Theophrastus
| ← Mellanord |
|
Seminolen → |
Theophrastus.
Joseph. Du kallat mig till dig, o Theophrastus?
Theophrastus. Jag kallat dig, o Joseph! att dig spörja
om du är samma vän ännu som fordom;
densamme Joseph, som, en yngling endast,
mig svor den heliga, den stora eden
att mig din vän i lust och nöd tillhöra,
i lif och död i ondt och godt mig lyda.
Jag ännu aldrig hunnit lätt dig pröfva,
nu likväl kommit tiden då din trohet
skall visa sig, då du skall mig bevisa
att hvad du svor du äfven ärnar hålla
och att din vänskap ej är blott en flyktig
tillgifvenhet, lik den som uppstår mellan
de hvardagsmenniskor, den blinda slumpen
tillsammankopplat uti lika ställning.
Nu är det tid, o Joseph! att mig visa
att du har mod i bröstet, och ett sinne,
för högre andars mystiska förening,
till helig vänskap ofördunkladt öppet.
Joseph. Min höge vän, min mästare och broder,
Kan du väl tvifla, o hur kan du tala
Så? . . . . . . . . . . . . . . .
— — Väl har hittills än det hårda ödet
Mig icke unnat att ådagalägga
Hur djupt jag älskar dig, och att min vänskap,
om detta ord, utslitet, platt, vi nyttja,
än i mitt varma, trofast varma hjerta
med samma eld som nå’nsin fordom flammar.
Begär blott af mig, hvad du vill; jag lyder.
Befall mig gå till nordens höga fjellar,
befall mig gå till söderns brända öknar,
o fordra att jag offrar dig hvad kärast
näst dig jag eger här i denna verlden,
befall mig lefva för dig, bjud mig stöta
i detta hjerta, som är ditt dessutom,
den dolk jag ser i dina händer blixtra.
var det jag ville som ett prof begära
utaf den vänskap, hvarom nu du ordat.
Joseph. Stöt till! Jag har mitt bröst ju redan blottat.
Theophr. Du darrar, Joseph. Ha! jag tror du gråter
Eländige, jag finner mig bedragen.
Joseph. Min vän och mästare, o Theophrastus!
jag svär dig heligt att de fega tårar,
jag fäller nu, mig smärtan blott afpressat,
skiljsmessans svåra, bittra, tunga smärta,
och att för dig jag blott en gång allenast
kan dö, som ville dö, ack tusen dödar,
att tjena dig, min höge, store broder.
Theophr. Räck mig din hand, o Joseph, jag förlåter.
Dö skall du, ty jag vill det, men ej genast . . .
Men sätt dig här bredvid mig; jag vill säga
hvarföre du skall dö. Tro ej ett hugskott,
ett infall blott, ovärdigt mig, skall kunna
förmå mig att min bäste broder offra . . . .
Som sjelf du vet, invigde! har jag forskat
från den tid mig grep det högre ljuset,
i andeverldens dolda hemligheter.
Förgäfves dock! Jag till fullkomlig visshet
ej hunnit än. Besvärjningarne lyda
de bleka maner mera icke, hotfullt
de trotsa mig och gäcka mina formler.
Ej någon vän och tjenare derborta
mig lydde om jag honom bjöd förtälja
hvad han bland andar, ande sjelf, erfarit . . .
Joseph. Jag nu förstår: jag skall ett ombud blifva
åt dig i andeverlden, jag skall tjena
dig der, som jag dig här på jorden tjenat.
ack länge till de dunkla underlanden
jag längtat, trött vid denna lumpna verlden,
som jag föraktar blott. För längesedan
jag skyndat sjelfmant dit, om blott jag vetat
att du ogillat ej en sådan längtan.
att vara stoft, som ande du besöker
mig genast och berättar hur du finner
dig i ditt nya tillstånd.
Joseph. . . . . . . . . . . . . . . . Theophrastus!
dig skynda, ack! jag längtar att besöka
den nya verld du öppnar mig, ack ljufligt
det blir att dö för dig som jag det önskat!
Theophr. Farväl nu då, du trogne ädle broder!
O helsa, helsa alla der de store,
som före oss gått dit. Farväl o broder!
Joseph. Tryck dolken djupare, och vrid ikring den.
I såret vrid den. Sarga, sarga, sarga!
Theophr. Ack se det röda, friska, vackra blodet,
hur grannt det färgar detta bröst som klappat
så nyss helt varmt. Och se hur smärtans vällust
de trogna dragen rysligt, vildt förvrida.
Än rycka våldsamt alla fibrer, muskler.
En slöt ännu! Är död du än, min Joseph?
Joseph. O sarga, sarga!
Theophr. . . . . . . . . . Ännu?
Joseph. . . . . . . . . . . . . . Sarga, sarga!
Theophr. Är död du än, min Joseph? svara, svara!
Som ande svara, om du lefver, Joseph!
Ditt löfte minns! o svara, ande, svara!
En Skugga. Nu är jag död, död är jag Theophrastus!
Förbannad är jag. Ve mig, trefallt ve mig!
Ej någon död mig återstår. Nej, irra
jag skall en evighet igenom . . . . Evigt! . . .
Ve evigheten, ve! . . . Ej döden mera
mig återstår, en död att mig förskona
ifrån mig sjelf. O ve mig! . . . .
. . . . . . . . . Men förbannad
ock du, du fege, mörke, lömske niding!
Förbannad du, som sjelfviskt mig har offrat
åt dina mörka, dina hemska konster!
Hit kommer du väl ock en gång, och trösta
mig skall det att dig hata och förfölja
en evighet igenom. — — Hvad blir döden
nu väl för dig, den död, som du har ansett
som sista tillflykten, från jordens lumpna
bekymmer. Vet, att den för dig skall blifva
blott ombyte af qval. — Vi träffas åter.
Farväl till dess, farväl, o Theophrastus!
Theophr. (som förtviflad kastar sig öfver liket.)
Ve evigheten, ve, som död ej eger!
Ve döden, som vårt väsen blott förändrar,
och ej förintar! Ve mig, trefallt ve mig!