid, att konungen på grund af sin sjukdom uppmanade stortinget att utse en deputation för att begifva sig till det landtställe, benämndt Ladugårdsön, där han för närvarande befann sig, och utaf honom emottaga den afsägelse, som han till undvikande af landets olycka ville afgifva. — — — — — Sedan deputationen blifvit vald, begaf den sig till prinsen, hvilken gaf dem företräde och uti det tal, som han till densamma höll, förklarade, att han till undvikande af krigets olyckor gärna afstod från den krona, som han i hopp om att kunna bidraga till deras lycka hade emottagit; då nu emellertid en öfverlägsen och krigsvan armé angripit landet, vore det honom omöjligt att med de medel, som stodo honom till buds, afvända olyckan, hvarför han nödgades afstå från kronan men hoppades, att de aldrig skulle glömma den stora uppoffring, som han nödgats göra. En herr Treschow, som förut varit en utaf hans ifrigaste anhängare men som troligen nu i likhet med många andra kommit till insikt om hans tarfliga uppförande och hans feghet, fäste uppmärksamheten på att prinsen uti den upplästa afsägelsen endast förklarat sig afstå från kronan för egen räkning men ej för sina arfvingar. Då prinsen föreföll tveksam, innan han lämnade något svar, gjorde herr Treschow honom lifliga förebråelser för detta hans handlingssätt och framhöll, att prinsen borde hafva fått tillräckliga prof på norrmännens stora tillgifvenhet för både honom och den danska dynastien samt att de, som i det allra längsta sökt vara honom trogna, ingalunda frivilligt velat göra ombyte på konung utan helst behållit sin egen suverän; han borde dock kunna inse, att nationen, sedan omständigheterna tvingat honom att afsäga sig den tron, hvartill han blifvit kallad, måste önska få välja sig en annan konung, hvilken den, sedan han blifvit hyllad, ämnade visa samma tillgifvenhet, som den alltid hyst för den forna dynastien; de måste därför också fordra utaf honom, att han för att betrygga deras framtida lycka handlade ärligt och äfven afsade sig tronen för sina arfvingar, emedan, om han uraktläte detta, han uti framtiden kunde förorsaka landet stora olyckor, för hvilka de gjorde honom ansvarig, så väl som för allt blod, som till äfventyrs med anledning häraf kunde komma att flyta. Då herr Treschow med styrka och kraft talat till slut, började prinsen, som, ehuru visserligen svag och föga begåfvad, i grund och botten icke är någon dålig människa, att gråta; somliga påstå, att det var af vrede, som han med möda kunde återhålla. Härmed må nu vara huru som helst, så svarade han likväl, att han vore beredd att göra allt hvad norrmännen af honom fordrade. Man tillade den uteglömda meningen, hvilket verkligen var nödvändigt, emedan prinsen hade en son.
  2. Drottningen skrifver i sina memoarer under oktober månad 1814: — — — Prinsen hade förklarat, att han genast härefter (efter afsägelsen) skulle afresa till Köpenhamn, men han fick den ena förevändningen efter den andra för uppskjutandet af resan. Statsrådet Platen försökte förgäfves att öfvertala honom att resa, hvilket han visserligen beständigt lofvade men likväl gång efter gång uppsköt, hvarför kronprinsen befallde kommissarierna att skicka någon till honom för att förmå honom att begifva sig af. Dessa afsände därför kronprinsens adjutant Forsell med order till amiral Cederström, att han på ett eller annat sätt skulle försöka tvinga prins Kristian till afresa, så vida han icke ville göra det godvilligt. Kort därefter eller ungefär vid samma tid, som den nuvarande kungen blef proklamerad, gaf han sig likväl utaf och var under resan nära att lida skeppsbrott på kusten af Jylland, där han landsteg för att därifrån begifva sig till Köpenhamn. Man kunde ej förstå anledningen, hvarför prinsen dröjde kvar så länge uti Norge, men fick efter hans afresa förklaring därpå. Skälen voro, att han ville invänta underrättelser så väl från London som äfven från Wien, hvarest han hoppades, att konungen af Danmark genom sina underhandlingar möjligen skulle kunna åstadkomma någon ändring uti sakernas läge. Från London väntade han att få veta, huru det skulle lyckas för herr Karsten Anker, som han hade afsändt dit för att underhandla med den engelska ministären och till och med i hemlighet ackrediterat såsom minister-resident för konungen af Norge. Det engelska kabinettet handlade i detta fall ingalunda ärligt, ty det borde genast hafva skickat honom tillbaka, i stället för att tillåta honom att få stanna kvar uti England; visserligen skylldes det på att han för skuld blifvit på sina fordringsägares föranstaltande häktad. Hans skulder hade dessutom under vistelsen uti London ytterligare ökats, emedan han för norska regeringens räkning upphandlat spannmål och lifsmedel, som engelsmännen, hvilka i hjärtat äro köpmän, i trots af traktaten med Sverige skickat till Norge. I London bosatta köpmän ställde likväl borgen för honom, så att han blef utsläppt från Londons Tower, där folk sitta arresterade för gäld; kort därefter lär han dock å nyo blifvit häktad för nya skulder, och detta skall hafva inträffat flera gånger, men under tiden underhandlade han icke desto mindre med de engelska ministrarne. Särskildt hade han i uppdrag att försöka skaffa de allierade makternas och framför allt Englands garanti, att konungen af Sverige ej skulle få göra någon förändring uti den norska konstitutionen. Herr Anker, som var en mycket klipsk karl, vände sig först till den minister, som ersatte Lord Castlereagh under dennes vistelse vid kongressen, för att begära råd och försöka få England att blanda sig i saken, men denne förklarade sig ej vilja ingå uti några underhandlingar utan rådde Anker, att han skulle vända sig till den ryske ambassadören grefve von Lieven, hvilken äfven gaf honom ett undvikande svar. Engelsmännen tycktes dock ådagalägga ett visst intresse för norrmännens sak. — — — — — Dessa herr Karsten Ankers åtgöranden upptäcktes af grefve Essen, sedan han inträdt uti utöfning af sitt ämbete såsom riksståthållare. Den depesch, som prins Kristian väntade från honom före sin afresa från Norge och hvars dröjsmål förorsakade hans uppskjutna resa, ankom under ett af de första sammanträden, som det nya norska statsrådet hade. Ett paket hade nämligen blifvit öfverlämnadt till det statsråd, som hittills skött de utrikes angelägenheterna under sitt departement, hvarför grefve Essen frågade hvad det innehöll, påtog sig en sträng uppsyn och fordrade upplysningar, emedan han utaf detta statsråds förbryllade utseende anade, att det var fråga om några hemliga intriger, han fick dock endast till svar, att det var den engelska posten; efter att hafva begärt att få se innehållet af dessa bref fann han, att bland dessa funnos sådana, som voro på chiffer-språk, och begärde därför att få själfva chiffern till dessa; det ifrågavarande statsrådet gjorde först svårigheter och förklarade, att prins Kristian hade tagit denna med sig, men fann likväl till slut, att det var omöjligt att undanhålla densamma, hvarför han nödgades framlämna den till grefve Essen, som därigenom fick full bekräftelse på hvad man hade misstänkt, nämligen att herr Karsten Anker var utaf prins Kristian, ehuru visserligen blott i hemlighet, ackrediterad såsom diplomat hos engelska regeringen.
  3. Drottningen skrifver uti sina memoarer under oktober och november månader 1814: — — — Ett talande bevis på deras okunnighet om det passande finner man i det förslag, som framställdes af biskop Beck, nämligen att ett monument skulle resas till prins Kristians minne för att odödliggöra dennes regering, därför att han gifvit dem en liberal författning; utaf alla kloka människor förhindrades dock, att ett så tokigt förslag skulle godkännas af stortinget. I allmänhet anse norrmännen sin författning från Eidsvold vara ett mästerstycke och tillbakavisa därför alla de förändringar, som kommissarierna uti konungens namn föreslå uti dess bestämmelser. Ett annat lika egendomligt förslag framställdes af en herr Treschow, som ville, att man skulle tacka prins Kristian för de tjänster, som han hade gjort staten. När detta berättades i Stockholm, frågade en skämtare för att gyckla däröfver, huruvida denna tacksägelse skulle hafva afseende på hans militära förtjänster, i hvilket fall han framhöll, att det snarare borde vara den svenska nationen, som skulle tacka honom, därför att han genom sitt fega uppträdande för svenskarne underlättat landets intagande. Prins Kristians förtjänster emot norrmännen inskränka sig i själfva verket till att han under några månader burit titel af deras kung och att vid alla tillfällen, äfven när hans styrka var öfverlägsen, hafva befallt reträtt; han var alltid själf den förste att sätta sig i sin vagn och taga till flykten. — — — Det föreslogs äfven att bevilja en årlig pension till prins Kristian, på samma sätt som svenskarne hade gjort till Gustaf Adolf, men detta förhindrades och var så mycket lättare att afböja, som deras finanser genom den danska förvaltningen voro i grund förstörda samt norrmännen i allmänhet äro ganska sparsamma. — — — — Inom stortinget voro olika meningar rörande bestämmelserna om adelskap: i allmänhet ville de nämligen icke veta utaf någon adel och allra minst några adelstitlar; det fanns också mycket få adliga familjer i Norge, utom sådana, som dit inflyttat och köpt jordegendom; det hade aldrig funnits annat än några få och mycket obemärkta inhemska adliga familjer, alla andra voro ursprungligen tyska, danska eller svenska. Deras demokratiska principer kunde ej medgifva, att kungen skulle få utnämna några adelsmän, och det föreföll, som om verkligen rikedomshögfärd var det enda, som hos dem berättigade till något anseende, men att de för öfrigt önskade en fullkomlig jämlikhet. Norrmännen äro ej blott intagna utaf denna fallenhet för jakobinism, som hittills behärskat världen, utan de tyckas hafva ett fullkomligt republikanskt åskådningssätt.
    —  —  —  —  —  —  —  —  —  —  —  —  — 

    Den norska konstitutionen företer en sådan blandning af demokrati och monarki, att man aldrig har sett något liknande uti någon annan regeringsform. En monarki utan adel kan ju omöjligen existera, men en sådan infördes i alla fall i Norge, ty kungen har ej rättighet att utnämna några adelsmän. — — — — — — — — — — — — Man fråntog äfven konungen en rättighet, som är vanlig uti alla monarkiska länder, nämligen den att få naturalisera medborgare, hvarom stortinget ensamt skulle äga att besluta, och konungen skulle ej ens få rättighet att förvägra någon att blifva hans undersåte. När det blef fråga om att ändra flaggan för de norska fartygen, så väl krigs- som handelsflottans, önskade de att få behålla sin röda flagga, och med anledning härutaf uppstod en mycket liflig diskussion, men sedan de blifvit öfverbevisade, att de i sådant fall skulle kunna synas fortfarande vara danska undersåtar, gingo de till slut in på att så väl den ena som den andra flaggan skulle få blifva blå som den svenska, men det bestämdes likväl, för att det skulle blifva någon åtskillnad, att det norska lejonet skulle på röd botten sättas uti ett af hörnen; detta blef äfven utaf konungen stadfästadt.

    En punkt, som mötte stora svårigheter att träffa öfverenskommelse om, var den rörande den norska arméens skyldigheter med afseende på Sverige och den svenska arméens emot Norge. Trots sin nationalhögfärd hade norrmännen ingenting emot att i händelse af ett anfall mottaga understöd af svenska arméen men ville icke medgifva, att några svenska trupper under fredstid finge komma in på deras område annat än för lustläger under vissa veckor. Kungen skulle likväl få rättighet att hafva ett norskt garde i Stockholm. De medgåfvo visserligen, att deras trupper skulle få tåga in i Sverige för att lämna understöd, i händelse af ett fientligt anfall, men under ingen förevändning skulle de få föras utom Sveriges gränser, förrän stortinget därtill lämnat sitt bifall. De ville nämligen, att deras armé aldrig skulle användas till anfallskrig; det lär till och med hafva funnits vissa medlemmar, som föreslogo, att den endast skulle få nyttjas till garnisonstjänst, och rent af förklarade, att all truppexercis vore onödig. När det invändes, att det likväl kunde vara nödvändigt, att deras armé hade någon öfning för att kunna försvara rikets gränser mot en angripande fiende, så försäkrade en medlem af stortinget med en viss enfaldig godmodighet, att, om en nation endast håller sig lugnt stilla inom sina egna gränser och blott sysselsätter sig med handel och åkerbruk och ej eftersträfvar några eröfringar för egen del, så skulle den ej heller blifva utsatt för att af några andra angripas. Att ett sådant svar var möjligt är ett tydligt bevis på huru okunniga norrmännen äro om makters ömsesidiga intressen och om politik i allmänhet samt huru mycket denna nation är efter sin tid uti bildning; det kommer nog att dröja, innan de lära sig inse sina egna intressen och att en stat måste hafva en respektabel styrka för att icke blifva angripen och eröfrad. För kronprinsen, som sätter så stort värde på krigaräran, måste ett sådant yttrande förefalla mycket stötande; han försökte icke heller att dölja sitt stora missnöje och förklarade, att det förvånade honom att erfara, att äran för dem var så föga lockande, alldenstund han hittills alltid trott, att den norska nationen var tapper, samt tillade, att han, som aldrig fört befäl öfver andra än tappra män, ingalunda skulle känna sig smickrad att en gång kunna blifva chef för den norska arméen, så vida densamma icke ändrade åsikter.

  4. Drottningen skrifver i sina memoarer under november månad 1814: — — — — Kronprinsens medgörlighet att gå in på alla församlingens anspråk berodde hufvudsakligen på tvenne orsaker, för det första önskade han så hastigt som möjligt få frågorna afgjorda, emedan han fruktade, att kongressen i Wien skulle blanda sig i de norska angelägenheterna, och han icke ville stå i någon förbindelse till de allierade makterna, hvilka för resten redan en gång, då de afsändt kommissarier, hade misslyckats, dessutom gjorde den fullkomliga bristen på lifsmedel det omöjligt att kunna använda och underhålla några främmande trupper. För det andra önskade han i anseende till den framskridna årstiden få lämna landet, där den långa vistelsen föreföll honom mycket tråkig och där han saknade alla bekvämligheter; för resten hoppades han att ändå uppnå hvad han önskade och framdeles kunna ändra hvad som befanns olämpligt uti den norska konstitutionen samt ansåg därför likgiltigt, huru det för tillfället uppgjordes, bara det finge ett slut. Kronprinsen var allt äfven, ehuru han ej ville låtsas därom, ganska rädd för konungens af Danmark intriger vid kongressen och hans möjliga inflytande på de allierades beslut.
  5. Drottningen skrifver i sina memoarer under oktober månad 1814: — — — — Sedan baron von Platen varit fjorton dagar hos prins Kristian, skref kronprinsen till kungen, och begärde att äfven han skulle utnämnas till kommissarie förutom de fem andra, för att man skulle kunna tillgodogöra sig hans stora kunskaper och hans skarpsinnighet. Man trodde allmänt, att grefve Essen, som endast lofvat kronprinsen att stanna i Norge ett år, skulle komma att efterträdas af baron von Platen, som sedan lång tid tillbaka hade relationer där uti landet, men troligen önskar Platen det icke själf på grund af det arbete han har med Göta kanal; han skulle dessutom icke på ett värdigt sätt kunna fylla platsen, och ägnar sig föga till att civilisera detta land emedan hela hans uppträdande är såsom en sjömans och han saknar all insikt uti förvaltningen samt har varit tvungen att utgå ur statsrådet, därför att han icke alls begrep detta och icke heller passade tillsammans med de öfriga statsråden.