The Ripper/Huru boken kom till
| ← Innehall |
|
Jack the Rippers notisbok → |
Huru boken kom till.
Den andra boken skulle bli en glad bok.
Men några aktade medborgare hade tagit anstöt af att ett visst „ömtåligt“ ämne ej undvikits i den förra boken, med den ängsliga omsorg deras goda samvetslugn tarfvar.
Just med anledning af dessa aktade medborgares välfödda pretentioner på sinnesro ock lifsglädje bar denna bok kommit till! Och just om detta ömtåliga ämne, som de anse så ängsligt böra undvikas.
Den bar kommit till för att visa att sinnesrons och lifsglädjens sanna fiender ej äro att söka bland dem, som skrifva om dess motsats, utan i sjelfva det lif hvari dessa aktade medborgare vegetera.
Och den medför en uppmaning åt deras fåderneärfda indignation, att verka fortsättningsvis, och verka ännu kraftigare, men verka åt rätt håll och med rätta medel.
Alltså att se lifvet rätt och utan fruktan i ansigtet, sådant det är framför allt i sina sjukdomsfall
Ty af sjukdomsfallen vinner man lärdomarne för helsan. —
— Jag ämnade tillegna boken frälsningsarmen, ynglingaföreningarne och andra sällskap för religion, sedlighet och moralitet.
— Men dessa hedervärda sällskap syssla alla med qvarlefvorna af gammal sedlighet och gammal osedlighet. —
— Och den moderna läkarkonstens grundprincip är framförallt att förekomma sjukdomarne der sig göra låter — ej att bota hvad redan obotligt är.
Derför egnar jag boken åt den i detta afseende enda verkliga frälsningsarmén, åt ungdomen.
Ungdomen har kurage, kraft och mod att se de svåraste missförhållanden i ansigtet och reda ut dem, bringa dess orsaker ur verlden.
Ty ungdomen har inga traditioner, inga fördomar som binder sig — den kan handla hänsynslöst lika fullt som den bör det.
I ungdomens händer lägger jag alltså denna andra bok, den som skulle bli glad — men ej blef det.
Det finnes en slags kritik som säger om en bok som denna: — „man blir ej glad åt den“, — „den kan ej sättas i händerna på hvem som helst“. —
Det är tvetydigt sagdt. Och jag tror mig berättigad att förfullständiga denna kritik.
„Man blir ej glad!“ —
Man blir öfvorhufvudtaget aldrig gladare än man gör sig. Man finner glädjen öfverallt, der man blott söker den och ej förstår den endast som förströelse.
Man finner den — till och med i denna bok, ty bakom de dystra bilderna står ändå lefnadsglädjen som afsigt, och kärleken till den som bakgrund.
— „Den kan ej sättas i händerna på hvem som hellst!“ —
Mycket riktigt! — Jag säger det framför allt om denna bok. Den kan ej sättas i händerna på de ålderstigna, de, som intet lif ha att lefva mer, — den kan ej sättas i händerna på de sjuka, ledbrutna och krymplingar ej heller på de i kälkborgerlighetens fördomar förstenade. Utan på dem, som ännu inga vägar funnit för sitt lif, som ännu ej bundits af läror — ännu ej styfnadt i vanor, på ungdomen.
Ungdomen skall förstå bokens afsigt — den skall veta söka annat än blott stundens nöje vid den, — den skall ej förkasta den om den finner för litet, blott den finner något af sig sjelf och sin egen lifssorg der. —
Derför vare den ungdomen egnad.
* * *
Jag gick en afton vid tolftiden utmed Köpnickerstrasse i Berlin. Jag hade just passerat en tvärgata, jag tror den heter Holzmarktgasse, då jag hörde rop efter mig.
„Tag fast, tag fast!“ — En vagn skramlade just förbi så att jag hörde ej om det skulle vara „tjuf“ eller „mördare
Men jag tog fast en person som kom rusande efter mig.
En kort kamp — ett par vidöppna vilda ögon stirade mig i ansigtet — ett ursinnigt ryck, och jag blef stående ensam med en flik af hans rock i min hand — ett paket föll tungt till marken vid mina fötter — några personer rusade förbi i full fart.
Paketet innehöll ett temligen tjockt häfte i vaxdukspermar — en rundresebiljett och en liten notisbok — Trasan i min hand var af engelskt mörkt kam garn. —
— Dagen efter voro tidningarne fulla af ett hemskt mord.
Den prostituerade Hedvig Nietsche, hade funnits mördad i en källarvåning i Holzmarktgasse och stympad på ett sätt, som ej lemnade i tvifvel om att ej mördaren vore den beryktade „Jack uppskäraren“.
— Med lätt förklarlig nyfikenhet öppnade jag den funna boken. Och jag offentliggör en del af den härmed.
Läsaren skall finna att den hemlighetsfulle „Jack“ ej är en vanlig simpel mördare. — Enligt hvad han sjelf skrifver på bokens första blad äro dessa mord endast den yttre reklamen för hans verksamhet och denna fastmer af en rent vetenskaplig natur.
Jack tyckes hysa ett alldeles speciellt intresse för detta hemlighetsfulla något, som i barnsagorna representeras af storken, och som bildadt folk ej talar om annat än i smyg.
Han beherrskas af den fixa idén att alla sjukdomar, onaturliga lidelser, förbrytelser, kvilka rasa trots läkarekonst och strafflagar, alla hafva sin rot i ett enda ondt.
Och att finna detta gemensamma onda är just ändamålet med hans verksamhet.
— Han tror sig kunna påstå att verlden är „ett enda stort sjukhus" befolkadt af „degenererade svaga krymplingar, kvilka få gikt och reumatism af en vind fläkt och hafva alla möjliga sjukdomar, kvilka de tro sig hafva af lika många orsaker.
Fastän orsaken är endast en: att de disponeras för sjukdomarne genom att mer eller mindre försvagas af en ärftlig missriktad drift, — en som skulle regenerera men som degenererar“. —
Huruvida denna hans åsigt är korrekt kan ju lemnas derhän. Onekligen har den dock sitt intresse. Och de fragmenter ur hans notisbok hvilka jag offentliggör i början af boken, kunna kanske gifva vidare upplysningar om ändamålet med den mystiske mannens hit tills okända verksamhet. —
Berlin i Maj 1892.